I love to hate you

Jag har en massa hatkärlekar i mitt liv. Finns det nån som inte har dem? Är det möjligt att enbart hata och älska, men aldrig blanda de lyckliga tu? I think not. Här är i alla fall tre saker jag i mitt dödsförkylda och genom konstant snorande förhindrade sovande, kom att tänka på.

1. Strumpor

Strumpor är på alla vis fantastiska ting, en underbar uppfinning som håller fötterna varma och torra, och utan strumpor skulle i princip alla skor utom sandaler vara riktigt jävla vidriga att ha på sig. Strumpor finns i olika tjocklekar beroende på behovet av värme och de sitter snugly runt fot och ankel. Väldigt smarta saker, indeed, jag är glad att strumpan finns, go strumpy! Ändå avskyr jag dem verkligen, det gör jag. Ni förstår, jag är en sån person som bestraffats med dålig blodcirkulation, fram för allt i händer och fötter. Som en följd av detta fryser jag fruktansvärt lätt om fossingarna, blir de kalla nog krampar de dessutom ihop vilket ger upphov till spridda tjut och energisk fotmassage för att väcka dem till liv igen, likt doktor Frankenstein nästan.

Nå, således måste jag bära strumpor mest hela tiden. Få är de stunder jag kan njuta av ynnesten av gå barfota inomhus, för att inte tala om utomhus. Eftersom jag alltid haft isklumpar istället för helt vanliga fötter så har jag följdaktligen mycket sällan gått barfota utomhus. Detta har i sin tur lett till en nästan total avsaknad av hård hud under fötterna, vilket för all del ur estetisk synpunt är tilltalande, men inser ni hur vansinnigt opraktiska mina fötter är? Iskalla och jättekänsliga små kryp som inte kan vara utan ständigt beskydd, annat än nattetid då de får bo under ett varmt täcke. Patetiskt! I'm a big fan of tofflor, tofflor är en variation på de trista men ack så livsviktiga sockarna, och något av en kompromiss mellan mig och min blodcirkulation.

Alltså är min vardagsrevolt mot strumpan fullt logisk; Jag behöver dem nästan konstant, därför hatar jag dem och önskar mig ett liv och en fot utan dem, en värld där mina tår är fria. När ska Extreme Home Makeover komma och bygga ett hus med perfekt golvvärme åt mig egentligen?

2. Mitt hår

Ja, jag vet, jag har långt, svallande, vågigt och lockigt, tjockt, starkt hår i en fin, guldig färg. What's to hate, frågar sig den stingslige läsaren med flottig och stripig kalufs. Jodå, visst tycker jag att det är fint, och visst förstår jag hur avundsvärt ett tjockt hår tydligen är (nu har tillräckligt många sagt det till mig, jag har assimilierat fakta), men ni som inte har dessa hårkvalitéer vet inte hur varmt och tungt det faktiskt är. Jag har full förståelse för Border Collies med tungan häftigt flåsande utanför munnen en dag i juli när luften dallrar som vore vi i en öken, och inte alls i en medelstor svensk stad i Norden. Jag förstår dem, därför att jag kan relatera till känslan, ty att ha en jättekalufs är ingen dans på rosor alla gånger.

För att presentera exhibit B, your honor, så kan jag ta min nästan totala avsaknad av möjligheter till att bära huvudbonader. Den som har ett normaltjockt hår kan utgå från sin faktiska skalpstorlek när de köper sig en snitsig hatt. Jag behöver ta hänsyn till en ogenomträngling mur av hår, som ligger likt ett papier maché-lager runt min svål och ger mitt huvud illusionen av att vara så mycket större än det faktiskt är. Resultatet är att alla huvudbonader sitter på håret (håhå, ordvitsar!), vilket för att tydliggöra, innebär att de inte sitter vidare stadigt. Otaliga är de gånger då kepsar flugit av mig vid en plötslig vindpust. Obefintliga är de gånger detta tydligen hänt människor i min närhet (seriousley, har det nånsin hänt nån, annat än vid orkanstyrka? PLZ TÄLL MI!).

Jag måste alltså gå upp flera storlekar för att håret ska få plats, och när jag så gör så blir dessutom smäcken of my desire oftast för hög - givetvis för att resonemanget att om man har större omkrets har man även ett längre huvud faktiskt inte är så dumt - utom för mig, förstås.

Så, visst är det fint, men inte lätt att leva med, ungefär som en utställningshund med ADHD, antar jag.

3. Människan

Okej, den här posten kanske ger intrycket av att kunna vara ytterst pretentiös och existensiell, rent av lidande, men I assure you, it is not. Faktum är såhär: jag hatar människor, men jag älskar vissa individer. Så, himla enkelt uttryckt, va? Nåväl, jag ska försöka förklara ytterligare:

Jag älskar exempelvis att frossa i galenskaperna och äcklet på Jerry Springer, trots att jag hyser ett djupt förakt för de inavlade, outbildade, tandlösa, nymfomaniska, barnalstrande sydstatshicksen på scenen. Jag kan helt enkelt inte låta bli att med löje stirra i avsmak, misstro och triumf över min egen totala överlägsenhet (och mina egna problem ter sig dessutom som en bonus obefintliga, bredvid gravida dvärghoror och deras tvekönade kusiner slash makars diton) över detta bottenskrap av genpoolen.

Det är som att jag måste utsätta mig för det värsta av de värsta för att kunna hantera mer normala mänskliga situationer som ogina skvallerkollegor, raggande krogkillar, livrädda utfrysande kaxbrudar och liknande. För annars hade jag nog blivit en skogstokig eremit som bor ensam under en sten nånstans i Värmland, just för att jag inte kan relatera till många av de här mänskliga beteendena. Jag känner igen dem och punkterar dem enkelt genom min blotta existens som säger: jag ställer inte upp på ert sociala spel. Men jag förstår dem inte. Jag är som en robot som lärt sig allt, men som aldrig kan annat än i mesta fall reproducera fejkade känslor (aoouiii, jag har blåa ögon och en sjääääl!).

Jag fascineras helt enkelt oerhört av att observera människans mönster, särskilt eftersom jag verkar ha en talang för att se just dessa i alla möjliga situationer, i grupper och hos enskilda personer, såväl som i trender, företeelser och mycket annat i samhället. Människans gruppbeteende, relationer till andra och hennes reaktioner och metamorfoser är extremt intressanta i min bok, samtidigt som jag djupt och svart föraktar dessa genomskinliga sociala koder. Som den klassiska metaforen med bilolyckan - man vill inte titta men kan inte låta bli. Fast jag hade velat titta, varför skulle jag inte vilja det?

Återigen ställer jag mig utanför normen, frivilligt och elitistiskt, men också hänfört antecknande över vad Alla Andra sysslar med.