Mot Sverige, i tiden

Numera får man jämt, precis överallt, upp frågan om man inte vill ha webplatsen yadayada på svenska, eller söka efter svenska resultat endast, se svenska träfflistor, och så vidare. Jag frågar mig: varför i all världen (hehu) vill man som svensk internetanvändare avgränsa sitt onlineliv till just Sverige? Är inte hela poängen med da wörld wajd wäbb att det är just world fucking wide, eller somnade jag nånstans under en genomgång av detta, och missade nåt?

Inte nog med att allt ska försvenskas, de ger sig dessutom inte. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om jag vill ha MySpace Sverige som startsida (fast jag loggar in där en gång var tredje månad eller så, när jag är så uttråkad att jag nästan uppfinner botemedlet mot AIDS av pur leda), eller söka efter svenska resultat på google, eller om jag inte mycket hellre vill ha YouTube på svenska. Men jag VILL ju inte det, jag är mer än kapabel till att ha mina sidor på engelska, och jag är i det närmaste rent elitistisk och tycker att folk som inte kan ha originalspråket (let's face it, det är oftast engelska, i annat fall är jag lika korkad själv om det råkar vara spanska eller jiddish eller gud vet vad) är lite korkade. Plus att allt ser sjukt löjligt ut på svenska - ja, det gör verkligen det, ain't no two ways about it.


Så, när jag nu av egen fri vilja sagt NEJ TACK till mitt modersmål, varför måste jag hemsökas av deras ständiga krav på språktristess och anti-globalisering av mitt nätanvändande? Jag gillar att läsa på engelska, det håller hjärnan och språkkunskaperna igång. Om en bok jag vill läsa är utgiven på engelska som originalspråk så väljer jag den utgåvan, när jag ser på DVD:er tar jag engelsk text, och jag väljer att ha mina internationella communities på engelska, THANK YOU VERY MUCH. Varför måste jag då trakasseras av dessa ansättanden om att byta bort mina små herdestunder med mitt oh so treasured andra språk för? Speaking words of wisdom: let it be!