How wonderful life is, now you're in the world

Jag saknar min bästa vän. Hon är kvar på västkusten, där det som bekant är intet nytt.

Jag saknar att bokstavligt talat skratta hela vägen till banken, trots uppenbar brist på pengar att både sätta in och ta ut, jag saknar att få festivalpsykos och lägga sig i event-uppställda tält i Nordstan, jag saknar att förfölja en tjej med sjukt stora bröst över halva Liseberg, bara för att få en bättre glimt, jag saknar att sitta på thairestaurang när hon leker doktor med bambuskotten och lyckas stänka thaibasilikasås i ögat på sig själv.

Jag saknar att via MSN diskutera huruvida det räknas som otrohet om man ligger med en delfin, jag saknar alla våra miljarder otroligt dumma internskämt, jag saknar att fundera över vilka kändisar som är roligast att flasha, jag saknar att se "Dirty Dancing" och "Pretty Woman" för brakmiljarde gången och hitta nya roliga statister och bakgrundssaker att skratta åt, jag saknar att leva livet som Per Gessle, jag saknar att klä och sminka oss som hårda karriärkvinnor på 80-talet och ta kort i stereotypa poser.

Jag saknar hennes partytrick att stoppa in hela knytnäven i munnen, jag saknar allsång till "Vår bästa tid är nu", Shanghai, Graaf och annat dåligt-som-är-bra, jag saknar att råka gå in i en kristen bokaffär och väsa "Satan!" intill utgången, för att sedan inte få upp dörren, vilket vi i skräck tror att det är guds straff, jag saknar att klä oss i långklänningar och fjäderboor och sitta uppe hela natten och glamma till Oscarsgalan.

Jag saknar att döpa om alla personer man vill prata fritt om till ologiska och korkade täcknamn, jag saknar att göra imitationer av kändisar genom att trycka och dra i sitt eget ansikte tills det KÄNNS likt, jag saknar att obsessa till vansinnets gräns över idioter i dokusåpor som ingen annan minns, jag saknar att låtsats vara 45-åriga white trashkvinnor från Mölndal som inte förstår sig på handlingen i filmen och pratar om sina tråkiga Svenssonliv istället.

Jag saknar att få onda ögat av initierade tönttjejer på förhandsvisningen av världens sämsta film "Rent", för att vi skrattade på fel ställen hela tiden, jag saknar att dansa Skitsura Styltdansen och bli raggade på av nån ungtupp med ful synthfrilla som tyckte vi dansat sexigt, och förvånat möttes av asgarv, jag saknar att rulla på golvet av skratt, jag saknar att gå som en kuf, jag saknar den käcka och goa målerifirman vi uppfann då vi målade om min hall - jag var Ingemar och hon var Omar.

Jag saknar att hata folk som knappt förtjänar det, jag saknar att få gemensamt CP-ryck på skitdålig musik och bli så illa tvungna att ladda ned och lyssna på det, trots att man aldrig gillat låten, utan bara för att man mindes den, jag saknar att se massa dåliga chickflicks och hitta på egna handlingar och repliker, jag saknar att planera världens bästa USA-roadtrip som ska inkludera stopp på precis alla stereotypa amerikanska platser vi nånsin hört talas om.

Jag saknar att hitta på nya förnamn och totalt random intressen till kända personer, jag saknar att frottera oss mot kläder i trendiga butiker och stöna opassande, jag saknar att följa med på efterfest i ett kollektiv där en enligt utsago småfarlig galning låg och sov några rum bort, få höra den med avund sagda kommentaren "Jag vill också ha sådär roligt som ni har" samt att hon på morgonkvisten gick direkt från efterfesten till en jobbintervju - och fick jobbet.

Jag saknar världens bästa band RarlFarez.
Jag saknar Företaget.
Jag saknar Tommy (ingen du känner).

Jag saknar dig så jävla mycket.
I want you to know
that my feelings are true,
I really love you.
You're my best friend.