Förtydligande
Okej, tydligen missförstås det här inlägget kraftigt av några av er.
Vad jag menar är INTE att folk ringer och tjatar och vill träffas hela tiden, när har jag sagt det? Det betyder precis vad det står: människor i min omgivning har svårt att respektera och förstå att jag inte orkar särskilt mycket. Vad som verkar enkelt och inte svårt för vem som helst, ÄR svårt för mig, och det är detta som inte går fram. Efter snart två år i denna sits är det väl knappast konstigt att jag ruttnar på att dra samma gamla visa om och om igen?
Jag saknar inte självinsikt så mycket att jag inte skulle inse att det saknas några skruvar om man först klagar på att ens vänner vill träffa en för mycket (vilket verkar vara vad en del av er tror att inlägget handlade om), sedan på att de inte hör av sig. Men det är alltså inte så fallet är.
Så, the short, short version: De flesta av mina kamrater förstår tydligen inte att jag inte orkar lika mycket som dem, vilket är jobbigt att behöva förklara gång på gång (inlägg #1). Det är i de allra flesta fall jag som ser till att få träffa mina kompisar, vilket jag är less på (inlägg #2). Jag mår verkligen inte bra, min hjärna känns som att den kokar non stop, vilket ger utslag av irritation på allt möjligt ibland - just nu är jag irriterad på ett litet urval människor i min närhet, vilket jag behövde ventilera ut genom min blogg (inlägg #3).
Vad jag menar är INTE att folk ringer och tjatar och vill träffas hela tiden, när har jag sagt det? Det betyder precis vad det står: människor i min omgivning har svårt att respektera och förstå att jag inte orkar särskilt mycket. Vad som verkar enkelt och inte svårt för vem som helst, ÄR svårt för mig, och det är detta som inte går fram. Efter snart två år i denna sits är det väl knappast konstigt att jag ruttnar på att dra samma gamla visa om och om igen?
Jag saknar inte självinsikt så mycket att jag inte skulle inse att det saknas några skruvar om man först klagar på att ens vänner vill träffa en för mycket (vilket verkar vara vad en del av er tror att inlägget handlade om), sedan på att de inte hör av sig. Men det är alltså inte så fallet är.
Så, the short, short version: De flesta av mina kamrater förstår tydligen inte att jag inte orkar lika mycket som dem, vilket är jobbigt att behöva förklara gång på gång (inlägg #1). Det är i de allra flesta fall jag som ser till att få träffa mina kompisar, vilket jag är less på (inlägg #2). Jag mår verkligen inte bra, min hjärna känns som att den kokar non stop, vilket ger utslag av irritation på allt möjligt ibland - just nu är jag irriterad på ett litet urval människor i min närhet, vilket jag behövde ventilera ut genom min blogg (inlägg #3).
Etiketter: Förklaring, Kamrater
// Anna Nio kl 25.2.09
4 Åsikter
Jag tyckte det var solklart men det kanske är för att jag är lika knepig själv :D
Haha, jag tycker också det är solklart men det verkade vara klurigt för en del läsare. :)
jag tror att konflikten ligger i att människor kanske först försökt tjata med dig på ngt, som du kanske inte orkat med & sagt det. de kanske föreslagit ngt en andra gång & då har det olyckligt sammanfallit med att du inte orkat då heller. & då blir det att folk uppfattar det som att "när anna orkar göra ngt får hon höra av sig", det är inte en så konstig reaktion tyvärr, folk reagerar gärna så. man upplever att man behöver tjata, & reflekterar kanske inte över anledningen bakom att du inte orkade dom gångerna de frågade.
sen tror jag att du måste inse att du hänger med ganska mkt folk som är bra mycket yngre än dig, & i deras världsbild finns inte "att inte orka". det är helt främmande för många - "vaddå vi ska ju bara vara ute till 01?" etc. du får fortsätta förklara sitsen för folk, för dom flesta är ganska slöa i skallen, & inga tankeläsare tyvärr.
sen kan du också förska ta deras tjat som ngt positivt, för det innebär att de HEMSKT GÄRNA VILL TRÄFFA/VARA MED DIG. inte att det tjatar för tjatandets skull. de är besvikna över att inte få vara med dig för att de VILL vara med dig. förstår du? ta det som en komplimang & förklara sedan varför du inte orkar, men att det inte beror på dem utan på att du mår dåligt just nu. give and take liksom. folk är slöa, ganska ego & tanklösa, men inte onda & totalt oförstående. man får ha tålamod med dem bara. like with dogs ;)
puss!
Addi: Nja, det har varit så här så länge jag kan minnas. Jag kommer ihåg att jag i högstadiet kunde känna just såhär, och då hade jag inga orkesproblem. Men visst kan det bidra i nuläget, absolut. Och ja, det är väldigt olyckligt, eftersom det gör att jag känner mig rätt oattraktiv som kompis, när det jämt är jag som får föreslå saker. Plus att jag inte orkar dra i alla trådar jämt, jag gör det av vana men bör inte göra det. Jag försöker att inte leda allt numera, men det är svårt!
Ja, det kan ju stämma. Jag tycker ju att det är sent och jobbigt att vara ute ÄNDA till 02, vilket de flesta tycker är tidigt, haha. *LER TANTIGT* :D Men det är inte tjat, det är det som blivit missförstått - det är oförmågan att minnas att jag inte pallar röjarskivor, att vara flytthjälp, gå på fest två dagar i rad, hänga med på shoppingrundor, etc, som stör mig. Jag orkar inte förklara gång på gång varför jag måste ta det lugnt. Det är inte särskilt roligt för mig att behöva dra upp hur jag mår i tid och otid, det är nåt jag gärna inte skyltar med om jag inte behöver. Så att de flesta inte kan minnas detta gör min vardag jobbigare, plus att jag känner mig som en tråkig bangare hur ofta som helst. :(
Jag vet att jag får fortsätta berätta, och jag är glad att folk vill träffa mig, förstås. Men jag ledsnar bara på att rapa upp samma ursäkt gång på gång. Som sagt, det finns inte mycket kraft till att vara idel leenden jämt, tyvärr. :/ I try! Tusen pussar, tack för åsikterna, pärlan!
Skicka en kommentar
<< Home