Tarantula

Jag måste orera en stund om Quentin Tarantino; The man, the myth, the legend, helt enkelt för att hans verk så gott som urskiljningslöst dyrkas och älskas, trots att merparten absolut inte förtjänar mer än en axelryckning på sin höjd.

Tarantino är nörden med underbett (och en fotfetish) som under det tidiga nittiotalet tog jättekliv uppåt på såväl indieskalan som Hollywoodstegen, och var innan man visste ordet av, var namnet på allas läppar. Och alla älskade honom, alla höjde honom till skyarna, så även yours truly. Men under de senare delarna av slutet på förra århundradet och framåt, där andra fortsatte strö palmblad för karlns fötter, fick jag istället nog. Jag var inte så impad längre, och yet to this day så har inte den gode Quentin lyckats återställa min tilltro tills hans förmåga.

Ändock fortsätter det allmänna hyllningståget, med hurrarop och Oscarsnomineringar, och jag känner mig som den enda människan som är vid sunda vätskor i hela världen, jag känner mig som den lilla ungen i "Kejsarens Nya Kläder"; SER ingen att han tappat gnistan? Att han gått på myten om sig själlv som überkool och "dialogernas mästare", att han helt tappat förmågan att redigera sig själv, och att se skillnad på vad som funkar och inte funkar?

Vi kör en rannsakning, let me show you what I see: open your miiiind!

"Reservoir Dogs" ("De Hänsynslösa", 1992)
Genombrottsfilmen och långfilmsdebuten, tillika förmodligen hans absolut bästa än idag. Fem (well, sex) främlingar och ett stycke skurkboss samt dennes skurkson buntas ihop för att utföra ett cleant, perfekt rån. Givetvis går allt långt ifrån smort; Blodet flyter, skotten haglar, rättvisan flåsar dem i nackarna och lojaliteterna sviktar hejvilt. Inte blir det bättre av att en undercoversnut sitter mitt i soppan och försöker rädda sitt eget och alla oskyldigas skinn, helst utan att avslöja sig själv och därigenom dö en ond, bråd död på stubberten. I rollistan trängs välkända och erkända namn som Tim Roth, Harvey Keitel, Michael Madsen, Steve Buscemi, Chris Penn, Edward Bunker och Lawrence Tierney, och samtliga är lysande i sina respektive roller. Det finns inte en tråkig stund nånstans, dialogen är felfri, musikvalet episkt, klippning, foto och flyt - allt finns där, jag har absolut inget att klaga på. Debuten är en i alla avseenden nyskapande och välgjord film, som håller måttet genom oräkneliga tittar.

"Pulp Fiction" (1994)
Så, hur skulle Tarantino följa upp sin mästerliga debut? Skulle han göra en Orson Welles och aldrig kunna toppa sin första hit, eller skulle han överleva en så stark start utan att lågan mattas och släcks för tidigt? Två år efter "Reservoir Dogs" rullade eposet "Pulp Fiction" upp på biograferna, som ett käftsmällssvar på den frågan: he's back, and he's badass.

Personligen var detta den första av hans filmer jag såg, och jag visste egentligen ingenting om den, mer än att den var våldsam och märklig och unik. Det visade sig stämma utmärkt, men förutom det var den även oerhört genomtänkt, genomgående välspelad (även fast Quentin själv envisas med att peta in små roller åt sig själv här och var trots att han på intet vis är en duktig skådespelare, vilket även är fallet här) och rent förbannat snygg. I kontrast till föregående film (vilket dock absolut inte lider av det det minsta) är det tydligt att Tarantino här fått större sedelbuntar att leka med, vilket bland annat genererat ännu fler, och ännu mer kända, namn än i "Reservoir Dogs".

Precis som med genombrottet bemästrar Tarantino alla nivåer av sin skapelse, och "Pulp Fiction" är faktiskt rent av ännu mer klurig, genomtänkt, och intrikat än det föregående verket. En alltigenom välgjord och intelligent film, som lämnade mig i alla avseenden hänförd och gobsmacked efter första visningen, and I still like it to this day.

"Four Rooms" (1995)
"Four Rooms" är vad jag skulle kalla novellfilm, eller hopkok, om man vill vara lite mindre fin i kanten. Det är helt enkelt fyra kortfilmer av fyra olika regissörer, hopklumpade under ett samlingsnamn och hopklippta till att visas i långfilmsformat, i princip. Ett av dessa segment har guldgossen Quentin skrapat ihop, resten står Robert Rodriguez, Allison Anders och Alexandre Rockwell för. Om du inte känner igen de två sistnämnda kan jag inte klandra dig: det gör inte jag heller. Tydligen var hela idén Rockwells, och även om varken han eller kollegan Anders är några tunga namn idag så var varken Rodriguez eller Tarantino annat än up and coming-youngsters på regissörshimlen vid den här tiden heller. Sen blev de bägge giganter, medan övriga två försvann i glömskan. Så kan det gå.

Jag har inte sett om "Four Rooms" sedan, ja 1996, gissningsvis, då den kom på video, och därmed fanns tillgänglig för mina då unga ögon. Men vad jag minns då var att filmen gav ett splittrat (inte så konstigt) intryck, jag minns en hackig och ojämn film, med ljusglimtar och lågvattenmärken i en enda salig röra. Det sägs "fuck" en hiskelig massa (i Tarantinos segment, tydligen hela 193 gånger på 21 minuter) och ett finger huggs av. Sen minns jag egentligen inte så mycket mer, men det faktum att jag inte en enda gång under påföljande femton års tid (and counting) varit sugen på att se om den, känns ganska talande. Quentin är dock inte ensamt ansvarig för soppan, och jag har bestämt för mig att jag ändå tyckte bäst om just hans del, vilket för all del kan ha varit väldigt fördomsfullt tänkt eftersom jag vid den här tiden fortfarande så förtvivlat gärna ville att även detta skulle vara lika bra som det han tidigare skapat.

Men det var det alltså inte, om än inte helt hopplöst. Kungakronan började vackla på Tarantinos huvud redan här.

"Jackie Brown" (1997)
Här brukar jag sätta min tydliga gräns för före och efter: före "Jackie Brown" var han kung, efter var han i bästa fall tveksam, i sämsta fall helt slut. För det här är inte en bra film. Herr Q älskar b-filmer, midnight movies och blaxploitation, och det är tydligt i hans egen repertoar att han försöker återskapa känslan från dessa filmtyper. Men han lyckas verkligen inte särskilt väl, även om jag uppskattar att han ens försöker. Dock känns det som att så pass explicita typer av filmer endast kunde skapas, ses, och existera under vissa tidsepoker. Tidens tand är inte densamma idag som den var igår eller i förrgår, och imorgon kommer den att ha morphats till ytterligare något helt annat (tokiga tanden!).

Med det vill jag ha sagt, att vad som funkade förr inte nödvändigtvis funkar idag. Åtminstone inte i QT:s nävar, that's for sure. Filmen är baserad på en novell av Elmore Leonard, och senare omskriven av Tarantino till det manus som slutligen blev till filmen "Jackie Brown", men det hjälps inte. Den är ändå inte särskilt bra. Det är omkring här i krokarna som det är något som börjar kännas lite off med Tarantinos filmer. Det finns ett gäng värdiga karaktärer och händelser, for sure, men som helhet? Nja.

"Kill Bill: Vol 1" (2003)
"Kill Bill: Vol 2" (2004)
Okej, så, först ger han oss den tveksamt dugliga "Jackie Brown", och sedan väntar vi. I fem år. I got fiiiive kids to feed, man, fem år. Sen kommer "Kill Bill", men inte hela filmen, oh nej, utan del ett. Av två (eller faktiskt, tre. ENOUGH IS ENOUGH, DAMNIT!). Quentin har alltså blivit så genomusel på, den för alla kreativa yrken extremt nödvändiga, kvaliteten kill your darlings att han inte klarar av att få ihop handlingen på tre timmar or less. Men kom igen! What. The fuck? Bill blästrar iväg sin preggo-wife-to-be och lämnar henne for dead. Men hon är inte död utan bara väldigt mycket i koma. Hon vaknar upp ur koman och vill hämnas. På alla som jävlats med henne. Det går att knåpa ihop till en film, DET GÅR.

Hur som helst: skitbra plot, men utförandet? Del ett går att titta på, men inte mer. Del två fick mig att slita mitt hår och yla såväl sorgset som ursinnigt. Jag hatade den, through and through. Skeppet som med nöd och näppe flöt mellan 1997 och 2003, det stötte på isberg och pirater och undervattensvulkaner och evil, mutated seabass i och med "Kill Bill". Och sjönk hela vägen ned i Marianergraven. Fyfan.

"Death Proof" (Del av "Grindhouse") (2007)
Nej. Åh, gud, nej. det kunde blivit så bra, men istället blev det mest... töntigt. Trots koolaste bilen och koolaste killen (Kurt! Kom tillbaka, nästan allt är förlåtet!) så är det verkligen inget vidare. I synnerhet inte ställt intill polaren Rodriguez fantastiska "Planet Terror", som sparkar stjärt med Quentins halvdassiga story. I ungefär samma veva som den här gäspningen släpptes producerade QT dessutom den skadligt usla "Hell Ride" (2008), vilket torde vara talande för hans fullständiga hjärnsläpp. Oh yeah, he's a goner.

Jag vet inte ens vad mer jag ska säga rörande "Death Proof": att den snygga postern (spansk version, men fuck it - SNIGG) är det bästa med hela filmen, kanske? I sanning inte vidare minnesvärt, sevärt, eller någon som helst form av värt. Eller värdighet, för den delen. I det här skedet har jag så gott som totalt gett upp om att nånsin mer få se något riktigt bra från Tarantino. Sad but true.

"Inglourious Basterds" (2009)
Filmen alla älskar att hylla! Nominerad till åtta Oscars! Whee! Men, vänta lite, den är ju inte särskilt bra, den här filmen heller. Faktum är, att av alla hyllningar och positiva responser jag hittills hört om "Inglourious Basterds", så är samtliga fullständigt plastiga pastischer: "Han skriver så bra dialog", "Den är så kool", "Judeutrotaren är asball". Typ. Det sistnämnda, gällande Christoph Walz, instämmer jag dock helhjärtat i. Walz är briljant och förtjänade varje millimeter av sin guldgubbe. Men det känns som att han agerar i en helt annan film än övriga, som att han fattat nåt som de andra skådespelarna inte greppat. För han är bra, hans karaktär är djup, mångfacetterad och intressant. Resten...not so much. Som jag tidigare nämnt gällande Quentins skapelser så har även den här filmen sina ljuspunkter, men överlag är helheten bara messy och ojämn, och i starkt behov av trimning, redigering och tempojusteringar.

Och det eviga tjatat om dialogen, for crying out loud: scenen då Hans Landa (Walz) pratar med Perrier (Denis Menochet) innehåller många bra repliker men den taaar aaaldrig sluuut. And CUT vill jag bara ropa, gång på gång. Javisst, Tarantino skriver intressant dialog, men det är inte automatiskt bra bara för att det är 1) en dialog och 2) den är skriven av honom, vilket är något som majoriteten verkar ha svårt att låta sippra in till sina hjärnor. Trötta floskler rapas upp gång på annan utan att tyckaren själv verkar ha funderat eller känt efter över huvud taget. Folk verkar nöjda med att tycka "rätt", och att tycka "rätt" är att inse Tarantinos storhet.

Jag vägrar tycka rätt.


Men bortsett från regisserandet har herr Q också vässat pennan ett antal gånger, men istället för att skaffa sig brevvänner plitade han ned manus. Somliga valde han själv att regissera, och somliga föll det på andra talanger att blåsa liv i. Vi fortsätter den dissekerande resan genom de sistnämnda:

"True Romance" (1993)
Tony Scott regisserar ett pärlband av välcastade och välkända ansikten i denna säregna kärlekshistoria, vars manus alltså är sprunget ur vår protagonists kreativa hjärna, och in this moment in time, än så länge, verkar den hjärnan bara spotta ur sig gyllene berättelser. Sure, jävligt blodtäckta, men ändock gyllene, i avseende på hur välskrivna och sammanhängande de är.

"True Romance" är allt det jag just nämnt, och dessutom rolig, spännande och fylld av egensinniga karaktärer som levererar egensinniga repliker - vilket är så typiskt för Tarantino. Herr Quentin sålde manuset till "True Romance" för att kunna finansiera "Reservoir Dogs", så man kan inte låta bli att undra hur saker gått om han inte fått det sålt; Hade "Reservoir Dogs" inte blivit gjord? Hade "True Romance" samlat damm i en skrivbordslåda? Hade Tarantino gått pennyless och missförstådd, utan att få in en fot i filmbranschen, än idag?

Det är sådana frågor vi aldrig kommer att få veta svaret på, men jag är i alla fall mer än nöjd med Scotts jobb som regissör för "True Romance", och känner inte att den hade blivit varken bättre eller sämre under Tarantinos lott.

"Natural Born Killers" (1994)
Tydligen ville Oliver Stone från början göra en svulstig actionrökare av Tarantinos manus, "something Arnold Schwarzenegger would be proud of", men ju längre arbetet fortskred med filmen, desto längre från den ursprungliga tanken (och, det ursprungliga manuset, som är kraftigt omarbetat i slutprodukten) gick Stone. Eftersom filmen alltså inte är särskilt lik den berättelse som Quentin fantiserat ihop, så vet jag inte hur sanningsenligt och realistiskt jag kan bedöma filmen, utifrån hans förmågor sett. Tricky.

Oavsett det, så är detta i sanning en film olik alla andra, i både historia, karaktärer, klippning och foto, och jag älskar varje millimeter, varje val, som gör "Natural Born Killers" till just "Natural Born Killers", och inte någon dussinaction. Men här kan jag helt bombis också säga, att om Tarantino regisserat den själv, så hade vi haft något helt annat resultat än vad Stone åstadkommit. Och det finns inte en chans att det kunnat bli bättre än det blev. Så, tack Quentin, för din historia, men merparten av vad som gör filmen så minnesvärd är inte din förtjänst, sorry.

"From Dusk Till Dawn" (1996)
Okej, det här är intressant: originalidén till den här filmen kom från en specialeffektspajsare vid namn Robert Kurtzmann. Kurtzmann ligger bakom den tjusiga öronkapningen i "Reservoir Dogs", och bad vid den tiden Quentin att skriva ett manus baserat på hans grundhistoria, som en gentjänst för örat. 1500 dollar betalade Kurtzmann också till Tarantino för att hans idé skulle få komma till liv (eller, återliv, som zombies, höhöa!) på vita duken. Efter att QT vunnit en Oscar för "Pulp Fiction" tog han sig tid att ordna upp ett ordentligt manus, i vilket han också skrev in en stor roll för sig själv (uh-oh, bad move). Rollen som Richard Gecko var också anledningen till varför Tarantino valde att inte regissera filmen själv, utan såg istället till att polaren Robert Rodriguez fick sitta på tronen.

Så, efter allt detta, blev det en bra film? No, it did not. Det stora problemet jag har med den här filmen, är att det inte känns som EN film, det känns som två helt olika filmer som nån galning klippt ihop nånstans i mitten. En Tarantinoesque karaktärsbaserad våldshistoria parat med en splatter-gore-skräckis. Och jag har inget emot varken det förstnämnda eller det sistnämnda - när det är bra, förstås. Men tillsammans blir det bara skitkonstigt. Och rätt kass.


Sådär, nu har jag utförligt och systematiskt gått igenom Tarantinos samlade långfilmsalster gällande regi och manus, men utelämnat kortfilmer och tv-serieinhopp och dylikt, och kan konstatera att: ja, jag har helt rätt i att vara sur på karln. He used to be so good, men numera är han sorgligt vissen och vilsen.

Det känns som att nån borde skicka honom på boot camp, eller så behöver han färre yes men och fler ärliga människor i sin närhet som kan få honom att stryka, slopa och ändra för att återgå till sin forna toppform. För han kan ju, han verkar bara ha förlorat förmågan att se skillnad på det bra och det dåliga, vilket lämnar oss, publiken, med märkliga gytterproduktioner som innehåller stunder av briljans såväl som stunder av facepalm-ångest.

Så snälla Quentin - shape up, or get lost. Jag orkar inte med mer av denna filmiska schizofreni.

Regnbågsrandig soffa-dags

Jag är en periodpundare vad gäller andra människors bloggar. En del läser jag slaviskt i några månaders tid, sedan tröttnar jag och orkar inte med dem mer. Andra återkommer jag till med längre mellanrum, men återkommer gör jag till slut alltid. Andra ditchar jag för evigt efter en kort, men intensiv kärleksaffär. Ja, jag antar att jag är som folk är mest när det gäller bloggar. Jag byter runt och växlar intressen.

Generellt sett ska det mycket till för att jag ska orka engagera mig i främlingars bloggar. Det kräver sin man eller kvinna för att upprätthålla mitt spastiska intresse en längre period. Men just den sortens bloggar var vad jag tänkte passa på att tipsa om idag. Antingen vill jag att herr eller fru bloggare skriver om intressanta ämnen på ett vettigt och klartänkt vis, såsom monsieur Trettioplus eller fröken LikeABadGirlShould-Liza alltid lyckas med när det gäller samtid, feminism, rojalism, västvärldens idioti, eller för all del lättsammare ting såsom bra musik eller korkade insändare. Jag gillar även gentlemannen Wayne Nilsson för hans förmåga att bittert orera över de mest oansenliga ting på ett obegripligt intressant och underhållande vis, något han i min värld faktiskt är helt ensam om att lyckas med dessutom. En annan favortkategori är helt enkelt positiva människor med till synes roliga och/eller spännande liv. I den kategorin finns kreativa och fina Anna Ritar, godhjärtade energiknippet Elsa Billgren, alltid lika glada och globetrottande, festsugna NioTillFem-Sandra och jordnära och äkta (men ändå festliga och smyg-glammiga) Mats Strandberg.

Sen har jag för all del vänner och bekanta som även de kan få sin beskärda del av hurraropen, till exempel doktor Mården, som alltid lyckas formulera om även de enklaste ting till något vackert, och Fia, som alltid kan hitta en illasinnad syltburk att stoppa sina kritiska och vassa fingrar i. För mer av det positiva och spännande livet hos andra, kan man titta in hos Amanda, flickan som alltid har ett leende på läpparna, och jobbar på TV medan hon bor i Ungern, eller hos smarta Sanna, en duktig skribent som funnit lyckan på andra sidan jorden, och snart ska gifta sig i sina drömmars San Diego.

Så, där har du en lista på fint folk som förtjänar lite extra grädde på sina semlor. Spring iväg och läs om deras öden och äventyr nu. Eller så kan du stanna här, och fortsätta läsa mina ord, om du känner för det. Det går också bra. :D

Läsningsfakta

En bokrelaterad lista, funnen hos Bokhora såväl som herr Trettioplus. Jag tog mig friheten att lägga till en punkt i slutet också.

Som läsare är jag: Fullständigt uppslukad, snabb, och på gränsen till ohälsosamt inkännande för intrigen, karaktärerna, miljöerna, ja, allt som är välskrivet och som tilltalar mig på någon nivå.
Som bloggare är jag: Behovsstyrd, impulsiv, känslosam, funderande, jämförande, listande, delvis ironisk, och sporadisk rent tidsmässigt.
Senast lästa bok: "Den Trettonde Historien" av Diane Setterfield, rysligt bra!
Senast köpta bok/böcker: "Rosens Namn" - Umberto Eco, "Moment 22" - Joseph Keller, "Kärlekens Raseri" - Ian McEwan.
Favoritdeckarförfattare: Jag gillar inte deckare, inte alls, i stort sett - förutom the occational Agatha Christie-bok. Jag brukar läsa Roslund & Hellströms böcker som förströelse, veti sjutton om det räknas till deckargenren, dock.
Jag läser allt av: Hm, de flesta författare har jag inte läst allt av, men har för avsikt att så göra, så jag listar dem istället. Neil Gaiman, John Ajvide Lindqvist, Ira Levin, James Clavell, John Irving, John Steinbeck, Åke Holmberg, Donna Tartt, Lionel Shriver och min senaste guldklimp, Ian McEwan.
Jag läser helst inte: Deckare, chick lit, Harlequin, filosofi, fantasy, deprimerande kvinnoöden, Terry Pratchett, kurslitteratur (döden i grytan!).
Vid hyllan för fackböcker letar jag: Massor! Biografier, oftast, men även fakta om seriemördare, historia, medicinska mysterier, avslöjande samhällsböcker, konspirationer, bakgrunder till kända händelser, märkliga händelser rent allmänt, böcker om manligt och kvinnligt i samhälle och historia, ovanliga vinklingar på hälsoproblem, berättelser om kidnappningar och andra brott, och mycket annat.
Förutom svenska läser jag gärna: Engelska, och det hemskt gärna. Är en bok skriven på engelska i original så föredrar jag att läsa den så. Nån dag ska jag lära mig fler språk också, och följdaktligen kunna läsa böcker på dessa språk sen.
Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Eh, en jävla massa. Är grymt sugen på att sätta tänderna i LOTR-trilogin, som trots att den är fantasy, förtjänar att jag ger den ett försök till, utöver förra gången jag började men gav upp. Jag var tolv. Hoppas jag gillar den mer den här gången.
Högst upp på min bok-önskelista just nu står: En JÄVLA massa! Jag har 398 titlar på min "vill läsa"-lista. :O Men ska jag välja en så vill jag ha "Graveyard Book" av min älskande Gaiman mest av allt.
När jag går på antikvariat letar jag alltid: Jag går sällan på antikvariat, men jag går alltid på Myrorna och andra second hand-butiker med billiga böcker. Då letar jag bara bland pocketarna, efter titlar från min långa läslista. Oftast hittar jag åtminstone en, ibland tio. Och ofta såna titlar jag glömt att skriva upp, men såklart vill läsa. :D
I skönlitterära böcker uppskattar jag: Korrekturläsning (I cannot stress this enough), ett levande och målande språk, komplexa karaktärsporträtt, många sidor (400+ minst, ju tjockare desto gladare blir jag), gammaldags språkbruk, en handling som åtminstone delvis utspelar sig i en svunnen tid, ett mått av mysterium eller oförklarlighet, ett bra flyt alltogether, en handling som inte är på intellektuell dagisnivå, en gammal utgåva av boken - och är den översatt så gillar jag gamla översättningar mer än nya, samt ett ordentligt slut, gärna olyckligt.

And the Oscar goes to

Så, efter snart tre års sjukskrivning och ett aldrig sinande sökande efter en förklaring, en orsak, en sjukdom, så vet jag nu vad som felas mig.

Jag har, under denna tid, pratat med otaliga, ansiktslösa läkare, som flyter ihop i minnet. Merparten har varit fullständigt ointresserade, de flesta ville bara kasta SSRI-preparat på mig för att få mig att gå. Några var lite mer intresserade, så jag har fått magnetröntga huvudet, på grund av huvudvärken jag hade konstant förut, jag har provat antidepresseiva med mestadels dålig utgång, och jag har testats för mängder av sjukdomar, alla med negativt resultat. Jag har INTE järnbrist, en tumör, migrän, nåt njurfel, Hepatit C, Sjögrens Syndrom, eller en under- ELLER överfunktion av sköldkörteln, och det beror inte på min tarmsjukdom.

Jag har träffat ett gäng psykiatriker och psykologer, som inte kunnat sätta fingret på vari problemet ligger, och konstaterat att jag i alla fall INTE lider av Aspberger, har en depression, ADHD, ägnar mig åt självskadebeteende, uppvisar ingen självmordsrisk och är inte bipolär. Det mesta av det där kunde jag bara berättat för dem direkt. Psykiatrikerna har velat mellan att skriva "kronisk trötthet" och "ångestproblematik" i sjukintygen, vilket väl är bland det luddigaste man kan tänka sig.

Jag har fått sjukgymnastik mot spänningssmärtorna i ryggen, och jag har träffat en arbetsterapeut för att prata tillgångar och hinder. Det första hjälpte till viss del, det andra veti sjutton. Jag har pratat med kuratorer som dragit i trådar och gett goda förslag, och jag har på eget initiativ gått en stresshanteringskurs. Jag har provat att delta i ett projekt som utlovade sysselsättning och möjlighet till utbildning på nivåer som långtidssjukskrivna kunde klara av, men det enda de kunde erbjuda var kurser i Word eller Excel, och att gå promenader i grupp och sen fika, typ.

Efter ett år hos psykiatrin här i Tjockholm fattades äntligen beslutet att göra en ordentlig utredning, kanske det kunde vara neurologiskt? Jag förklarade, att man redan screenat för ADHD och liknande, men efter en kort intervju med psykiater fastslog de att ändå låta genomföra en riktig utredning. Don't mind if I do, tänkte jag. Hellre hundra utredningar med negativt resultat, än att gå och undra om det kanske var det där, eller kanske det där, eller... Ja, jag gillar vetskap, helt enkelt. Och att bara gå och dra benen efter mig utan att nånting görs, utforskas, testas för att bena ut vad det är som gör att allting blir så svårt för mig, det gillar jag inte alls. Så igår, efter ett par veckor med tester och frågor och ett noggrant stötande och blötande av mitt ärende, fick jag sätta mig i en av de lila fåtöljerna och höra resultaten.

Summan av kardemumman är enkel, rakt på sak, och säker:
Jag har ADD.

Jag har inte vant mig riktigt vid tanken än, så jag provar att säga det till min spegelbild när jag ska borsta tänderna. "Jag har ADD. Jag har ADD. Jag har ADD." Det känns så märkligt, att nu äntligen, och plötsligt, är hela den långa kampen slut. Nu är jag framme, and I didn't see it coming. Inte för att jag är missnöjd, oh nej, vad är det för poäng att vara olycklig eller skämmas över att man får en sån här diagnos? Har man det så har man det, gilla läget eller lid för evigt. Märkligheten ligger i, att jag vant mig vid att inte förvänta mig för mycket, vant mig vid att släpa på en tio tons-packning överallt jag ska, att dra hela långa historien för alla nya sjukvårdspersoner och börja om från början med varje ny misstänkt diagnos. Och nu behövs det inte mer. Det är som att någon klippte remmarna på den tunga ryggsäcken, bara sådär. Snipp, snapp, snut. Jaha, var jag framme nu? Jaså, piccolon tar mina väskor, det var ju praktiskt. Jag behöver lite tid att förstå det, tror jag. Tid att våga släppa allt, slappna av och tillåta mig att hoppas på ett fungerande liv igen.

En liten, liten knopp spirar i min bröstkorg, där inne kommer våren komma tidigare än till yttervärlden. Min egen vår, bara för mig. Ljuvligt.

Ett år i bilder

Klicka på bilderna för större collage!

Januari

I januari var jag på TN och fuldansade, Jocke tatuerade sig, Madde fyllde år, Kribba provade alla hattar i Madde och Chrulls hall, Jasmin var stark, det var snöigt, någon satte skämsskyltar i hundbajs och jag hängde på Gåsen en massa.

Februari

I februari lekte jag med Sthlm Retards, stod inklämd i Mårten Trotzigs gränd - den minsta i Stockholm, hade alla hjärtans-dagfest med Drejja och Kribba, hade AAA-kväll med spontandans, efter tatuerings-ölade med Danne, gjorde partytrick och var på Kellys.

Mars

I mars lärde jag känna Kajsa, Kribba hade sin årliga 20-årsfest, jag dansade i 50-talskjol, hade tjejkväll deluxe med black metal miner, könsrock och ballongtuttar, gick på gayklubb, skålade och förevigade ett Armémuseum-reenactment.

April

I april åkte jag till Istanbul, fotade järnet, blev utstirrad av halva Turkiet, lärde känna Bora, gick på ska-spelning i Istanbul, såg en replika av den trojanska hästen, hoppade studsmatta, gick på Breakfast Club, hittade världens största röksvamp, åt ost och satt i soligt vårväder i parker.

Maj

I maj hängde jag i Vitan, firade Mias födelsedag med utomhusskumpa, sittdansade på Berlin, flexade mina armmuskler med Hagge, hade tjejkväll hos Mia och Paulina och åt imaginära varmkorvar på Sebbes innergård.

Juni

I juni firade jag midsommar hos Madde och Chrull, var på årets förfest hos Andrea, dansade hela natten lång på 80's, hade finbesök av Juha, lekte med min bror, hängde mer i Vitan, träffade Antons papegoja, bevittnade Rulles psykotiska grannes utspel och åt muffins på Kajsas födelsedag.

Juli

I juli var jag på landet, såg veteranbilsutställning, dansade mig svettig på 90's med Vera, Kribba och Andrea, blev mingelfotad på KGB, drack öl på Fredde och Hannas takterass, njöt av solen, gick som Dia de los Muertos-brud på asrolig Mexikofest hos Ambra och fick besök av världens bästa Ål.

Augusti

I augusti gjorde jag buss 47-miner med Ambra, Cleo och Petter, gick på synth-AW på Sjätte Tunnan, träffade fröken Anna från London, hade möhippa för Emelie, gick på Carmen med Hagge och Elin, återskapade "Sommaren med Göran"-affischen, lärde känna Bella och Alex, var brudtärna på Martin och Emelies bröllop, hade a blast på samma bröllopsfest med Vera, Jonny, Fia, Anton, Kleman med flera och lekte med badpojkarna i Kristineberg.

September

I september fick jag celebert besök av Ålen, gick jag på Hootchy Kootchy med Ella och Kajsa, startade spontant dansgolv hos Ambra, ölade med Bepa och Drejja, var på födelsedagsfest hos min bror, satt med hopslingrade ben, blev sponsrad av Kajsa, slog axeln deluxe under spexande hos Ambra och firade Petters födelsedag.

Oktober

I oktober blev jag nästan bortförd av utomjordingar hos Madde och Chrull, åkte till London, lärde känna Simon, gick på Andy och Tanyas bröllopsfest och hade sjukt roligt, såg äkta Banksymålning, var i Brighton, umgicks med Symond, såg The Great Northern Hotel vid King's Cross, kramades med Pippi och Dalton, hade underbart roligt på Ambras Halloweenmaskerad och tatuerade mig.

November

I november fyllde jag 30 och hade fetstor, sjukt rolig dubbelfest med Mats, firade Jannes födelsedag, gick på käpphästfest hos Ambra, hade allsång och grimastävlingar, åt familjemiddag på Koh Phanang, dansade hela natten med Vera, Ambra, Linde och Drejja och fick återigen finfint besök av Juha - som även han dansade loss.

December

I december firade jag jul, gick på pub, blev insnöad, Dj:ade på Arizona, förseningsfirade Andreas födelsedag, gick på skitdålig Twin Peaks-klubb (SKÄMMES!) med Vera, Astrid och Frankie, firade Chrulls födelsedag, blev raggad på av en liten uppstoppad fågel, gick på Fias konstutställning i basker och dansade oplanerat på TN med bland andra Linde, Ambra, Kajsa, Cleo och Petter.

Och på torsdag tar det här året slut. Hejdå 2009, du var rätt fin.

Filmfestdags!

Årets filmfestivalschema är magrare än vanligt, men med tanke på att jag inte kunde gå alls förra året, och just varit i London, så är jag mycket nöjd med listan ändå. :)

• "Ong Bak 2", fredag 20/11, kl 22.00 på Saga.
• "9", måndag 23/11 kl 21.00 på Sture.
• "The Countess", onsdag 25/11 kl 15.00 på Grand.
• "Thirst", onsdag 25/11 kl 20.00 på Saga.
• "The Revenant", torsdag 26/11 kl 21.00 på Saga.
• "City Island", lördag 28/11 kl 14.30 på Grand.
• "The Road", lördag 28/11 kl 20.00 på Grand.
• "Up in the Air", söndag 29/11 kl 19.30 på Saga.

Viggo i postapokalyptisk framtid, mmm.

Hur bra som helst

Jag tycker om Elsa Billgrens blogg, främst för att den alltid, även när den kan innehålla något jobbigt eller hemskt för författarinnan själv, är positiv och uppåt. Positiva människor finns det för få av där ute. Jag lånar ännu en idé från henne; Att lista saker jag är bra på, helt enkelt!

Jag är bra på att...

• skriva
• se situationer och problem från flera håll
• inreda
• ha ögonmått för mindre saker, från någon centimeter upp till omkring tre-fyra meter stort spänner det
• kunna film
• göra blandband
• dansa fult med flit
• organisera
• rapa
• lära mig, och förstå, andras stilar
• baka sockerkaka
• ge bort personliga presenter
• börja på ny kula
• smsa snabbt
• göra grimaser
• lära känna nya människor
• städa
• matcha och styla
• hitta andras borttappade saker, hos dem
• skratta alldeles för högt
• dagdrömma
• göra listor

Joy to the world

Idag är jag så himla glad, och mår så jävla bra, och allt känns bara uppåt och soligt.

Och inte egentligen för nåt särskilt skäl ens. Lite grann är det för att små steg mot en klarare och ljusare framtid kan börja tas snart, förstås. Men allt annat har också bara varit... bra. Möte, skicka viktiga mail, träning, storhandling, framgångsrikt laga soppa, sy, kramas och se bra program på TV. Och strax sova. Skönt, hoppas jag.

Tänk om det kunde vara såhär varje dag, jävlar i min lilla låda, vad fint jag skulle ha det då. Det ska jag satsa på, helt klart; "Fint varje dag", avancerad fortsättningskurs, HT 2009, en brakmiljard poäng (de ska ju inte ta slut, förstås).

Sweet Saturday

Lördagen som var, var en av de bästa jag haft på länge. Nya glittriga smaragdskor och ny knallgrön klänning to match, lockat hår, alla roliga vänner, bara bra musik, lagom alkoholhalt, heta kyssar, finfint Göteborgsbesök och DANS hela natten! Lycka stavas l-ö-r-d-a-g just nu.

Klicka för större versioner, vetja.

Dans, dans, dans!

Sexmachines och Kirs nya poster boy!

Ingen fest hos Drejja utan kross och spill,
ingen fest nånstans utan poserkort i speglar!

Kåt Men Rädd Men Kåt IGEN, och givetvis Rädd Men Kåt Men Rädd också!

Idolbild! Men 52 bagis för biran gillas INTE!

Trolla med knäna!

Manlig kärlek och tuffa vänner!

Världens bästa kille och jag i en hejdundrande kyss på dansgolvet.

Kribba bär alla förr eller senare, men WTF hände på dansgolvet? :D

Elin spillde ned sig själv konstant under kvällen!
Grabbgänget gillar sin drink!

Alla på Jocke, EPIC WIN! :D

Apropå manligt och kvinnligt

Yes, väl rutet, broder! Magnus Betnér har bra koll på läget med de livströtta könsrollerna. Videon hittade jag här, för övrigt.

Fett ös, medvetslös

Den senaste tiden har jag gått på stresskurs och middag och bio, och 80-talsklubb med dans och parkfest och sprungit ärenden på stan och tränat, och lagat en tand och fikat och träffat familjen och varit på semester i utlandet, och röjt på synthförfest och färgat håret och bloggat och promenerat runt halva Istanbul, och letat viktiga saker på nätet och gjort dumma tester och läst en bra serie och haft viktiga möten.

Och än lever gubben! Livsglädje = solljus + värme, so fuckin' true. När jag är på benen igen är det jag som överger den här midvinterhålan för en plats där solens strålar alltid når, och det illa kvickt. Frysa märgen av sig och må skit i dunklet nio månader om året är ju fan inte gångbart för framtiden asså.

Rödluvan

Javisstja, jag är ju rödhårig numera! :D

Turkiet tar aldrig slut

Gammalt möter nytt

Gosiga strykarkatter utanför ett universitet. :D

Utsikt!

Haha, typiskt för Turkiet: Nybyggd park nedanför, stort hål i staketet ovanför. :D

Den gamla spårvagnen, med anor sedan 1871

Koolaste telefonen ever? :D

Topkapi

Underbart klotter vid Gülhane!

Dessa fantastiska träfasader återfanns med jämna mellanrum, de flesta otroligt nedgångna

Så jävla fin motorcykel!

Just där, hahahaha!

Underbara Hagia Sophia

Medusahuvudena i Yerebatan Sarayi

Handgranater från 1600-1700 (längst bort), och omkring 1400-1500 (närmast)!

Delar av en enorm kedja som spändes över sundet, för att hindra skepp att segla in i Gyllene Hornet!

Alexandergraven, som Alexander den Store INTE är begravd i

En drakkanon från 1600-talet, som ser ut som Falcor!

Do I look Puertorican to you?

Dolmabachepalatset

Sötaste, skrotigaste sjöräddningsbåten nånsin. :D

Kikare längst upp i Kiz Kulesi

Fiskargubbar i Karaköy. De stod där varje dag!