I hate the kids

För ett tag sen kom jag att tänka på hur enorm skillnad det är på att säga att man hatar barn vs. att man hatar människor, fastän det egentligen inte borde åtskiljas nämnvärt över huvud taget.

Det ena är förkastligt och inte alls okej, medan det andra är socialt accepterat i viss mån och rent av har en viss svårmodig poet-glamour över sig. Om någon säger att de hatar människor (Jag, till exempel, säger det ofta, och menar det. Folk är sämst, människan är ett vidrigt djur, allt vi rör vid förstör vi, et cetera.) är det sällan, eller rent av aldrig beroende på i vilka kretsar man säger det, någon som upprört säger emot. Som står där med brinnande ögon och förmanande pekfinger och säger ifrån på skarpen att så får man inte säga, fy skäms på sig. Det kan rent av mötas med lite grumlig beundran, som att man är så mörk och störd som bara rejectar mankind sådär, wow.

Men om man däremot häver ur sig att man hatar barn, och gör så i fel kretsar för ämnet, då jävlar kan man få en hel lynchmobb av hatiska farsor och morsor på stan över sig. Eller i alla fall morsor, för i ärlighetens namn är det nästan uteslutande kvinnor som reser ragg inför den typen av uttalanden. Visst, en hel del människor reagerar inte alls på det sättet, de bara rycker på axlarna, eller så håller de med. Men allt beror som sagt på när och var man tar upp ämnet. Och inför vilka. Skillnaden är, att det är helt okej att hata folk, så gott som överallt, men det är inte okej att hata barn, och det ganska ofta.

Men varför åtskiljer folk så mycket? Jag hatar folk = Jaha, okej, ja, människan är en hemsk ras, krig och mord och elände, usch. Jag hatar barn = Nämen vad SÄGER du? Barn som är så oskyldiga och underbara! Men alltså, last time I looked så innefattar människor, folk, homo sapiens även barn. Barn är också människor, och om jag hatar föräldrar, grannar, lärare, busschaufförer, bodknoddar, chefer, bankirer, fyllon, dårar och politiker så är det väl fan inte så orimligt att utgå från att jag även hatar deras avkommor? Dessa anti-hat separatister! De försöker ta ifrån barnen deras mänsklighet! Sickna as. :D

Men skämt åsido, visst kan jag förstå att gemene man reagerar surt på ett sånt uttalande, ifall gemene man har egna barn, brorsbarn, eller jobbar på förskola, eller befinner sig i situationer där han eller hon ofta umgås med barn. Frivilligt, more or less, och trivs med det. Men jag tror också att mycket av den här upprördheten är automatisk: man SKA tycka om barn, man SKA inte säga högt att man tycker de är vidriga små monster. Man ska göra som man ska, så blir allt så bra, så bra. Except that's not true. Man kan välja andra åsikter, egna åsikter, även om de går stick i stäv med majoritetstyckandet.

I händelse av att någon surkart sitter där ute och läser detta, och förbereder sig för att sätta dit mig genom att påstå att jag knappast skulle hata barn om jag hade egna, eller kände några barn, så kan jag stoppa dig omedelbart. Jag har gott om vänner som har barn, och jag har träffat många barn i mina dar. Men jag kan inte knyta an till dem. Jag vet inte vad jag ska göra med dem, jag vet inte hur mycket de förstår eller hur det är meningen att jag ska kommunicera med någon som bara springar runt i cirklar, leker med plastgubbar, och har en uppfattningsvärld som ryms i min ena handflata. Jag har inget att säga om Barbiedockor, jag vet inte vad jag ska säga angående att Olle på dagis tar Barnets favoritgunga varje dag. I dunno, klipp till Olle? Förmodligen inte rätt sak att säga, men det är just det som är min poäng: jag vet inte vad man kan, får, bör säga till kids, de saknar ju logik, erfarenhet, komplext tänkande!

Men tycker jag att mina vänners barn är äckliga parasiter, då? Nej, det tycker jag inte, eftersom de är individer för mig. Det är likadant med vuxna människor, när jag lär känna nån och denne visar sig vara en hyvens person, eller åtminstonde inte en jävla idiot, så upphör den människan att vara Folk och blir istället en Individ. Från pucko till o'boy i en handvändning! Och för övrigt har jag svårt att knyta an till massor av vuxna människor också, helt enkelt för att vi rör oss i totalt olika världar och har väldigt olika världsåskådning, intressen, och åsikter. Mina erfarenheter har inte Den Vuxne upplevt alls, och vice versa; det som Den Vuxne tycker är intressant och meningsfullt att diskutera tråkar ihjäl mig, medan det jag vill prata om är sånt som Den Vuxne inte förstår sig på, och så vidare.

Folk och Barn är som homogena grupper sånt jag inte står ut med, men Individer som jag fått kontakt med tycker jag om, vare sig de är barn eller fullvuxna. Dock med stark övervikt åt den vuxna skalan, eftersom det för mig fortfarande är så gott som omöjligt att kommunicera givande med ungar. Har de en förnöjsam, knoppande personlighet faller de dock in på min like-lista, och är de äckliga troll i människoförklädnad, gör de det inte. Precis som vilken människa som helst, oavsett ålder, som korsar min väg i livet. Inte svårare än så.

Living in denial

"På julen får man ta från det undre lagret också", säger den glada kvinnan i en halvklassisk reklam för Aladdin choklad (jag kan för övrigt aldrig fatta skillnaden på Aladdin och Paradis, men jag tror den ena enbart härbärgerar ljus choklad medan den andra är en integrerad historia), som gick för många år sen. Som på en given signal moffar då någon sweet toothed ingift slätkingjävel i form av Peter Magnusson åt sig all choklad, till övriga julfirares missnöje.

Och jag fattar det roliga här, det gör jag faktiskt. Men vad jag inte fattar är hur någon, med vett och vilje, kan vara så hård mot sig själv att den känner att den inte KAN äta godiset från det undre lagret innan det första lagret är helt slukat. Jag menar, det är bara choklad, hallå? Och det är dessutom din choklad, du får göra vad fan du vill med den! Antingen har du köpt den själv, eller fått den av någon. Eller kanske snott den, och då kan vi förstås debattera äganderätten till en stulen sak, men det ska vi låta bli, ser ni. Kontentan är att det är DIN choklad. Vill du äta alla Trillingnöt och sen kasta resten? Det går bra. Vill du bjuda bort alltihop till släktingar på julafton och inte smarra en endaste pralin för eget bruk? Gott, gör så. Vill du mosa sönder varenda bit och skapa värdelös konst med klägget? Be my guest (men förvänta dig bara inte att jag ska uppskatta den). Vad du än väljer så behöver du verkligen inte känna att det inte är okej att göra som du vill med din egen, jävla sketna choklad-ask. Skärp dig, mannen!

Likadant som jag känner inför detta bisarra och onödigt strikta förhållande till meningslösa vardagssituationer, känner jag inför de som inte kan sätta ett eget, privat, på inga vis officiellt eller slutgiltigt, högt betyg på en film de just sett och älskat. För att det inte var en seriös film. Vi pratar inte om journalister eller recensenter här, utan om random moviegoer. En människa som gett erkända filmer som till exempel "Gökboet" eller "Sunset Boulevard" en femma - av fem möjliga - i sitt eget sinne, sin privata intressesfär. En människa som sedan sett något i stil med "Easy A" eller varför inte "The Other Guys", och njutit oavbrutet av den filmiska upplevelsen, men av någon anledning failar att erkänna sin ohöljda kärlek via ett symboliskt betyg. Alltså väljer man att säga att man tycker att den larvigare filmen är bra, men att den får en tvåa, kanske en trea, på sin höjd. Fast man skrattade, grät och till fullo dyrkade filmen i fråga. Jag vet inte om jag försov mig när alla fick instruktioner i hur förbjudet det är att gilla olika saker lika mycket, eller när man blev itutad att "Gudfadern" och "Fletch" don't mix, för jag fattar ingenting av detta trams.

Man kan gilla vitt skilda filmer, precis som man kan tycka om helt olika typer av musik. Jag gillar både Ray LaMontagne och E-rotic och Depeche Mode. Bland andra. Därmed inte sagt att alla dessa källor till förnöjelse stimulerar samma känslor inom en. Men de skänker lika mycket lycka, bara i olika former och på olika plan. Vi tar ett extremt exempel: alla krig tar slut och världen lever i fullständig fred. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Exempel två: du får biljetter till den utsålda spelningen med ditt favvoband in the whole wide YEURLD i oväntad present av nån som står dig nära. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Men ändå är detta två olika sorters lycka, är ni med mig här?

Vad jag vill ha sagt med detta är att lycka är lycka. Oavsett hur stor den är eller vilken del av dig den spirar i. Så sluta dumma dig och ät din choklad hur du vill, älska all din musik och njut ända ut i fingerspetsarna av dina bästa filmer.

Whatever floats your boat, vettu.

One of us, one of us

I ljuset av att just ha läst ett inlägg hos Nina Åkestam, a.k.a. Not Another Planning Blog, a.k.a. NioTillFem-Sandras vän och kollega på äventyr i New York så måste jag avreagera mig lite. Även om jag inte är en direkt slavisk läsare av Ninas blogg så tittar jag in emellanåt och tycker att hon presenterar intressanta åsikter from time to time. Men det här inlägget, postat för några dagar sen, gör att jag sitter och kliar mig i huvudet av förvirring, förvåning och irritation.

Det handlar om etikett, om hur Nina tycker att man ska bete sig om man är vegetarian, allergiker eller manisk tedrickare. Eller liknande. I början av inlägget trodde jag att jag hängde med på var hon ville komma, men det visade sig snabbt så var alls icke fallet, ety hon var på väg åt motsatt håll. Mitt tyckande var, att ja, det är enormt irriterande med folk som måste göra en stor grej av sina förhinder, vare sig de är självvalda eller ej. De som måste påpeka jättetydligt att de inte äter det och inte det, och gärna varför också, allra helst med en äcklad och stolt ton så att övriga i sällskapet riktigt känner exakt hur mycket lägre stående de, med sina matval, är. Såna människor klarar jag inte heller av, och förstår inte varför de ens ids gå ut till annat än det fåtal restauranger som de vet caters to their needs. För hur jobbigt det än är för alla andra, så måste det även vara påfrestande för dem, att jämt dubbelkolla så de inte får i sig något de inte tål eller av etiska/politiska/whatever skäl, inte vill äta.

Men det Nina skriver om handlar om så enkla saker som att vara ett stort sällskap som ska gå ut och äta middag tillsammans, där någon är allergisk, eller vegetarian. Tydligen är det fruktansvärt jobbigt att som vän och bordssällskap behöva stå ut med att denna någon hör sig för med servitören om t.ex. nötinnehållet, eller om det finns någon vegetarisk rätt på menyn. Fröken Åkerstam hävdar att det inte är särskilt troligt att det inte finns just ett vegoalternativ på menyn, och att den störande veggisen därför bara är jobbig.

Men kära Nina, har du någonsin reflekterat över att många, många restauranger har just detta: ETT alternativ? Vänd på steken (förlåt, sojasteken) och tänk dig att det vore omvänt; alla rätter är vegetariska utom en, vilken är stekt björnlever med rotmos, eller något motsvarande konstigt och förmodat skitäckligt. Skulle du känna dig okej med att utan krusiduller välja denna suspekta rätt, bara för att inte vara "störande" för dina så kallade vänner? Och vad är det som är så störande, exakt, med att en person frågar om det går att få den rätten fast med grönsaker istället för fisk, eller om man kan slippa såsen eftersom den innehåller laktos? Blir man arg av sånt? Eller är det att du skäms för att det får hela ditt sällskap att framstå som besvärliga? I så fall - so what? Jag tror knappast det är ovanligt att servitörer får förfrågningar på små ändringar i menyn, eller undringar om en rätt innehåller någon viss substans som vederbörande inte tål.

Det ska även tilläggas, att jag, i egenskap av vegetarian, aldrig tryckt ned mitt kostval i halsen på någon annan. Det är inget jag sitter och kacklar om, eller skryter med, eller i allmänhet beter mig konstigt på grund av. Det är mitt val och min kost, de enda gånger det kommer upp är om man diskuterar just mat, kost, hälsa eller sjukdomar. Eller om jag är på restaurang och inte hittar något veggie-alternativ på menyn. Då ska jag alltså bara ta vad som bjuds, alternativt stanna hemma, enligt Åkestam. Så trevligt, tack!

Och Ninas åsikt kring att bli hembjuden på middag till någon fast man är veggie är densamma: man ska lämna sina dietval hemma eller inte gå på middagen. Trots att man alltså rör sig bland vänner och har möjlighet att berätta i förväg om vad man kan och inte kan äta, och därför knappast "stör" under själva middagen. Jag sitter och frågar mig själv upprepade gånger om hon verkligen menar allvar, för det här kan vara något av det mest inskränkta jag läst på länge, som inte stått på Aftonbladet och deras kommentarsfält, vill säga. Så bara för att man inte vill äta något visst, eller kanske inte kan äta något visst på grund av allergi eller IBS eller vad som helst, så ska man stanna hemma, inte ens försöka vara med, sluta irritera sina vänner som äter vad som helst. Bara de normala och homogena i gruppen får umgås, basta! Shun the non-believer, alla som inte är som vi ska bort, BORT från vår grupp, för de är ju så irriterande med sina jättejobbiga val, usch!

I övrigt ska också anföras att enligt min erfarenhet är de som är påfrestande, hätska, och störande rörande vegetarianism alltid icke-vegetarianer. Givetvis gäller inte detta alla köttätare, men en minoritet av dem kan bete sig mycket underligt. Och detta sker när de får höra att man själv är en grönsaksätare, whereas they are not. Då blir det ett väldigt liv i luckan, där köttätaren står och försvarar sig vilt mot anklagelser som aldrig undsluppit mina läppar ens för en sekund, samtidigt som han/hon passar på att nedvärdera mina val och min kost och är allmänt spydig och otrevlig. Alltsammans för att jag inte vill äta djur. Intet sagt om andras val att göra eller inte göra den saken, alltså. Så där står man, dränkt i ovett och dumheter, allt för att man gjort ett personligt val som inte påverkar någon annan än en själv (nej visst, ens vänner blir ju så arga för att man stör middagsbjudningarna, det tänkte jag inte på!). Men motsatt agerande från min sida, eller majoriteten av alla vegetarianer där ute? Nope, icke sa Nicke.

Så snälla Nina, innan du rackar ned på folk som har annorlunda uppfattningar än du kan du väl försöka rannsaka ditt eget inre gällande vad det är som gör att du reagerar så starkt på saken. Så slipper vi kanske detta tröttsamma påhoppande av köttisar med dåligt samvete, förtäckt till ett "vegetarianer är så himla jobbiga"-försvarstal sen.

Ät du vad du vill, så äter jag vad jag vill, utan att klanka på varandra, okej? Det kallas gott bordsskick och trevligt uppförande, vilket är två viktiga ingredienser för en lyckad middag. Skål!

Ologiken slår till igen

För ett tag sen listade jag irriterande saker och beteenden som jag inte förstår här i världen. Men det var inte slut där, om någon nu trodde det (varför en återkommande läsare av den här bloggen skulle få för sig något så dumt, I'll never know). Helt slut med obegripligheter och idioti kommer det nog aldrig att vara, inte för en annan, va. Därför bjuder jag denna julikväll på:

Mer märkligheter med mänsklighetens monstruösa mongoloiditet

#1 Lånade mailadresser
Detta förekommer titt som tätt på Blocket och liknande ställen där man behöver uppge en mailadress som kontakt. Jag vet inte hur många gånger jag sett fraser av typen "Använd inte mailen, den är lånad!" och gång på gång baxnat till vansinnets gräns. För i helvete, människa, är det svårt att skaffa en egen adress, eller? Det kostar inget, finns hundratals olika sajter och domäner att välja på och tar högst fem minuter att ordna. Du sitter ju uppenbarligen och surfar, eftersom du slängt upp en annons om "Skitful trehjuling till salu/Laserdiscspelare i nyskick säljes/Ovärd bråte som jag vill ha hutlöst betalt för", eller valfritt, annat skrot. Så varför inte bara regga en mailadress när du ändå håller på? Så jävla obegripligt!

And furthermore, om man bor i ett hyfsat modernt samhälle och nyttjar datorer och/eller internet alls, jag menar även om det handlar om högst ett par gånger om året, hur fan kan det komma sig att man ännu inte skaffat sig en sketen mailadress, år 2011? Vad är det för fel på folk? Alla som uppvisar den här sortens beteende borde automatiskt utsättas för John Lindsay, mannen som verkligen kan konsten att jävlas med idiotiska annonsörer via e-mail. Jag tycker vi inför lag på att det ska ske, okej?

#2 Sourcream
Nu måste nån förklara för mig exakt - exakt - vad det är som är så fantastiskt med sourcream. Har ni kollat i chipshyllorna de senaste åren? Inser ni att de smaker man har att "välja" bland till 90% innefattar sourcream? Det är helt barockt; Sourcream & onion, sourcream & chili, sourcream & spam, sourcream & toffeefee, sourcream & sourcream & sourcream - jag orkar inte med detta! Jag, som inte tycker om sur gammal grädde alls, har i princip grill, peppar, lättsaltade och dill att välja bland. Eller Pringles, som smakar papper, eller Lantchips, som smakar trädröta. Jag vill också äta chips, men inte sursmakande sådana, likt en gammal räv, missnöjd ända in i själen.

Vad hände med kreativiteten, vad hände med valfriheten? Vad hände med sourcreamen - när blev den envåldshärskare över alla potatisar? Och framför allt: var är Storpotäten när man behöver honom?

#3 Radiomusik
Det här har jag funderat en del på på senaste tiden: ta en radiostation, vilken som helst, be it reklamradio eller public service, som spelar musik. De får inte spela vad som helst och de har en hel del press på sig att spela vissa låtar rätt ofta, i synnerhet reklamradiostationerna. Resultatet är att de spelar en klunga låtar, om och om igen. Over and over. Ibland tillkommer någon ny låt och en äldre modell faller bort, men likväl mals alltihop på, vidare och vidare. Men ursäkta mig, varför väljer man då av egen fri vilja att höra på den sortens radiokanaler? VILL man höra samma 20 låtar på repeat? Och i så fall, varför gör man inte en playlist eller blandskiva med 20 skitlåtar som man tvångsmässigt hör på istället, så slipper man reklam och tjattrande radiopratare? Eller handlar det hela om att man är dum i precis hela huvudet?

Om man lyssnar för att man gillar radioprataren som jiddrar på just då kan jag i viss mån förstå det hela, men då handlar det om att lyssna under en ganska begränsad tid. En och samma ordbajsare har antingen a) ett program på 1-3 timmar per dag, där de får fritt spelrum och kan briljera med någontsånär väl valda ord eller åtminstonde välvässade verbala reflexer, eller b) sitter där och fladdrar med gomseglet heeela dagen, och har följdaktligen alltså knappast något fantastiskt bra att säga, bokstavligt talat dagarna i ända, eller någonsin, över huvud taget. Är det alternativ a) man ägnar sig åt så bör man alltså stänga av radion efter att programmet är slut, är det alternativ b) så uuhhhöööhhtbbhhttt. Ungefär. Plus att om det är pratradio man är ute efter så kanske inte kommersiella stationer, med ändlös, repetativ brölande musik och reklamavbrott var femte minut, är det mest logiska valet, right?

Och hur rolig eller smart radioprataren i fråga än är så ändrar det inte det faktum att man tvingas lyssna på saaaamma musik, dag och och dag in. My heart goes out till alla som tvingas höra på skvalradio på sina arbetsplatser, och därigenom inte väljer själva att långsamt dö den inre, musikaliska död som deras kollegor så glatt utsätter sig själva för. Frivilligt. Helt vansinnigt. All we hear is radio gaga, eller kanske Lady Gaga, men vad är det egentligen för skillnad?

Universums mysterier

Det finns ganska mycket saker jag inte förstår, och då menar jag inte cold fusion, partikelfysiologi eller tidsresor. Jag menar företeelser och ting i vardagen som bara inte makes sense för mig. Med andra ord, något av ett återkommande inslag här i bloggen, så även i min hjärna.

I offer you senaste lasset med konstigheter, denna gång med fokus på mänskligt beteende som saknar logik.

#1 Att inte svära ordentligt
Vi har alla hört dem: "Helsicke", "sjuttsingen", "jämrans" och andra halvmesyrer som inte kan tjäna till att lätta på trycket det allra minsta hos talaren i fråga. Jag menar vafan, antingen svär man inte alls eller så svär man så det osar, annars förtas hela poängen med att svära. Svordomar benämns också som kraftord, ord man tar till för att understryka, stärka, förstora, påvisa. Vad är det som är kraftingivande med "järnspikar"?

Och om det är så att man fjösar runt med den här sortens skamligt usla fula språk för att man inte kan eller får svära så måste jag fråga: hur ofta får man inte svära numera? Självklart finns det a time and a place for calypso music, så att säga, men är man i såna situationer att man inte får svära alls, exempelvis om man är kantor eller dagisfröken, så är det väl bättre att just låta bli helt, då. Svär inombords istället, eller gå iväg i en enslig koridor och skrik "APHORA!" en stund. Vad som helst är bättre än att stå och mes-svära.

'Cause that shit is wack.

#2 Att inte röra på armarna när man går
Varje gång jag bevittnar en person som utövar detta stirrar jag som förhäxad; jag vill se hur länge de går på det här sättet, om de bara råkat fasta i en vinkelvolt och kanske går och spänner sig i ilska eller nåt, men kommer att inse hur oskönt det är snart och släppa loss armarna igen. Men det händer aldrig. Jag försöker dessutom koppla på min röntgensyn och se om deras arm- och överkroppsmuskler är förtvinade eller om de bara är helt spritt språngande galna (sånt kan man se med röntgensyn). Detta lyckas tyvärr inte heller vidare väl.

Alla som har testat kan vittna om att det är skitobekvämt att medvetet hålla armarna stilla när man knallar och går, undantaget när man bär saker i bägge händer, förstås. Men även då känns det att det naturliga rörelsemönstret störs, att överkroppen inte kan följa med på promenaden helt fritt. Så varför gör en del människor på det viset till synes helt frivilligt? Får de inte ont till slut? Inser de inte hur otroligt sinnessjukt det ser ut? "Ja, hej, jag har en jättekonstig förlamning som enbart drabbade bägge armarna, och bara i gångläge, annars kan jag liksom använda dem helt normalt och så, men inte just när jag går, då måste de hänga slappt och obehagligt stilla längs kroppen."

Why, oh why, era obehagliga cro-magnon wannabes?

#3 Att galga upp provade kläder ut- och in i butik
För den händelse att man inte är bekant med fenomenet, vilket man högst troligt inte är om man inte jobbar, eller har jobbat, i klädbutik så handlar det alltså om att det finns folk, rätt många till och med, som efter att de provat plagg i provrummen, bemödar sig om att hänga upp dessa på galgar igen. Fast ut- och in. Men vad ända in i...? Är folk blinda? Dumma? Elaka? All of the above? Inser de verkligen inte att butikspersonalen (läs: jag) således måste galga om plagget totalt, vilket alltså är likställt arbete med att man som kund helt sonika skiter i att galga upp det alls in the first place?

Jag antar att somliga har någon slags pliktkänsla över att om de tar ut plaggen ur provrummet så ska de också hänga upp dem på galgarna igen, ordnung muss sein. Vilket ingen någonsin har krävt, mind you. Men att man ändå inte stannar upp nånstans i sitt idoga arbete med att åla på den vrängda tröjan på galgen och SER vad man sysslar med, och inser hur fruktlöst och korkat det är. Att man inte inser det, det är ren och skär magi. Svart magi.

Detta upphör aldrig att förvåna mig, det är ett så otroligt märkligt beteende att svaret på varför man gör såhär måste vara att man har nån slags kortslutning i hjärnan.

#4 Att deklarera i sista minuten
Personligen har jag aldrig haft något annat än förenklad självdeklaration, vad jag vet, så gällande de som har eget företag eller en massa avdrag och jox att hålla på med uttalar jag mig inte. Men alla som är vanliga knegare, som inte har nåt konstigt i sin deklaration - varför väntar de till sista sekunden? Bokstavligt talat, till och med.

Det tar fem minuter att deklarera via nätet, högst. Jag gör det samma dag jag fått deklarationen, eller möjligen en-två dagar efteråt ifall jag har mycket för mig. Sen är det klart, helt utan stress eller tårar. Och hundra år senare, när fejan svämmar över av stressade panikuppdateringar om deklarationer, och löpen påminner hetsigt om att man inte ska glömma, så blir jag helt nervös. Jag tänker "Va, deklarera, nu? Har jag glömt det?" i fem sekunder tills jag inser att det var det jag gjorde för flera månader sen. När jag fick deklarationen. Jag ser verkligen inte nån som helst poäng i att skjuta upp det, och faktum är att det inte ens finns någon poäng med att skjuta upp det, om man inte är fullständigt dum i huvudet, förstås (beklagar sorgen).

Men låt säga att jag faktiskt behövde göra ändringar och avdrag, då, skulle jag sitta här och puttra och ondgöra mig ändå i såna fall? Ja, inte fan skulle jag vänta till i grevens tid för den sakens skull, för då har jag ju ännu större skäl att faktiskt ta tag i skiten så snart som möjligt, så man får det gjort och dessutom har tillräckligt mycket tid att göra det rätt. Bara för att man stoppar nånting i nedersta byrålådan och väljer att inte titta på det, betyder det inte att det är gjort eller att det försvinner, även om det är en populär missuppfattning i många fall, som exempelvis gällande deklarationen.

Nej, det är bara att riva av i en enda, snabb rörelse. RITSCH, klart, all smärta är över; grattis, ni har vunnit ett års frist från Skatteverket!

Where there's no sense, there's no feeling

Obegripligheter florerar ständigt kring världen, the internets, människorna och även runt mig. Ibland måste de här obegripligheterna präntas ned och publiceras, när de inte får plats i mitt fundersamma huvud längre. Så här kommer en post med tre saker i samtiden som jag inte förstår mig på:

#1 Filmade födslar
Dokusåpor och dylika TV-program, som visar kvinnor som föder barn, och verkligen visar hela klabbet i all dess ohärlighet.

Inte för att jag är nåt stort fan av generella operationsbilder i rutan heller, men just barnafödandet tar priset. Herregud, VARFÖR vill man se vilt främmande människor utstå sådana saker? Varför vill man se en slemmig nyfödd som mest ser ut som en inlagd, rökt köttbit komma dallrande ut ur ett hål som är sisådär tjugo gånger för litet för den storleken EGENTLIGEN (ah, naturens under, MMM), och VARFÖR vill man se sönderbristande underliv? Om man får välja, liksom?

Jag begriper inte de som filmar sin egen fru/flickväns förlossning heller, det måste ju vara rent groteskt att titta på för vilken utomstående som helst, likväl som för pappan, och verkligen för mamman som som tack för att hon utstår den största smärta man kan genomgå, slipper se hur det ser ut när allt det där som gör ont händer. Om inte nån hyvens person filmar eländet, förstås.

Det är fan fel på folk.

#2 Blog-ursäkter
Bloggare som inte är så kallade "storbloggare" och heller inte inhöstar mer än två-tre kommentarer vart femtionde inlägg, men som ändå ber om ursäkt ifall de inte uppdaterat på en helg, någon dag, en vecka.

Vem ursäktar du dig för, exakt? Är en av dessa sporadiska kommentarer ett klagomål på att det inte publicerats något på hela tre dagars tid (vet hut!), eller? Om så, är denna enda åsikt värd att kräla i stoftet för, kan inte den klagande personen klara sig utan en ursäkt när tidsperioden utan publiceringar varit så löjligt kort? Finns det riktlinjer på hur ofta man "ska" publicera inlägg? De riktlinjerna har jag helt bommat i så fall, och jag tänker även fortsätta skita högaktningsfullt i dem.

Jag säger inte att man inte ska ta hand om sin läsekrets, oh nej, men jag syftar alltså på helt vanliga, okända människor som INTE har en astronomisk summa läsare dagligen att tänka på. Jag har nånstans mellan 35 och 65 tjommar här varje dag och tycker själv att det låter jättemycket för en helt vanlig, okänd blogg. Dock kan även jag för all del ursäkta mig när inget skrivits på flera månader, utan att vara en storbloggare, och utan att ha ens en liten gnutta hybris om min egen viktighet i cyberrymden. Men så får jag också generellt sett oftast kommentarer på det mesta jag skriver, vilket betyder att jag vet att ni är en handfull tappra själar där ute som faktiskt uppskattar mitt orerande och att jag tar mig tid att strukturera upp och vrida ur hjärnan på det som stryker omkring där inne (Så tack för att ni läser och tycker till, y'all!). Plus att det är skillnad på frånvaro i antal dagar och antal månader (och Antal Bajor).

Men detta märkliga i att känna skam och skuld för att man (via sin egen, högst frivilligt valda portal) inte talat om för omvärlden (som verkar ytterst oengagerad och knappast kunde bry sig mindre) vad man ägnat den senaste helgen åt? Det förstår inte jag. Sluta be om ursäkt om det inte behövs, det vattnar bara ur dina ursäkter och ger ett mycket mindre geniunt intryck åt din (både inbillade och vid de tillfällen då det sker, verkliga) skuld. Säger man alltid förlåt låter det till slut hemskt ihåligt, och är det väldigt ofta också.

Vad de här människorna skulle behöva är en hederlig, gammal dagbok. Ni vet, en med papper och pärmar, som man skriver i med penna. För sin egen skull. För utifall att någon missat det så är det såhär: de flesta är inte är särskilt intresserade av vad du gjorde en helt vanlig, trist, tisdag. Du är inte universums mittpunkt, och alla har tisdagar. Sluta känna att du måste prestera i din egen vardag, för det behöver du verkligen inte. Man får vara helt normal och tråkig, och det man gör såna dagar måste man inte berätta för världen om man inte vill. Och man behöver verkligen inte ursäkta sig för att man underlåtit sig att göra detta, för det är det ingen som märkt ändå. Have a mental margarita och andas lite, vetja.

#3 Pizzasallad
Vad är grejen?

Vad har en syrlig, trist hög med slaktad vitkål dränkt i sörja att göra med pizza? Jag förstår verkligen inte detta. Precis alla pizzerior i hela Sverige har antingen complimentary pizzasallad, eller i sällsynta fall denna anrättning att sälja separat till sina pizzaköpande kunder. Men varför? Ska man äta salladen först, och sen pizzan? Eller tvärtom? Jag vet folk som strösslar salladen på sin pizza och äter hela klabbet tillsammans; är detta det korrekta förfarandet, eller har jag närt sinnessjuka gourmander vid min barm?

Men helt seriöst: en pizza och en slemmig sallad hör tydligen ihop: hur tänkte man? Att det dessutom verkar unikt för Sverige gör saken etter värre i mitt tycke. Wikipedia (via Norrköpings Tidningar) verkar ha hittat en skurk att peka ut åtminstonde: "Upphovsman till pizzasalladen var med största sannolikhet italienaren Giuseppe 'Peppino' Sperandio som 1969 öppnade pizzerian Pizzeria Piazza Opera i Stockholm". Så, vi har tvångs-stått ut med det här i alla dessa år på grund av någon jönsig pizzapionjärs påhitt för fyrtio år sen? Giv mig styrka!

I egenskap av icke-pizzafanatiker och därför redan officiellt konstig, kan jag utan att ha något att förlora även tillägga att en pizzasallad aldrig kommer i närheten av mina smaklökar. Nån måtta får det verkligen vara.

Historiens mysterier och andra oförklarligheter

Det händer ofta att jag funderar på sakernas tillstånd, så att säga, och ofta finner jag mig själv förbluffad över människans uppfinningsrikedom of the past. "Hur fan kom man på det?", brukar jag mumla för mig själv när jag halkar in på de här banorna.

Ta mjöl, till exempel, hur kom det sig att urtidsmänniskan fick för sig att ägna rejält med tid åt att gnugga mängder av sädeskorn mellan stenar, för att få ett, vid första anblicken, helt obrukbart, torrt pulver? Var det avsiktligt, eller råkade det tillkomma av en slump den första gången? Var det nån som hade tråkigt en dag och kände för att mosa livet ur lite oskyldiga sädeskorn? Men vad possessed them att fortsätta? De kom såklart på brödet, ropar någon i bakersta ledet. Jadu, men hur går man från torrt sädpulver (ehehehe) till färdigbakat bröd? Det är inte som att den processen är over and done with i ett simpelt steg, direkt. Inte om man förutsätter att människan alldeles nyss har upptäckt mjölet. Bakning överlag är ett stort mysterium det med. Det är ju en mängd märkliga reaktioner, sprungna av blandningen och tillredningen av en armada av olika ingredienser. Inte direkt ett plus ett är lika med bröd, även om ett basic matbröd inte är fullt lika komplicerat som allt en elaborate efterrättsbakning innehåller. Ansåg man inte att det var magi när nån stollig stålderstant kom med ett bröd, eller var en hel stam delaktiga i experimenterandet? Nu vill jag hemskt gärna se lortiga cro-magnon tölper i vita labbrockar, runtspringandes med provrör och extatiska miner för mitt inre öga, men riktigt så tror jag tyvärr inte att det gick till. Men HUR, då?

Som alltid finner Wikipedia svar, och berättar att brödet tillkom i Mesopotamien, någon gång mellan 6000 och 8000 före vår tideräkning, och var en vidareutveckling av gröt. Aha, gröt, förstås! De smashade sädeskorn, tillsatte vatten, och insåg att skiten gick att äta, det är inte alltför konstigt. Sedan testade de helt enkelt att steka gröten, över glöd eller stenhällar, och fick då den första varianten av vad som senare kom att kallas för bröd. Stekt gröt, mmmyuck. Våra fiffiga vänner egyptierna tänkte, runt 2500 före vår tideräkning, ut en bakugn, genom vilken man kunde få till lite snitsigare bröd, och de hällde även öl i smeten, så att brödet kunde jäsa innan gräddning. Det är väl inte helt otänkbart, att om de visste hur man bryggde öl, så kunde de i alla fall ha ett hum om hur säd-vatten-smeten skulle kunna reagera på drycken också. Jag köper det, so far, so good. Och har folk klurat ut hur man gör bröd, jäser deg och dessutom konstruerat ugnar så är egentligen allt ytterligare bara raffineringar och vidareutvecklingar av grundkonceptet.

Men varför människan första gången fick för sig att ha sönder sädeskorn, det vet jag fortfarande inte. Kanske hon bara var hungrig och desperat, kanske det var en olycka, kanske det var en filosoferande mesopotam som ägnade flera veckor åt att stirra på vajande vete, tills han fick en ljus idé en dag. Kanske, kanske inte. Sånt här kan i det närmaste göra mig galen, då ingen finns som kan ge ett fullständigt sant svar. Det finns massor av förståsigpåare, experter, lärde och kloka gubbar eller gummor i världen, men hur man än vrider och vänder på steken (eller brödet), så kan ingen veta helt tvärsäkert hur såna här upptäckter kom sig. Och det är just det som gör mig så frustrerad, att jag aldrig kommer få veta fo shizzle.

Sen finns det såklart helt andra kategorier av WTF också, liksom livsfarliga moves som tåloop och allt annat vansinne de ägnar sig åt inom konståkning; vad var det för självmordsbenägen skrinnare som tänkte en dag att "Hey, jag gör en BAKÅTVOLT på isen och hoppas att jag inte spräcker skallen!"? Och hur många bröt verkligen nacken innan man hade fått in rätta snitsen? Eller alla dessa skumma saker folk kan tända på, som bajs eller kiss, bli boxad i njurarna, slicka på damskor, etc. Hur i hela helvete kommer nån på att de blir erotiskt stimulerade av att superfeta brudar sitter på dem, till exempel? Är man sisdår tvåhundra pannor så har man väl inte för vana att sätta sig på småväxta karlar bara sådär, så det känns inte riktigt som att en sån sak uppstår genom en slump heller.

Det hela är, milt uttryckt, skitkonstigt.

Sånt här dyker alltså med jämna mellanrum upp i min skalle och skapar oreda med sina obesvarade frågor, även om jag får tillstå att det nästan jämt mest är väldigt roligt att sitta och klura på en massa konstigheter och oklarheter i vardagen eller historien. Man får tillfälle att fi-fi-fi-filura, helt enkelt.

Att handha meningslösa ting

Det finns en del saker, föremål, som man ackumulerar under sitt liv, som efter ett ganska kort tag inte längre har någon mening för en, men som man ofta ändå behåller. Nu kan man förvisso applicera detta uttalande på en hiskelig massa junk, men det jag tänker på här är såna saker som är djupt personliga, men ändå så ytliga att de är poänglösa, och därför fastnar i nåt slags parallelluniversum där man inte vill ha dem men inte kan slänga dem heller.

Jag syftar på saker som foton, faktiska pappersfoton, som inte blev bra - varför ska man egentligen spara dem? Numera har folk inte riktigt det här problemet, i och med digitalkamerans segertåg över världen, men de flesta av oss har åtminstone haft pappersfoton förut. Ni vet vilka bilder jag menar: de som inte blev så bra, inte var särskilt fina eller meningsfulla - dem man inte vill sätta in i ett album helt enkelt. Men det är ändå på nåt sätt fel att bara slänga dem. Det känns som nån slags ofrivillig voodooritual att dumpa avbilder på sina nära och kära i papperskorgen, även om de blundar eller är i oskärpa. Dåliga bilder, men slänga dem? Hemskt, men det är ändå ännu mer efterblivet att spara dessa foton; man sätter ju inte dem i album, så vad gör man med dem, då? De får ligga i nån låda, i hela ens liv, tills man dör och ens efterlevande släktingar hittar dem, och tänker att "Jamen hon sparade de här hela livet, de måste betytt nåt för henne, så de måste vi behålla". Fast egentligen är det bara de dåliga bilderna, de man inte ville visa upp, men inte kunde med att hysta ut; bilderna som inte borde sparats alls.

Och apropå dåliga digitala foton, varför spara dem? De tar inte lika mycket fysisk plats, men det är ändå överjävligt att bläddra igenom femtio fula bilder för att hitta den där bra bilden man letar efter. Man borde seriöst måste gå igenom alla sina digitala foton och radera dem som bara är skräp, lätta upp hårddisken lite och bespara sig mödan att behöva glo på de trista bilderna om och om igen.

En annan kategori av den här sortens huvudbry är såklart vykort, julkort och gratulationskort. Man blir glad att nån tänkte på en när de var ute och reste, och när nån uppmärksammar ens födelsedag, eller tänker på en i juletider. Men sen då? Ska man tapetsera väggarna med random vykorts-scenarion (ingen dum idé i och för sig, men kanske inte för alla)? Ska man stapla gratulationskorten år efter år efter år och bara se högen växa och samla damm? Och julkorten? Eller ska man ha dem uppställda nånstans, på en proppfull och jättestor byrå, eller uppsatta på väggen? Födelsedagskorten uppsatta ovanpå tapeten av vykort, kanske? Jag menar, vad GÖR man med de här sakerna? Det är samma sak som med fotona: det är ju personer som står en nära som gjort sig omaket att skicka de här hälsningarna. Personligen. Till dig. Ska du stå och kasta bort det då? Va? Eller ska du fylla lådor med saker du aldrig mer kommer titta på och som slutat betyda nåt efter högst ett par dagar?

Själv slänger jag. Jag hade länge kvar de där fula fotona, men slängde vykort och andra greeting cards, tills slutligen då jag inte orkade med tanken på att kånka runt på dessa fula och ointressanta fotografier längre heller (jag tenderar ju att flytta ganska ofta, som ni förmodligen vet vid det här laget), ha plats för dem, packa upp och ner dem i alla oändlighet - nejdu, inget mer av den varan! Nä, bort med skiten, ingen pardon, och spara endast det som makes sense för dig själv. Vem vill dras med massa trist mög som inte spelar nån roll ändå, vare sig det är i pappers- eller pixelform? Det känns konstigt att göra, i synnerhet med de fysiska fotografierna, men eftersom själva objektet är så förgängligt har man glömt det väldigt snabbt.

Himla praktiskt, måste jag säga. Tomma lådor, gladare dator och rent samvete på en och samma gång. :D

Titeltrubbel

Mången är den gång då jag himlat med ögonen åt en översatt titel. Frekventa besökare här torde vara införstådda med min vurm för språkliga ting, och veta hur mycket jag hatar dåligt översatta filmer. Givetvis hatar jag också illa "översatta" titlar. För i de här fallen handlar det inte ens om att översätta, utan om att frivolt hitta på en helt egen titel, gärna en som inte ens påminner om originalet.

Vi kan ta ett exempel (yes, let's!): "Hur Jag Lärde en FBI-agent att Dansa Marengo" kan vara en av de fulaste och töntigaste titlar jag hört i hela mitt liv. Denna märkliga översättning finns till och med omnämnd i filmens trivia på iMDB, så att hela den engelsktalande och uppkopplade världen kan sitta och skratta åt våra korkade översättare och deras galenskaper. Mysigt, va? Filmen i fråga heter egentligen "My Blue Heaven" (1990), och är med andra ord inte alls förtjänt av all min bitterhet, eller att dränkas i visualiserad galla. Okej att det inte är världens bästa rulle, men så dålig som sin svenska titel är den verkligen inte, det är nästan inget. Så vad skulle den fått heta, då? Ja, det är en bra fråga (Sitter jag och tackar mig själv för bra frågor nu? Herregud!), innebörden av själva uttrycket 'my blue heaven' är jag faktiskt inte helt hundra på, men jag tycker ett rimligt påstående är att säga att det är en oxymoron; min himmel är hemsk, ungefär. Så, ett avskyvärt - men mindre hemskt än slutresultatet - förslag kunde vara "Mitt Härliga Helvete" eller dylik buskisartad konstruktion. Om man nu då prompt måste översätta skiten, vill säga. Vilket man inte måste.

Om vi vadar vidare in i 90-talets titelhaverier hittar vi romcom-härket "It Could Happend to You" (1994): en smörig skitsak, tydligen baserad på verkliga händelser och allt det (smäktande stråkar - check), men varför in the name of all that is holy kände man sig tvingad att döpa om skiten till "Polis Ger Servitris Två Miljoner i Dricks"? Var det månne göteborgare ansvariga för titelmarkeriet då, som inte kunna hålla sig ifrån ordvitsandet att 'polis' och 'servitris' rimmar? Det värsta är att det här känns som den rimligaste förklaringen; are we not in the hands of a lunatic? I senare video-releaser vill jag minnas att den diskret döpts om till "Det Kan Hända Dig" istället. Varför den inte fick denna, betydligt mer passande, titel in the first place is beyond me.

Men speaking of romcoms och 90-tal, så kom en betydligt bättre film i genren ut 1999: "Blast From the Past", med Brendan Fraser, 90-talets it-girl Alicia Silverstone, och Christopher Walken bland andra. Fast jag skulle inte nämna den i det här inlägget, om det inte vore för dess hysteriskt löjliga försvenskade titel: "Rätt Upp i 90-talet". Amenjabadööör! Om de åtminstone skrivit 'opp' istället för 'upp', för att markera gammalmodigheten hade det varit ett svagt steg upp från vinterkräksjuka till vanlig magsjuka för översättarpajasarna! Och apropå 'opp' påminns jag om "Morfar Opp i Dagen"("Father's Little Dividend" (1951)), som uppföljaren till "Brudens Fader" (1950), fick heta i Svea rike. Här har vi nåt så ovanligt som en översättning som ger en betydligt mer resonabel titel än originalet. Om den hade översatts till något mer direkt, i stil med "Pappas Lilla Vinstandel" vetifan om nån hade fattat... ja, nånting. Men vare sig man hade Spencer Tracy i tankarna när man kliade sig i skallen över "Blast From the Past" eller inte så är "Rätt Upp i 90-talet" en bedrövlig titel. Varför inte klämma till med "Tjong i Framtidsmedaljongen, Länsman!" istället, om man ändå är ute efter armhålepruttar och spex? Eller kanske översättarna känner till att man inte går full retard, trots allt?

Men min antifavorit-idiot-titel av alla måste ändå vara "Heathers" (1989), denna underbara film, som alltså fick (eller tvingades, snarare) heta "Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner". en gång till: "Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner". Nejmen, ÅH vilken festlig titel, Göte, den måste vi ju se! Säkert en fars med Nils Poppe! Or not. Jag kan riktigt höra Benny Hill-musiken varje gång jag ser den svenska titeln i skrift. Vilket inte är helt accurate gällande den filmen, might I add. En annan synnerligen korkad översättning, och en riktig klassiker i ämnet, är förstås den gamla b-skräckisen "Them!" (1954), som i Sverige fick heta "Spindlarna". Ja, för all del, "De!" kanske var lite väl kort, så kort så det inte ens hinner vara snärtigt, men problemet är bara att filmen inte handlar om spindlar, utan om gigantiska myror. FAIL. "Ta Mig Igen - Taiger" (ja, Taiger, fast karaktären heter Tiger), är ännu en stackare på huggkubben för WTF?-titlar: egentligen heter filmen "Pretty Maids All in a Row" (1971) och inte är den mjukporrkomedi den svenska titeln ger sken av, utan mer av en lätt underhållande dramathriller, allt enligt originaltiteln. Vad KONSTIGT att originaltiteln är korrekt och den översatta... inte. Hmmmmm!

Det här inlägget är kraftigt inkomplett utan att nämna Goldie Hawn, som omedvetet lyckats medverka i en ändlös radda av "Tjejen som..."-filmer. Detta trots att det egentligen bara är en enda titel på människans CV som hetat något i stil med detta slitna prefix. I Goldie Hawns fall verkar allt ha börjat någorlunda med "The Girl from Petrovka" (1974), som by all means har all rätt att kallas "Tjejen från Petrovka", och att påföljande rollprestation i "Foul Play" (1978) betitlades "Tjejen som Visste för Mycket" är inte heller helt orimligt. Men att något svenskt nöt upptäckte att dessa olyckligt påföjande titlar kunde översättas med identiska prefix, och därmed utlöste en kaskad av närapå identiska titlar genom åren, oavsett vad originalfilmen hette, det är ett faktum som någon borde stå till svars för. Förslagsvis den som började med skiten. Man har till och med återöversatt en tidigare titel till "Tjejen som Spelade Högt" ("The Sugarland Express", 1974) när filmen släppts på video nån gång, och annars fick alltså många av stackars intet ont ananade Goldies filmer heta "Tjejen som..." ända fram till 1990, då "Bird on a Wire" fick heta "Lovligt Byte", istället för kanske "Tjejen som Satt i Knipa" eller nåt annat putslustigt. Och därefter antar jag att man bytte personal på biografbyrån, eller nåt åt det hållet, för sedan 90-talets intåg har vi sluppit fler titlar av denna missvisande typ - för Goldie Hawns filmer - men inte sluppit de gräsliga översättningarna helt, åhnej.

Och som om det inte räcker med "Tjejen Som..."-spektaklet har det väl knappast undgått nån att man har gjort samma sak med Mel Brooks filmer, som alla oförtjänt får heta "Det Våras för..."? Här var det "The Producers" (1968), hans allra första film som regissör, som satte ribban för allt framtida material. Stackars Mel, oskyldigt dömd till Stefan & Krister-status från allra första stund! I filmen sätter man upp musikalen "Springtime for Hitler", och förståeligt blev också "Det Våras för Hitler" filmens svenska titel. Men därefter måste nån på översättarkontoret fått fnatt, eller blivit lat, för varför "Blazing Saddles" (1974) heter "Det Våras för Sheriffen", "Spaceballs" (1987) "Det Våras för Rymden" och så vidare, finns det egentligen inget som helst svar på. De är gjorda av samme regissör, och det var det. "Robin Hood: Men in Tights" (1993) fick respit från "Det Våras för..."-tjatet, när den gick upp som "Robin Hood - Karlar i Trikåer" istället, men två år senare stod vi där med "Det Våras för Dracula", med nyligen hädangångne Leslie Nielsen i titelrollen, lik (AHAHA!) förbannat. En film man kan sörja över på många sätt, helt enkelt.

Men vem är det som tagit sig dessa bisarra friheter, egentligen? Känner de inblandade personerna till saken, och om så, vad anser de? Själv hade jag blivit skitlack och stämt röven av de ansvariga, eller kanske bara gått ut i pressen och varit surmulen om saken. Tänk om nån galenpanna fått för sig att applicera de här evighetstitlarna på någon annan skådis eller filmskapares produktion? Jag ser framför mig hur Kubricks filmer alla kunnat få suffixet "...Eller Hur Jag Slutade Ängslas och Lärde Mig Älska..." Ultravåld? rymd-datorer? gladiatorer? hemsökta hotell? Jamen jag menar, det går ju inte, så fruktansvärt pajigt! Jag antar att man tyckte att det var passande eller ofarligt med Hawn och Brooks, eftersom de knappast är kända för sin tyngd och sina djupa budskap. Fast ändå, hur svårt ska det vara att kirra en ordentligt översatt titel? Och varför ska man ens behöva göra det alls?

Du gamla, du fria, du skelögda ko

Sverige och den svenska synen på vad som är främlingsfientligt är något som länge retat gallfeber på mig, och nu, i takt med allt ramaskriande kring Sverigedemokraterna och deras relativt nyliga intågande i Riksdagen, känns det som att det fullkomligt exploderat bortom rimligheternas gränser. Missförstå mig rätt, jag är inget fan av SD och stöttar inte vare sig rasism eller främlingshat. Men det måste för fan gå att prata om saken utan att inom tre minuter bli kallad för nazist av en hetsigt stirrande, nervöst perspirerande konversationspartner. Varför är svenskar så rädda för att nudda vid ämnet? What's the big deal? Hej, vi har ett fint land här, men oj, nu flyttar det in folk från andra länder till det, HJÄLP, bäst vi bara låtsats som inget! Men snälla nån, vad är problemet?

Ett land, vilket som helst, behöver alltid ta ställning till sin syn på och tolerans gentemot, invandring. Det är lika o-rasistiskt som det är att sjunga nationalsången på nationaldagen. Fast den sortens agerande får väldigt många att skrika för full hals om hur främlingsfientligt det är, att sjunga Sveriges nationalsång när vi har så många andra nationaliteter närvarande också. Men excuse me, sist jag kollade efter så bodde jag i Sverige. Tillsammans med en massa svenskar och en massa somalier, finnar, iranier, engelsmän, och så vidare. Varför, och framför allt hur, i hela världen (haha) ska vi undvika svenska traditioner och sedvänjor, på grund av den inflyttade befolkningens oerhört spridda härkomst? Varför skulle någon av annorlunda härkomst, boende i Sverige, ta illa upp för att folket i Sverige beter sig som svenskar? Vare sig de är födda i landet eller flyttat hit senare?

Om jag flyttade till, låt oss säga Grekland, givetvis skulle jag lära mig grekiska. Jag skulle respektera kulturen, folket, sedvänjorna, jag skulle försöka assimilera det grekiska levnadssättet. Av pur logik, men även respekt. Jag skulle ändå fira midsommar, läsa svenska böcker och åtminstone delvis känna mig svensk ändå. Jag skulle inte tycka att mina fellow greker var rasister som sjöng sin egen nationalsång, hejade på sitt eget land i Eurovision song contest eller som spelade traditionell grekisk musik och lagade dito mat. Jag förstår inte hur det kan vara rasistiskt att bete sig som den nationalitet man är, i det land den nationaliteten hör hemma.

Framför allt förstår jag inte hur det är okej att vara jättestolt svensk när det går bra för Sverige inom någon idrottsgren eller motsvarande, men inte annars. Visar vi framfötterna inom fotbolls-VM t.ex., då minsann målas flaggor i ansikten, blågula tröjor åker på och vikingahjälmar i plast svajar käckt på skallen. Det hurras och sjungs och extasen vet inga gränser. Men går det dåligt för oss så smusslas vimplarna snabbt undan, då är det DERAS fel, sportutövarna, DE vann inte, dåligt. Stoltheten och patriotismen lyser med sin frånvaro, precis som den gör alla andra dagar då vi inte skördar framgångar utanför landsgränserna. Sverige i synnerhet känns så extremt i den här frågan, då en typisk del av svenskhet är att vilja vara alla till lags, inte störa och inte skapa obehag, bara vara jämnt utbredd över limpmackan så att inget sticker ut eller irriterar. Som att det bara är okej att tycka om nånting när alla andra gör det, bara okej att visa någon form av uppskattning för sitt duktiga fotbollslandslag när de är i semifinal, inte förr. Eller är det för att andra länder markerar att vi har nånting bra, nånting som är värt att uppmärksamma, som vi vågar tuta i partylurarna och göra vågen på läktarna? Kan vi inte bestämma själva vad vi vill tycka om med vårt land, eller?

I Sverige har vi Dalahästar, Vasaloppet, landskapsdräkter, midsommarfirande, sill och nubbe, husmanskost, dansband, filmjölk, knäckebröd, Systembolaget och mycket annat som är väldigt svenskt men egentligen bara är begripligt inom landets gränser. Vi har också ABBA, H&M, Volvo, Ericsson, Ikea, internationella sportstjärnor som Zlatan, filmstjärnor som Greta Garbo eller Stellan Skarsgård, och andra välkända, stora exporter som är lika svenska, men även finns över hela världen. Det som faller in under den sistnämnda gruppen är fullt legitimt att vara stolta över, medan det i det första klustret är mer osäkert. Är det så att bara det som funkar utomlands ska få vara godkänt även inom landets gränser? Just för att andra länder godkänt dem och därmed gett oss the all clear att våga höja blicken och nicka gillande? Vilket i sin tur betyder att det som är folkhems-svenskt, det som inte är erkänt och välkänt över världen, det är alltså rasistiskt och skymfande för den invandrade befolkningen i Sverige? Exakt hur funkar den här logiken? När man åker på semester till andra länder, andra stränder, då letar vi efter det där unika, det som är typiskt, det som gör Frankrike franskt, det som är det kubanska med Kuba. Ändå känner vi att vi måste skyffla undan och be om ursäkt för det som är typiskt oss och vårt land, försöka släta över, neutralisera, göra anonymt och formbart.

Självklart förändras landet på både gott och ont, liksom alla länder gör, och en del av förändringarna beror på invandringen och de influenser från andra delar av världen det medför. Men det finns fortfarande gott om vedertagna saker som särskiljer Sverige från alla andra länder, som gör landet svenskt, och folket svenskt, oavsett om man är född här eller har flyttat hit. Och det svenska, det speciella och det fina, det tycker jag ska få finnas kvar. Vad är det annars för mening att kalla landet för Sverige, istället för nåt mer passande, som Neutrum eller Mellanland? Ska det vara på det sättet kan vi lika gott sälja oss som koloni till högstbjudande, så kan vi radera allt det som särskiljer landet och bara gå och vara andra storpotäter till lags dagarna i ända. Låta allt vara lagom, ljummet, trevligt och normalt. Herregud, jag måste flytta innan det sker, det finns ingen chans att jag skulle kunna assimileras in i en sån värld; det är ju rena rama dystopin.

Sympathy for the devil

Vissa yrkesgrupper tycker man torde vara mer empatiska än andra, eller åtminstone mer benägna att vara lyhörda och förstående. Just därför verkar det som att man inte kan upphöra att förvånas över varje tillfälle då man motbevisas angående detta, i just de karriärer som man fortsätter hysa tilltro till att dess utövare faktiskt ska lägga vikt vid vad man tycker, tänker och känner. But it just ain't so.

Jag pratar om de där som tutar och kör bara vet bäst precis jämt; Läkare, frisörer och chefer.

#1 Läkare
Jag har träffat mer än min beskärda del av läkare under min livstid, så jag tycker att jag därigenom har bättre och mer rättvis insikt i fördelningen Bra Läkare vs. Dåliga Läkare, än kanske gemene man har. Baserat på mina samlade erfarenheter av ett otal olika allmänläkare, sjuksköterskor, röntgenläkare, gastroläkare, AT-läkare, akutläkare, psykiatriker, kirurger, gynekologer med flera, kan jag säga att den fördelningen är hysteriskt ojämn. Merparten av alla dessa vårdanställda har gett ett dåligt intryck och lämnat en mentalt sur eftersmak i skallen, helt enkelt för att de inte bryr sig särskilt mycket om mig, patienten. De bryr sig rent av inte ett skit om patienten, många gånger.

Första allmänläkaren jag träffade 2007, när jag slutligen kreverade och sökte akut hjälp (vilket sedemera leddde till tre års sjukskrivning and counting + ADD-diagnos sent omsider och nu, finally stapplande steg tillbaka till ett normalt liv) erbjöd antidepressiva tabletter inom cirka fem minuters konsultation. När jag efter att ha avböjt detta märkliga erbjudande och on the verge of tears frågade hur jag skulle klara av jobben (ja, i plural) suckade han djupt och sa sedan med uttryckslöst ansikte att han kunde sjukskriva mig i två veckor. Om jag ville.

Mmm, skön attityd, där; något så allvarligt som SSRI-prep baserat på några skälvande minuters information om läget och en tillfällig sjukskrivning ifall jag har lust. Inget inkännande för läget, inga förslag på andra åtgärder, ingen remittering vidare, inga förslag på diagnos, ingenting, faktiskt. Även kvinnan som bestämde sig för att eftersom heltidssjukskrivning inte hade hjälpt mig (notera att jag inte hade fått någon form av åtgärd eller hjälp ännu), så skulle det vara bra för mig att gå tillbaka till jobbet på halvtid, är värd att nämnas här (igen).

Och så fortsatte det, i grova drag, med en icke-empatisk omänsklig vitrock efter annan, tills jag slutligen fick ett lucky break och slussades vidare till folk som, lo and behold: LYSSNADE och TOG SIG TID, samt tog mig på ALLVAR, most importantly. Och så undrar Försäkringskassan och politikerna varför sjukskrivningarna är så långa i det här landet. Kanske för att man möts av sura, stressade, apatiska och ibland rent ut sagt elaka läkare, som inte ens lyfter ett ögonbryn för att faktiskt hjälpa en, men sjukskriver två veckor i stöten för att bli av med ansvaret? Jag är oerhört glad att jag haft en duktig och trevlig gastroläkare, en snäll gynekolog och emellanåt träffar en sköterska med humor och omtanke i rösten. För resten av packet vill jag helst bara boxa hårt i solar plexus, det skulle i alla fall få dem på andra tankar än sina egna, högtravande ditos.

#2 Frisörer
Grupp numero due av I just don't give a flying fuck-människorna sysslar med hår. Otaliga är de gånger då jag gått till en frisör, bett om en viss klippning, och fått något helt annat. Trots tydliga instruktioner, TYDLIGA. Jag menar, är det så att de övningsklippt på sig själva så många gånger att de klippt av sig öronen, eller vad är det frågan om? Det är som att de inte ser vare sig mig eller min hårtyp när de får sin fixa idé om ett slutresultat: de ser nåt slags schablonfejs med tillhörande hår, och så klipper de - nånting som skulle funka på någon med blankt, rakt hår, men för i helvete inte för mig med mitt burriga, vågiga, hästtagelshår. Big difference, big, HUGE! De kanske klippt för många dockhuvuden med Buttericksperuker på i sina dar, vad vet jag. All I know is att alla människor har olika hårtyper, -kvalitéer och förutsättningar, samt preferenser. Och jag är inte frisör, så hur svårt kan det vara?

En frisör har jag träffat i hela mitt liv som lyssnat, förstått och gjort vad jag bett om. En enda, i en hel yrkesgrupp. Det är till och med sämre odds än inom läkarkåren, and that ain't good (never tell me the odds!). Vid ett tillfälle yttrade han sig till med och sa att han inte trodde mitt förslag på klippning skulle bli bra. Jag bad honom göra som jag ville ändå, which he did. Och efter klippningen, som blev utmärkt och assnygg, var han till och med storsint nog att säga "Du hade rätt, det blev ju jättebra". DÄR har vi en frisör av rang, peaps! Dessutom hade han inga problem med att skära och raka och slakta mitt hår på allehanda vis som en "fin" och "normal" frissa aldrig skulle klarat av. Dels för att de nog inte sysslar med den sortens klipperi alltför mycket, och dels för att de obviously skulle ignorera vad jag bad om och istället klippa en trevlig Aniston-fripp eller nåt annat lika åt helvete fel för mig.

Men för just de här skälen har jag följdaktligen inte varit hos en frisör sedan 2004. Jag klipper mig hellre själv än blir FUBAR i skallen av nån fejk-autist som livsfarligt nog tillåts hålla i vassa föremål på daglig basis.

#3 Chefer
Ännu en märklig klump märkliga människor inom arbetslivet, är alla dessa chefer. Även om chefer inte regelrätt är EN yrkesgrupp, utan en kategori, en sfär, inom i stort sett alla typer av jobb, så är de inte desto mindre idiotiska och verklighetsfrånvända, och förstås totalt oförmögna att höra på vad man faktiskt säger. Det är som att det extra ansvaret går dem åt huvudet, som att allt syre pyser ut och ersätts med HEJJAGÄRDUMIHUVUDET (men viktig!)-ämnen, så snart de tilldelas någon form av ansvar. För det behöver inte ens vara en högt uppsatt chef, det här, alls icke. En liten puff uppåt i ränkerna och en slightly modifierad titel (med tillhörande två å femti i lönepåslag) kan vara allt som behövs för att sporra en helt vanlig kollega att bli topp tunnor mongo. Tro att de är jätteviktiga, allvarliga, värdefulla - bättre än du och jag - samt att deras åsikt > din åsikt i alla väder. Jag undrar om det är maktfaktorn som puttar dem över kanten till autonomt men aningslöst praktarsel-sidan?

Det är allmänt känt att merparten av människosläktet absolut inte skall eller bör tilldelas någon som helst makt, då de inte för sitt liv kan bruka eller hantera denna makt med någon mått av sans och värdighet. Inte så konstigt att så många chefer är helt bananas, då. En typisk chef tar dina idéer som sina egna, kan inte de mest basala saker som man måste kunna för att ens få kalla sig anställd, ordnar oräkneliga möten om absolut ingenting, svassar runt i kostym i onödan och missförstår allt du säger (med flit? eller med leverpastej?), samt saknar inte förvånansvärt ofta empati. Chefen vill också hemskt gärna driva igenom fullständigt onödiga förändringar som saknar verklighetsförankring och relevans, men verkar inte förstå de faktiska situationer som behöver åtgärdas. Detta trots upprepade påtryckningar från de anställda, a.k.a. slavarna.

Ja, jag har haft ett gäng chefer, och nej, majoriteten har inte varit överdrivet brighta, trevliga eller duktiga på annat än att hålla munlädret väloljat. A good boss is hard to find.

So is en ansvarsfull, inkännande läkare och en frisör med fingertoppskänsla och fungerande hörsel.