I've been to hell and back so many times, I must admit: it kind of bores me

Jag sover inte bra, det är ett faktum som är konstant. Ibland är det bättre, ibland ännu sämre, men aldrig nånsin bra.

De senaste nätterna har detta dragits till en ovanlig spets, då jag plågats av först en mardröm, natten efter: en stressdröm av rang, och nu i natt, ännu en mardröm. Det förekommer ofta stress i mina drömmar, konstigt vore väl annars, med tanke på hur mycket stress jag alltid har inom mig då jag är vaken. Men det är inte jätteofta de är fullt såhär hetsiga heller. Och on top of that, inte bara en, utan TVÅ mardrömmar tätt på varandra, och jag drömmer egentligen väldigt sällan mardrömmar. Tre nätter i rad med hemska drömmar makes Jack a dull boy, kan man lugnt säga.


Det började i tisdags natt med en dröm om någon tjejkompis som hela tiden tvingade mig att göra saker för henne, som sedan visade sig vara helt i onödan, eftersom hon bara ljög ihop skäl och saker som hon behövde hjälp med. Sedan skrattade hon och var jättenöjd att hon lurat mig, gång på gång. I drömmen sa jag ifrån jättemånga gånger men hon behövde hela tiden hjälp. Slutligen skulle jag verkligen gå ifrån henne och hennes lögner, så hon fick klara sig själv. Då blev hon hysterisk, skrattade gällt och dåraktigt och slog eller klöste mig över bröstet. Jag försökte värja mig undan från hennes händer, och när jag tittade ned efter att en stund var jag alldeles blodig, fast jag inte såg några sår.

I mina drömmar byter gestalerna väldigt ofta identitet, så även i denna - så ibland var tjejen min gamla högstadiebästis Carro, men oftast visste jag inte vem hon var, mer än att hon var en kompis. Strax innan jag vaknade bevittnade jag i min dröm även hur en granne klippte till en förbipasserande man, till synes helt oprovocerat. I drömmen tittade jag på klockan och tänkte att jag skulle ringa polisen, och därför borde notera när anfallet skedde. I drömmen var klockan 11.80, vilket inte var logiskt ens i la-la-land, så när jag tittade efter igen var den 11.18. Sedan vaknade jag, och klockan var 10.50 istället, vilket förvirrade mig. Känslan av att vara slagen blodig dröjde sig kvar, liksom hennes galna häxskratt, usch.


Nästa natt bjöd på en road trip med mig och Andrea. Dock en helt oplanerad sådan, som vi bara råkade hamna på helt hipp som happ. Utan packning, utan ombyte, utan linsgrejer, utan medicin, utan pengar, ja, utan allt. Till en början försökte jag anpassa mig till situationen, och tänkte att jag får väl köpa nya strumpor och trosor så jag kan byta om, och så vidare, men ganska snart gick det inte längre - det var för mycket saker som saknades, och jag blev bara mer och mer stressad och nervös. Jag minns inte så mycket mer, men det var som sagt ingen rofylld resa, precis, och jag ville bara avbryta och åka hem istället, men fick eller kunde inte. Detta var som sagt ingen mardröm, men nog så oavkopplande och uppstressande ändå, vilket också gör sitt för att förstöra sömnen.


Torsdagsnattens dröm var värst av alla. Den började med att ett gammalt ex till mig satt i fängelse, vilket jag fick höra på omvägar, lite sådär i förbifarten som att det inte var nån stor sak. Förutom att han satt på death row! Ganska snart fick jag veta att han blivit avrättad, och jag var mycket ledsen för det, det kändes hemskt att inte ens veta vad han gjort och helt plötsligt var han död. Min mamma försökte prata med min bror vid nåt tillfälle i drömmen, och han var väldigt svårpratad. Jag tänkte att det kanske var för avrättningen, även fast det kändes lite långsökt i drömmen. Till slut sa han i alla fall: "Tre av mina favoritpersoner har just blivit avrättade, det är klart att jag inte vill prata då", ungefär, och jag tänkte med stigande fasa "Tre?".

Ju längre drömmen fortsatte, desto tydligare blev det att det var Jocke som dött, och antagligen inte alls mitt gamla ex, men ingen hade berättat nåt för mig, och jag kunde inte veta helt säkert på ganska lång tid. Jag minns fragmentariska drömbilder av hur de injicerade honom med gift, fyfan. Jag var helt förlamad av sorg och kunde knappt gå, benen bara vek sig under mig. Dock skulle jag tvunget ta mig till en affär (konstigt nog är jag ofta i jättestora mataffärer i mina drömmar), och för att komma dit gick man igenom en krossad ruta, eller kanske en isvak, och kom upp på någon ödslig, futuristisk betongsträcka som var hur lång som helst.

Mina geléartade ben pressade ned mig på kanten där jag satt och försökte att inte gråta, men jag var TVUNGEN att gå vidare, att fortsätta livet som vanligt och dessutom låtsats som inget! Gråta fick jag inte! Fast jag gick bara och tänkte på allt vi aldrig mer skulle få göra, "Vi kommer aldrig mer ha våra söndagar tillsammans", och att jag inte fått säga hejdå, att jag inte gjort det mesta av den tid vi hade tillsammans och mycket mer.

Jag var nästan vaken ganska länge tror jag, men var fortfarande så himla trött att jag var kvar i en slummer. Slutligen fick jag slita mig själv ur den, eftersom drömmen hängde kvar hela tiden jag försökte sova. Sen ringde jag Jocke så snart jag vaknat till, och grät. :( Men han levde i alla fall, thank god! :)


Det vore ren och skär lögn att säga att jag känner mig ens i närheten av utsövd just nu. Hoppas verkligen att drömlandet tar en paus i natt, annars kommer jag hoppas att Freddy Kreuger tar mig i sömnen.