Filmcitat #7 och #8: facit

Jaha, här inser jag just att jag publicerade en filmcitatsomgång i januari (JANUARI), som jag ännu inte lagt upp ett facit till. Plus omgång #7 från oktober (OKTOBER). Förra året (TVÅTUSENTIO). Eh. Oj.

Without further ado så får ni därmed svaren på de citat som ingen prickade in!

Facit för filmcitat #7
3. "-What are we gonna do, Bob?
-Well, we're safe for now. Thank goodness we're in a bowling alley." - "Pleasantville"
5. "-Have you ever killed anyone?
-Yes, but they were all bad guys." - "True Lies"
6. "Butler? Oh, I bet there's hanky panky going on there!" - "En Hon-djävuls Liv och Lustar"
8. "-I hope you're happy in the life you've chosen.
-Don't quote Dickens in my apartment!" - "Orgazmo"
17, "-Why, those are Jan Bathgate's underpants, I'd know them anywhere!
[the others look at him, somewhat baffled]
-What, a man's entitled to some experimenting in his golden years." - "Top of the Food Chain"
19. "I can smell fear in any man, and passion in any woman!" - "Private Benjamin"


Facit för filmcitat #8
1. "You know, you're the tallest short guy I've ever seen." - "Cannonball Run II"
4. "-Hey, hey, what are you, from the press?
-No, no, we're from Orlando.
-I don't believe it, I got tourists photographing the body!" - "Pretty Woman"
5. "I'm really sorry your mom blew up, Ricky." - "Better Off Dead..."
10. "I'll shove that bat up your ass and turn you into a popsicle!" - "The Warriors"
11. "Wow, he's really in love with himself, and I thought it was just a summer romance." - "Twister"
13. "-You're the only person in the world I can count on. Cause I know that no matter what, you'll always be here.
-That's what you think. I'm leaving town." - "Ghost World"
14. "-Who's that?
-Mr Crane, my history teacher, and he's very nice.
-HE is an asshole.
-You haven't even spoken to him yet!
-Charlotte, I don't need to speak to him. He's driving an Edsel, for chrissakes!" - "Mermaids"
18. "That guy did not just get off the fucking couch. If he did, I want a couch like that." - "The Fighter"
19. "-You are the wind beneath my wings, man!
-Hey, did you ever know that you're my hero?" - "Prime"

One of us, one of us

I ljuset av att just ha läst ett inlägg hos Nina Åkestam, a.k.a. Not Another Planning Blog, a.k.a. NioTillFem-Sandras vän och kollega på äventyr i New York så måste jag avreagera mig lite. Även om jag inte är en direkt slavisk läsare av Ninas blogg så tittar jag in emellanåt och tycker att hon presenterar intressanta åsikter from time to time. Men det här inlägget, postat för några dagar sen, gör att jag sitter och kliar mig i huvudet av förvirring, förvåning och irritation.

Det handlar om etikett, om hur Nina tycker att man ska bete sig om man är vegetarian, allergiker eller manisk tedrickare. Eller liknande. I början av inlägget trodde jag att jag hängde med på var hon ville komma, men det visade sig snabbt så var alls icke fallet, ety hon var på väg åt motsatt håll. Mitt tyckande var, att ja, det är enormt irriterande med folk som måste göra en stor grej av sina förhinder, vare sig de är självvalda eller ej. De som måste påpeka jättetydligt att de inte äter det och inte det, och gärna varför också, allra helst med en äcklad och stolt ton så att övriga i sällskapet riktigt känner exakt hur mycket lägre stående de, med sina matval, är. Såna människor klarar jag inte heller av, och förstår inte varför de ens ids gå ut till annat än det fåtal restauranger som de vet caters to their needs. För hur jobbigt det än är för alla andra, så måste det även vara påfrestande för dem, att jämt dubbelkolla så de inte får i sig något de inte tål eller av etiska/politiska/whatever skäl, inte vill äta.

Men det Nina skriver om handlar om så enkla saker som att vara ett stort sällskap som ska gå ut och äta middag tillsammans, där någon är allergisk, eller vegetarian. Tydligen är det fruktansvärt jobbigt att som vän och bordssällskap behöva stå ut med att denna någon hör sig för med servitören om t.ex. nötinnehållet, eller om det finns någon vegetarisk rätt på menyn. Fröken Åkerstam hävdar att det inte är särskilt troligt att det inte finns just ett vegoalternativ på menyn, och att den störande veggisen därför bara är jobbig.

Men kära Nina, har du någonsin reflekterat över att många, många restauranger har just detta: ETT alternativ? Vänd på steken (förlåt, sojasteken) och tänk dig att det vore omvänt; alla rätter är vegetariska utom en, vilken är stekt björnlever med rotmos, eller något motsvarande konstigt och förmodat skitäckligt. Skulle du känna dig okej med att utan krusiduller välja denna suspekta rätt, bara för att inte vara "störande" för dina så kallade vänner? Och vad är det som är så störande, exakt, med att en person frågar om det går att få den rätten fast med grönsaker istället för fisk, eller om man kan slippa såsen eftersom den innehåller laktos? Blir man arg av sånt? Eller är det att du skäms för att det får hela ditt sällskap att framstå som besvärliga? I så fall - so what? Jag tror knappast det är ovanligt att servitörer får förfrågningar på små ändringar i menyn, eller undringar om en rätt innehåller någon viss substans som vederbörande inte tål.

Det ska även tilläggas, att jag, i egenskap av vegetarian, aldrig tryckt ned mitt kostval i halsen på någon annan. Det är inget jag sitter och kacklar om, eller skryter med, eller i allmänhet beter mig konstigt på grund av. Det är mitt val och min kost, de enda gånger det kommer upp är om man diskuterar just mat, kost, hälsa eller sjukdomar. Eller om jag är på restaurang och inte hittar något veggie-alternativ på menyn. Då ska jag alltså bara ta vad som bjuds, alternativt stanna hemma, enligt Åkestam. Så trevligt, tack!

Och Ninas åsikt kring att bli hembjuden på middag till någon fast man är veggie är densamma: man ska lämna sina dietval hemma eller inte gå på middagen. Trots att man alltså rör sig bland vänner och har möjlighet att berätta i förväg om vad man kan och inte kan äta, och därför knappast "stör" under själva middagen. Jag sitter och frågar mig själv upprepade gånger om hon verkligen menar allvar, för det här kan vara något av det mest inskränkta jag läst på länge, som inte stått på Aftonbladet och deras kommentarsfält, vill säga. Så bara för att man inte vill äta något visst, eller kanske inte kan äta något visst på grund av allergi eller IBS eller vad som helst, så ska man stanna hemma, inte ens försöka vara med, sluta irritera sina vänner som äter vad som helst. Bara de normala och homogena i gruppen får umgås, basta! Shun the non-believer, alla som inte är som vi ska bort, BORT från vår grupp, för de är ju så irriterande med sina jättejobbiga val, usch!

I övrigt ska också anföras att enligt min erfarenhet är de som är påfrestande, hätska, och störande rörande vegetarianism alltid icke-vegetarianer. Givetvis gäller inte detta alla köttätare, men en minoritet av dem kan bete sig mycket underligt. Och detta sker när de får höra att man själv är en grönsaksätare, whereas they are not. Då blir det ett väldigt liv i luckan, där köttätaren står och försvarar sig vilt mot anklagelser som aldrig undsluppit mina läppar ens för en sekund, samtidigt som han/hon passar på att nedvärdera mina val och min kost och är allmänt spydig och otrevlig. Alltsammans för att jag inte vill äta djur. Intet sagt om andras val att göra eller inte göra den saken, alltså. Så där står man, dränkt i ovett och dumheter, allt för att man gjort ett personligt val som inte påverkar någon annan än en själv (nej visst, ens vänner blir ju så arga för att man stör middagsbjudningarna, det tänkte jag inte på!). Men motsatt agerande från min sida, eller majoriteten av alla vegetarianer där ute? Nope, icke sa Nicke.

Så snälla Nina, innan du rackar ned på folk som har annorlunda uppfattningar än du kan du väl försöka rannsaka ditt eget inre gällande vad det är som gör att du reagerar så starkt på saken. Så slipper vi kanske detta tröttsamma påhoppande av köttisar med dåligt samvete, förtäckt till ett "vegetarianer är så himla jobbiga"-försvarstal sen.

Ät du vad du vill, så äter jag vad jag vill, utan att klanka på varandra, okej? Det kallas gott bordsskick och trevligt uppförande, vilket är två viktiga ingredienser för en lyckad middag. Skål!

Ologiken slår till igen

För ett tag sen listade jag irriterande saker och beteenden som jag inte förstår här i världen. Men det var inte slut där, om någon nu trodde det (varför en återkommande läsare av den här bloggen skulle få för sig något så dumt, I'll never know). Helt slut med obegripligheter och idioti kommer det nog aldrig att vara, inte för en annan, va. Därför bjuder jag denna julikväll på:

Mer märkligheter med mänsklighetens monstruösa mongoloiditet

#1 Lånade mailadresser
Detta förekommer titt som tätt på Blocket och liknande ställen där man behöver uppge en mailadress som kontakt. Jag vet inte hur många gånger jag sett fraser av typen "Använd inte mailen, den är lånad!" och gång på gång baxnat till vansinnets gräns. För i helvete, människa, är det svårt att skaffa en egen adress, eller? Det kostar inget, finns hundratals olika sajter och domäner att välja på och tar högst fem minuter att ordna. Du sitter ju uppenbarligen och surfar, eftersom du slängt upp en annons om "Skitful trehjuling till salu/Laserdiscspelare i nyskick säljes/Ovärd bråte som jag vill ha hutlöst betalt för", eller valfritt, annat skrot. Så varför inte bara regga en mailadress när du ändå håller på? Så jävla obegripligt!

And furthermore, om man bor i ett hyfsat modernt samhälle och nyttjar datorer och/eller internet alls, jag menar även om det handlar om högst ett par gånger om året, hur fan kan det komma sig att man ännu inte skaffat sig en sketen mailadress, år 2011? Vad är det för fel på folk? Alla som uppvisar den här sortens beteende borde automatiskt utsättas för John Lindsay, mannen som verkligen kan konsten att jävlas med idiotiska annonsörer via e-mail. Jag tycker vi inför lag på att det ska ske, okej?

#2 Sourcream
Nu måste nån förklara för mig exakt - exakt - vad det är som är så fantastiskt med sourcream. Har ni kollat i chipshyllorna de senaste åren? Inser ni att de smaker man har att "välja" bland till 90% innefattar sourcream? Det är helt barockt; Sourcream & onion, sourcream & chili, sourcream & spam, sourcream & toffeefee, sourcream & sourcream & sourcream - jag orkar inte med detta! Jag, som inte tycker om sur gammal grädde alls, har i princip grill, peppar, lättsaltade och dill att välja bland. Eller Pringles, som smakar papper, eller Lantchips, som smakar trädröta. Jag vill också äta chips, men inte sursmakande sådana, likt en gammal räv, missnöjd ända in i själen.

Vad hände med kreativiteten, vad hände med valfriheten? Vad hände med sourcreamen - när blev den envåldshärskare över alla potatisar? Och framför allt: var är Storpotäten när man behöver honom?

#3 Radiomusik
Det här har jag funderat en del på på senaste tiden: ta en radiostation, vilken som helst, be it reklamradio eller public service, som spelar musik. De får inte spela vad som helst och de har en hel del press på sig att spela vissa låtar rätt ofta, i synnerhet reklamradiostationerna. Resultatet är att de spelar en klunga låtar, om och om igen. Over and over. Ibland tillkommer någon ny låt och en äldre modell faller bort, men likväl mals alltihop på, vidare och vidare. Men ursäkta mig, varför väljer man då av egen fri vilja att höra på den sortens radiokanaler? VILL man höra samma 20 låtar på repeat? Och i så fall, varför gör man inte en playlist eller blandskiva med 20 skitlåtar som man tvångsmässigt hör på istället, så slipper man reklam och tjattrande radiopratare? Eller handlar det hela om att man är dum i precis hela huvudet?

Om man lyssnar för att man gillar radioprataren som jiddrar på just då kan jag i viss mån förstå det hela, men då handlar det om att lyssna under en ganska begränsad tid. En och samma ordbajsare har antingen a) ett program på 1-3 timmar per dag, där de får fritt spelrum och kan briljera med någontsånär väl valda ord eller åtminstonde välvässade verbala reflexer, eller b) sitter där och fladdrar med gomseglet heeela dagen, och har följdaktligen alltså knappast något fantastiskt bra att säga, bokstavligt talat dagarna i ända, eller någonsin, över huvud taget. Är det alternativ a) man ägnar sig åt så bör man alltså stänga av radion efter att programmet är slut, är det alternativ b) så uuhhhöööhhtbbhhttt. Ungefär. Plus att om det är pratradio man är ute efter så kanske inte kommersiella stationer, med ändlös, repetativ brölande musik och reklamavbrott var femte minut, är det mest logiska valet, right?

Och hur rolig eller smart radioprataren i fråga än är så ändrar det inte det faktum att man tvingas lyssna på saaaamma musik, dag och och dag in. My heart goes out till alla som tvingas höra på skvalradio på sina arbetsplatser, och därigenom inte väljer själva att långsamt dö den inre, musikaliska död som deras kollegor så glatt utsätter sig själva för. Frivilligt. Helt vansinnigt. All we hear is radio gaga, eller kanske Lady Gaga, men vad är det egentligen för skillnad?

Summer loving

Jag lovar och svär att jag inte gått i graven, vare sig i verkligheten eller på the internetz. Däremot har jag gått och blivit knegare, minsann. Sedan mitten av april får jag betalt för att hjälpa folk att klä sig snyggt, och för att hålla ordning på en massa paltor, i princip. Eller så kan man säga att jag jobbar i en klädbutik, det är kanske lite mer lättförståeligt.

Vi kör en fin liten lista för att summera läget, shall we? Ja, vad bra, here goes:

• Jag har då, som sagt, fått jobb. Ett jobb jag ville ha, dessutom. Och att det är första jobbet på fyra år känns helt freakin' awesome.
• Eftersom jag jobbar får jag lön, vilket betyder att jag inte längre är konstant dirt poor, utan har råd att göra saker som jag vill och köpa saker jag vill ha - samt betala av skulder som tryckt på mitt samvete much too long.
• Jag har flyttat. Igen. Nu bor jag på bekvämt och sensibelt avstånd till jobbet, till alla mina vänner, till allt jag behöver och till civilisationen. Förut bodde jag i Uzbekistan, more or less. Det tog i alla fall nästan tre timmar att pendla fram och åter till jobbet, fem dagar i veckan. Det var inget bra alls.
• I och med att min senaste flytt var från en stor, vid inflytt omöblerad trea, till en fullt möblerad trea har jag rensat ut prylar för glatta livet, vilket renderat mitt bohag till en mycket mer hanterbar storlek. Den mentala frihet det skänker att slippa bekymra sig för tvåtusenfemhundra småsaker och ett nödtvunget ägt skrotigt, otympligt möblemang är omätbar. Omätbar, I tell ya.
• En av mina bästa vänner blev ägare till ett stycke sprillans ny bebis igår, ett barn som hon skapat nästan helt själv, endast med marginell med hjälp av sin pojkvän. Fan-fucking-tastic!
• Jag har bokat en tatueringstid, så om en månad är det äntligen dags för mer bläck i huden, samt för att påbörja min efterlängtade 80-talssleeve. :D
• Min bror och hans sambo har köpt en sommarstuga i Östergötland, ett gammalt 1800-talshus med tillhörande konstnärsgrannar, där de ska odla grönsaker och kramas med sina katter och läsa böcker i trädgården. Fint som snus.
• Min mamma har gått i pension. Hon fick en guldklocka och en fest, inte klokt vad fint det ska vara, minsann. Det är fortfarande alldeles barockt, jag har liksom inte förstått att min kära moder ens passerat 50-strecket, inte egentligen. Jag menar, jag förstår ju inte fullt ut att jag själv fyller 32 i höst, så hur skulle min mammas ålder kunna ändras, när inte min egen verkar göra det? Men panchis är hon likafullt nu. :D
• I helgen kommer en internetbekant, som är kompis på riktigt med vänner till mig, hit från Florida och hälsar på. Ska bli fantastiskt trevligt att träffa henne, och visa upp sommar-Stockholm lite grann.
• Förhoppningsvis kan jag åka på ett mini-break till Götet och Ålen om några veckor, men det är inte säkert att det blir av än, så var bussiga och håll tummarna för att alla tider och kostnader kan klaffa, will ya?
• Jag hoppas på att kunna ditcha vintern och mörkret för två veckor i Cali i vinter, åh, låt det ske, låt det ske!
• Det är sommar, sommar och sol, vilket inte bara värmer min hud utan även min själ. Allt känns lättare på sommaren, helt enkelt.

Men allt är ju inte bara molnfria skyar, så lite skit måste jag allt yppa också:

• Min högt älskade soffa har jag tvingats sälja. Kanske den enda möbel som jag inte ville eller inte skulle brytt mig om att bli av med, buhu. Materiell separationsångest at its worst.
• Min digitalkamera har gått hädan, på grund av mina likstela, Valborgskalla fingrar som fumlade och förlorade den till asfaltsguden. Vila i frid.
• Jag står fortfarande och stampar på en alldeles för låg vikt, det vill sig bara inte med nån viktuppgång här, och det är så frustrerande och ledsamt. Jag vet att jag är smal, så är det bara, och det har jag lärt mig att leva med sedan långt tillbaka. Men att on top of that bli smalare ändå, det har jag inte alls signed up for. Seriösa tips på stabil och nyttig påfläskning mottages tacksamt, alltså inte av typen "ät en burk majonäs om dagen" eller "ät mer". Det är inte fullt så enkelt.
• Jag har banne mig inte ens kysst en karl på säkert ett år nu. Det börjar bli tråkigt, men jag kan inte ragga, vill inte heller. Moment 22 is here to stay, antar jag.
• Jag måste verkligen börja träna, my ass is saying goodbye och det tycker jag inte alls om.

Sådant är mitt liv för stunden, om det mot förmodan finns någon läsare kvar som faktiskt kikar in här och var nyfiken, that is. Nu när jag inte behöver lägga all min icke-jobbande vakna tid på att pendla så kanske jag kan lyckas få ur mig de där blogginläggen som legat och puttrat runt i skallen ett tag snart också. Let's hope so! :D