Requiem

Musik är nåt av det bästa som finns. Musik kan fylla en med extas, kan få en att dansa no matter what, gråta på fem sekunder eller bara le åt minnen förknippade med just den låten. Fast allt det här gäller för bra musik, förstås. Sen finns det även dålig musik, sånt som gör att man blöder invärtes och önskar bort sina öron.

Ett lysande exempel på detta är hip hop. Nu menar jag inte den ursprungliga hip hopen från det sena 70-talet och tidiga 80-talet, oh no, den typen tycker jag mycket om. Jag menar de patetiska ursäkter till så kallad hip hop som samtidens rappare kräks ur sig. Allting låter i stort sett likadant, melodistölderna, som funnits med från början, görs inte vidare snyggt eller subtilt längre utan plockas bara rätt av från de allra största hitsen. Och texterna, oh my lord, TEXTERNA är mitt största problem. I början handlade de om allt möjligt, mestadels om att berätta om hur fantastiskt bra rappare eller MC man var, och vilka töntar alla andra rappare var i jämförelse. Numera gäller det att vara så nedlåtande mot kvinnor som möjligt, berätta om hur kriminell man är eller skryta om vad man äger och hur mycket man tjänar. Inte det minsta koolt, utan snarare jävligt lame ass.

Väldigt musikaliskt annorlunda, men inte desto mindre uselt, är dansbandsmusiken. Finns det någon musikgenre som utvecklas mindre? Ja ja, nu klagar jag å ena sidan på att musikstilen förändrats och å andra sidan på att en annan stagnerat, men allt handlar om balans. Och smakfullhet. Dansbandsmusiken låter prick likadan om och om igen, vilket band det än är, och vilket årtionde låten än är från. Det måste finnas en klämmig saxofonist, en sångare med glättigt avspänd röst, en trummis på valium och ett par killar till som troligen inte gör nåt mer än att fylla upp scenen. Addera att hypernördigt bandnamn, helst med några z i så är saken biff. Yuck. Festliga fakta är dock att poängen med de vansinniga outfits som de flesta band hade förr (and sadly, i visst mått fortfarande har), var att kunna dra av scenkläderna på skatten. För att få göra det skulle det vara befäst att kläderna i fråga inte kunde bäras i vardagen, utan att de var så outrageous att de blev betitlade som fantasikläder. :D Det är faktiskt helt underbart, men inte så underbart att jag förlåter dansbandsmusiken för sina audiella brott. No sir.

Näste man till rakning är något så fruktansvärt som R n' B. Återigen så har en aktuell musikstil som sprungit ur något riktigt bra, som rhythm n' blues, degenererats och stöpts om till något slags hiskelig bastard. För likheterna mellan rhythm n' blues och R n' B är långt färre än mellan old skool hip hop kontra nutida dito. För att skapa en framgångsrik R n' B-låt idag behöver du en duktig producent, en välutrustad studio, ett oändligt antal pålagda småstön, viskande ord och annat totalt irrelevant mumlande, och så en "sexig" beat. Men ingen sångare, det går lika bra att kasta in vem som behagar ställa upp där, ta en vaktmästare eller sjung själv, spelar ingen roll i slutändan. Vad som började med originella och talangfyllda musiker kulminerar idag i slemmiga, sexfixerade människor med hybris. Vad hände?

Jag plöjer vidare genom ljud som krossar min tro på mänskligheten, och finner där reggae. Likriktad kritik som för dansbandsmusiken kan upprepas här: totalt, jävla, enformigt. Segt, tråkigt och meningslöst. Jag blir arg och trött av raggarytmer. Örk. Jag kan klappa med i någa Bob Marley-hits eller Absolut Reggae-låtarna, men detta är enbart för att de funnits i mitt liv sedan tidiga år, och därmed är delar av nostalgi och inte egentlig smak. Eller vad sägs om rave, how's that for enformighet? Eller techno, detta seglivade elektroniska bröt. Jag märker inte när en låt tar slut och nästa börjar, utan vill bara gå och stänga av det monotona gnölet, det gör mig nervös. Jag lyssnar hellre på betongborrar utanför mitt fönster i några veckor än att behöva stå ut med rave eller techno. Eller house! Och furthermore, vad där skillnaden däremellan?

Så hårdrocken, som har fött många bastarder till världen. Jag ska inte ens börja låtsats att jag vet hur samtliga låter, eller ens att jag känner till dem, men i mina öron är trash metal, speed metal, heavy metal, black metal, death metal och alla möjliga eller omöjliga sorters metal samma sak, och allihop låter generellt sett som rena skiten. Ett jävla dunka-dunka, skulle man också kunna säga. Funk, modern jazz, modern soul, ska, hardcore och mycket mer kommer heller inte i närheten av mina högtalare. Utöver detta finns det säkerligen mängder av större och mindre subgenres som kan få vilken sund människa som helst att smasha huvudet mot valfritt hårt material, men att lista allt skulle vara ett oöverstigligt och oändligt projekt, har jag på känn. Så jag gör inte det.

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Let's keep it like that.