I, human
I ljuset av ett tidigare inlägg påminns jag om mina tankar kring gemene man och dennes oförmåga (or so it seems) till eget tänkande och agerande.Jag begriper inte hur man orkar leva med sig själv utan förmåga till självinsikt och -rannsakan. Vad är poängen med att man ens finns till om man inte bryr sig om vem man är? Jag ska inte börja nosa vid Meningen med Livet-frågor här, men ärligt talat, om man bara tänker göra det som förväntas av genomsnittsmänniskan, gilla det som medelsvensson gillar och tycka som sin nästa - utan eftertanke - varför stoppar man inte huvudet i snaran direkt då? Eller så utvecklar man en fäbless för uppstoppade djur eller börjar rösta på Ny Demokrati, för att sluta vara så förbannat beige. Men räcker det egentligen med en liten avvikande företeelse i ens liv, kan man säga att man genom att veta allt om främmande fåglar, har brutit sig fri från normen? Räknas inte dessa mindre utbrott av fri vilja in i flockmentaliteten, rent av? Självklart kan man inte sätta en gräns för att upp till fem egna val är likställt med att du sällar dig till de andra fåren, medan sex eller fler betyder att du är en individ, till exempel, men ändå kan jag inte låta bli att se skillnader - dock inte fullt så hårddragna.
Å andra sidan kan jag faktiskt vara avundsjuk på de no-brainersmänniskor som bara tutar och kör utan synbar eftertanke eller känsla, som bara gör som man ska med allt utan att verka undra över varför, eller om de verkligen gör rätt. De verkar ha det så enkelt, så bekymmersfritt. Jag vill också ha en lättsam vardag! Jag vill inte grubbla mig grön och gul över alla mina val och viljor! Dock ter sig detta hum-di-dum-liv som sagt också värdelöst, tämligen meningslöst och jävligt långtråkigt (och inte alldeles, alldeles... underbart). Jag drar mig till minnes åtskilliga sci fi-rullar där det fria tänkandet stävjats och hur vidrigt det ter sig för hjälten - men jag undrar om det inte finns tusentals människor i dessa påhittade (?) samhällen som inte märkte nån skillnad när deras vilja togs ifrån dem. Lägg till människans inneboende motvilja mot förändring och det annorlunda så får man nog en hyfsat trovärdig bild av hur det skulle kunna se ut för många, många människor om dessa dystopier blev verklighet: ingen förändring. Det känns inte alls omöjligt, om ändock mycket skrämmande.
Att ha en revolterande, egensinnig hjärna är besvärligt men ändå tacksamt, skulle jag kunna sammanfatta mina tankegångar med, och jag har den hellre än mister den, blir min slutgiltiga dom. Tack och godnatt.
Etiketter: Betraktelser, Personligt, Samtiden
// Anna Nio kl 8.10.08
3 Åsikter
"Att ha en revolterande, egensinnig hjärna är besvärligt men ändå tacksamt, skulle jag kunna sammanfatta mina tankegångar med, och jag har den hellre än mister den, blir min slutgiltiga dom."
Ibland undrar man dock; det skulle vara så lätt om man bara kunde smälta in i den likriktade fårskocken och falskt bräka på i kören...:(
Yes, I know, men hur kul skulle livet vara då, egentligen? Jag brukar säga att jag måste kunna bli riktigt arg och jävligt ledsen, som betalning för att kunna ha så roligt som jag faktiskt kan. No pain, no gain, som de säger. :)
Min erfarenhet är att de flesta människor är mer intressanta och unika än de verkar vid första anblicken. Det är dock en stark drift hos människan att passa in, det är genetiskt betingat och det gör oss lyckliga att ha ett socialt sammanhang att passa in i. Väldigt få lyckas bryta sig loss från den driften, och jag betvivlar att det är en lyckad strategi. Det står för en stor del av den mänskliga artens framgång att vi kan enas om att göra enorma gemensamma ansträngningar, som kräver någon form av gemensam värdegrund. Vi lyckas bygga pyramider, städer och stora företag genom att assimilera oss och arbeta mot samma mål.
Visst, jag må rynka på näsan åt svensktoppen och tråkigt mainstreammode, men oavsett vad jag väljer istället finns det redan en grupp likasinnade, som lyssnar på just den musikstilen, eller vurmar för stora, romantiska 50-talskjolar, eller läderkläder med nitar, eller konstiga neonfärgade hippiesärkar med galna mönster, eller dödskallar och svart, eller 80-tal. Finns det inte de facto redan ett segment av mänskligheten som har en fäbless för uppstoppade djur och röstade på Ny Demokrati när det begav sig? För att vara riktigt unik och normbrytande måste man lämna alla referenser till mänsklig kultur bakom sig.
Självinsikt och självrannsakan plågas många av ändå, däremot är det något som de flesta inte pratar om. Jag kan inte hålla med om att det är en merit i sig att självmedvetet, med ett ständigt öga på den stora massan, alltid göra tvärtemot. Modigt och beundransvärt är det däremot att gå emot massan när man känner att den är på väg åt fel håll och när man ser att människor skadas, men det är långt ifrån alltid det leder till erkännande och gillande.
Skicka en kommentar
<< Home