Nakenchock

Inspirerad av ett inlägg från Trettioplus blog kände jag att jag måste skriva av mig om ett ämne som stör mig enormt mycket numera: ungdomars bekräftelsebehov genom att visa sina nakna kroppar på nätet.

Jag kanske är prydare än jag tror, men jag tycker det är ett problem att så många ungdomar (både killar och tjejer) vill visa sig mer eller mindre buck nekkid på nätet. För i stort sett vem som helst att se. Varför vill man det? Att MMS:a en bild till sin pojk-/flickvän är en helt annan sak, även fast jag inte är helt positivt inställd till det heller, men var och en blir salig på sin tro, osv. Men när de ligger och fläker upp sig på bilddagboken, MySpace, Helgon, whatever, inför ett oräkneligt antal okända ögonpar - hur tänker de då? De vill ha uppmärksamhet och bli älskade, om man ska hårddra deras önskningar och avsikter, men varför går de tillväga på det sättet? Är det verkligen värt ett enda jota att få höra att man ser bra ut i avklätt tillstånd, från en total främling på nätet, en människa som man inte vet nånting om eller känner till dess avsikter?

Svaret från ungdomarnas sida måste ju vara ett rungande "ja", även om det helt övergår mitt förstånd varför. Missförstå mig rätt, självklart är det trevligt att folk tycker att man ser bra ut, men egentligen spelar det ju ingen roll vad nån annan än du själv tycker, om man ska dra lite floskler som ändå är sanna. Nästa steg på viktighetsstapeln är familj och vänners åsikter, sedan bekanta, kollegor/skolkompisar, och så vidare, men främlingar kommer allra sist. En komplimang från en vän betyder hundra gånger mer än en komplimang från en främling, i varje fall för mig. Furthermore så får jag också tusen gånger hellre en komplimang för hur jag är klädd och ser ut i ansiktet, än för min avklädda fysik. Min nakna kropp är min och inte deras att uttala sig om, och jag visar den bara för den/de jag har för avsikt att få se den i avklätt tillstånd IRL, inte på nåt annat vis.

Det är också en sliten sanning att det du postar på nätet aldrig försvinner, eftersom det alltid finns sätt för folk att spara ned din bild privat, och titta på när de vill, så länge de vill, medan de gör vad de behagar och fantiserar ihop vad de än känner för. Poserbilder i allmänhet har jag inga problem med, såna tar jag själv också, men jag har alltid kläder på mig på dessa, det jag pratar om nu är de naknare poservarianterna. Det må vara så att dagens ungdom, som är uppvuxna med internet och en massa annan fräsig teknik, är medvetna om det här, men jag är jävligt tveksam till om de tänker på att det verkligen inte är så fräscht att 50-åriga gubbsjuka snuskhumrar kanske tajar till bilder på dessa fjortonåriga lolitas. Och att när de vuxit upp lite och inte länge har nån lust att visa upp nipples och röv till allmän beskådan, så kan de där bilderna fortfarande florera. Utom deras kontroll. Hur länge som helst.

Kanske kan man likställa de uppmärksamhetstörstande glinens önskan efter fagra ord och avståndskomplimanger med den typ av anonym massdyrkan som kändisar åtnjuter, fast i en normal svenneungdoms liv är denna dyrkan mindre massiv och mer direkt. Kändisarna sitter ju sällan och postar bilder på sig själva och läser sina fans kommentarer, de anställer folk att göra det åt dem. Kidsen idag ser kändisarna överallt och avundas dem, och vidare ser de människor som Blondinbella, Kissie och så vidare, som faktiskt startade precis som vem som helst men skapade ett enormt intresse för sin person genom sin egen blogg, och tänker att "om de kan så kan jag med, bara jag provocerar follk tillräckligt/visar min kropp mycket/är djupt personlig om saker som folk vill läsa". Och då har vi kommit runt till ännu en samhällstrend jag bara inte tål; Hetsen att bli berömd till varje pris. VARFÖR?

Herregud, en inneboende lust att visa hur duktig man är på musik, måleri eller nåt liknande, DET kan jag respektera och förstå, men detta hysteriska bekräftelsebehov där man vill bli dyrkad, igenkänd, älskad, sedd och uppenbarligen inte har nåt emot att även bli synad i sömmarna, hatad, förtalad och förföljd, för att man bara är sig själv, eller eventuellt är en konstruerad identitet med avsikt att bli känd. Man presterar egentligen ingenting, besitter ingen talang utöver att skapa kontrovers och att promota sin personlighet/den personlighet man skapat åt sig själv. Ärligt talat är en sån person inte värd min kärlek, och borde inte vara värd någon annan främlings känslor heller.

Givetvis handlar fjortisarnas utspel också om en blossande sexualitet och en kropp i förändring, parat med upptäckslust och en ibland smärtsam lärdomsresa i vad som egentligen är för privat och för utmanande. Detta har alla tonåringar genomgått i alla tider. Skillnaderna är att förr i världen gjorde man det inför sin närmaste omgivning, inte inför hela världen. I takt med att samhället förändras och att alltmer naket visas i media förändras givetvis också ungdomarnas bild av vad som är acceptabelt och vad som inte är det, medan vi i äldre generationer står kvar i en annan uppfattning, som bottnar i vår levnadstid och de moraliska stadgar vi växte upp med. Alltså tycker de äldre generationerna att de yngre beter sig omoraliskt och osmakligt, and the story goes on.

Jag kommer dock aldrig förstå hur man kan vilja visa sin kropp för vem som helst, i syftet att känna sig omtyckt. Att sälja sin kropp, eller bilder på den, det kan det finnas andra skäl till, även om ett skruvat behov av kärlek kan ligga bakom även detta. Men just detta "se på mig och älska mig"-sätt finns inte i min värld. Jag önskar att det inte var så populärt i övriga människors världar också.