In other news

Hej hörni, jag lovar dyrt och heligt att jag inte är död och inte har gått under jorden eller antagit ny identitet (även om det sistnämnda onekligen låter lattjo); jag har bara flyttat. Igen. Därför har jag knappt orkat göra annat än, ja, flytta, egentligen.

Vi kör en snippety-snappety lista på senaste nytt, vetja. Braskande rubriker och nakenchockar uteblir denna gång (reds. anm.):

• Jag sover dåligt och orkar nästan inget, känns det som.
• Jag harvar runt med myndighetskontakter för att flytta mig själv och alla mina papper och jävelskap, vilket tar tid och är tröttsamt. För att inte tala om hur tråkigt det är!
• Jag försöker fortfarande packa på mig lite vikt igen efter min svängom med Crohns under 2010. Det går inte alls bra.
• Jag har fortfarande inget jobb och ingen praktikplats.
• CSN har, efter bra mycket tid och flera telefonsamtal, haft godheten att meddela att de inte ger preliminära besked alls. Öh, så, jag har väntat på nåt som inte finns. I onödan. Åh, min favoritsysselsättning, how did you know?
• Jag hatarhatarhatar vintern och att den aldrig vill gå och dö.
• Det drar förskräckligt i mitt nya rum, vilket förtar lite av glädjen över att ha ett eget, stort rum, förstås.
• Jag har sju kronor att leva på.
• Min nya soctant har vinterkräksjukan, vilket betyder att de inte vet när jag kan få en tid att träffa henne, så hon kan fräsa igång mitt ärende, så jag kan få pengar. Alltid lika spännande att leva mitt liv, vettu!

Jaha, det där var ju inget vidare kul, tänker ni. Nej, det är det inte heller, men några bra saker har jag ändå upplevt sen sist, så jag tar och listar dem med, så känns det lite bättre för mig i alla fall:

• Jag har klippt mig, chop chop till axlarna ungefär, med ett par långa flätor med silverpärlor i. Tjusigt värre.
• Jag har alltså flyttat, och bor numera i en cp-stor lya norr om stan, tillsammans med en ny, men finfin vän.
• Fastighetsskötaren var just här och tätade draget, i alla fall tillfälligt, eftersom det tydligen är bäst att täta sånt i plusgrader. Men det är redan varmare i alla fall, hurra!
• Jag såg "The King's Speech" på förhandsvisning för ett par veckor sen, med min nya roomie, och jag kan inte annat än varmt rekommendera den. :)
• Jag fick biopresentkort i julklapp av mamsen, vilket gör att jag kan gå och se både "True Grit" och "Black Swan" rätt snart, hurra igen!
• Snart är det Oscarsgalan!
• Vi ska hysa ett smärre temmelparty här hemma, där vi ska försöka oss på att baka temlor. Och att äta dem sen.
• Jag har 145 olästa böcker i mina hyllor, mums.
• Jag har börjat skriva så smått för min kamrat Brekis nystartade fanzine CSICON.org
• Jag har skaffat en tumblr, och glömt berätta här om den. (Jag vet att jag sa att jag inte fattade meningen med tumblr för inte så länge sen, och egentligen finns det ju ingen direkt mening heller, det är bara ett ställe där man kan klicka att man gillar en massa bilder och citat och texter, ungefär. Märkligt, men smått beroendeframkallande.)
• Mitt nya hem är på god väg att bli förträffligt fint.
• Jag har två födelsedagsfester att se fram emot de kommande helgerna.
• Snart är det mars, och efter det: april och maj, och sen är det jävlar i mig sommar!
  
• Ålen kommer hit om ett par veckor, åh, lyckan vet inga gränser!

Ja, det var nog det hela, skulle jag påstå. Nu ska jag försöka mig på att öva upp ett sätt att presentera mig själv på ett fantastiskt vis så jag kan ringa och tracka företag om praktikplatser imorrn. Wish me luck!

Att handha meningslösa ting

Det finns en del saker, föremål, som man ackumulerar under sitt liv, som efter ett ganska kort tag inte längre har någon mening för en, men som man ofta ändå behåller. Nu kan man förvisso applicera detta uttalande på en hiskelig massa junk, men det jag tänker på här är såna saker som är djupt personliga, men ändå så ytliga att de är poänglösa, och därför fastnar i nåt slags parallelluniversum där man inte vill ha dem men inte kan slänga dem heller.

Jag syftar på saker som foton, faktiska pappersfoton, som inte blev bra - varför ska man egentligen spara dem? Numera har folk inte riktigt det här problemet, i och med digitalkamerans segertåg över världen, men de flesta av oss har åtminstone haft pappersfoton förut. Ni vet vilka bilder jag menar: de som inte blev så bra, inte var särskilt fina eller meningsfulla - dem man inte vill sätta in i ett album helt enkelt. Men det är ändå på nåt sätt fel att bara slänga dem. Det känns som nån slags ofrivillig voodooritual att dumpa avbilder på sina nära och kära i papperskorgen, även om de blundar eller är i oskärpa. Dåliga bilder, men slänga dem? Hemskt, men det är ändå ännu mer efterblivet att spara dessa foton; man sätter ju inte dem i album, så vad gör man med dem, då? De får ligga i nån låda, i hela ens liv, tills man dör och ens efterlevande släktingar hittar dem, och tänker att "Jamen hon sparade de här hela livet, de måste betytt nåt för henne, så de måste vi behålla". Fast egentligen är det bara de dåliga bilderna, de man inte ville visa upp, men inte kunde med att hysta ut; bilderna som inte borde sparats alls.

Och apropå dåliga digitala foton, varför spara dem? De tar inte lika mycket fysisk plats, men det är ändå överjävligt att bläddra igenom femtio fula bilder för att hitta den där bra bilden man letar efter. Man borde seriöst måste gå igenom alla sina digitala foton och radera dem som bara är skräp, lätta upp hårddisken lite och bespara sig mödan att behöva glo på de trista bilderna om och om igen.

En annan kategori av den här sortens huvudbry är såklart vykort, julkort och gratulationskort. Man blir glad att nån tänkte på en när de var ute och reste, och när nån uppmärksammar ens födelsedag, eller tänker på en i juletider. Men sen då? Ska man tapetsera väggarna med random vykorts-scenarion (ingen dum idé i och för sig, men kanske inte för alla)? Ska man stapla gratulationskorten år efter år efter år och bara se högen växa och samla damm? Och julkorten? Eller ska man ha dem uppställda nånstans, på en proppfull och jättestor byrå, eller uppsatta på väggen? Födelsedagskorten uppsatta ovanpå tapeten av vykort, kanske? Jag menar, vad GÖR man med de här sakerna? Det är samma sak som med fotona: det är ju personer som står en nära som gjort sig omaket att skicka de här hälsningarna. Personligen. Till dig. Ska du stå och kasta bort det då? Va? Eller ska du fylla lådor med saker du aldrig mer kommer titta på och som slutat betyda nåt efter högst ett par dagar?

Själv slänger jag. Jag hade länge kvar de där fula fotona, men slängde vykort och andra greeting cards, tills slutligen då jag inte orkade med tanken på att kånka runt på dessa fula och ointressanta fotografier längre heller (jag tenderar ju att flytta ganska ofta, som ni förmodligen vet vid det här laget), ha plats för dem, packa upp och ner dem i alla oändlighet - nejdu, inget mer av den varan! Nä, bort med skiten, ingen pardon, och spara endast det som makes sense för dig själv. Vem vill dras med massa trist mög som inte spelar nån roll ändå, vare sig det är i pappers- eller pixelform? Det känns konstigt att göra, i synnerhet med de fysiska fotografierna, men eftersom själva objektet är så förgängligt har man glömt det väldigt snabbt.

Himla praktiskt, måste jag säga. Tomma lådor, gladare dator och rent samvete på en och samma gång. :D

En annan sort

Jag skulle titulera mig själv som varande en person som har en egen stil, en personlig stil.

Jag började klä mig som jag ville när jag började gymnasiet. Jag märkte tidigare än så, att det jag tyckte var fint, inte överrensstämde med vad som gällde, var inne, eller bara VAR fint - no questions asked - enligt den stenhårda tonårsmentaliteten hos ett stereotypt högstadium i en mindre ort. Men eftersom jag var ett ovanligt förståndigt barn, så bidade jag min tid istället för att stångas med dessa feeble minded strömlinjeformade konsumenter. Jag köpte kläder som jag gillade, men sparade dem tills högstadiet skulle vara över, eftersom jag visste att då skulle jag aldrig se de där människorna, som inte betydde ett jota för mig ändå, igen. Jag visste att jag skulle läsa gymnasiet i en annan stad, med andra människor, och då, då kunde jag börja om. Som mig själv. Och det gjorde jag också.

Sen dess har jag klätt mig som jag vill, i det jag tycker om och trivs i, vare sig nån annan håller med om att det är snyggt eller inte. Min egen stil är väldigt blandad och har gått upp och ned och hit och dit under åren. Men en stil som jag aldrig trivs i, är den stereotypt kvinnligt sexiga, den öppna och inbjudande flaunt it of you've got it-stilen. Sure, jag kan ha hotpants eller korta shorts, eller magtröja, vilket givetvis också är ett sätt att visa vad jag har. Men jag väljer att bära dessa plagg på mitt sätt, för att jag trivs i dem och känner mig fin i dem, inte på ett "mmm, titta på mig, fan vad sexig jag är!"-vis, helt enkelt för att jag inte vill bli sedd på det viset. Varför skulle jag vilja att folk som inte känner mig tänker på att knulla när de tittar på mig? Blotta tanken gör mig ruskigt obekväm.

Personligen skulle jag således inte drömma om att gå ut i de klassiska kvinnliga attributen: höga klackar, bara ben, superkort kjol, djup urringning, långt, lockigt hår, och målade läppar - på samma gång (en eller två saker åt gången måhända emellanåt). Men redan där skulle jag känna mig alldeles för inbjudande och utlämnad åt andras fantasier. Å andra sidan tycker jag att man har rätt att klä sig som man vill, och inget av detta behöver betyda att man är dödskåt på varje levande karl inom en mils radie heller. Men det är när tjejer som är klädda i den här klassiska porr-looken börjar grinda och porra på dansgolvet samt flirta med allsköns främlingar vid bardisken som jag måste sätta stopp för min förståelse. Jag säger som sagt inte att det är fel att klä sig på det här sättet, eller att det är fel att visa sin sexualitet som tjej - men det är vansinnigt stereotypt för den kvinnliga vampen, hon som ångar ut sexualitet och som alla männen vill ha, att klä sig och bete sig enligt detta mönster. Och det är precis där jag känner mig som en helt annan sorts kvinna. För jag fattar inte alls varför man skulle vilja bli avklädd med blicken av främmande karlar, få snuskiga förslag av okända män, dansa nära och eggande med killar man inte vet nånting om, och så vidare.

Jag föredrar att låta främlingar se mig för den jag är, inte hur sexuell jag kan vara. Min sexualitet är något jag håller mellan mig och min partner. De gånger jag varit singel och träffat någon som jag fått upp intresset för har jag dessutom hyst tilltro till att sexualiteten lyser igenom tillräckligt utan att träffa någon mer än den den var avsedd för, samt utan att klampa på med orkanstyrka all over den utsedde motparten. Ibland kan jag ställa upp på att det ligger sanning i uttrycket "less is more". Det här är såna tillfällen. Dessutom ser jag inte alls nyttan i att visa sig tillgänglig och "kollamigråguuuuvasnyggjaeee" för hela lokalen på en och samma gång. Räcker det inte med en snubbe? Förslagsvis en som man faktiskt är nyfiken på eller intresserad av?

Om vi vänder på steken, och säger att det är en kille som flirtar med mig, för enkelhetens skull. Om samme kille går och slår lovar runt andra brudar samtidigt, så kan han ge sig fan på att mitt eventuella intresse tvärdör. Jaha, du vill ha mig, men även henne, henne och henne. Ska jag känna mig smickrad? Knappast. Hotad? Det kan vara tanken, men återigen ställer jag mig totalt frågande inför den mänskliga (eller i alla fall kvinnliga) naturen. Varför ska JAG kämpa för en man som uppenbarligen inte är villig att kämpa lika mycket för mig, utan lika gott kan ta vilken annan brud som visar intresse som helst? No way, José.

Det är inte så att uppmärksamhetsbehovet, denna mänskliga hörnsten, gått mig förbi. Merparten av alla människor behöver bekräftelse från sin omgivning. Så även jag. Givetvis blir jag glad om någon ger mig en komplimang, eller om en vän säger något peppande om något jag gjort, att känna uppskattning för min intelligens eller de råd jag ger till kamrater som behöver det. Allt det är viktigt. Men det är inte det enda här i livet. Dessutom måste jag lägga emfas på det faktum att värdet i de personliga boostningar man får, ligger just i att de kommer från människor som faktiskt lyssnat eller läst av dig. Människor som uppskattar dig för den du är, vänner eller tillfälliga bekanta, men ändock folk som har något hum om dig - inte bara random främling som stirrar dig i urringningen och egentligen inte minns vad du heter.

En så gott som okänd man som väser fram "Fan vad sexig du är" tar jag som en förlämpning, jag känner mig extremt avklädd och missförstådd (naken, exposed, rädd) när såna situationer uppstår. Hur fan fick han för sig att jag ville höra nåt sånt? Hur fan vet han hur sexig jag är, jag som inte ens tänkt en enda sexuell tanke i hans närhet? Jag som bara varit mig själv utan baktankar eller menande blickar och höftvickningar, jag hade hellre hört nåt i stil med "Fan vad rolig du är!", det hade gjort mig glad och stolt. Komplimanger i all ära, men alla komplimanger är inte trevliga, eller särskilt ärliga för den delen. Och den sortens ord betyder inget för mig. Jag frodas i ord och handlingar utförda i äkthet, omtanke, kärlek och styrka. Inte slika ting baserade på främlingsskap, sex, yta, status och pengar.

Men efter en genombläddring av vilket glossigt tjejmagasin som helst eller ett par minuter framför "Sex & The City"/generisk brudserie så förstår jag att den kvinnliga verkligheten är helt motsatt mot min egen. Tjejer vill få så mycket ytlig uppmärksamhet som möjligt, av så många män som möjligt, de vill känna sig sexualiserade och eftertraktade på det här generiska viset, de vill klä sig för att anspela på sex och för att behaga män. Och om de inte vill det så undrar jag varför det är den bilden man får av kvinnligheten genom i stort sett all media, samt varför kvinnor fortsätter köpa den bilden av sig själva. I know I don't.

Jag är verkligen av en annan sort, en sort som aldrig kommer platsa med deras sort. Och det är jag fanimig glad för.

Ett år i bilder

Klicka på bilderna för större collage!

Januari

I januari var jag på TN och fuldansade, Jocke tatuerade sig, Madde fyllde år, Kribba provade alla hattar i Madde och Chrulls hall, Jasmin var stark, det var snöigt, någon satte skämsskyltar i hundbajs och jag hängde på Gåsen en massa.

Februari

I februari lekte jag med Sthlm Retards, stod inklämd i Mårten Trotzigs gränd - den minsta i Stockholm, hade alla hjärtans-dagfest med Drejja och Kribba, hade AAA-kväll med spontandans, efter tatuerings-ölade med Danne, gjorde partytrick och var på Kellys.

Mars

I mars lärde jag känna Kajsa, Kribba hade sin årliga 20-årsfest, jag dansade i 50-talskjol, hade tjejkväll deluxe med black metal miner, könsrock och ballongtuttar, gick på gayklubb, skålade och förevigade ett Armémuseum-reenactment.

April

I april åkte jag till Istanbul, fotade järnet, blev utstirrad av halva Turkiet, lärde känna Bora, gick på ska-spelning i Istanbul, såg en replika av den trojanska hästen, hoppade studsmatta, gick på Breakfast Club, hittade världens största röksvamp, åt ost och satt i soligt vårväder i parker.

Maj

I maj hängde jag i Vitan, firade Mias födelsedag med utomhusskumpa, sittdansade på Berlin, flexade mina armmuskler med Hagge, hade tjejkväll hos Mia och Paulina och åt imaginära varmkorvar på Sebbes innergård.

Juni

I juni firade jag midsommar hos Madde och Chrull, var på årets förfest hos Andrea, dansade hela natten lång på 80's, hade finbesök av Juha, lekte med min bror, hängde mer i Vitan, träffade Antons papegoja, bevittnade Rulles psykotiska grannes utspel och åt muffins på Kajsas födelsedag.

Juli

I juli var jag på landet, såg veteranbilsutställning, dansade mig svettig på 90's med Vera, Kribba och Andrea, blev mingelfotad på KGB, drack öl på Fredde och Hannas takterass, njöt av solen, gick som Dia de los Muertos-brud på asrolig Mexikofest hos Ambra och fick besök av världens bästa Ål.

Augusti

I augusti gjorde jag buss 47-miner med Ambra, Cleo och Petter, gick på synth-AW på Sjätte Tunnan, träffade fröken Anna från London, hade möhippa för Emelie, gick på Carmen med Hagge och Elin, återskapade "Sommaren med Göran"-affischen, lärde känna Bella och Alex, var brudtärna på Martin och Emelies bröllop, hade a blast på samma bröllopsfest med Vera, Jonny, Fia, Anton, Kleman med flera och lekte med badpojkarna i Kristineberg.

September

I september fick jag celebert besök av Ålen, gick jag på Hootchy Kootchy med Ella och Kajsa, startade spontant dansgolv hos Ambra, ölade med Bepa och Drejja, var på födelsedagsfest hos min bror, satt med hopslingrade ben, blev sponsrad av Kajsa, slog axeln deluxe under spexande hos Ambra och firade Petters födelsedag.

Oktober

I oktober blev jag nästan bortförd av utomjordingar hos Madde och Chrull, åkte till London, lärde känna Simon, gick på Andy och Tanyas bröllopsfest och hade sjukt roligt, såg äkta Banksymålning, var i Brighton, umgicks med Symond, såg The Great Northern Hotel vid King's Cross, kramades med Pippi och Dalton, hade underbart roligt på Ambras Halloweenmaskerad och tatuerade mig.

November

I november fyllde jag 30 och hade fetstor, sjukt rolig dubbelfest med Mats, firade Jannes födelsedag, gick på käpphästfest hos Ambra, hade allsång och grimastävlingar, åt familjemiddag på Koh Phanang, dansade hela natten med Vera, Ambra, Linde och Drejja och fick återigen finfint besök av Juha - som även han dansade loss.

December

I december firade jag jul, gick på pub, blev insnöad, Dj:ade på Arizona, förseningsfirade Andreas födelsedag, gick på skitdålig Twin Peaks-klubb (SKÄMMES!) med Vera, Astrid och Frankie, firade Chrulls födelsedag, blev raggad på av en liten uppstoppad fågel, gick på Fias konstutställning i basker och dansade oplanerat på TN med bland andra Linde, Ambra, Kajsa, Cleo och Petter.

Och på torsdag tar det här året slut. Hejdå 2009, du var rätt fin.

Act your age, not your shoe size

Ibland beter man sig som att man var fem bast igen, medan man andra gånger känner sig som en 80-åring och andra som om 22 kommit tillbaka med full kraft. Men hur mycket av sina forna åldrar bär man egentligen aktivt med sig? Jag har djupanalyserat mitt åldrande och kommit fram till följande:

Sex månader gammal i snygg tröja

Ålder: 0-5 år
Positivt med denna ålder: Alla gör allt för en, man rultar mest omkring och är älskad och har det bra, slipper ta ansvar och städa, diska och sånt.
Negativt med denna ålder: Man har ju inte direkt en allomfattande intelligens och kunskapsnivå, umgänge är på relativt banal nivå och man kan grina huvudet av sig över en trasig plasthäst. Man har skitfula tänder och bestämmer inte själv över hår och kläder. Man förstår inte så mycket.
Saker jag gör än idag: Well, jag uppskattar fortfarande att åka kundvagn och piper av lycka över My Little Ponys. Och jag trynar i sängen närhelst jag får tillfälle.
Saker jag slutat med: Ha blöjor, bli buren överallt. Låta mamma välja kläder. Och jag städar själv numera. :D

Min bror och jag poserar för ett kort till mormor, är cirka sju-åtta bast

Ålder: 5-10 år
Positivt med denna ålder: Man blir smartare kontinuerligt, skolan är en jävla breeze och man läser mängder med böcker, skaffar bästisar. Man lär sig cykla.
Negativt med denna ålder: Koola och tuffa kids börjar sticka upp här i krokarna, inte så kul för den som inte är nåt av det, eller bestäms som icke-varande detta. Klickar bildas. Man är för liten för spännande TV-serier och filmer.
Saker jag gör än idag: Vägrar vara del i en homogen grupp, älskar böcker, klär mig i mycket rosa, har en bästis som jag skrattar så jag får magknip med.
Saker jag slutat med: Gilla läs-ämnen i skolan, universitetet dödar all läs- och lärlust effektivt. Vara för liten för skräck!

Poserar på en brunn, tolv år gammal

Ålder: 10-15 år
Positivt med denna ålder: Egenbestämmandet ökar, inkomsten ökar (veckopeng FTW, barnbidrag woho!), och man upptäcker musik, litteratur och film på riktigt. Man börjar klura på vad man ska bli när man blir stor. Man kommer äntligen in i puberteten och börjar bli vuxen. Vänskaper djupnar.
Negativt med denna ålder: Eventuell mobbing eskalerar lavinartat, och även om man slipper utsättas så gör man inte mycket för att hjälpa andra heller. Pubertet, hormoner gone wild, finnar. Alltmer komplicerade relationer till andra. Högstadiet, denna cesspool av vidrigheter, usch.
Saker jag gör än i dag: Upptäcker musik, film och böcker, och förstår mig inte på andra människor.
Saker jag slutat med: Vara i puberteten, tjoho. Uppleva mobbing från åskådarbänk eller första parkett.

1998, det är synth som gäller

Ålder: 15-20 år
Positivt med denna ålder: Hela världen ligger för ens fötter, man flyttar hemifrån, väljer inriktning på sin skolgång, provar alkohol och tobak och hittar sin egen stil. Börja jobba och få egen inkomst. Odlar verkliga intressen, kärleksrelationer inleds, hångel och sex galore. Systemet!
Negativt med denna ålder: Man blir mer förvirrad över sig själv och sina val, man måste välja nån slags karriär och måste stå på egna ben utan stödhjul eller kryckor. Dålig inkomst. Dåliga fyllor. Dåliga andrahandskontrakt.
Saker jag gör än i dag: Tjänar dåligt, längtar ut i världen, festar. Har förhållanden, bor i andra hand eller på andra krångliga sätt.
Sakar jag slutat med: Rökning. Skolgång (för stunden i alla fall).

Rosa-rött hår och mina bästa tights, år 2004

Ålder: 20-25 år
Positivt med denna ålder: Arbetslivserfarenhet, högre lön, bättre jobb. Förstahandskontrakt (om man inte bor i Stockholm) eller bostadsrätt. En viss mogenhet kombinerad med fräsch exteriör. Ungdomspriser på abonnemang och tågresor. En känsla av att man har gott om tid på sig för allt man vill göra. Åldersgränser på uteställen slutar vara hinder. Utlandsresor.
Negativt med denna ålder: Jadu, vad skulle det vara, tro?
Saker jag gör än idag: Har en viss mogenhet men fräsch exteriör, hoppas jag.
Saker jag slutat med: Allt det andra bra. Högre lön fick jag aldrig ens, hrmpf.

Nyligen fyllda 29, från december förra året

Ålder: 25-30 år
Positivt med denna ålder: Större insikter om sig själv, man bryr sig mindre om petitesser och är bättre på att säga ifrån.
Negativt med denna ålder: Åldersnoja, ungdomsrabatter slutar gälla så allt blir dyrt. En stressande känsla av att tiden rinner ut. Omgivningen tar för givet att man ska "bli vuxen" snart. Alla omkring en skaffar smått eller gängar sig och själv vill man helst av allt hängglidflyga eller segla jorden runt. Man blir sakta men säkert en sån där tönt som inte har nån koll. :D
Saker jag gör än idag: Allt (utom att gifta mig och få barn, samt bli vuxen), jag är i detta åldersblock.
Saker jag slutat med: Inget, jag är i detta åldersblock. I'M TRAPPED! :D

...Och apropå rubriken så blir det uttalandet så himla bra med svenska storlekar: jag ska alltså INTE bete mig som 38, SKÖNT. :D

En smärre skofetisch

För ett tag sen tänkte jag att jag skulle dokumentera mina skor på bild, och skriva om mina relationer till dem, eftersom jag är mycket fäst vid både mina plagg och mina pjucks, men alla mina kläder skulle vara omöjligt att klämma in i en enda bloggpost. Eller ens tio stycken. Så jag tänkte fokusera på dojorna.

Ett par dagar efter att jag tänkt detta, såg jag till min förvåning att en av de bloggar jag brukar läsa, hade gjort precis det jag tänkte på. Då kändes det så copy catigt att göra detsamma, så jag la det på is. Men igår kväll tänkte jag om, tänkte "äsch". Det var ju lika mycket min idé som fröken Billgrens. So here we go!

Lågskor

Guldiga vårskor, köpta 2006 om jag inte missminner mig. Passar utmärkt till 50-talskreationer och finklädda tillfällen.
Jag gick och suktade efter dem ett bra tag innan jag äntligen tog mig råd, mmm, materiell lycka! De fick sig en omsulning efter ett tag, då jag upptäckte att sulan var något av det halaste konstruerat by man, och jag var nära på att bryta hela kroppen både en och två gånger. Numera har de en halvsula i gummi, fast förankrad framtill.


Mina bästa svart-vita lackskor! Hittade dem på UFF för många år sen och har älskat dem sedan dess. De är sköna, fina och ganska ovanliga. Passar utmärkt till dressade outfits och är lika fina till kjol som byxor. Deras enda nackdel är att skosnörena är hopplöst runda, vilket betyder att man måste slå dubbelrosett för att slippa knyta om dem var tionde minut. Annars är de grymma!


Mmm, gangsterskor, mmm! Ibland funderar jag på om man egentligen har fog för att äga två par svart-vita lågskor, men sen tänker jag "fuck it". Det enda som gör dem lika är färgskalan och att de funkar till gammeldags kläder och finklädda tillfällen (samt de hopplösa snörena, argh!). Annars inger de inte samma känsla alls för min del. Även dessa fyndade jag under min tid på UFF, för en oförskämt billig penning (10:-). Originalprislappen satt fortfarande kvar (399:-), och de var så gott som oanvända. Hehehe, jag älskar att känna det som att jag lurat nån på konfekten när jag hittar skor eller kläder. Fooled you-känslan är oslagbart bra, även om den inte är sann. :D

I mina gömmor finnes även ett par spetsiga röda leopardmönstrade, ett par ännu spetsigare krokodilmönstrade, svarta ballerinas, och ett par 3-håls Martens, men de ligger och sover i lådor, där jag inte kommer åt dem, tyvärr.

Klackskor

Åh, mina avundsgröna, glittrande drömmar! Hittade dem på Beyond Retro när jag letade brudklänning med och åt Emelie tidigare i vår. Märkligt nog provade jag även en grönmönstrad klänning, samt ett par äppelgröna långbyxor med pressveck. En helgrön dag, utan att jag ens försökte.

Skorna passade perfekt, klänningen perfekt, och byxorna var liiite tighta i midjan. Jag minns att jag sa: "Om de varit en centimeter större hade de suttit som gjutna." Strax efter detta uttalande ser jag att någon har sytt in dem i midjan. En centimeter. Skrämmande. Dock kunde jag bara köpa en vara av tre, och jag har inte ångrat en sekund att jag valde skorna. Grönt och glittrigt är bland de bästa kombinationerna nånsin. Jag invigde dem genom att dansa hela natten på 80's, samt även hångla med stil. :D


Neonrosa perfektion! Jag gick i Nordstan med Emil en dag 2008, när jag skymtade något i ögonvrån, tvärstannade och formligen sögs in till Bianco. Där glänste dessa ljuvliga karameller, och sprakade i all sin rosa prakt. Jag smälte direkt och mumlade ynkligt och hänfört att det var de finaste skor jag sett, och sörjde att jag aldrig skulle ha råd med ett par så (egentligen) onödiga och opraktiska ting.

Emil, som faktiskt är den snällaste vän jag har, bestämde sig rätt på fläcken för att ge mig dem. Bara sådär. Jag baxnade, men kunde inte med att tacka nej heller; De var ju så fina, så rosa, så neon! Lycka är en vänlig själ med god inkomst, när man själv är ett fattighjon.


Mina kära gamla prickiga kamrater, de syns inte alltför väl på bilden, men numera är de så sorgligt smutsiga att jag inte kunde med att dokumentera dem tydligare i dagsläget. De behöver en professionell tvätt av något slag för att vakna ur sin lerchock, stackarna. På bilden har jag förresten just gjort mig i ordning för Madde och Chrulls bröllop 2005. Jag lyckades med konststycket att fastna med locktången i håret, vilket ingav total panik, tårar och massor av smärta. Min dåvarande fick hjälpa till att slita loss helvetet, och just i det ögonblicket var jag glad att jag har så tjockt hår; Massor lossnade, men det syntes... ingenting. Whew!

Dessa skönheter presenterade mig också med mitt mest envetna klackskoproblem: en storlek är för liten på bredden, över tårna, nästa är för lång för foten. Det här händer mig jämt, utom när det gäller second hand-klackisar, som ju redan är ingångna och därmed mjukare och bredare. Således våndades jag länge över vilken storlek jag skulle ge mig i kast med. 37 mosade mina tår men satt i övrigt som en dröm, 38 lät tårna andas men såg lite ut som att jag lånat min mammas skor som barn istället. Det fick bli storskorna, med en ditlimmad sula. De är ändå för långa, och remmen baktill hasar av jämt, men jag älskar dem ändå.


Ah, nu börjar man kunna skönja ett mönster gällande mina klackskor: glitter! I love it, and lots of it, too! :D Dessa glimmande juveler var mina nyårsskor för 2008, och jag hade flaxen att hitta dem nedsatta till halva priset dessutom! Jag har inte hunnit använda dem så mycket än, men jag blir lika glad varje gång jag öppnar garderoben och ser hur det sprakar av ljus där inne. :D


Mina kära dockskor har jag haft ganska länge, kan faktiskt inte ens minnas var jag hittat dem, men troligen på den tiden då jag jobbade på UFF, alltså bortåt tio år sen. Jag älskar att de är så blanka och sköna, med stadig bred klack som duger att promenera runt en del i, utan den skoskav jag brukar få av att gå i beklackade fotbeklädnander.

Det elastiska bandet som spännet sitter i har bytts ut, och jag kan även ha klackat om dem, men annars har de hållit finfint trots flitigt användande. Sånt gillar jag. Saker som går sönder trots att man älskar dem måste vara bland det värsta som finns, hur kan de bara göra så mot en, va?


De senaste kärleksbarnen är dessa orange, lågklackade kamrater, som jag sprang på på Myrorna för bara nån månad sen. Jag var där för att leta efter ett brett, svart skärp som skulle funka till min brudtärneklänning (man skymtar lite av spetsen till vänster), och hittade mycket riktigt ett sådant (som syns till höger, fast då på höften), men även dessa helt perfekta skor, för 75 pix. Klang och jubel!

Deras enda fel var att de hade en vass söm av något slag på bägge skorna, vilket gjorde att jag blev buren hem från Globen av Jocke, en sen natt då jag haft dem på mig för första gången (den högra bilden, där jag dock ännu är lyckligt ovetande om den kommande smärtan). Den duktige skomakaren i Globen centrum åtgärdade de stickiga sömmarna raskt, till en facil kostnad, så nu är de helt problemfria, och jag kunde ha dem på bröllopet utan problem, hurra!


Ruby red slippers, fast med klack! Dessa skor var mina absoluta drömskor sedan jag hittade dem på nätet för många år sedan. Jag kunde dock inte med att beställa dem för ganska så dyra pengar, lägga till fraktkostnad på den redan relativt astronomiska summan (vill minnas att de låg på omkring £50, vilket är astronomiskt i min värld), bara för att sedan kanske inte kunna ha dem. Det där med att ligga mellan storlekarna, ni vet. Nej, jag trånade på avstånd istället, likt en fransk poet, fast med mindre mustasch och dåliga rim.

Så, spola framåt till januari 2007, då Andrea och jag åkte tillbaka till London för att träffa vänner, dricka öl, gå på klubbar, och givetvis shoppa. Helst i Camden, Camden i mitt hjärta. Nå, en av dagarna är vi där, och skådar en Office-butik med stora SALE-skyltar utanför. Vi är inte de som är de, men vi är de som är de som gillar när priserna är sänkta, så vi gick in. Som om hela himlen såg på, så fanns det alltså ETT par glittriga Dorothy-skor kvar. I storlek 5. Och de passade. De var nedsatta till £10, vilket då var omkring 150 pix. DESSUTOM, var det "ta två, betala för en" på ALLT i butiken, så jag fick även med mig ett par (tidigare nämnda) leopardmönstrade, röda flats. GRATIS. Jag dör åt sånt här, det är för bra för att vara sant.

Smolket i bägaren är förstås att jag aldrig haft dem på mig. Inte för att jag saknar tillfällen, tillfällen att klä sig hejdlöst fin kan man alltid skapa, utan för att de gör så in i helvete ont. Det glittriga skrapar mot huden, vilket gör det omöjligt att göra nånting annat än att stå helt blick stilla om man inte vill få stora sår över hela fötterna (det vill inte jag). Jag glömmer alltid bort att ta dem till en skomakare, samt att jag är livrädd att de ska slabba ned dem, förstöra dem eller helt enkelt fixa problemet, fast fult. Brrr. Men snart ska jag fan våga. Det måste gå att ha dem på sig. There's no place like home.


Mer glitter, hurra, hurra! Dessa silvriga skor får mig att tänka på 1700-talsherrar och aristokrati, samt Alice i Underlandet. Bägge referenserna säger jag inte direkt nej till.

Dagen då jag hade köpt dem, vilket jag gjorde på fabulösa skohimlen Beyond Retro, kom jag hem till Martin och Emelie, som jag bodde hos under min Stockholms-vistelse för stunden, och visade upp mina nya fynd för Emelie. Hon hade provat dem bara någon dag innan, men sorgset konstaterat att de var lite för små för henne. Märkligt sammanträffande, att jag skulle gå dit och se samma skor, tycka lika mycket om dem, men ha turen att ha 0,5-1 storlek mindre fötter än min vän! Tur att de fick komma till ett kärleksfullt hem i alla fall, mitt hem. :D


Ännu ett reafynd för min del, och även dessa från Bianco. Gammelrosa med strass-spänne (glitter!) och veckade skinndetaljer gör en flicka glad, mmm. De passar dessutom sjukt perfekt till min blå-lila 50-talsblåsa som man ser kjolen av på den här bilden. :)


Mjau, leopardmönster FTW! Jag tror att jag hittade dessa peeptoes på Din Sko, men jag är inte säker, dock vet jag bombis att jag hittade den otroligt matchande kuvertväskan på Åhléns, några månader efter att jag hittat skorna. Mighty good fortune när två föremål eller plagg matchar så väl, trots att de kommer från helt olika butiker. Yum!


80-talet, 80-talet, vad kunde gå fel, vad kunde gå galet? Dessa got/punkiga stövletter med 80-talsfeeling älskar jag väldigt mycket, de är otroligt bekväma, klack och spetsig tå till trots, och passar till massor i min garderob, samt att de funkar att ha även då det är lite kallare ute. Perfekta, helt enkelt!

Kängor

Aww, mina gamla trotjänare, Dr Martens, köpta omkring 1998, på rea (detta återkommande tema), i Göteborg. Då kostade de runt 800 kronor, var grön- och svartmelerade och stenhårda. Jag fick rådet att köpa en eller två storlekar mindre än jag egentligen har, då de enligt utsago skulle töja sig rejält med tiden. Well, det stämde, men det var fan inte skönt att gå ut dem till den perfekta storlek de är idag. Den uppmärksamme läsaren kan konstatera att de inte alls är grön-svarta, utan snarare silver-svarta, och nu tänker ni kanske att jag sitter här och ljuger. Eller är färgblind. Men inget av det stämmer, verkligheten är mer märklig än så.

I gymnasiet hade vi praktik, och jag hade genom en tokig slump turen att hamna på en riktig filminspelning. Huruvida filmen kan ses som riktig i efterhand återstår att bevisa, men nevertheless så var det grymt kul att praoa på en sån arbetsplats. Jag fick göra varierande saker hela tiden, men av de uppgifter jag fick, var att måla stora kabelsnurror i silverfärg. Börjar det klarna nu? Japp, jag fick färg på mina skor. Färgen gick inte bort, så jag fattade beslutet att helt sonika måla hela skorna i samma silverfärg. Sen fick jag låna ett annat par skor att gå hem i, medan mina glänsande kängor stod och torkade.

Dagen efter var de torra och fina, men behövde något mer, så jag sprayade på lite svart här och var och var sedan nöjd. Med åren har jag haft dem då jag målat om hemma (som lämnat röda, vita och blåa stänk här och var), samt använt dem flitigt, vilket har nött dem en hel del, och på sina ställen kan man se det gamla gröna igen. I dagsläget tycker jag att de är otroligt vackra, och eftersom jag inte ens försökt få dem att se slitna och sjabbiga ut så känns det extra bra. Allt man ser på skorna har en förklaring och en historia. Det är fint.

Jag har även ett par 8-håls Martens utan stålhätta, svarta, fyndade på UFF, ett par rejält slitna och ingångna 14-håls från Underground, samt ett par nästan oanvända 10-håls Underground också. De förstnämnda kändes inte så kul att fota, de andra har jag inte här och inte de tredje heller. :/

Converse/basketskor

Mina högt skattade neonrosa Converse har också en drömlik historia om hur vi fann varandra att berätta: 2004, London, Camden. Jag och Andrea är på besök efter att vi flyttat hem till Sverige igen året innan. Vi har gått i affärer ett bra tag och det är inte många minuter kvar till stängning. Längst in i den sista affären jag orkar mig in i, står dessa skor, i perfekt skick, perfekt färg, och min storlek, och bara väntar på mig.

Det enda problemet var att jag hade slut på kontanter - butiken tog bara dessa - och de stängde om fem minuter. Jag kastade mig fram till disken och rabblade osammanhängande saker om att jag måste ha dessa och snälla stäng inte än och jag måste bara hitta min vän och låna kontanter och jag kommer strax och kan jag pruta ned dem fem pund? De säger ja till allt och jag sätter av och lyckas snabbt hitta Addi, som genom nåt slags fantastisk försorg faktiskt har den efterfrågade summan kvar i kontanter, och eftersom vi strax är på väg hemåt igen behöver hon dem inte precis just nu. Så jag får låna dem, och kan köpa mina drömmars Converse. Jag är fortfarande helt överlycklig över detta.

På den vänstra bilden ser man katastrofsmutsen som vi ådrog oss en kväll på Slimelight, de två yttre skorna är Andreas, de i mitten är mina. Lyckligtvis går de att tvätta i maskin, hurra för Converse! Efter flitigt användande och tvättande genom åren så gick det till slut hål på mina älsklingar, vilka jag omsorgsfull sydde igen och lappade på insidan. Men några år senare har det nu blivit nya hål, och jag brottas lite med problemet. Jag löser det på nåt sätt, det finns inte en chans att jag nånsin slänger dem. Går de i framtiden inte att ha på sig mer så kommer jag rama in dem och ha som prydnad. :)


Hurra för marknaden i Beyazit, Istanbul, Turkiet, där kan man köpa knock-off Converse för motsvarande 175 svenska pengar! Jag hjärtar mina gröna, turkiska knock-off babies!


Ännu ett fynd från Beyond Retro, detta mecka för skor! Dessa fick jag dessutom i present av min genomsnälle pojkvän, och jag använder dem nästan hur ofta som helst. Rosa och svart smakar gott!


Gamla trotjänare, även dessa hittade jag när jag jobbade på UFF. Skosnörerna är lite för korta, och de är en aning små - men inte för små - annars duger de fint fortfarande. Rött är sött!

När jag var liten hade jag alltid basketskor, som det hette då, förmodligen var de inte Converse, utan något betydligt billigare märke, men precis lika fina för det. Jag hade alltid röda, hi tops, och min bästis hade alltid svarta, låga. Det var vårt signum. Nu för tiden har jag bägge sorterna, men de svarta orkade jag inte fota. Inte de vita jag har heller. ;D


50 kronor kostade dessa turkosa pärlor på din Sko för några år sedan. som hittat, tänkte jag, och det hade jag ju rätt i! Nackdelen är att sulan är tunn som en pannkaka, och det känns som att man är ute och går i strumplästen nästan, men bor man i stan så slipper man ju steniga fält, och då är det inget större problem, helt enkelt.


Nästan det enda lila jag äger är dessa basketdojor från koola och häftiga Panther, funna på UFF även dessa. De är egentligen en storlek stora, men eftersom den här skomodellen inte behöver, eller ens bör, sitta tight, så gör det inget. Lycka är att kunna ha allt mellan 37 och 39 i sin bästa skomodell. Oh the joy!

---

Resten av mina skor har jag dels inte tillgång till och orkar dels inte fota, eftersom de inte är så roliga att beskåda eller berätta om. Så det här får räcka, vilket jag tror att det gott och väl gör också, puh! :D

Sweet Saturday

Lördagen som var, var en av de bästa jag haft på länge. Nya glittriga smaragdskor och ny knallgrön klänning to match, lockat hår, alla roliga vänner, bara bra musik, lagom alkoholhalt, heta kyssar, finfint Göteborgsbesök och DANS hela natten! Lycka stavas l-ö-r-d-a-g just nu.

Klicka för större versioner, vetja.

Dans, dans, dans!

Sexmachines och Kirs nya poster boy!

Ingen fest hos Drejja utan kross och spill,
ingen fest nånstans utan poserkort i speglar!

Kåt Men Rädd Men Kåt IGEN, och givetvis Rädd Men Kåt Men Rädd också!

Idolbild! Men 52 bagis för biran gillas INTE!

Trolla med knäna!

Manlig kärlek och tuffa vänner!

Världens bästa kille och jag i en hejdundrande kyss på dansgolvet.

Kribba bär alla förr eller senare, men WTF hände på dansgolvet? :D

Elin spillde ned sig själv konstant under kvällen!
Grabbgänget gillar sin drink!

Alla på Jocke, EPIC WIN! :D