Will work for food

Vissa jobb känns helt obegripliga att nån över huvud taget vill anstränga sig att få. Visst, tänker ni, som toalettstädning, plocka sopor från marken och sånt. Ja, förvisso, men det handlar om jobb som i ärlighetens namn är rätt lätta att få, de kräver ingen bakgrundskunskap, meriter, betyg eller snitsiga rekommendationsbrev. Direkt. Men det finns jobb som jag inte för mitt liv kan förstå varför man alls måste utbilda sig till titlarna, och det finns jobb som jag inte begriper varför man eftertraktar så hett, trots att själva jobbet verkar helt nerpissat.

Ta bibliotekarierna. Det krävs totalt cirka fem års högskolestudier för att få kalla sig bibliotekarie. Fem. År. En bibliotekarie håller ordning i hyllorna, vet skillnaderna mellan Hce och Hci, lånar ut böcker, svarar på frågor om böcker och tidskrifter, tar emot återlämnade böcker och utfärdar lånekort. Och så ser de antingen bistert sura eller liknöjt (möjligen lobotomerat) fromma ut och hyssjar när de ser en chans. Varför tar det fem år att lära sig det här? Är det tystheten som är svår, lite som svårigheterna för en ninja att lära sig vara ljudlös och osynlig? Måste man kunna allt om alla böcker i hela biblioteket, utantill? För det kunde ju ta lite tid, faktiskt. Nästan så att fem år är rätt snålt tilltaget då. Men annars, varför vill man ägna fem års högskolestudier på att lära sig denna (synbart bristfälliga) kunskap och sedan sitta bakom en nött trädisk med glasögonen på nästippen och skyffla andras bokval fram och åter mellan hylla och disk, dag ut och dag in? Hur kan det vara värt den tid och möda det ändå innebär att gå på universitet, för att sedan stämpla datum på lånekort och söka upp artiklar? Och att studera på universitet, där även den enklaste frågeställning tvågsmässigt kompliceras och omformas tills ingen förstår nånting, men alla kan humma uppskattande åt de krångliga ordvändningarna och det totala ordbajseri som dränker deras ögon och öron, så att eleverna vid examen dels inte vet någonting om någonting, och dessutom inte heller talar begriplig svenska längre, är verkligen inget man gör lättvindigt. Kanske är det så enkelt att alla bibliotekarier är dumma i huvudet, vad vet jag, vad vet jag?

Men vad sägs om apotekare? Det är ungefär samma skit där: som apotekare får man ha vit rock och myndig uppsyn, man hämtar askar och flaskor och gör kråkor på klisterlappar och trycker på enter. Och så får man svara på frågor om klåda, värk och feber. Det här tar också fem år att lära sig. FEM ÅR! Vad är det för klåpare som sätter ihop högskoleutbildningarna egentligen, kan vi inte anlita en effektivitetskonsult som städar upp bland jolmet? Förslagsvis jag, jag skulle hysta ut alla oanvändbara kurser i ett nafs, och kunde lika gott passa på att boota ut erbarmligt språkvidrig kurslitteratur och okarismatiska föreläsare när jag ändå håller på. Ritsch ratsch filibom. Så. Åter till saken: hur intressant kan det egentligen vara att sätta klisterlappar på askar, frågar jag mig, eller att tala om för folk att medicinen ska tas tre gånger dagligen och får inte delas? Är man intresserad av hälsa så kan man bli dietist, tränare, guru eller läkare. Men apotekare? I forna tider blandade de väl ihop en massa dekokter själva, och då kan jag förstå tjusningen, men då betvivlar jag starkt att nån högskoleutbildning var involverad å andra sidan - alltså win-win mot dagens lose-lose läge, helt enkelt. Alla piller kommer ju klappat och klart i förtryckta förpackningar i dagens samhälle, några häxdoktorskunskaper är icke nödvändiga, ej heller önskvärda. Var god lämna in dina förkrympta skallar på vägen ut, adjö.

Sen har vi den andra klassen yrken, den där jag bara inte fattar varför man gitter lägga nån effort på att få. Som flygvärdinna. Herregud, det går ut på att flyga kors och tvärs, vilket, let's remind ourselves, faktiskt inte är det absolut säkraste eller roligaste man kan ägna sina dagar åt. Eller nätter. Man får lock i öronen och det brummar och susar konstant, man kan krascha när som helst och ibland kan nån mupp ha bomber i skorna också. Plus att de får stå i mittgången och vifta lojt med flytväst och peka på nödutgångar, de släpar mat- och dryckvagnen fram, och sen tillbaka, de ser till att alla har bälte och de stänger handbagageluckorna. Och så har de hopplöst fula uniformer och helt outdated strama frillor. Jaha? Det låter fantabulöst dödstrist alltihop. Och fult. Man får flyga överallt, men än sen då? Det handlar oftast inte om några längre perioder man kan stanna på orten man just flugit till, om nån trodde det. Snarare en natt i Paris, en natt i Stockholm, en i Edinburgh, en på flygplanet och en i panik. Tio för de stora och fem för de små, skynda på, skynda på, snart ska karusellen gå. Hej sömnproblem, jetlag och stress! Men ändå är flygvärdinneyrket omhuldat av nåt slags glamouröst skimmer, det är en dröm för många. En dröm att stå med flytvästen och rycka i syrgasmasken? En dröm att flänga hit och dit som en vante, utan att hinna se eller uppleva nånting av alla städer och länder? Att drunkna i havet efter ett haveri? No ma'am, jag betackar mig!

Då är jag hellre gatsopare eller biljettkontrollant. Då slipper man i alla fall en miljon i studieskulder för ett idiotiskt jobb, eller en konstant tokstress och tidspress för ett ännu mer idiotiskt jobb. Sånt verkar väldigt onödigt att hålla på med, faktiskt, så jag skippar det.