Rädslan för det okända

Man brukar ofta tala om den klassiska rädslan för det okända, att det man inte förstår, det fruktar man. Men kan man verkligen applicera det på alla typer av rädslor?

Jag förstår till exempel inte matematik. Jag undviker det helst och mest och gruvar mig förfärligt när jag ändå måste försöka klara av att bemästra skiten. Men om jag fruktar det vet jag inte om jag kan ställa upp på. Det är ju inte så att jag börjar gråta av skräck inför en ekvation, eller så att jag av rädsla undviker att ägna mig åt mer komplicerade kalkyleringar än plus och minus. Jag undviker det eftersom jag vet att jag inte kan det. Liksom brännboll; Jag spelar helst inte bränboll eftersom jag vet att jag är sketakass på att slå och fånga lyror och kasta bollar. Visst skulle jag kunna öva på brännboll, så att jag blir duktigare på det, och därmed finner större nöje i det. Men sanningen att säga så är jag usel på allt som innebär boll-handkoordination. Jag ogillar också sport i så gott som alla former, både att delta i och att titta på. Så varför skulle jag plågsamt och glädjelöst kämpa mig till att bli marginellt bättre på brännboll för, när jag ändå inte kommer uppskatta det särksilt mycket mer efteråt? Plus att jag som sagt, inte skulle ha kul i processen heller. För att bemästra min rädsla? Men jag är ju inte rädd, jag är bara ointresserad. Och intelligent nog att veta att vissa saker inte ligger för mig, helt enkelt.

Gällande matten så försöker jag jämt och ständigt klara av den, med ganska varierande resultat, helt enkelt för att det är svårt att leva ett någorlunda normalt liv utan att nånsin behöva räkna. Så jag räknar, och räknar om och räknar fel och räknar rätt. Men jag fortsätter, jag räknar på trots att jag hatar det och trots att jag inte förstår mig på det. Alltså möter jag den så kallade rädslan, men hittar ändå ingen förståelse. Så vad hände med talesättet, där? Det är mig fortfarande mestadels okänt, men you can't blame for not trying. Det är samma sak som med bollsporter: det ligger inte för mig. Bollsporterna låter jag bli, eftersom de inte utgör en väsentlig eller värdefull del av mitt liv och min vardag. Matematiken kommer jag inte undan, så den jobbar jag vidare med, fastän jag inte kommer någonstans.

Vad gäller så kallad irrationell rädsla, såsom den för mörkret ofta benämns som, så är just darkness i allra högsta grad en skräck med capital c för mig, alltså egentligen något jag borde försöka förstå mig på för att sluta frukta. Fast hur fan förstår man sig på mörkret? Mörkerrädslan är väldigt olika beroende på var man är, när man är där, vem som är med eller inte, och så vidare. Så bara för att man kanske lär sig möta mörkret på sin farmors vind betyder det inte att man klarar av mörkret på vägen hem från tuben en sen lördagsnatt, eller så. Den sistnämnda sortens mörker finns det dessutom gott om fog för att frukta, då det kan dväljas allehanda ondskefulla ting däruti: mördare, våldtäktsmän, förrymda psykfall, stråtrövare och mimare. To name a few. Mörkerrädsla är helt enkelt befogad, eftersom mörkret i sig fördunklar andra potentiella faror. En så kallad dubbel-luring. Mörkret är för stort och allsmäktigt, det livnär sig på rädsla och på att äta själar. Det är alltså rimligt och sunt att hysa en viss rädsla för mörkret, och att inte förlita sig på att det är själva mörkret som utgör den faktiska faran.

En del saker som man inte förstår, undviker man för att man inte har nån lust med dem, inte för att de ingjuter någon form av skräck i en. Och det finns viktigare saker än brännboll och matematik att kunna bemästra här i livet, så varför ens försöka mer än nödvändigt? Mörker, däremot, är en backstabbing, slut-faced hoe-bag som inte kan visas tillit åt. Den enda boten mot mörker, that which kills its very essence och förgör dess ondska, är ljus. Varde ljus!