I like the high ones
Jag tycker att jag gjort det ganska uppenbart för mitt närmaste umgänge att jag är sjukskriven, och varför jag är detta. Visserligen vet jag att jag inte visar hur jag mår så ofta, att sjukdomstillståndet inte står skrivet i pannan på mig och att mina symptom inte syns på utsidan. Men, som sagt, så har jag upplyst min omgivning om min situation, mer än en gång.
Därför både sårar och irriterar det mig mycket att ni, mina vänner, till absolut största delen inte verkar kunna förstå när jag säger att jag inte kan eller inte orkar göra nånting; Jag får hela tiden höra att "Men det inte är så jobbigt", "Vi snackar inte festa hela natten", "Det är inte särskilt tungt", etc, etc, vilket alltsammans är rimligt att säga till någon som är frisk, som bara är lite trött eller nedstämd. Men min situation är sån att jag inte orkar nånting, inte egentligen.
Jag pushar mig själv till att göra saker varje dag, eftersom jag skulle klösa ögonen ur mig om jag bara skulle sitta framför tv:n non stop, och inte göra nånting annat. Att gå och handla mat är en ansträngning, att diska är en ansträngning, fucking allt är en ansträngning, men jag försöker få det att gå ihop ändå. Ska jag gå på fest gör jag ingenting i två dagar innan, för att klara av det.
Orken går upp och ned också, vissa dagar kan jag göra flera saker, vissa inte en endaste. Den senaste tiden har hela mitt tillstånd gått bakåt rätt ordentligt, så nu orkar jag ännu mindre än tidigare. Så jag orkar (pun!) verkligen inte ha dåligt samvete för att jag måste banga skitmycket saker av anledningar jag inte själv valt - och ändå har jag det väldigt ofta på grund av dessa ganska tanklösa uttalanden.
Varför kan så många av mina vänner inte åtminstonde FÖRSÖKA förstå situationen? Jag tycker själv att det är konstigt och ologiskt, och "hur kan en sån liten sak vara så jobbig för mig?" etc, men hey guess what, jag måste leva med det ändå. Och är man min vän så måste man göra detsamma, bara på ett annat sätt.
Och till dem av er som redan visar denna hänsyn: TACK, det betyder otroligt mycket för mig. :)
Därför både sårar och irriterar det mig mycket att ni, mina vänner, till absolut största delen inte verkar kunna förstå när jag säger att jag inte kan eller inte orkar göra nånting; Jag får hela tiden höra att "Men det inte är så jobbigt", "Vi snackar inte festa hela natten", "Det är inte särskilt tungt", etc, etc, vilket alltsammans är rimligt att säga till någon som är frisk, som bara är lite trött eller nedstämd. Men min situation är sån att jag inte orkar nånting, inte egentligen.
Jag pushar mig själv till att göra saker varje dag, eftersom jag skulle klösa ögonen ur mig om jag bara skulle sitta framför tv:n non stop, och inte göra nånting annat. Att gå och handla mat är en ansträngning, att diska är en ansträngning, fucking allt är en ansträngning, men jag försöker få det att gå ihop ändå. Ska jag gå på fest gör jag ingenting i två dagar innan, för att klara av det.
Orken går upp och ned också, vissa dagar kan jag göra flera saker, vissa inte en endaste. Den senaste tiden har hela mitt tillstånd gått bakåt rätt ordentligt, så nu orkar jag ännu mindre än tidigare. Så jag orkar (pun!) verkligen inte ha dåligt samvete för att jag måste banga skitmycket saker av anledningar jag inte själv valt - och ändå har jag det väldigt ofta på grund av dessa ganska tanklösa uttalanden.
Varför kan så många av mina vänner inte åtminstonde FÖRSÖKA förstå situationen? Jag tycker själv att det är konstigt och ologiskt, och "hur kan en sån liten sak vara så jobbig för mig?" etc, men hey guess what, jag måste leva med det ändå. Och är man min vän så måste man göra detsamma, bara på ett annat sätt.
Och till dem av er som redan visar denna hänsyn: TACK, det betyder otroligt mycket för mig. :)
// Anna Nio kl 21.1.09
10 Åsikter
Livet är orättvist. Det är ju inte precis som man valt att bli utmattad av alla dom där småsakerna som friska gör utan att reflektera över dom.
Anonym (vem?): Nä, inte precis.
Oj, sorry, missade att skriva mitt namn. Vi har nog inte träffats. Jag snubblade in på din blogg av en slump för kanske ett halvårsedan och har sporadiskt läst sedan dess. Gillar hur du skriver. Vi har gemensamma bekanta, bla min fästman Feki.
Anna: Jaha, där ser man, hej hej! Ett sånt fint förnamn du har! :D
Oh, tack för berömmet, det uppskattas varmt. :)
Vännerna/bekanta kanske även menar väl, trots att det inte får den effekten. För du är ju ett finfint sällskap och folk vill ju såklart ha dig med! =) Sedan kan det ju vara svårt för andra att föreställa sig och verkligen sätta sig in i hur du känner det, fasten du berättat att du inte har mycken ork nuförtiden. En del vill nog mest försöka peppa, trots att det slår fel. Själsliga (? om man kan kalla dem det) sjukdomar är så mkt svårare att skylla på och uppvisa än t.ex. ett brutet ben. Samt att ens dagsform kan ju variera också, en sak som man knappt orkar den ena dagen, orkar man den andra osv. Men jag hoppas du återfår orken så småningom!
jag förstår hur det känns eftersom jag varit i liknande situation.
man tar på sig sitt bästa gåbortface när man gör nåt socialt, och sen kommer man hem och går sönder när ingen ser.
saker som förut har varit jätteroliga förvandlas till stora ångestmoln för att småsaker blir jättestora när man inte orkar/mår bra.
jättesvårt för nån annan att förstå, speciellt om de själva aldrig har mått så, men man får berätta om och om igen (vilket man inte vill, för man vill ju inte vara knäppisen som bara tjatar om hur dåligt hon mår) och tillslut så märker man vilka som respekterar att man faktiskt inte orkar och vilka som bara tycker man är en svikare.
tråkigt, men man märker vilka som är ens vänner.
hoppas det blir bättre, och fram för allt, att DU mår bättre så snart det är möjligt! jag tänker på dig. kram!
Ett hett tips är att bli alkoholist :D Det är skitnice, ingen jävel försöker tjata på mig att gå ut längre!
Nä men seriöst, det där är skitjobbigt. Osynliga handikapp is a bitch. Men är det verkligen folk som ifrågasätter att du inte orkar göra saker? Vad är det för typer?
Myran: Jo, förhoppningsvis är det väl så. Tack, raring, du är en riktig drömmedejt själv. :D Man blir bara less på att rapa upp samma ursäkter gång på gång och känna sig som en dålig vän, fast man inte kan hjälpa det egentligen. :(
Anna: Usch, det låter hemskt att det skulle vara så. Jag ska nog ta och förklara riktigt utförligt för mina allra närmaste, och även säga till att jag blir ledsen och trött av att inte bemötas med respekt för att jag försöker hanka mig fram med de resurser jag besitter, innan jag dömer ut folk helt.
Tack för omtanken, right back at ya. :)
Marre: Hahahaha, VICKE BRA TIPZ!1!!
Inte ifrågasätter så mycket som att de bara inte kan ta ett "nej, jag orkar inte" OCH en förklaring (återigen), och bara säga nåt i stil med att det var synd att jag inte mår bra och att vi får försöka ses en annan dag snart istället. Typ. Jag tycker inte det sa vara så svårt.
Bekanta som inte känner mig så väl förstår jag mer, de kanske inte vet, men vänner och kamrater som VET men verkar glömma gång på gång är ganska tröttsamt.
Förstår att du är Fed up! Synd att dom inte kan fatta mera hur det verkligen är. Och att det genererar en känsla av att du skulle va en som bangar är ju inte så kul. Hoppas nån kanske läser bloggen. Kanske går in bättre via skrivna ordet. Men på andra sidan myntet är det nog för att dom gillar dig som en riktigt bra polare. Stå på dig och sätt gränser så du inte bränner ut dig mer iaf!! kram o medlidande fr mig!
Marie: Ja, jag hoppas också att de berörda kanske läser och tar åt sig. Tack, kram! :)
Skicka en kommentar
<< Home