I know I'm unloveable, you don't have to tell me
Jag är verkligen inte PK, och jag är dessutom misantrop.
Jag tycker att de allra flesta människor är rejält dumma i huvudet och ovärdiga att vara vid liv ens. Jag skrattar ofta och gärna åt de mindre estetiskt tilltalande exemplaren av mänskligheten, utan skam. Men det finns ändå en viss grupp som skrattet fastnar lite i halsen inför: De Oknullbara. Här snackar vi alltså om de feta människorna med dålig hållning, mjäll, flottigt, tunt hår, utstående tänder, tjocka glasögon, i total avsaknad av klädstil, personlighet och tåga, med en lustig röst och som saknar social skills i mesta möjliga mån, luktar illa, har eksem, och gärna uppvisar något ytterligare handikapp, som en hel hög lökar på laxen.
Alltså, den här sortens person är ju nästan naturens egen treat för människans behov av att stöta ut det avvikande, och hennes lika stora behov av att kasta glåpord och avsky sina gelikar (som av henne själv bedömts varande av betydligt lägre stående rang). Kanske är det just därför jag inte riktigt pallar att skratta åt dem, för att jag inser att det är nästan därför de finns på vår jord? Jag skrattar hellre åt den som bara uppvisar någon enstaka fulhet, det känns mer rättvist på något vridet vis. De Oknullbara verkar finnas till som en avlastning för den som kanske bara är tjock, men ändå rolig och generös, eller för den som har tandställning och polio, men ovanligt snyggt hår och är ruskigt bra på matte? Men är naturen så grym att den tillverkar, ursäkta ordvalet, dessa avskrädesmänniskor, för att de som bara fått någon eller några defekter ska klara sig någorlunda oskadda genom livet, för att de trots allt besitter gener som är värda att föras vidare?
På samma sätt som jag drar en lättnadens suck när det visar sig att jordens vackraste tjej snarkar eller att den extremt lyckade affärsmannen börjar bli flintis, så blir jag faktiskt glad om det visar sig att en Oknullbar person kan något riktigt bra. Sjunga kanske, eller programmera HTML. Anledningen att jag blir glad åt att en Oknullbar uppvisar talang är för att de då kanske kan känna ett ökat människovärde, och det lyfter dem från den absoluta jumboplatsen i livets lott, till åtminstonde några steg upp i trappan. Det värmer mitt hjärta en smula. Och anledningen att jag känner mig lättare till mods om en Perfekt människa har några fel är ju för att man inte kan relatera till någon som är FÖR bra, men får mindervärdeskomplex deluxe. Man tittar på sig själv och täker att man kanske inte är så himla bra ändå, man kanske bara är bättre än just de allra lägst stående, men inte bra i ordets egentliga mening, inte om man jämför med en Perfekt. Detta sätter ens självkänsla i en totalt nedåtgående spiral om man fastnar för hårt i det, misstänker jag.
Men ändå umgås jag långt hellre med någon som är Perfekt, förutsatt att denne inte är en Självgod Perfekt (vem orkar med självgoda as? Yuck!), än med Normala människor som bara klankar ned på alla andra i tid och otid för att de räds sin egen otillräcklighet. Visst, jag står för det jag inledde med: jag gillar inte människor och jag kan själv säga mycket elakt. Men inte så de hör, och inte non stop. Och det handlar nästan uteslutande om hur någon ser ut, någon okänd. Pratar jag skit om folk jag känner så är det befogat, för att den personen har betett sig illa på ett eller annat vis, och då ser jag ingen poäng i att hålla inne med detta till de det berör. Inte heller anser jag mig själv vara bäst i världen på något vis, men jag särskiljer mig frivilligt från gemene man, eftersom jag inte känner att jag har mycket gemensamt med dem. Därav kommer åsikterna om att människor är värdelösa och dumma i huvudet in. Jag gillar individer, men jag hatar människor.
Det bästa vi kan göra är nog att samla alla de genomsnittliga, normala, och lagom bra i en hög, så blir de kanske nöjda. Sen kan Oknullbara, Perfekta och Frivilligt Avvikande (såsom jag själv exempelvis, eller den med en annan läggning än heterosexualitet, den som är frivilligt singel, den som vägrar göra karriär eller den som trivs med ett socialt lågt ansett jobb, med flera) samt andra udda karaktärer få leva i en ganska trevlig symbios med varandra, utan idiotiska medelsvenssons och livrädda homofober, bakåtsträvare och fascister som gaddar ihop sig och kastar stenar och skriker fula ord. De Självgoda Perfekta och de som är allra mest idiotiska och hatiska av Medelsvenssons kan vi införa skottpengar på, så slipper vi dem, får utlopp för aggressioner samt att folk kan sluta skjuta rådjur, älg och andra villda djur istället! Prima liv!
Heja de avvikande, heja oss, vi är framtidens melodi!
Jag tycker att de allra flesta människor är rejält dumma i huvudet och ovärdiga att vara vid liv ens. Jag skrattar ofta och gärna åt de mindre estetiskt tilltalande exemplaren av mänskligheten, utan skam. Men det finns ändå en viss grupp som skrattet fastnar lite i halsen inför: De Oknullbara. Här snackar vi alltså om de feta människorna med dålig hållning, mjäll, flottigt, tunt hår, utstående tänder, tjocka glasögon, i total avsaknad av klädstil, personlighet och tåga, med en lustig röst och som saknar social skills i mesta möjliga mån, luktar illa, har eksem, och gärna uppvisar något ytterligare handikapp, som en hel hög lökar på laxen.
Alltså, den här sortens person är ju nästan naturens egen treat för människans behov av att stöta ut det avvikande, och hennes lika stora behov av att kasta glåpord och avsky sina gelikar (som av henne själv bedömts varande av betydligt lägre stående rang). Kanske är det just därför jag inte riktigt pallar att skratta åt dem, för att jag inser att det är nästan därför de finns på vår jord? Jag skrattar hellre åt den som bara uppvisar någon enstaka fulhet, det känns mer rättvist på något vridet vis. De Oknullbara verkar finnas till som en avlastning för den som kanske bara är tjock, men ändå rolig och generös, eller för den som har tandställning och polio, men ovanligt snyggt hår och är ruskigt bra på matte? Men är naturen så grym att den tillverkar, ursäkta ordvalet, dessa avskrädesmänniskor, för att de som bara fått någon eller några defekter ska klara sig någorlunda oskadda genom livet, för att de trots allt besitter gener som är värda att föras vidare?
På samma sätt som jag drar en lättnadens suck när det visar sig att jordens vackraste tjej snarkar eller att den extremt lyckade affärsmannen börjar bli flintis, så blir jag faktiskt glad om det visar sig att en Oknullbar person kan något riktigt bra. Sjunga kanske, eller programmera HTML. Anledningen att jag blir glad åt att en Oknullbar uppvisar talang är för att de då kanske kan känna ett ökat människovärde, och det lyfter dem från den absoluta jumboplatsen i livets lott, till åtminstonde några steg upp i trappan. Det värmer mitt hjärta en smula. Och anledningen att jag känner mig lättare till mods om en Perfekt människa har några fel är ju för att man inte kan relatera till någon som är FÖR bra, men får mindervärdeskomplex deluxe. Man tittar på sig själv och täker att man kanske inte är så himla bra ändå, man kanske bara är bättre än just de allra lägst stående, men inte bra i ordets egentliga mening, inte om man jämför med en Perfekt. Detta sätter ens självkänsla i en totalt nedåtgående spiral om man fastnar för hårt i det, misstänker jag.Men ändå umgås jag långt hellre med någon som är Perfekt, förutsatt att denne inte är en Självgod Perfekt (vem orkar med självgoda as? Yuck!), än med Normala människor som bara klankar ned på alla andra i tid och otid för att de räds sin egen otillräcklighet. Visst, jag står för det jag inledde med: jag gillar inte människor och jag kan själv säga mycket elakt. Men inte så de hör, och inte non stop. Och det handlar nästan uteslutande om hur någon ser ut, någon okänd. Pratar jag skit om folk jag känner så är det befogat, för att den personen har betett sig illa på ett eller annat vis, och då ser jag ingen poäng i att hålla inne med detta till de det berör. Inte heller anser jag mig själv vara bäst i världen på något vis, men jag särskiljer mig frivilligt från gemene man, eftersom jag inte känner att jag har mycket gemensamt med dem. Därav kommer åsikterna om att människor är värdelösa och dumma i huvudet in. Jag gillar individer, men jag hatar människor.
Det bästa vi kan göra är nog att samla alla de genomsnittliga, normala, och lagom bra i en hög, så blir de kanske nöjda. Sen kan Oknullbara, Perfekta och Frivilligt Avvikande (såsom jag själv exempelvis, eller den med en annan läggning än heterosexualitet, den som är frivilligt singel, den som vägrar göra karriär eller den som trivs med ett socialt lågt ansett jobb, med flera) samt andra udda karaktärer få leva i en ganska trevlig symbios med varandra, utan idiotiska medelsvenssons och livrädda homofober, bakåtsträvare och fascister som gaddar ihop sig och kastar stenar och skriker fula ord. De Självgoda Perfekta och de som är allra mest idiotiska och hatiska av Medelsvenssons kan vi införa skottpengar på, så slipper vi dem, får utlopp för aggressioner samt att folk kan sluta skjuta rådjur, älg och andra villda djur istället! Prima liv!
Heja de avvikande, heja oss, vi är framtidens melodi!
Etiketter: Funderingar, Personligt, Samtiden, Utseende
