Did I tell you that I love you?

I lördags var det ett halvår sedan vi träffades, den där kvällen hos Andrea, då vi egentligen skulle haft tjejfest, medan pojkarna skulle kalasat på sitt eget håll. Det blev inte så, utan killarna kom till Andrea istället, och bland dem fanns Jocke, som jag inte träffat förut. Han visade sig vara vitsig, snäll, lättpratad, vänlig, omtänksam, snygg och singel.

Vi började prata först då vi sent omsider begav oss ut mot krogen, strax efter midnatt. De allra flesta festdeltagarna droppade av, kvar var bara Andrea och Daniel, Emanu och Kim, och jag, och så Jocke. Eftersom övriga fyra var två stycken par, föll det sig naturligt att Jocke och jag gick bredvid varandra. Och började prata, och pratandet tog inte slut, inte på hela kvällen, halva natten och nästannästan in på morgonen.

Han följde mig till porten, jag skulle sova hos Andrea den natten. Men utanför porten hade vi ju inte pratat klart, så vi satte oss på en bänk utanför. Efter nån timme kom en man ut och frågade om vi hade trevligt. "Eh, ja... väckte vi dig?", frågade jag smått förskräckt. "Jo", svarade mannen, "Vi har lyssnat på er ett tag nu, och vi tycker väl det är dags att ni slutar snacka och gå hem och nuppar istället." :D Vi bad om ursäkt och hittade en annan bänk, som inte befann sig just under någons fönster. När jag var stelfrusen ända in i märgen och klockan var nästan fem fick vi till slut ge upp. Vi skildes åt, men inte utan att ha bytt telefonnummer.

Redan kvällen därpå sågs vi igen, och sedan dess har det varit omöjligt att ens tänka på någon annan man. Jag har hittat den allra bästa, och honom släpper jag inte på mycket, mycket länge. Mitt hjärta är inte mitt längre, det är hans.

Äkta kärlek!