Today I found my friends, they're in my head

Det finns några filmkaraktärer som jag innerligt önskar att de var verkliga människor.

Verkliga människor, som var mina vänner. Och som jag skulle älska dem. Jag skulle alltid vilja hänga med dem och jag skulle lyssna när de var ledsna. Jag skulle ställa till med superba födelsedagskalas och jag skulle åka på skitroliga semesterresor med dem. Åh, en sån god vän jag skulle vara till dem.

Min första imaginary vän är Rocky Balboa. Det jag gillar allra mest med alla sex (ja, jag gillar allihop) Rocky-filmerna är hans personlighet, ja, själva karaktären. Han har ett sånt dumsnällt men vackert inre, och en fantastiskt töntig humor, som jag bara älskar. Ta exempelvis scenen i första (och bästa) filmen, när han är inne i djuraffären och försöker prata med Adrian. Rocky skakar om en sköldpadda och säger att den "must have been shell shocked." Jag smälter som smör, det är så jävla dumt att det blir bra.

Han är en enkel man, men en ärlig och vänlig sådan. Jag tror att Rocky nog har världens ensammaste men största hjärta, tills han träffar Adrian, då blir han helt komplett. Jag älskar't. Grädden på moset är hans fina hund, Butkus, som han springer med när han tränar, och han var Stallones hund på riktigt också! Sånt är så vackert att det nästan inte finns.

Special agent Dale Cooper, FBI, som förstås återfinns i underbara "Twin Peaks", är ännu en låtsatsperson som jag skulle vilja ha i mitt liv, för alltid. Han är ofta så oförklarligt men underbart uppåt och barnsligt lycklig över saker som de flesta andra bara tar för givna; Magnifika granar, goda pajer och rena hotell, till exempel. Och ett gott kaffe, icke att förglömma.

Han överraskar med sin humor och sin förmåga att respektera alla han pratar med, plus att han alltid har nånting intressant att säga. Coop är en synnerligen skärpt, omtänksam och egensinnig karaktär, en människa man bara måste älska. Och så finns han inte på riktigt, det är för hemskt egentligen. Jag vill ju äta paj med honom, och gå på the Roadhouse för ett par öl och prata om kärleken. Why can't I?

Några kvinnliga vänner måste man ju också ha, och om jag fick välja skulle jag ta Elle Woods från "Legally Blonde". Jag vet, hon är en girlie girl som älskar Cosmo, har en liten bärbar hund och gillar att fixa naglarna. All of which I do not. Men det finns så mycket mer än bara ytan när det handlar om Elle, hon motbevisar alla, inklusive sig själv, om att hon är väldigt intelligent, trots sitt yttre. Dessutom besitter hon en omtanke och en pålitlighet som inte många har.

Hon är helt enkelt jävligt fin människa, som är snäll mot alla och kan se det bästa hos var och en. Elle utstrålar en smittsam och fin energi jämt, och jag vill också vara i närheten av den. Som en bonus kan hon få sminka mig (jag kan i princip inget själv om MEJKÖP) och kommer aldrig att tycka att nånting är för rosa eller för glittrigt, mmm.

Röda rummet

För ganska länge sen skrev jag ett inlägg om vänskap, om hur det är väldigt begränsad tillgång till mitt hjärta, att jag inte släpper folk inpå livet vidare lätt. Nyligen har jag insett att det inte ens var så enkelt.

Det finns nämligen ytterligare en kammare innanför den glittrande VIP-salongen, en liten, liten dörr, som den Alice hittar i Underlandet, så liten att jag inte ens sett den själv förrän nyss. Den dolda lilla dörren leder till ett rum, ett litet men bekvämt rum, där allt är lugnt och skönt. Det finns en stor säng med snirklig, rostbefläckad sängram, en stor, välsutten fåtölj, nötta men älskade, vävda medaljongtapeter pryder väggarna, och där finns ett snedtak med ett stort fönster som vetter mot himlen. Fönstret är alltid öppet och det är alltid en skön doft av vår i rummet. Överallt finns miljoner gamla läderinbundna böcker, en öppen spis, och där står en oljelampa bredvid sängen.

Att jag inte visste om det här rummet var inte bara förvånande, men dessutom märkligt, då jag ser att det är tydligt bebott och dessutom väldigt väldigt tryggt och skönt. Ett sånt där rum man kan leva ett helt liv i. Men inte vilket liv som helst, utan mitt. Jag har varit så bra på att hålla andra stången att jag inte ens märkt att jag själv retirerat från allt och alla, till mitt underbara inre hemlisrum. Inte konstigt att jag aldrig har problem att vara ensam på luncher, under shopping, på tågresor, you name it. Jag har ju min fåtölj, mina böcker, jag behöver inget sällskap. Själv är bäste dräng och jag är den enda som alltid kommer finnas där till den dag jag dör. Amen.

Det har slagit mig ofta numera, att jag är väldigt själv. Det är en konstig mening, jag vet, men det är för att jag menar just själv, och inte ensam. För ensam är jag inte alls, jag har gott om hjärtan som klappar runt mig, och som sagt, jag känner inte så mycket ensamhet, när jag alltid förlitat mig på mig själv ändå. Men jag är väldigt solitär. Ingen får röra, ingen får beröra. Inte så mycket att jag inte kan skaka dem av mig när (inte om, NÄR) de slutligen försvinner ur mitt liv. Jag är öppenhjärtlig och känslosam, men det är ändå alltid något som jag inte berättar, en del av mig jag håller tillbaka. En del som vill vara ifred.

Egentligen är det logiskt: jag har flyttat mer än vad Socialstyrelsen rekommenderar, jag har via flyttar och uppväxt och utveckling urskiljningslöst alltid förlorat de vänner jag haft, men alltid skaffat nya. Nya kompisar är inte svårt, behålla gamla däremot vet jag inte hur man gör. Så varför tillåta någon alls egentligen, att komma en riktigt riktigt nära, när de ändå kommer gå därifrån en dag?

Det här avståndet och att jag har en del av mig själv som bara är min skulle kunna förklara varför jag aldrig känner mig hundra procent delaktig i nånting som har med andra människor att göra. De går in med öppna hjärtan och avsikt att dela sin vänskap, medan jag går in med ett halvstängt dito och en avskärmad inställning, alltså känner jag inte lika mycket som de och därmed blir jag inte lika engagerad. Kanske. Jag hyser ju starka känslor, det är inte så att jag är en isdrottning, men det är alltid lite band lagda på dem om de har med andra människor att göra.

Men det märkliga är ändå att jag inte ens begripit att jag gör såhär förrän precis nu. Jag har hållit mitt privata jag privat inför mig själv, rent av. Förvirrande.

Sweet Saturday

Lördagen som var, var en av de bästa jag haft på länge. Nya glittriga smaragdskor och ny knallgrön klänning to match, lockat hår, alla roliga vänner, bara bra musik, lagom alkoholhalt, heta kyssar, finfint Göteborgsbesök och DANS hela natten! Lycka stavas l-ö-r-d-a-g just nu.

Klicka för större versioner, vetja.

Dans, dans, dans!

Sexmachines och Kirs nya poster boy!

Ingen fest hos Drejja utan kross och spill,
ingen fest nånstans utan poserkort i speglar!

Kåt Men Rädd Men Kåt IGEN, och givetvis Rädd Men Kåt Men Rädd också!

Idolbild! Men 52 bagis för biran gillas INTE!

Trolla med knäna!

Manlig kärlek och tuffa vänner!

Världens bästa kille och jag i en hejdundrande kyss på dansgolvet.

Kribba bär alla förr eller senare, men WTF hände på dansgolvet? :D

Elin spillde ned sig själv konstant under kvällen!
Grabbgänget gillar sin drink!

Alla på Jocke, EPIC WIN! :D

How wonderful life is, now you're in the world

Jag saknar min bästa vän. Hon är kvar på västkusten, där det som bekant är intet nytt.

Jag saknar att bokstavligt talat skratta hela vägen till banken, trots uppenbar brist på pengar att både sätta in och ta ut, jag saknar att få festivalpsykos och lägga sig i event-uppställda tält i Nordstan, jag saknar att förfölja en tjej med sjukt stora bröst över halva Liseberg, bara för att få en bättre glimt, jag saknar att sitta på thairestaurang när hon leker doktor med bambuskotten och lyckas stänka thaibasilikasås i ögat på sig själv.

Jag saknar att via MSN diskutera huruvida det räknas som otrohet om man ligger med en delfin, jag saknar alla våra miljarder otroligt dumma internskämt, jag saknar att fundera över vilka kändisar som är roligast att flasha, jag saknar att se "Dirty Dancing" och "Pretty Woman" för brakmiljarde gången och hitta nya roliga statister och bakgrundssaker att skratta åt, jag saknar att leva livet som Per Gessle, jag saknar att klä och sminka oss som hårda karriärkvinnor på 80-talet och ta kort i stereotypa poser.

Jag saknar hennes partytrick att stoppa in hela knytnäven i munnen, jag saknar allsång till "Vår bästa tid är nu", Shanghai, Graaf och annat dåligt-som-är-bra, jag saknar att råka gå in i en kristen bokaffär och väsa "Satan!" intill utgången, för att sedan inte få upp dörren, vilket vi i skräck tror att det är guds straff, jag saknar att klä oss i långklänningar och fjäderboor och sitta uppe hela natten och glamma till Oscarsgalan.

Jag saknar att döpa om alla personer man vill prata fritt om till ologiska och korkade täcknamn, jag saknar att göra imitationer av kändisar genom att trycka och dra i sitt eget ansikte tills det KÄNNS likt, jag saknar att obsessa till vansinnets gräns över idioter i dokusåpor som ingen annan minns, jag saknar att låtsats vara 45-åriga white trashkvinnor från Mölndal som inte förstår sig på handlingen i filmen och pratar om sina tråkiga Svenssonliv istället.

Jag saknar att få onda ögat av initierade tönttjejer på förhandsvisningen av världens sämsta film "Rent", för att vi skrattade på fel ställen hela tiden, jag saknar att dansa Skitsura Styltdansen och bli raggade på av nån ungtupp med ful synthfrilla som tyckte vi dansat sexigt, och förvånat möttes av asgarv, jag saknar att rulla på golvet av skratt, jag saknar att gå som en kuf, jag saknar den käcka och goa målerifirman vi uppfann då vi målade om min hall - jag var Ingemar och hon var Omar.

Jag saknar att hata folk som knappt förtjänar det, jag saknar att få gemensamt CP-ryck på skitdålig musik och bli så illa tvungna att ladda ned och lyssna på det, trots att man aldrig gillat låten, utan bara för att man mindes den, jag saknar att se massa dåliga chickflicks och hitta på egna handlingar och repliker, jag saknar att planera världens bästa USA-roadtrip som ska inkludera stopp på precis alla stereotypa amerikanska platser vi nånsin hört talas om.

Jag saknar att hitta på nya förnamn och totalt random intressen till kända personer, jag saknar att frottera oss mot kläder i trendiga butiker och stöna opassande, jag saknar att följa med på efterfest i ett kollektiv där en enligt utsago småfarlig galning låg och sov några rum bort, få höra den med avund sagda kommentaren "Jag vill också ha sådär roligt som ni har" samt att hon på morgonkvisten gick direkt från efterfesten till en jobbintervju - och fick jobbet.

Jag saknar världens bästa band RarlFarez.
Jag saknar Företaget.
Jag saknar Tommy (ingen du känner).

Jag saknar dig så jävla mycket.
I want you to know
that my feelings are true,
I really love you.
You're my best friend.

Nog nu

"Okej, vi hörs om det då!", säger jag ofta, och det sägs ofta till mig också. Men med undantag av ungefär tre personer i min närhet så har jag märkt om inte jag hör av mig angående vad det än är man pratat om att göra, så händer ingenting.

Jag kan inte riktigt förstå hur "vi hörs av" kan betyda "JAG ringer DIG, don't you muddafuckin' DARE ringa mig, ditt SVIN!". Det här är dessutom något jag nyligen upptäckt, och det gör mig jävligt förbannad. Är det något fel på alla andras telefoner? Är det bara jag som kan ringa ut eller skicka första smset? Mig kan man nå genom att ringa, smsa, mmsa, skriva på Helgon, Facebook, MySpace, här på bloggen, på Bilddagboken, via två olika mailadresser, på MSN, ICQ, Jabber eller på Filmtipset. Det är 14 olika kontaktforum. Jag är på inga sätt onåbar. Jag stänger av min telefon på nätterna, för att jag ska få sova ostört, och ibland har jag inte tid att svara (men ringer i så fall upp senare) men annars är det omöjligt att inte få tag i mig om man så önskar, i princip.

Dessutom har jag upptäckt att det här är en enorm källa till stress för min del. Jag bör inte och ska därför inte hålla på att vara spindeln i nätet för att styra upp saker, jag orkar helt enkelt inte med det. Och det är inte svårare än att bara höra av sig på något av de 14 olika sätten och kolla om jag vill ses, om man önskar umgås med mig. För jag har ledsnat oerhört på att vara den som bestämmer och tjatar, och styr och ställer och ringer och pusslar. Nog.

Men som att detta inte vore nog så ger människor mig så dåligt samvete också. Det trutas med underläppar för att jag inte hinner vara på arton ställen samtidigt. Det rynkas på pannor för att jag inte har kraft nog att gå på fest tre dagar i rad. Det mumlas irriterat för att jag vill gå hem före klockan tre. Det gnälls nasalt på att jag inte hört av mig fast jag är i stan och hälsar på. Nog. Jag är sjukskriven för att jag inte klarar av stress och för att jag är vansinnigt trött, för att jag har väldigt lite energi, för att jag har kronisk värk i rygg och huvud.

Jag orkar inte särskit mycket, och om det verkar som att jag gör det är det bara min fasad som jag blev för duktig på att upprätthålla under många år, men som nu ska kastas bort när jag måste vila. Jag tänker göra det jag vill med de jag vill och ska sluta ha skuldkänslor för att inte alla kunde vara med, eller för att jag glömde ringa någon, eller för att fem olika saker händer på samma dag och jag måste välja en. Nog.

With a little help from my friends

Jag har aldrig kunnat behålla vänner särskilt länge.

Till största delen tror jag det är för att vi flyttat så mycket, först kuskade hela familjen land och rike kring, och sedan fortsatte jag med det vinnande konceptet själv. 25 gånger har jag hittills flyttat, totalt sett, sedan min födsel för 28.5 år sedan. Således har jag varit van att skaffa nya kompisar var jag än hamnar, och detta är något jag fortfarande är synnerligen bra på, i mitt eget ödmjuka tyckande. När jag sedan flyttat har jag i vissa fall hållit kontakten en tid, antingen brevledes när jag var liten, eller via communities på äldre dagar. Och visst, jag har fortfarande sporadisk kontakt med massor av människor, i synnerhet alla polare här i Stockholm, där jag befinner mig i skrivandets stund. Men mången är den gång då jag förlorat en närstående vän.

Förr eller senare tappar nämligen jag folk, antingen för att jag inte orkar hålla kontakten mer, eller för att vi inte har så mycket att säga varandra längre. För det är något som händer ofta: jag känner att jag på något sätt har uttömt en person på allt den hade att säga. Och när det har hänt så är den människan inte särskilt kul att vara med längre. Lite som att ha ätit upp allt det goda i en vaniljmunk och bara ha torrt bröd kvar. Varför skulle man sitta och snacksa på en torr vetebulle utan utsikt till något bättre? Varför inte bara ta en ny, god bulle i det läget? Eller kasta den torra delen?

Jag har tänkt att jag har för höga krav på folk, att jag begär nån slags supervän, men har kommit fram till att så inte är fallet alls. Allt jag begär är någon som ställer upp för mig på samma vis som jag för den, nån som är givande att samtala med och som har tid, lust och vilja att umgås med mig, nån som delar min humor, nån som kan tänka för sig själv och nån som helt enkelt gillar mig - liksom jag den - utan förbehåll. Det är inte för mycket begärt, det är snarare det enda som är vettigt att begära av en vän, i mina ögon.

Ofta kommer det stunder då jag känner mig ensam allra längst in i hjärtat, för att det känns som att de där finaste finaste platserna, klädda i sammet och mönstrade i guld, väldigt sällan blir befolkade och suttna på. Jag har haft nära vänner, jag har dem nu, men ändå kan det kännas som att något inte stämmer. Inte hundra. Jag kan känna att jag skulle ge så mycket mer än någon annan skulle ge för min skull, att den berömda vågskålen tippar över. Det är därför väldigt svårt att släppa in någon i finaste finrummet. Tänk om de har sönder något? Och hur ber man någon att gå när de en gång fått sätta sig bekvämt och blivit bjudna på bubbel och maränger?

Midnattsreflektioner

Vissa människor gör en glad och vissa inte, hur kommer det sig att man ändå måste sitta och komplicera saker inne i sitt eget huvud, I wonder? Bäst att bara go with the flow och inte grubbla för mycket. Jag har anammat Timbuktus mantra; Det löser sig, det gör det alltid. Och jag ska sikta på de som gör mig glad, det verkar absolut smartast.

Jag har upptäckt att jag är väldigt känslig för känslo-obalans mellan mig och människor i min omedelbara närhet. Det är viktigt att man är på samma nivå som de människor man bryr sig om, annars tippar det alltför lätt över åt än det ena, än det andra hållet. Jag menar såhär: A och B tycker om varandra, men inte lika mycket, då tippar det över så att den som tycker mer blir utan tillräckligt gensvar, och den som känner mindre känner sig kvävd. Vare sig det gäller kärlek eller vänskap, mind you.

Därför är det alltid vanskligt att lära känna nytt folk för min del, för tippar det över åt nåt håll drar jag så lätt öronen åt mig. Jag måste känna av balansen och kemin ordentligt innan jag känner att jag verkligen vill delge nån mig själv helt och fullt. Skulle jag välja att öppna mig för någon som inte värdesätter det eller som på annat sätt visar sig ovärdig min vänskap blir det rött kort rakt av. Jag är rädd om mitt innersta och vill inte utsätta det för onödig åverkan.

Få har tillgång till hjärtat mitt, och de som får nyckeln får inte missbruka det inre rummet. VIP only, limited seating, har du en gång förverkat din plats i hjärteklubbens VIP-salong är du för evigt bannlyst från front row. Så funkar jag, hur funkar ni?

Addi har en fast plats på gästlistan.