Oppfinnar-Jocke
Här följer en radda av mer eller mindre moderna, och verkligen totalt onödiga, uppfinningar som jag helt failar att se nån mening med:
Stiftpennor. Stiftet går av precis hela tiden, och gör det inte det, så är det av inne i själva pennan, så att det bara trillar ut en liten bit när man försöker skriva. Det är betydligt enklare att använda en vanlig blyertspenna, för fan. So what att man får vässa den emellanåt, man slipper ju sitta och klicka fram nya, trasiga skitstift tills tummen blöder åtminstone.
Riskokare. Det går utmärkt att koka ris i kastrull, som man gör med pasta, potatis, bulgur, couscous, nudlar och allt annat som behöver kokas. Varför ska man ha en separat, dessutom strykful, plastkontraption som är åbäkig att ta fram och stuva undan hela tiden?
Personsökare. Ja, okej, den här är inte så aktuell längre, men jag begrep den inte för tio år sen heller. Det piper till och du ser att nån vill nå dig. Antingen är det inte så viktigt, så du kan skita i det, eller vänta till senare, eller så är det viktigt, och då måste du lubba benen av dig för att få fatt i en telefon och ringa upp. Men va? Med en mobiltelefon kan man välja att inte svara om det är det första alternativet, eller att svara om det (förmodligen) är alternativ två. Mycken möda och skoläder sparade direkt. Personsökare känns enbart vettiga inom sjukvården eller potentiellt liknande lägen, där det knappast är läge att hala fram sin blinkande telefon med ball Jamba-köpt signal på, när du delger en patient att denna kommer mista sitt ben eller något annat synnerligen o-Jamba-mässigt.
Bakmaskin. Behöver jag ens utveckla detta? Årets julklapp 1988, oh yeeaaah.
I stort sett allt från TV-shop förtjänar också utrymme här, men jag kan dels inte komma ihåg alla produkter de salufört, och dels orkar jag inte vara fullt så ingående. Men step up-pallen för 800 pix (Vad sägs om en helt vanlig pall? Eller ett trappsteg? Eller vad som helst?), och The Flo (tror jag den hette, plastslangen fylld med blått vatten som man skulle svinga runt över huvudet med för att bli fit) är två produkter som sitter som vaglar i ögat än idag.
Det är inte klokt vilken skit som finns, och vad värre är: det finns de som köper det.
Stiftpennor. Stiftet går av precis hela tiden, och gör det inte det, så är det av inne i själva pennan, så att det bara trillar ut en liten bit när man försöker skriva. Det är betydligt enklare att använda en vanlig blyertspenna, för fan. So what att man får vässa den emellanåt, man slipper ju sitta och klicka fram nya, trasiga skitstift tills tummen blöder åtminstone.
Riskokare. Det går utmärkt att koka ris i kastrull, som man gör med pasta, potatis, bulgur, couscous, nudlar och allt annat som behöver kokas. Varför ska man ha en separat, dessutom strykful, plastkontraption som är åbäkig att ta fram och stuva undan hela tiden?
Personsökare. Ja, okej, den här är inte så aktuell längre, men jag begrep den inte för tio år sen heller. Det piper till och du ser att nån vill nå dig. Antingen är det inte så viktigt, så du kan skita i det, eller vänta till senare, eller så är det viktigt, och då måste du lubba benen av dig för att få fatt i en telefon och ringa upp. Men va? Med en mobiltelefon kan man välja att inte svara om det är det första alternativet, eller att svara om det (förmodligen) är alternativ två. Mycken möda och skoläder sparade direkt. Personsökare känns enbart vettiga inom sjukvården eller potentiellt liknande lägen, där det knappast är läge att hala fram sin blinkande telefon med ball Jamba-köpt signal på, när du delger en patient att denna kommer mista sitt ben eller något annat synnerligen o-Jamba-mässigt.
Bakmaskin. Behöver jag ens utveckla detta? Årets julklapp 1988, oh yeeaaah.
I stort sett allt från TV-shop förtjänar också utrymme här, men jag kan dels inte komma ihåg alla produkter de salufört, och dels orkar jag inte vara fullt så ingående. Men step up-pallen för 800 pix (Vad sägs om en helt vanlig pall? Eller ett trappsteg? Eller vad som helst?), och The Flo (tror jag den hette, plastslangen fylld med blått vatten som man skulle svinga runt över huvudet med för att bli fit) är två produkter som sitter som vaglar i ögat än idag.
Det är inte klokt vilken skit som finns, och vad värre är: det finns de som köper det.
Etiketter: Konsumtion, Neg, Samtiden, Skräp
// Anna Nio kl 3.1.10
10 Åsikter
Jag skulle dö utan riskokare :D
Ja jag kan ju utveckla. Eftersom jag har damp är det guld värt att bara kunna slänga ner ris och vatten i en mojäng som sedan kokar riset och håller det varmt sen när jag glömmer bort det, utan att jag behöver stå där sen med en sönderbränd kastrull :D
Håller till fullo med Dallerberg om riskokaren. Den är så bra att vi t.o.m. gett bort en till några kompisar. :-D
Hahaha, okej, granted! Jag själv är stasi och står och tittar på riset tills det börjar bubbla, drar ned till ettan och tajmar sedan 15 minuters koktid, men då måste man förstås ha koll hela tiden. Sönderbrända kastruller suger!
Öy! Jag spanade på FB. Du har visst också Sarah Skinner som polare. (Du och jag och resten av världen - hon är tjejen med flest kompisar i universum.) Så det var kanske inte så oväntat.
T+: Jo, hon sa det för ett tag sen, att hon kände dig, festlig slump indeed! Hon har varit tillsammans med samma kille som jag, (dock inte samtidigt, lyckligtvis) det är så vi lärt känna varandra. :)
Hahaha. Jag försöker hålla mina så kallade buksvågrar (svenskans fulaste ord?) på behörigt avstånd.
Men Sarah är ju en skön person i övrigt.
(Ordverifiering: slapa.)
Din gamla slapa! Jag har många goda vänner som är bukisar, vilket förmodligen är för att man har en hel del gemensamt, eftersom man tenderar att tycka om samma människa. :D
Jag har märkligt nog inte ett skit gemensamt med mina bukisar (det GICK att fula till ordet buksvåger) förutom det uppenbara och vårt kön.
Jag är apcool och dom är helt dumma i hela huvudet.
Haha, var och en blir salig på sin tro, som de säger.
Tur (eller skicklighet?) för dig att det inte är tvärtom!
Skicka en kommentar
<< Home