En smärre skofetisch

För ett tag sen tänkte jag att jag skulle dokumentera mina skor på bild, och skriva om mina relationer till dem, eftersom jag är mycket fäst vid både mina plagg och mina pjucks, men alla mina kläder skulle vara omöjligt att klämma in i en enda bloggpost. Eller ens tio stycken. Så jag tänkte fokusera på dojorna.

Ett par dagar efter att jag tänkt detta, såg jag till min förvåning att en av de bloggar jag brukar läsa, hade gjort precis det jag tänkte på. Då kändes det så copy catigt att göra detsamma, så jag la det på is. Men igår kväll tänkte jag om, tänkte "äsch". Det var ju lika mycket min idé som fröken Billgrens. So here we go!

Lågskor

Guldiga vårskor, köpta 2006 om jag inte missminner mig. Passar utmärkt till 50-talskreationer och finklädda tillfällen.
Jag gick och suktade efter dem ett bra tag innan jag äntligen tog mig råd, mmm, materiell lycka! De fick sig en omsulning efter ett tag, då jag upptäckte att sulan var något av det halaste konstruerat by man, och jag var nära på att bryta hela kroppen både en och två gånger. Numera har de en halvsula i gummi, fast förankrad framtill.


Mina bästa svart-vita lackskor! Hittade dem på UFF för många år sen och har älskat dem sedan dess. De är sköna, fina och ganska ovanliga. Passar utmärkt till dressade outfits och är lika fina till kjol som byxor. Deras enda nackdel är att skosnörena är hopplöst runda, vilket betyder att man måste slå dubbelrosett för att slippa knyta om dem var tionde minut. Annars är de grymma!


Mmm, gangsterskor, mmm! Ibland funderar jag på om man egentligen har fog för att äga två par svart-vita lågskor, men sen tänker jag "fuck it". Det enda som gör dem lika är färgskalan och att de funkar till gammeldags kläder och finklädda tillfällen (samt de hopplösa snörena, argh!). Annars inger de inte samma känsla alls för min del. Även dessa fyndade jag under min tid på UFF, för en oförskämt billig penning (10:-). Originalprislappen satt fortfarande kvar (399:-), och de var så gott som oanvända. Hehehe, jag älskar att känna det som att jag lurat nån på konfekten när jag hittar skor eller kläder. Fooled you-känslan är oslagbart bra, även om den inte är sann. :D

I mina gömmor finnes även ett par spetsiga röda leopardmönstrade, ett par ännu spetsigare krokodilmönstrade, svarta ballerinas, och ett par 3-håls Martens, men de ligger och sover i lådor, där jag inte kommer åt dem, tyvärr.

Klackskor

Åh, mina avundsgröna, glittrande drömmar! Hittade dem på Beyond Retro när jag letade brudklänning med och åt Emelie tidigare i vår. Märkligt nog provade jag även en grönmönstrad klänning, samt ett par äppelgröna långbyxor med pressveck. En helgrön dag, utan att jag ens försökte.

Skorna passade perfekt, klänningen perfekt, och byxorna var liiite tighta i midjan. Jag minns att jag sa: "Om de varit en centimeter större hade de suttit som gjutna." Strax efter detta uttalande ser jag att någon har sytt in dem i midjan. En centimeter. Skrämmande. Dock kunde jag bara köpa en vara av tre, och jag har inte ångrat en sekund att jag valde skorna. Grönt och glittrigt är bland de bästa kombinationerna nånsin. Jag invigde dem genom att dansa hela natten på 80's, samt även hångla med stil. :D


Neonrosa perfektion! Jag gick i Nordstan med Emil en dag 2008, när jag skymtade något i ögonvrån, tvärstannade och formligen sögs in till Bianco. Där glänste dessa ljuvliga karameller, och sprakade i all sin rosa prakt. Jag smälte direkt och mumlade ynkligt och hänfört att det var de finaste skor jag sett, och sörjde att jag aldrig skulle ha råd med ett par så (egentligen) onödiga och opraktiska ting.

Emil, som faktiskt är den snällaste vän jag har, bestämde sig rätt på fläcken för att ge mig dem. Bara sådär. Jag baxnade, men kunde inte med att tacka nej heller; De var ju så fina, så rosa, så neon! Lycka är en vänlig själ med god inkomst, när man själv är ett fattighjon.


Mina kära gamla prickiga kamrater, de syns inte alltför väl på bilden, men numera är de så sorgligt smutsiga att jag inte kunde med att dokumentera dem tydligare i dagsläget. De behöver en professionell tvätt av något slag för att vakna ur sin lerchock, stackarna. På bilden har jag förresten just gjort mig i ordning för Madde och Chrulls bröllop 2005. Jag lyckades med konststycket att fastna med locktången i håret, vilket ingav total panik, tårar och massor av smärta. Min dåvarande fick hjälpa till att slita loss helvetet, och just i det ögonblicket var jag glad att jag har så tjockt hår; Massor lossnade, men det syntes... ingenting. Whew!

Dessa skönheter presenterade mig också med mitt mest envetna klackskoproblem: en storlek är för liten på bredden, över tårna, nästa är för lång för foten. Det här händer mig jämt, utom när det gäller second hand-klackisar, som ju redan är ingångna och därmed mjukare och bredare. Således våndades jag länge över vilken storlek jag skulle ge mig i kast med. 37 mosade mina tår men satt i övrigt som en dröm, 38 lät tårna andas men såg lite ut som att jag lånat min mammas skor som barn istället. Det fick bli storskorna, med en ditlimmad sula. De är ändå för långa, och remmen baktill hasar av jämt, men jag älskar dem ändå.


Ah, nu börjar man kunna skönja ett mönster gällande mina klackskor: glitter! I love it, and lots of it, too! :D Dessa glimmande juveler var mina nyårsskor för 2008, och jag hade flaxen att hitta dem nedsatta till halva priset dessutom! Jag har inte hunnit använda dem så mycket än, men jag blir lika glad varje gång jag öppnar garderoben och ser hur det sprakar av ljus där inne. :D


Mina kära dockskor har jag haft ganska länge, kan faktiskt inte ens minnas var jag hittat dem, men troligen på den tiden då jag jobbade på UFF, alltså bortåt tio år sen. Jag älskar att de är så blanka och sköna, med stadig bred klack som duger att promenera runt en del i, utan den skoskav jag brukar få av att gå i beklackade fotbeklädnander.

Det elastiska bandet som spännet sitter i har bytts ut, och jag kan även ha klackat om dem, men annars har de hållit finfint trots flitigt användande. Sånt gillar jag. Saker som går sönder trots att man älskar dem måste vara bland det värsta som finns, hur kan de bara göra så mot en, va?


De senaste kärleksbarnen är dessa orange, lågklackade kamrater, som jag sprang på på Myrorna för bara nån månad sen. Jag var där för att leta efter ett brett, svart skärp som skulle funka till min brudtärneklänning (man skymtar lite av spetsen till vänster), och hittade mycket riktigt ett sådant (som syns till höger, fast då på höften), men även dessa helt perfekta skor, för 75 pix. Klang och jubel!

Deras enda fel var att de hade en vass söm av något slag på bägge skorna, vilket gjorde att jag blev buren hem från Globen av Jocke, en sen natt då jag haft dem på mig för första gången (den högra bilden, där jag dock ännu är lyckligt ovetande om den kommande smärtan). Den duktige skomakaren i Globen centrum åtgärdade de stickiga sömmarna raskt, till en facil kostnad, så nu är de helt problemfria, och jag kunde ha dem på bröllopet utan problem, hurra!


Ruby red slippers, fast med klack! Dessa skor var mina absoluta drömskor sedan jag hittade dem på nätet för många år sedan. Jag kunde dock inte med att beställa dem för ganska så dyra pengar, lägga till fraktkostnad på den redan relativt astronomiska summan (vill minnas att de låg på omkring £50, vilket är astronomiskt i min värld), bara för att sedan kanske inte kunna ha dem. Det där med att ligga mellan storlekarna, ni vet. Nej, jag trånade på avstånd istället, likt en fransk poet, fast med mindre mustasch och dåliga rim.

Så, spola framåt till januari 2007, då Andrea och jag åkte tillbaka till London för att träffa vänner, dricka öl, gå på klubbar, och givetvis shoppa. Helst i Camden, Camden i mitt hjärta. Nå, en av dagarna är vi där, och skådar en Office-butik med stora SALE-skyltar utanför. Vi är inte de som är de, men vi är de som är de som gillar när priserna är sänkta, så vi gick in. Som om hela himlen såg på, så fanns det alltså ETT par glittriga Dorothy-skor kvar. I storlek 5. Och de passade. De var nedsatta till £10, vilket då var omkring 150 pix. DESSUTOM, var det "ta två, betala för en" på ALLT i butiken, så jag fick även med mig ett par (tidigare nämnda) leopardmönstrade, röda flats. GRATIS. Jag dör åt sånt här, det är för bra för att vara sant.

Smolket i bägaren är förstås att jag aldrig haft dem på mig. Inte för att jag saknar tillfällen, tillfällen att klä sig hejdlöst fin kan man alltid skapa, utan för att de gör så in i helvete ont. Det glittriga skrapar mot huden, vilket gör det omöjligt att göra nånting annat än att stå helt blick stilla om man inte vill få stora sår över hela fötterna (det vill inte jag). Jag glömmer alltid bort att ta dem till en skomakare, samt att jag är livrädd att de ska slabba ned dem, förstöra dem eller helt enkelt fixa problemet, fast fult. Brrr. Men snart ska jag fan våga. Det måste gå att ha dem på sig. There's no place like home.


Mer glitter, hurra, hurra! Dessa silvriga skor får mig att tänka på 1700-talsherrar och aristokrati, samt Alice i Underlandet. Bägge referenserna säger jag inte direkt nej till.

Dagen då jag hade köpt dem, vilket jag gjorde på fabulösa skohimlen Beyond Retro, kom jag hem till Martin och Emelie, som jag bodde hos under min Stockholms-vistelse för stunden, och visade upp mina nya fynd för Emelie. Hon hade provat dem bara någon dag innan, men sorgset konstaterat att de var lite för små för henne. Märkligt sammanträffande, att jag skulle gå dit och se samma skor, tycka lika mycket om dem, men ha turen att ha 0,5-1 storlek mindre fötter än min vän! Tur att de fick komma till ett kärleksfullt hem i alla fall, mitt hem. :D


Ännu ett reafynd för min del, och även dessa från Bianco. Gammelrosa med strass-spänne (glitter!) och veckade skinndetaljer gör en flicka glad, mmm. De passar dessutom sjukt perfekt till min blå-lila 50-talsblåsa som man ser kjolen av på den här bilden. :)


Mjau, leopardmönster FTW! Jag tror att jag hittade dessa peeptoes på Din Sko, men jag är inte säker, dock vet jag bombis att jag hittade den otroligt matchande kuvertväskan på Åhléns, några månader efter att jag hittat skorna. Mighty good fortune när två föremål eller plagg matchar så väl, trots att de kommer från helt olika butiker. Yum!


80-talet, 80-talet, vad kunde gå fel, vad kunde gå galet? Dessa got/punkiga stövletter med 80-talsfeeling älskar jag väldigt mycket, de är otroligt bekväma, klack och spetsig tå till trots, och passar till massor i min garderob, samt att de funkar att ha även då det är lite kallare ute. Perfekta, helt enkelt!

Kängor

Aww, mina gamla trotjänare, Dr Martens, köpta omkring 1998, på rea (detta återkommande tema), i Göteborg. Då kostade de runt 800 kronor, var grön- och svartmelerade och stenhårda. Jag fick rådet att köpa en eller två storlekar mindre än jag egentligen har, då de enligt utsago skulle töja sig rejält med tiden. Well, det stämde, men det var fan inte skönt att gå ut dem till den perfekta storlek de är idag. Den uppmärksamme läsaren kan konstatera att de inte alls är grön-svarta, utan snarare silver-svarta, och nu tänker ni kanske att jag sitter här och ljuger. Eller är färgblind. Men inget av det stämmer, verkligheten är mer märklig än så.

I gymnasiet hade vi praktik, och jag hade genom en tokig slump turen att hamna på en riktig filminspelning. Huruvida filmen kan ses som riktig i efterhand återstår att bevisa, men nevertheless så var det grymt kul att praoa på en sån arbetsplats. Jag fick göra varierande saker hela tiden, men av de uppgifter jag fick, var att måla stora kabelsnurror i silverfärg. Börjar det klarna nu? Japp, jag fick färg på mina skor. Färgen gick inte bort, så jag fattade beslutet att helt sonika måla hela skorna i samma silverfärg. Sen fick jag låna ett annat par skor att gå hem i, medan mina glänsande kängor stod och torkade.

Dagen efter var de torra och fina, men behövde något mer, så jag sprayade på lite svart här och var och var sedan nöjd. Med åren har jag haft dem då jag målat om hemma (som lämnat röda, vita och blåa stänk här och var), samt använt dem flitigt, vilket har nött dem en hel del, och på sina ställen kan man se det gamla gröna igen. I dagsläget tycker jag att de är otroligt vackra, och eftersom jag inte ens försökt få dem att se slitna och sjabbiga ut så känns det extra bra. Allt man ser på skorna har en förklaring och en historia. Det är fint.

Jag har även ett par 8-håls Martens utan stålhätta, svarta, fyndade på UFF, ett par rejält slitna och ingångna 14-håls från Underground, samt ett par nästan oanvända 10-håls Underground också. De förstnämnda kändes inte så kul att fota, de andra har jag inte här och inte de tredje heller. :/

Converse/basketskor

Mina högt skattade neonrosa Converse har också en drömlik historia om hur vi fann varandra att berätta: 2004, London, Camden. Jag och Andrea är på besök efter att vi flyttat hem till Sverige igen året innan. Vi har gått i affärer ett bra tag och det är inte många minuter kvar till stängning. Längst in i den sista affären jag orkar mig in i, står dessa skor, i perfekt skick, perfekt färg, och min storlek, och bara väntar på mig.

Det enda problemet var att jag hade slut på kontanter - butiken tog bara dessa - och de stängde om fem minuter. Jag kastade mig fram till disken och rabblade osammanhängande saker om att jag måste ha dessa och snälla stäng inte än och jag måste bara hitta min vän och låna kontanter och jag kommer strax och kan jag pruta ned dem fem pund? De säger ja till allt och jag sätter av och lyckas snabbt hitta Addi, som genom nåt slags fantastisk försorg faktiskt har den efterfrågade summan kvar i kontanter, och eftersom vi strax är på väg hemåt igen behöver hon dem inte precis just nu. Så jag får låna dem, och kan köpa mina drömmars Converse. Jag är fortfarande helt överlycklig över detta.

På den vänstra bilden ser man katastrofsmutsen som vi ådrog oss en kväll på Slimelight, de två yttre skorna är Andreas, de i mitten är mina. Lyckligtvis går de att tvätta i maskin, hurra för Converse! Efter flitigt användande och tvättande genom åren så gick det till slut hål på mina älsklingar, vilka jag omsorgsfull sydde igen och lappade på insidan. Men några år senare har det nu blivit nya hål, och jag brottas lite med problemet. Jag löser det på nåt sätt, det finns inte en chans att jag nånsin slänger dem. Går de i framtiden inte att ha på sig mer så kommer jag rama in dem och ha som prydnad. :)


Hurra för marknaden i Beyazit, Istanbul, Turkiet, där kan man köpa knock-off Converse för motsvarande 175 svenska pengar! Jag hjärtar mina gröna, turkiska knock-off babies!


Ännu ett fynd från Beyond Retro, detta mecka för skor! Dessa fick jag dessutom i present av min genomsnälle pojkvän, och jag använder dem nästan hur ofta som helst. Rosa och svart smakar gott!


Gamla trotjänare, även dessa hittade jag när jag jobbade på UFF. Skosnörerna är lite för korta, och de är en aning små - men inte för små - annars duger de fint fortfarande. Rött är sött!

När jag var liten hade jag alltid basketskor, som det hette då, förmodligen var de inte Converse, utan något betydligt billigare märke, men precis lika fina för det. Jag hade alltid röda, hi tops, och min bästis hade alltid svarta, låga. Det var vårt signum. Nu för tiden har jag bägge sorterna, men de svarta orkade jag inte fota. Inte de vita jag har heller. ;D


50 kronor kostade dessa turkosa pärlor på din Sko för några år sedan. som hittat, tänkte jag, och det hade jag ju rätt i! Nackdelen är att sulan är tunn som en pannkaka, och det känns som att man är ute och går i strumplästen nästan, men bor man i stan så slipper man ju steniga fält, och då är det inget större problem, helt enkelt.


Nästan det enda lila jag äger är dessa basketdojor från koola och häftiga Panther, funna på UFF även dessa. De är egentligen en storlek stora, men eftersom den här skomodellen inte behöver, eller ens bör, sitta tight, så gör det inget. Lycka är att kunna ha allt mellan 37 och 39 i sin bästa skomodell. Oh the joy!

---

Resten av mina skor har jag dels inte tillgång till och orkar dels inte fota, eftersom de inte är så roliga att beskåda eller berätta om. Så det här får räcka, vilket jag tror att det gott och väl gör också, puh! :D