Att handha meningslösa ting

Det finns en del saker, föremål, som man ackumulerar under sitt liv, som efter ett ganska kort tag inte längre har någon mening för en, men som man ofta ändå behåller. Nu kan man förvisso applicera detta uttalande på en hiskelig massa junk, men det jag tänker på här är såna saker som är djupt personliga, men ändå så ytliga att de är poänglösa, och därför fastnar i nåt slags parallelluniversum där man inte vill ha dem men inte kan slänga dem heller.

Jag syftar på saker som foton, faktiska pappersfoton, som inte blev bra - varför ska man egentligen spara dem? Numera har folk inte riktigt det här problemet, i och med digitalkamerans segertåg över världen, men de flesta av oss har åtminstone haft pappersfoton förut. Ni vet vilka bilder jag menar: de som inte blev så bra, inte var särskilt fina eller meningsfulla - dem man inte vill sätta in i ett album helt enkelt. Men det är ändå på nåt sätt fel att bara slänga dem. Det känns som nån slags ofrivillig voodooritual att dumpa avbilder på sina nära och kära i papperskorgen, även om de blundar eller är i oskärpa. Dåliga bilder, men slänga dem? Hemskt, men det är ändå ännu mer efterblivet att spara dessa foton; man sätter ju inte dem i album, så vad gör man med dem, då? De får ligga i nån låda, i hela ens liv, tills man dör och ens efterlevande släktingar hittar dem, och tänker att "Jamen hon sparade de här hela livet, de måste betytt nåt för henne, så de måste vi behålla". Fast egentligen är det bara de dåliga bilderna, de man inte ville visa upp, men inte kunde med att hysta ut; bilderna som inte borde sparats alls.

Och apropå dåliga digitala foton, varför spara dem? De tar inte lika mycket fysisk plats, men det är ändå överjävligt att bläddra igenom femtio fula bilder för att hitta den där bra bilden man letar efter. Man borde seriöst måste gå igenom alla sina digitala foton och radera dem som bara är skräp, lätta upp hårddisken lite och bespara sig mödan att behöva glo på de trista bilderna om och om igen.

En annan kategori av den här sortens huvudbry är såklart vykort, julkort och gratulationskort. Man blir glad att nån tänkte på en när de var ute och reste, och när nån uppmärksammar ens födelsedag, eller tänker på en i juletider. Men sen då? Ska man tapetsera väggarna med random vykorts-scenarion (ingen dum idé i och för sig, men kanske inte för alla)? Ska man stapla gratulationskorten år efter år efter år och bara se högen växa och samla damm? Och julkorten? Eller ska man ha dem uppställda nånstans, på en proppfull och jättestor byrå, eller uppsatta på väggen? Födelsedagskorten uppsatta ovanpå tapeten av vykort, kanske? Jag menar, vad GÖR man med de här sakerna? Det är samma sak som med fotona: det är ju personer som står en nära som gjort sig omaket att skicka de här hälsningarna. Personligen. Till dig. Ska du stå och kasta bort det då? Va? Eller ska du fylla lådor med saker du aldrig mer kommer titta på och som slutat betyda nåt efter högst ett par dagar?

Själv slänger jag. Jag hade länge kvar de där fula fotona, men slängde vykort och andra greeting cards, tills slutligen då jag inte orkade med tanken på att kånka runt på dessa fula och ointressanta fotografier längre heller (jag tenderar ju att flytta ganska ofta, som ni förmodligen vet vid det här laget), ha plats för dem, packa upp och ner dem i alla oändlighet - nejdu, inget mer av den varan! Nä, bort med skiten, ingen pardon, och spara endast det som makes sense för dig själv. Vem vill dras med massa trist mög som inte spelar nån roll ändå, vare sig det är i pappers- eller pixelform? Det känns konstigt att göra, i synnerhet med de fysiska fotografierna, men eftersom själva objektet är så förgängligt har man glömt det väldigt snabbt.

Himla praktiskt, måste jag säga. Tomma lådor, gladare dator och rent samvete på en och samma gång. :D