With a little help from my friends

Jag har aldrig kunnat behålla vänner särskilt länge.

Till största delen tror jag det är för att vi flyttat så mycket, först kuskade hela familjen land och rike kring, och sedan fortsatte jag med det vinnande konceptet själv. 25 gånger har jag hittills flyttat, totalt sett, sedan min födsel för 28.5 år sedan. Således har jag varit van att skaffa nya kompisar var jag än hamnar, och detta är något jag fortfarande är synnerligen bra på, i mitt eget ödmjuka tyckande. När jag sedan flyttat har jag i vissa fall hållit kontakten en tid, antingen brevledes när jag var liten, eller via communities på äldre dagar. Och visst, jag har fortfarande sporadisk kontakt med massor av människor, i synnerhet alla polare här i Stockholm, där jag befinner mig i skrivandets stund. Men mången är den gång då jag förlorat en närstående vän.

Förr eller senare tappar nämligen jag folk, antingen för att jag inte orkar hålla kontakten mer, eller för att vi inte har så mycket att säga varandra längre. För det är något som händer ofta: jag känner att jag på något sätt har uttömt en person på allt den hade att säga. Och när det har hänt så är den människan inte särskilt kul att vara med längre. Lite som att ha ätit upp allt det goda i en vaniljmunk och bara ha torrt bröd kvar. Varför skulle man sitta och snacksa på en torr vetebulle utan utsikt till något bättre? Varför inte bara ta en ny, god bulle i det läget? Eller kasta den torra delen?

Jag har tänkt att jag har för höga krav på folk, att jag begär nån slags supervän, men har kommit fram till att så inte är fallet alls. Allt jag begär är någon som ställer upp för mig på samma vis som jag för den, nån som är givande att samtala med och som har tid, lust och vilja att umgås med mig, nån som delar min humor, nån som kan tänka för sig själv och nån som helt enkelt gillar mig - liksom jag den - utan förbehåll. Det är inte för mycket begärt, det är snarare det enda som är vettigt att begära av en vän, i mina ögon.

Ofta kommer det stunder då jag känner mig ensam allra längst in i hjärtat, för att det känns som att de där finaste finaste platserna, klädda i sammet och mönstrade i guld, väldigt sällan blir befolkade och suttna på. Jag har haft nära vänner, jag har dem nu, men ändå kan det kännas som att något inte stämmer. Inte hundra. Jag kan känna att jag skulle ge så mycket mer än någon annan skulle ge för min skull, att den berömda vågskålen tippar över. Det är därför väldigt svårt att släppa in någon i finaste finrummet. Tänk om de har sönder något? Och hur ber man någon att gå när de en gång fått sätta sig bekvämt och blivit bjudna på bubbel och maränger?