Tarantula

Jag måste orera en stund om Quentin Tarantino; The man, the myth, the legend, helt enkelt för att hans verk så gott som urskiljningslöst dyrkas och älskas, trots att merparten absolut inte förtjänar mer än en axelryckning på sin höjd.

Tarantino är nörden med underbett (och en fotfetish) som under det tidiga nittiotalet tog jättekliv uppåt på såväl indieskalan som Hollywoodstegen, och var innan man visste ordet av, var namnet på allas läppar. Och alla älskade honom, alla höjde honom till skyarna, så även yours truly. Men under de senare delarna av slutet på förra århundradet och framåt, där andra fortsatte strö palmblad för karlns fötter, fick jag istället nog. Jag var inte så impad längre, och yet to this day så har inte den gode Quentin lyckats återställa min tilltro tills hans förmåga.

Ändock fortsätter det allmänna hyllningståget, med hurrarop och Oscarsnomineringar, och jag känner mig som den enda människan som är vid sunda vätskor i hela världen, jag känner mig som den lilla ungen i "Kejsarens Nya Kläder"; SER ingen att han tappat gnistan? Att han gått på myten om sig själlv som überkool och "dialogernas mästare", att han helt tappat förmågan att redigera sig själv, och att se skillnad på vad som funkar och inte funkar?

Vi kör en rannsakning, let me show you what I see: open your miiiind!

"Reservoir Dogs" ("De Hänsynslösa", 1992)
Genombrottsfilmen och långfilmsdebuten, tillika förmodligen hans absolut bästa än idag. Fem (well, sex) främlingar och ett stycke skurkboss samt dennes skurkson buntas ihop för att utföra ett cleant, perfekt rån. Givetvis går allt långt ifrån smort; Blodet flyter, skotten haglar, rättvisan flåsar dem i nackarna och lojaliteterna sviktar hejvilt. Inte blir det bättre av att en undercoversnut sitter mitt i soppan och försöker rädda sitt eget och alla oskyldigas skinn, helst utan att avslöja sig själv och därigenom dö en ond, bråd död på stubberten. I rollistan trängs välkända och erkända namn som Tim Roth, Harvey Keitel, Michael Madsen, Steve Buscemi, Chris Penn, Edward Bunker och Lawrence Tierney, och samtliga är lysande i sina respektive roller. Det finns inte en tråkig stund nånstans, dialogen är felfri, musikvalet episkt, klippning, foto och flyt - allt finns där, jag har absolut inget att klaga på. Debuten är en i alla avseenden nyskapande och välgjord film, som håller måttet genom oräkneliga tittar.

"Pulp Fiction" (1994)
Så, hur skulle Tarantino följa upp sin mästerliga debut? Skulle han göra en Orson Welles och aldrig kunna toppa sin första hit, eller skulle han överleva en så stark start utan att lågan mattas och släcks för tidigt? Två år efter "Reservoir Dogs" rullade eposet "Pulp Fiction" upp på biograferna, som ett käftsmällssvar på den frågan: he's back, and he's badass.

Personligen var detta den första av hans filmer jag såg, och jag visste egentligen ingenting om den, mer än att den var våldsam och märklig och unik. Det visade sig stämma utmärkt, men förutom det var den även oerhört genomtänkt, genomgående välspelad (även fast Quentin själv envisas med att peta in små roller åt sig själv här och var trots att han på intet vis är en duktig skådespelare, vilket även är fallet här) och rent förbannat snygg. I kontrast till föregående film (vilket dock absolut inte lider av det det minsta) är det tydligt att Tarantino här fått större sedelbuntar att leka med, vilket bland annat genererat ännu fler, och ännu mer kända, namn än i "Reservoir Dogs".

Precis som med genombrottet bemästrar Tarantino alla nivåer av sin skapelse, och "Pulp Fiction" är faktiskt rent av ännu mer klurig, genomtänkt, och intrikat än det föregående verket. En alltigenom välgjord och intelligent film, som lämnade mig i alla avseenden hänförd och gobsmacked efter första visningen, and I still like it to this day.

"Four Rooms" (1995)
"Four Rooms" är vad jag skulle kalla novellfilm, eller hopkok, om man vill vara lite mindre fin i kanten. Det är helt enkelt fyra kortfilmer av fyra olika regissörer, hopklumpade under ett samlingsnamn och hopklippta till att visas i långfilmsformat, i princip. Ett av dessa segment har guldgossen Quentin skrapat ihop, resten står Robert Rodriguez, Allison Anders och Alexandre Rockwell för. Om du inte känner igen de två sistnämnda kan jag inte klandra dig: det gör inte jag heller. Tydligen var hela idén Rockwells, och även om varken han eller kollegan Anders är några tunga namn idag så var varken Rodriguez eller Tarantino annat än up and coming-youngsters på regissörshimlen vid den här tiden heller. Sen blev de bägge giganter, medan övriga två försvann i glömskan. Så kan det gå.

Jag har inte sett om "Four Rooms" sedan, ja 1996, gissningsvis, då den kom på video, och därmed fanns tillgänglig för mina då unga ögon. Men vad jag minns då var att filmen gav ett splittrat (inte så konstigt) intryck, jag minns en hackig och ojämn film, med ljusglimtar och lågvattenmärken i en enda salig röra. Det sägs "fuck" en hiskelig massa (i Tarantinos segment, tydligen hela 193 gånger på 21 minuter) och ett finger huggs av. Sen minns jag egentligen inte så mycket mer, men det faktum att jag inte en enda gång under påföljande femton års tid (and counting) varit sugen på att se om den, känns ganska talande. Quentin är dock inte ensamt ansvarig för soppan, och jag har bestämt för mig att jag ändå tyckte bäst om just hans del, vilket för all del kan ha varit väldigt fördomsfullt tänkt eftersom jag vid den här tiden fortfarande så förtvivlat gärna ville att även detta skulle vara lika bra som det han tidigare skapat.

Men det var det alltså inte, om än inte helt hopplöst. Kungakronan började vackla på Tarantinos huvud redan här.

"Jackie Brown" (1997)
Här brukar jag sätta min tydliga gräns för före och efter: före "Jackie Brown" var han kung, efter var han i bästa fall tveksam, i sämsta fall helt slut. För det här är inte en bra film. Herr Q älskar b-filmer, midnight movies och blaxploitation, och det är tydligt i hans egen repertoar att han försöker återskapa känslan från dessa filmtyper. Men han lyckas verkligen inte särskilt väl, även om jag uppskattar att han ens försöker. Dock känns det som att så pass explicita typer av filmer endast kunde skapas, ses, och existera under vissa tidsepoker. Tidens tand är inte densamma idag som den var igår eller i förrgår, och imorgon kommer den att ha morphats till ytterligare något helt annat (tokiga tanden!).

Med det vill jag ha sagt, att vad som funkade förr inte nödvändigtvis funkar idag. Åtminstone inte i QT:s nävar, that's for sure. Filmen är baserad på en novell av Elmore Leonard, och senare omskriven av Tarantino till det manus som slutligen blev till filmen "Jackie Brown", men det hjälps inte. Den är ändå inte särskilt bra. Det är omkring här i krokarna som det är något som börjar kännas lite off med Tarantinos filmer. Det finns ett gäng värdiga karaktärer och händelser, for sure, men som helhet? Nja.

"Kill Bill: Vol 1" (2003)
"Kill Bill: Vol 2" (2004)
Okej, så, först ger han oss den tveksamt dugliga "Jackie Brown", och sedan väntar vi. I fem år. I got fiiiive kids to feed, man, fem år. Sen kommer "Kill Bill", men inte hela filmen, oh nej, utan del ett. Av två (eller faktiskt, tre. ENOUGH IS ENOUGH, DAMNIT!). Quentin har alltså blivit så genomusel på, den för alla kreativa yrken extremt nödvändiga, kvaliteten kill your darlings att han inte klarar av att få ihop handlingen på tre timmar or less. Men kom igen! What. The fuck? Bill blästrar iväg sin preggo-wife-to-be och lämnar henne for dead. Men hon är inte död utan bara väldigt mycket i koma. Hon vaknar upp ur koman och vill hämnas. På alla som jävlats med henne. Det går att knåpa ihop till en film, DET GÅR.

Hur som helst: skitbra plot, men utförandet? Del ett går att titta på, men inte mer. Del två fick mig att slita mitt hår och yla såväl sorgset som ursinnigt. Jag hatade den, through and through. Skeppet som med nöd och näppe flöt mellan 1997 och 2003, det stötte på isberg och pirater och undervattensvulkaner och evil, mutated seabass i och med "Kill Bill". Och sjönk hela vägen ned i Marianergraven. Fyfan.

"Death Proof" (Del av "Grindhouse") (2007)
Nej. Åh, gud, nej. det kunde blivit så bra, men istället blev det mest... töntigt. Trots koolaste bilen och koolaste killen (Kurt! Kom tillbaka, nästan allt är förlåtet!) så är det verkligen inget vidare. I synnerhet inte ställt intill polaren Rodriguez fantastiska "Planet Terror", som sparkar stjärt med Quentins halvdassiga story. I ungefär samma veva som den här gäspningen släpptes producerade QT dessutom den skadligt usla "Hell Ride" (2008), vilket torde vara talande för hans fullständiga hjärnsläpp. Oh yeah, he's a goner.

Jag vet inte ens vad mer jag ska säga rörande "Death Proof": att den snygga postern (spansk version, men fuck it - SNIGG) är det bästa med hela filmen, kanske? I sanning inte vidare minnesvärt, sevärt, eller någon som helst form av värt. Eller värdighet, för den delen. I det här skedet har jag så gott som totalt gett upp om att nånsin mer få se något riktigt bra från Tarantino. Sad but true.

"Inglourious Basterds" (2009)
Filmen alla älskar att hylla! Nominerad till åtta Oscars! Whee! Men, vänta lite, den är ju inte särskilt bra, den här filmen heller. Faktum är, att av alla hyllningar och positiva responser jag hittills hört om "Inglourious Basterds", så är samtliga fullständigt plastiga pastischer: "Han skriver så bra dialog", "Den är så kool", "Judeutrotaren är asball". Typ. Det sistnämnda, gällande Christoph Walz, instämmer jag dock helhjärtat i. Walz är briljant och förtjänade varje millimeter av sin guldgubbe. Men det känns som att han agerar i en helt annan film än övriga, som att han fattat nåt som de andra skådespelarna inte greppat. För han är bra, hans karaktär är djup, mångfacetterad och intressant. Resten...not so much. Som jag tidigare nämnt gällande Quentins skapelser så har även den här filmen sina ljuspunkter, men överlag är helheten bara messy och ojämn, och i starkt behov av trimning, redigering och tempojusteringar.

Och det eviga tjatat om dialogen, for crying out loud: scenen då Hans Landa (Walz) pratar med Perrier (Denis Menochet) innehåller många bra repliker men den taaar aaaldrig sluuut. And CUT vill jag bara ropa, gång på gång. Javisst, Tarantino skriver intressant dialog, men det är inte automatiskt bra bara för att det är 1) en dialog och 2) den är skriven av honom, vilket är något som majoriteten verkar ha svårt att låta sippra in till sina hjärnor. Trötta floskler rapas upp gång på annan utan att tyckaren själv verkar ha funderat eller känt efter över huvud taget. Folk verkar nöjda med att tycka "rätt", och att tycka "rätt" är att inse Tarantinos storhet.

Jag vägrar tycka rätt.


Men bortsett från regisserandet har herr Q också vässat pennan ett antal gånger, men istället för att skaffa sig brevvänner plitade han ned manus. Somliga valde han själv att regissera, och somliga föll det på andra talanger att blåsa liv i. Vi fortsätter den dissekerande resan genom de sistnämnda:

"True Romance" (1993)
Tony Scott regisserar ett pärlband av välcastade och välkända ansikten i denna säregna kärlekshistoria, vars manus alltså är sprunget ur vår protagonists kreativa hjärna, och in this moment in time, än så länge, verkar den hjärnan bara spotta ur sig gyllene berättelser. Sure, jävligt blodtäckta, men ändock gyllene, i avseende på hur välskrivna och sammanhängande de är.

"True Romance" är allt det jag just nämnt, och dessutom rolig, spännande och fylld av egensinniga karaktärer som levererar egensinniga repliker - vilket är så typiskt för Tarantino. Herr Quentin sålde manuset till "True Romance" för att kunna finansiera "Reservoir Dogs", så man kan inte låta bli att undra hur saker gått om han inte fått det sålt; Hade "Reservoir Dogs" inte blivit gjord? Hade "True Romance" samlat damm i en skrivbordslåda? Hade Tarantino gått pennyless och missförstådd, utan att få in en fot i filmbranschen, än idag?

Det är sådana frågor vi aldrig kommer att få veta svaret på, men jag är i alla fall mer än nöjd med Scotts jobb som regissör för "True Romance", och känner inte att den hade blivit varken bättre eller sämre under Tarantinos lott.

"Natural Born Killers" (1994)
Tydligen ville Oliver Stone från början göra en svulstig actionrökare av Tarantinos manus, "something Arnold Schwarzenegger would be proud of", men ju längre arbetet fortskred med filmen, desto längre från den ursprungliga tanken (och, det ursprungliga manuset, som är kraftigt omarbetat i slutprodukten) gick Stone. Eftersom filmen alltså inte är särskilt lik den berättelse som Quentin fantiserat ihop, så vet jag inte hur sanningsenligt och realistiskt jag kan bedöma filmen, utifrån hans förmågor sett. Tricky.

Oavsett det, så är detta i sanning en film olik alla andra, i både historia, karaktärer, klippning och foto, och jag älskar varje millimeter, varje val, som gör "Natural Born Killers" till just "Natural Born Killers", och inte någon dussinaction. Men här kan jag helt bombis också säga, att om Tarantino regisserat den själv, så hade vi haft något helt annat resultat än vad Stone åstadkommit. Och det finns inte en chans att det kunnat bli bättre än det blev. Så, tack Quentin, för din historia, men merparten av vad som gör filmen så minnesvärd är inte din förtjänst, sorry.

"From Dusk Till Dawn" (1996)
Okej, det här är intressant: originalidén till den här filmen kom från en specialeffektspajsare vid namn Robert Kurtzmann. Kurtzmann ligger bakom den tjusiga öronkapningen i "Reservoir Dogs", och bad vid den tiden Quentin att skriva ett manus baserat på hans grundhistoria, som en gentjänst för örat. 1500 dollar betalade Kurtzmann också till Tarantino för att hans idé skulle få komma till liv (eller, återliv, som zombies, höhöa!) på vita duken. Efter att QT vunnit en Oscar för "Pulp Fiction" tog han sig tid att ordna upp ett ordentligt manus, i vilket han också skrev in en stor roll för sig själv (uh-oh, bad move). Rollen som Richard Gecko var också anledningen till varför Tarantino valde att inte regissera filmen själv, utan såg istället till att polaren Robert Rodriguez fick sitta på tronen.

Så, efter allt detta, blev det en bra film? No, it did not. Det stora problemet jag har med den här filmen, är att det inte känns som EN film, det känns som två helt olika filmer som nån galning klippt ihop nånstans i mitten. En Tarantinoesque karaktärsbaserad våldshistoria parat med en splatter-gore-skräckis. Och jag har inget emot varken det förstnämnda eller det sistnämnda - när det är bra, förstås. Men tillsammans blir det bara skitkonstigt. Och rätt kass.


Sådär, nu har jag utförligt och systematiskt gått igenom Tarantinos samlade långfilmsalster gällande regi och manus, men utelämnat kortfilmer och tv-serieinhopp och dylikt, och kan konstatera att: ja, jag har helt rätt i att vara sur på karln. He used to be so good, men numera är han sorgligt vissen och vilsen.

Det känns som att nån borde skicka honom på boot camp, eller så behöver han färre yes men och fler ärliga människor i sin närhet som kan få honom att stryka, slopa och ändra för att återgå till sin forna toppform. För han kan ju, han verkar bara ha förlorat förmågan att se skillnad på det bra och det dåliga, vilket lämnar oss, publiken, med märkliga gytterproduktioner som innehåller stunder av briljans såväl som stunder av facepalm-ångest.

Så snälla Quentin - shape up, or get lost. Jag orkar inte med mer av denna filmiska schizofreni.