Nog nu
"Okej, vi hörs om det då!", säger jag ofta, och det sägs ofta till mig också. Men med undantag av ungefär tre personer i min närhet så har jag märkt om inte jag hör av mig angående vad det än är man pratat om att göra, så händer ingenting.
Jag kan inte riktigt förstå hur "vi hörs av" kan betyda "JAG ringer DIG, don't you muddafuckin' DARE ringa mig, ditt SVIN!". Det här är dessutom något jag nyligen upptäckt, och det gör mig jävligt förbannad. Är det något fel på alla andras telefoner? Är det bara jag som kan ringa ut eller skicka första smset? Mig kan man nå genom att ringa, smsa, mmsa, skriva på Helgon, Facebook, MySpace, här på bloggen, på Bilddagboken, via två olika mailadresser, på MSN, ICQ, Jabber eller på Filmtipset. Det är 14 olika kontaktforum. Jag är på inga sätt onåbar. Jag stänger av min telefon på nätterna, för att jag ska få sova ostört, och ibland har jag inte tid att svara (men ringer i så fall upp senare) men annars är det omöjligt att inte få tag i mig om man så önskar, i princip.
Dessutom har jag upptäckt att det här är en enorm källa till stress för min del. Jag bör inte och ska därför inte hålla på att vara spindeln i nätet för att styra upp saker, jag orkar helt enkelt inte med det. Och det är inte svårare än att bara höra av sig på något av de 14 olika sätten och kolla om jag vill ses, om man önskar umgås med mig. För jag har ledsnat oerhört på att vara den som bestämmer och tjatar, och styr och ställer och ringer och pusslar. Nog.
Men som att detta inte vore nog så ger människor mig så dåligt samvete också. Det trutas med underläppar för att jag inte hinner vara på arton ställen samtidigt. Det rynkas på pannor för att jag inte har kraft nog att gå på fest tre dagar i rad. Det mumlas irriterat för att jag vill gå hem före klockan tre. Det gnälls nasalt på att jag inte hört av mig fast jag är i stan och hälsar på. Nog. Jag är sjukskriven för att jag inte klarar av stress och för att jag är vansinnigt trött, för att jag har väldigt lite energi, för att jag har kronisk värk i rygg och huvud.
Jag orkar inte särskit mycket, och om det verkar som att jag gör det är det bara min fasad som jag blev för duktig på att upprätthålla under många år, men som nu ska kastas bort när jag måste vila. Jag tänker göra det jag vill med de jag vill och ska sluta ha skuldkänslor för att inte alla kunde vara med, eller för att jag glömde ringa någon, eller för att fem olika saker händer på samma dag och jag måste välja en. Nog.
Jag kan inte riktigt förstå hur "vi hörs av" kan betyda "JAG ringer DIG, don't you muddafuckin' DARE ringa mig, ditt SVIN!". Det här är dessutom något jag nyligen upptäckt, och det gör mig jävligt förbannad. Är det något fel på alla andras telefoner? Är det bara jag som kan ringa ut eller skicka första smset? Mig kan man nå genom att ringa, smsa, mmsa, skriva på Helgon, Facebook, MySpace, här på bloggen, på Bilddagboken, via två olika mailadresser, på MSN, ICQ, Jabber eller på Filmtipset. Det är 14 olika kontaktforum. Jag är på inga sätt onåbar. Jag stänger av min telefon på nätterna, för att jag ska få sova ostört, och ibland har jag inte tid att svara (men ringer i så fall upp senare) men annars är det omöjligt att inte få tag i mig om man så önskar, i princip.
Dessutom har jag upptäckt att det här är en enorm källa till stress för min del. Jag bör inte och ska därför inte hålla på att vara spindeln i nätet för att styra upp saker, jag orkar helt enkelt inte med det. Och det är inte svårare än att bara höra av sig på något av de 14 olika sätten och kolla om jag vill ses, om man önskar umgås med mig. För jag har ledsnat oerhört på att vara den som bestämmer och tjatar, och styr och ställer och ringer och pusslar. Nog.Men som att detta inte vore nog så ger människor mig så dåligt samvete också. Det trutas med underläppar för att jag inte hinner vara på arton ställen samtidigt. Det rynkas på pannor för att jag inte har kraft nog att gå på fest tre dagar i rad. Det mumlas irriterat för att jag vill gå hem före klockan tre. Det gnälls nasalt på att jag inte hört av mig fast jag är i stan och hälsar på. Nog. Jag är sjukskriven för att jag inte klarar av stress och för att jag är vansinnigt trött, för att jag har väldigt lite energi, för att jag har kronisk värk i rygg och huvud.
Jag orkar inte särskit mycket, och om det verkar som att jag gör det är det bara min fasad som jag blev för duktig på att upprätthålla under många år, men som nu ska kastas bort när jag måste vila. Jag tänker göra det jag vill med de jag vill och ska sluta ha skuldkänslor för att inte alla kunde vara med, eller för att jag glömde ringa någon, eller för att fem olika saker händer på samma dag och jag måste välja en. Nog.
Etiketter: Insikt, Känslor, Neg, Personligt, Sjukdom, Vänskap
// Anna Nio kl 7.7.08
4 Åsikter
Jag träffas såklart gärna närhelst du är i Sthlm och har tid. Ditt schema när du är här är med all sannolikhet mer späckat än mitt så du får bestänna tid, plats och utstyrsel. Kram!
Tack kära Mårdfröken, jag ska planera in flådiga utstyrslar inför nästa visit snarast! :)
Det är det där som är nackdelen med att ha många kompisar, det är helt omöjligt att träffa alla. Speciellt om de hänger i olika kretsar, blir liksom bara pannkaka om man försöker samla ihop alla på samma ställe :D
Jag försöker hålla min bekantskapskrets så liten som möjligt just pga det du skriver om, och jag är urusel på att hålla kontakten med folk, har förlorat en massa potentiella kompisar bara för att jag inte pallar att höra av mig. Och folk som surar över att jag inte ringt när jag sa att jag skulle det petar jag direkt :D
I am what I am liksom..
Ja, men det kan jag hålla med om, de som verkligen SURAR över att man inte ringt fast man sagt i förbifarten att man skulle höras, de ska ju bara mosas ned face first i gruset. :D
Och det är skitjobbigt att samla ihop alla, för att inte säga stört omöjligt, rent av. Så jag försöker väldigt sällan numera. :)
Skicka en kommentar
<< Home