När fan blir gammal blir han religiös

Av en händelse diskuterade vi för nån vecka sen religion här hemma. Eller, vänta, av en händelse diskuterade vi kokobängmänniskor här hemma, och kom därmed in på UFO-sekter, och givetvis scientologerna.

Min vana trogen att ha ett hum om det mesta men inte kunna bena ut riktigt vad det var jag visste så fick jag slå upp scientologerna på wikipedia. Och jävlar i min lilla låda vad jag skrattade åt deras så kallade "högre läror". Jag finner det också högst underhållande att de högre lärorna ursprungligen hölls hemliga för lägre stående medlemmar, vilket jag endast kan tänka mig beror på att om man försöker initiera nykomlingar i en religion, som dessutom inte direkt hör till en av de klassiska trosamfunden, så ska man nog inte börja med att berätta för dem om den onde härskaren Xenu, bossen för Galaktiska Konfederationen, som dödade massor av utomjordingar i vår planets vulkaner, vilket skickade deras odödliga själar upp i rymden där de hjärntvättades i 3D-biografer. För då skulle inte en käft som har så lite som hälften av sina nervtrådar rättkopplade vilja gå med. Jag har alltså inte hittat på det där, eller överdrivit det. Jag menar, bara en sån sak som att religionen är grundad av en sci-fi författare, go figure. Bonkers.

Men min tanke med att skriva om detta var faktiskt inte det öppna målet av scientologi-förlöjligande, utan att göra en jämförelse. De flesta av oss skrattar och skakar på huvudet åt Xenu och 3D-hjärntvätten, men samtidigt får man inte skratta åt att en kvinna blev preggo helt av sig själv och födde en son som var guds. Att det finns en enda gud som skapat hela världen på en vecka, att gubbar kan dela ett hav så folk kan gå torrskodda genom det eller att kvinnan är en biprodukt av mannens revben, till exempel. Men hur löjligt är inte allt det där, då? Eller att omskärelse är ett bevis på ett förbund med gud, att hävda att ett helt folk knallade genom en öken i 40 års tid? WTF?

Men folk tror på detta, fullt och fast, och att vara kristen, jude eller muslim är något som är fullständigt normalt och fullt accepterat. Vissa går förstås många steg längre, som kreationisterna (se för all del "Jesus Camp", en ojämn men intressant - och för en agnostiker skrämmande - dokumentär) inom kristendomen, som förnekar Big Bang, dinosaurierna och i princip hela klabbet som inte överrensstämmer med den bibliska historien. Fast egentligen känns kreationisterna mer på riktigt; De tror, och de tror på hela grejen. Även djupt troende kristna som inte delar kreationisternas övertygelse är ju egentligen mest bara fejkare, om man ska vara krass. Om man har en religiös skrift som man hävdar äkthet hos, hyser tilltro till och väljer att tillbe, då kan man väl rimligen inte välja att tro på bara vissa delar men inte andra? Eller att tolka om för att anpassa skriften till dagens moderna samhälle? Hardcore eller inget, så känner jag. Helst inget, förstås.

Vad som gör just dessa tre religioner ännu knäppare, är att de till stor del har samma grundstenar, och ändå har det alltid varit ett jävla liv om vem som har rätt och ena gruppen ser sig som så mycket mer värd än den andra och tredje. Jag ser det som att judendomen, som tidsmässigt förmodligen kom först, är Coca-Cola, kristendomen, som är hemskt lik judendomen och lite yngre och fräschare, är Cola Light och islam, som verkar helt annorlunda men egentligen jolmar på om samma saker som de andra två, är Pepsi. I stort sett samma sak, med några mindre variationer. Alla tror på Den Ende Guden, alla har Jesus med på ett hörn, alla hoppas på himlen och fruktar helvetet, de tror på en domedag lika mycket alla tre, så vad bråkar de om? Bitch, please! Jag likställer religionsgräl med småbarn i en sandlåda, eller högstadietjejer med attitydsproblem - två grupper vars mognadsstatus severly är ifrågasatta at any given time. Framför allt ter sig deras bråk som fullständigt meningslösa och helt blown out of proportion för en utomstående. Precis som dessa tre stora religioners oförmågor att samsas och respektera varandra gör för mig, som inte delar deras övertygelser nånstans.

Och furthermore så är religionens huvudsyfte, vilket ger den en stor del av dess existensberättigande, dess förmåga att sammanföra människor, att forma tillhörighet och igenkänning, skapa trygghet. Vilket även sport kan göra minst lika bra, om inte bättre. Det ska noteras att jag verkligen inte är en sportanhängare heller, men måste jag välja mellan att se människor sluta samman på grund av sin gemensamma dyrkan av prestationerna hos ett fotbollslag och sin gemensamma dyrkan av ett föråldrat, fördömande, totalt obevisat fantasifoster, så blir det rött kort för gudstokarna, helt klart. Huliganism och sportrelaterade bråk är ändå bara en droppe i havet i jämförelse med allt ofog som de organiserade religionerna hittat på i alla tider. När det gäller supporterbrawls är de inblandade nästan uteslutande de som faktiskt har en åsikt och insikt i vad bråket gäller, det vevas med nävar och ben, ibland stickvapen och det har alldeles säkert hänt att skjutvapen blandats in med. Men min poäng är att sportbråken involverar dem som frivilligt engagerat sig i ämnet, och som frivilligt deltar i våldet. De använder relativt rättvisa vapen (händer och fötter och skallar) och de tvingar inte andra som delar deras tro på sitt lag att vara med, undantaget för rättvisan, förstås, vilket faktiskt känns alldeles oundvikligt.

När det gäller religion så vet väldigt många som deltar, eller snarare drabbas, inte vad problemet är över huvud taget, skälet till osämjan började för så länge sen att det är så gott som bortglömt. De soldater som deltar är långt ifrån alltid frivilliga, valet av vapen är allt annat än rättvist, eftersom den med mest pengar givetvis kan ha de värsta vapnen, och även de flesta av sagda tillhyggen. Så gott som alla människor boende i landet där kriget utspelas blir inblandade, och många som inte deltar aktivt över huvud taget blir skadade eller dödade. Religionskrig pågår dessutom vääääldigt länge, en del verkar aldrig riktigt ta slut, utan blossar bara upp igen och igen och igen. En clean fist fight mellan de som är osams skulle jag vilja se, låt alla som inte är redo att slåss stå för det, och istället leva i samförstånd med de oliktänkande och -tyckande. Hatar man "de andra" för mycket? Fine, kör en duell eller nåt, put your fists where your mouth is. Men låt folk vara ifred annars. Det ska vara lika mycket snack som hockey, men det ska vara av personliga skäl och ett personligt val, val som inte innefattar oskyldiga eller ovilliga.

So, you tell me, vilket är egentligen mest rimligt, mest rättvist, och mest vettigt att lägga sin tro, sitt hopp och sin kärlek på? Utomjordingar, idrottare eller gudar?