Naked pictures (of your mother)

Det här med nakenbilder på nätet, hörni, vad är det som händer där egentligen?

Är folk verkligen så sjukt dumma att de inte förstår bättre än att flasha skrevet för kreti och pleti? Och varför är det så ohyggligt många som i dagsläget känner sig manade att demonstrera mänsklig anatomi ur varierande vinklar? Det har alltid funnits och alltid kommer finnas människor som är exhibitionistiska, kommer alltid finnas de som bara måste få visa upp sina kroppar i mer eller mindre naket tillstånd för främlingar. Varför vet jag inte, men det är ett allmänt, vedertaget behov hos en liten del av befolkningen. Att det är så, det köper jag, helt enkelt. Med betoning på att det är applicerbart på ett fåtal.

Men om man jämför antalet semi-porriga bilder på folk (eller ja, tjejer i huvudsak) som florerar idag, med hur det såg ut för hundra år sen, femtio år sen - fan, ta tio år sen bara - så är det en sinnessjuk ökning i antalet så kallade modeller. Framför allt sträcker det sig skrämmande långt ned i åldrarna numera. Idag kan du ta av dig paltorna, ställa dig framför din webcam, plåta dig själv och inom någon minut ha flauntat ditt hull på x antal sajter.

Det är lätt, jättelätt. För lätt.

Min åsikt är att folk, i synnerhet tonåringar som ju alla vet är lite bakom flötet på grund av bristande livsvisdom och skenande hormoner, verkligen inte fattar vad fan det är de gör på grund av hur enkelt det är. Nåt som är så lätt kan väl inte vara dåligt eller farligt? Utan omedelbara eller tydligt sammanhängande repressalier kopplas inte handling och konsekvens samman. Det är ett vanligt förekommande problem som man inte behöver vara tonåring för att ha svårt att hantera heller. Den omedelbara reaktioner är oftast positiv, dessutom, eftersom fjuniga, pubertala killar och medelsvenssons med ribba blir glada över att få se gratis nakenbilder.

Dessutom begriper de här flickorna verkligen inte magnituden i den där lilla halvklädda bilden de slänger upp för bekräftelse vid sexton års ålder. Den kommer inte att försvinna. Den kommer finnas kvar nånstans, kanske rent av på många ställen, i evigheters evighet. Och skulle du mot all förmodan faktiskt kunna plocka ner den, radera den från the internetz med dina superba jedi-krafter, så kan du ge dig fan på att det finns ett stort gäng flåsande farbröder som redan sparat ner den. För att titta på igen och igen. Och de kan lätt som en plätt slänga upp den igen på nån ny sajt. Och så fortsätter det, allt för att du så desperat ville bli sedd och åtrådd när du var ung och, quite frankly, jävligt dum.

Låt mig dra en jämförelse mellan nu och då, för att illustrera exakt hur vansinnigt beteende det är, detta oskick att visa sina tuttar online for all to see. Idag behöver du inte mer än dig själv och din webcam: du kan sköta hela skiten själv, från pose till publicering, och hela proceduren går på några minuter. Voilá, klart, tits galore! Men för tio-femton år sen skulle du antingen äga en bra kamera, eller låna en och veta hur man tricksar med självutlösaren (bwahaha!), alternativt vara bekväm med att be någon annan fotografera dig i lättklädda, komprometterande situationer. Sen skulle du framkalla bilderna, och ha the guts att gå och hämta ut dem också, kunna se personen bakom disken i ögonen utan att rodna (för du vet att de tittar på bilderna de framkallar, givetvis gör de det), eller så skulle ha kunskap och tillgång till ett framkallningslab och fixa biffen själv. Sen skulle du låta kopiera upp bilden i några tusen exemplar, antingen hos foto-butiken eller för egen hand under många timmar i labbet, och slutligen skulle du posta ut varje kopia till random snubbar i hela världen.

Men, vafan, varför skulle nån nånsin göra allt detta?, frågar man sig. Det är ett bisarrt beteende, kostsamt, psykstört och otroligt fräckt i ordets sanna bemärkelse. Ja, precis, varför skulle man göra såhär? Men det är precis detta som tusen och åter tusentals tonårsbrudar gör dagligen numera, förutom att de inte behöver be nån fota, de behöver inte framkalla, kopiera upp, leta upp mängder med adresser eller posta fysiska fotokopior nånstans. Det räcker med ett par enkla tryck på datorn så har de lätt och ledigt åstadkommit precis samma sak. Och det är nu man måste fråga sig om nån av de här tjejerna skulle bemödat sig eller ens varit intresserade av att genomgå detta om den teknik som finns tillgänglig idag, inte hade funnits. Svaret är i princip utelutande nej. Nej, de allra flesta hade givetvis inte gjort det, hade ryggat tillbaka vid blotta tanken.

Så varför gör de det ändå, då? För att de verkligen inte fattar vad det är de gör, är det enda svar jag kan komma fram till. När var det vi skulle börja ha lektioner i internet-vett och etikett i skolan, sa ni? Jaha, inte? Okej, nä, det behövs nog inte ändå. Saker och ting verkar ju verkligen gå så himla bra som det är, så why bother?

Nakenchock

Inspirerad av ett inlägg från Trettioplus blog kände jag att jag måste skriva av mig om ett ämne som stör mig enormt mycket numera: ungdomars bekräftelsebehov genom att visa sina nakna kroppar på nätet.

Jag kanske är prydare än jag tror, men jag tycker det är ett problem att så många ungdomar (både killar och tjejer) vill visa sig mer eller mindre buck nekkid på nätet. För i stort sett vem som helst att se. Varför vill man det? Att MMS:a en bild till sin pojk-/flickvän är en helt annan sak, även fast jag inte är helt positivt inställd till det heller, men var och en blir salig på sin tro, osv. Men när de ligger och fläker upp sig på bilddagboken, MySpace, Helgon, whatever, inför ett oräkneligt antal okända ögonpar - hur tänker de då? De vill ha uppmärksamhet och bli älskade, om man ska hårddra deras önskningar och avsikter, men varför går de tillväga på det sättet? Är det verkligen värt ett enda jota att få höra att man ser bra ut i avklätt tillstånd, från en total främling på nätet, en människa som man inte vet nånting om eller känner till dess avsikter?

Svaret från ungdomarnas sida måste ju vara ett rungande "ja", även om det helt övergår mitt förstånd varför. Missförstå mig rätt, självklart är det trevligt att folk tycker att man ser bra ut, men egentligen spelar det ju ingen roll vad nån annan än du själv tycker, om man ska dra lite floskler som ändå är sanna. Nästa steg på viktighetsstapeln är familj och vänners åsikter, sedan bekanta, kollegor/skolkompisar, och så vidare, men främlingar kommer allra sist. En komplimang från en vän betyder hundra gånger mer än en komplimang från en främling, i varje fall för mig. Furthermore så får jag också tusen gånger hellre en komplimang för hur jag är klädd och ser ut i ansiktet, än för min avklädda fysik. Min nakna kropp är min och inte deras att uttala sig om, och jag visar den bara för den/de jag har för avsikt att få se den i avklätt tillstånd IRL, inte på nåt annat vis.

Det är också en sliten sanning att det du postar på nätet aldrig försvinner, eftersom det alltid finns sätt för folk att spara ned din bild privat, och titta på när de vill, så länge de vill, medan de gör vad de behagar och fantiserar ihop vad de än känner för. Poserbilder i allmänhet har jag inga problem med, såna tar jag själv också, men jag har alltid kläder på mig på dessa, det jag pratar om nu är de naknare poservarianterna. Det må vara så att dagens ungdom, som är uppvuxna med internet och en massa annan fräsig teknik, är medvetna om det här, men jag är jävligt tveksam till om de tänker på att det verkligen inte är så fräscht att 50-åriga gubbsjuka snuskhumrar kanske tajar till bilder på dessa fjortonåriga lolitas. Och att när de vuxit upp lite och inte länge har nån lust att visa upp nipples och röv till allmän beskådan, så kan de där bilderna fortfarande florera. Utom deras kontroll. Hur länge som helst.

Kanske kan man likställa de uppmärksamhetstörstande glinens önskan efter fagra ord och avståndskomplimanger med den typ av anonym massdyrkan som kändisar åtnjuter, fast i en normal svenneungdoms liv är denna dyrkan mindre massiv och mer direkt. Kändisarna sitter ju sällan och postar bilder på sig själva och läser sina fans kommentarer, de anställer folk att göra det åt dem. Kidsen idag ser kändisarna överallt och avundas dem, och vidare ser de människor som Blondinbella, Kissie och så vidare, som faktiskt startade precis som vem som helst men skapade ett enormt intresse för sin person genom sin egen blogg, och tänker att "om de kan så kan jag med, bara jag provocerar follk tillräckligt/visar min kropp mycket/är djupt personlig om saker som folk vill läsa". Och då har vi kommit runt till ännu en samhällstrend jag bara inte tål; Hetsen att bli berömd till varje pris. VARFÖR?

Herregud, en inneboende lust att visa hur duktig man är på musik, måleri eller nåt liknande, DET kan jag respektera och förstå, men detta hysteriska bekräftelsebehov där man vill bli dyrkad, igenkänd, älskad, sedd och uppenbarligen inte har nåt emot att även bli synad i sömmarna, hatad, förtalad och förföljd, för att man bara är sig själv, eller eventuellt är en konstruerad identitet med avsikt att bli känd. Man presterar egentligen ingenting, besitter ingen talang utöver att skapa kontrovers och att promota sin personlighet/den personlighet man skapat åt sig själv. Ärligt talat är en sån person inte värd min kärlek, och borde inte vara värd någon annan främlings känslor heller.

Givetvis handlar fjortisarnas utspel också om en blossande sexualitet och en kropp i förändring, parat med upptäckslust och en ibland smärtsam lärdomsresa i vad som egentligen är för privat och för utmanande. Detta har alla tonåringar genomgått i alla tider. Skillnaderna är att förr i världen gjorde man det inför sin närmaste omgivning, inte inför hela världen. I takt med att samhället förändras och att alltmer naket visas i media förändras givetvis också ungdomarnas bild av vad som är acceptabelt och vad som inte är det, medan vi i äldre generationer står kvar i en annan uppfattning, som bottnar i vår levnadstid och de moraliska stadgar vi växte upp med. Alltså tycker de äldre generationerna att de yngre beter sig omoraliskt och osmakligt, and the story goes on.

Jag kommer dock aldrig förstå hur man kan vilja visa sin kropp för vem som helst, i syftet att känna sig omtyckt. Att sälja sin kropp, eller bilder på den, det kan det finnas andra skäl till, även om ett skruvat behov av kärlek kan ligga bakom även detta. Men just detta "se på mig och älska mig"-sätt finns inte i min värld. Jag önskar att det inte var så populärt i övriga människors världar också.