Thank you for being a friend?

Hela mitt liv har jag bytt kompisar, i tid och otid. Mestadels beror det på att jag flyttat, och därigenom tappat kontakten med de som blev left behind. Således har jag väldigt lätt att skaffa nya vänner, men jag vet inte ett jota om hur man behåller dem man redan har i någon längre tid.

Det är också så, att det nästan helt undantagsgillt är jag som håller liv i vänskaperna. Om inte jag ringer eller smsar eller på annat forum föreslår att man ska ses, så händer ingenting. Sure, när jag föreslagit att man ska ses, och man faktiskt gör det, så har vi jättetrevligt (jag vill ju inte träffa folk jag inte gillar, så därför är det alltid kul att hänga med dem jag hör av mig till). Så, jag ringer, vi ses, vi har roligt, vi skiljs åt. Sen händer, som sagt, ingenting, på vad som verkar vara indefinite time dessutom.

Jag förstår inte riktigt detta, låtsats mina kompisar bara ha roligt när de är med mig? Är jag så oviktig och ointressant att ingen klarar av att skriva en ynka rad på fejan, eller skriva ett sms på två rader, om att de vill ses igen, eller höra vad jag gör den och den dagen? Jag har en ytterst liten grupp människor som gör dessa saker, och inte ens de gör det extremt ofta. Resten, I don't know about.

Min slutledningsförmåga säger mig att det är en av följande situationer som gäller:
1) Jag är ganska ointressant, irrelevant eller på annat sätt en person man inte värdesätter att vara med särskilt högt.
2) Det är min oförmåga att behålla vänskapsrelationer som spökar, jag sänder ut dolda signaler som alla andra människor förstår att de betyder att jag inte vet vad jag håller på med, vilket gör att de drar sig undan.
3) Folk är lata och orkar inte ta första steget till att hitta på saker med mig.
4) Jag har skitpolare.

Jag vet inte vilket alternativ som känns mest korrekt, eftersom alla verkar helt crazy bananas i mina ögon, men nåt fel är det ju uppenbarligen. Ytterligare en (mycket rimligare) sak som skulle kunna vara svaret är att jag inte har ett kompisgäng: jag har spridda individer. Kan det vara så att när kompisgäng A hittar på saker så tänker de inte på mig, eftersom jag inte är en del av hela deras gäng? Samma sak tänker klick B, till vilken jag inte heller tillhör, and on and on? Jag har aldrig varit mycket för paketlösningar, jag dras till enskilda personer som jag skapar vänskapsband med, inte hela deras umgänge. Visst tolererar och oftast även uppskattar jag hela klicken, men jag känner inget behov av att hela tiden träffa dem som en grupp, eller att hålla personlig kontakt med each and everyone of them.

Jag tror att det kan vara detta som ligger bakom folks oförmåga att höra av sig, jag har helt enkelt inte högsta prioritet i deras liv, vilket sorgligt nog placerar svaret närmast punkt ett: jag är helt enkelt inte så intressant att man orkar anstränga sig för att spendera tid med mig. Ouch.