Thursday, I don't care about you

Jag har funderat på det här med veckodagarna. Inte på hur det ibland känns som att varje dag är en metaforisk måndag och inte heller på hur livet ofta känns som en ändlös sträcka av tisdagar, meningslöst hopsatta utan extravagant innehåll eller förändringar.

Okej då, jag får erkänna att jag har tänkt på det också, men det var inte det jag ville dela med mig av just nu.

Det jag har klurat på är namnen på våra veckodagar, deras härstamning och logik. Om vi inte helt ologiskt börjar med måndag, till exempel, vilket sägs vara månens dag. Och det låter ju rimligt rent etymologiskt. Dessutom hade vi i vår skandinaviska mytologi en gud vid namn Måne (eller Máni), som var son till Natt - gudinnan som med olika fäder avlade fram Jord, Dag, samt förstås syskonen Sol och Måne. De bägge syskonen var otroligt vackra, vilket vredgade gudarna så mycket att de bestraffade snyggingarna, och lät dem jagas över himlavalvet av ondsinta vargar. Måne åkte över himlen om natten, och hans syster Sol gjorde detsamma på dagtid. Helt logiskt, ju!

Sen blir det svårare med tisdag. Ti? Tis? Jag minns när Star Wars-filmerna restaurerats (och det petats in onödiga, fula och allmänt förstörande CGI-element i dem, skämmes, George!). Då gick jag och såg alla tre på bio, och min vana trogen sparar jag alltid mina biobiljetter. På biljetten för del V (1980) står det "Rymdinperiet Slår Ti". Kan Star Wars vara sanningen på spåren? Är det Imperiet som wasteat Ti och därför har han fått en dag uppkallad efter sig? Allt detta hände ju faktiskt för länge sedan, i en galax långt, långt borta. Nä, så gick det nog inte till, men tisdag är fortfarande en mycket märkligt betitlad dag.

I den ursprungliga romerska kalendern - vilken egentligen inte skapades av romarna, utan bara befäste redan allmänt nyttjad och känd kategorisering som härstammar allra minst från Babylonien - hade veckodagarna namn efter den tidens kända planeter: Månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus, Saturnus, Solen. Fast att måndag är veckans första dag är en relativt ny tilldragelse, detta fastslogs inte i Sverige förrän 1972. Innan dess var det söndag som fick äran att vara veckostarter (twisted veckostarter), baserat på dåtides kunskaper om himlavalvet och planeternas rörelser, samt att man var så gudfruktig att man ansåg det vettigast att börja varje vecka med att dyrka sin/-a gud/-ar innan man kunde ägna sig åt nåt annat. Och gudadyrkan har sedan väldigt länge gjorts bäst på söndagar, då man fick vara ledig så man kunde underkasta sig gud. Trevligt, där.

Men åter till romarna: här valde man att ägna tisdag åt Mars, som var antikens krigsgud. Rimligt vore väl då, om Tor, den hammarsvingande, åskbringande kraftkarlen hade fått bli förkämpe för all världens tisdagar, men så blev det alltså inte, utan tisdagen gick istället till den i dagsläget betydligt mer okände guden Tyr. Tyr hette på urgermanska Teiwaz, och på svenska Ti. Sedär, tisdag faller äntligen på sin plats!

Men vem var då denne Tyr, som förärats evig recognition genom att ha en veckoligen återkommande dag? Tyr var killen som vågade stoppa handen i Fenrisulvens käft, för att den skulle känna sig säker på att den inte blev lurad (vilket den blev, och då blev den gode Tyr enhänt i ett nafs. Bokstavligt talat.). I övrigt är det mest Tyrs namn som hyser stor relevans. I isländskan betyder nämligen týr gudaväsen, och ordet kan även härledas till bland annat latinets deus och grekiskans dios (vilket även förvanskats till Zeus).

Onsdag då? Jo, det är ju Odens dag, det hör man direkt. Att onsdag för övrigt kallas för lillördag kommer från det äldre uttrycket piglördag, från den tiden då pigan, som inte fick vara ledig på lördagar, istället fick sig en ledig onsdag som kompensation. Torsdag är alldeles uppenbart Tors dag, och dessutom den kväll och påföljande natt då alla former av magi är mest tillämplig, enligt folktro. Festliga fredag fick de fina, fräcka, fruktbara flickorna Frigg och Freja splitta på, kanske mest för att forskare och kulturgubbs världen över inte fullt kan enas om huruvida de tu damerna inte var samma person after all.

Lördag är lögardagen, vilket alltså betyder att det är då man ska ta en dusch, då löga (av fornsvenskans løgha och proto-germanskans laugr, vilket betyder vatten eller vattenfall) är ett gammalt svenskt ord för att bada, tvaga och tvätta sig. En gång i veckan. Mmm, känn fräschheten i historiens vingslag! Intressant är också, att i många andra länder och kulturer är även lördag förknippad med en viss gud (Saturnus) eller religion i allmänhet (många muslimer har lediga lördagar, men arbetar som vanligt på söndagarna, judar håller shabbat om lördagarna, etc.) - men i Skandinavien badar vi istället. :D

Sist kommer söndag, som sägs vara solens dag. Har personligen lite svårt att vränga sön till sol, men vad skulle det annars vara? Sönernas dag, förvisso, men det har jag aldrig nånsin hört talas om. Mer troligt är att det bara är en förändring av språket, och att det ursprungliga namnet på dagen varit betydligt mer korrekt klingande. Wiktionary ger mig rätt i detta, ty där kan man läsa att vår söndag kommer av fornsvenskans sunnudagher, som i sin tur utvecklats från urgermanskans sunnōniz dagaz, vilket härleds ur en förtyskad översättning av latinets dies Solis. Allt detta betyder solens dag, fast på varsitt, gammalt språk. Så nu vet vi. Och, som jag tidigare nämnde, var förstås Sol (eller Sól i isländskan) en underskön gudinna vars lott i livet var att susa över himlavalvet med solen i sin vagn och en arg varg i hasorna. Pepp! Sol kallades även för Sunna eller Sunne, vilket ju faktiskt smälter samman med söndag rätt snyggt. Kära Sunna, som kompensation för att du, olikt Orup som faktiskt väljer att jagas av vargar, tvingas till detta öde så får du en egen dag. Varsågod, slit den med hälsan.

Märkligt är ändå, att söndagen är avsatt till bön och allmänt religionsbjäfsande, men ändå har varje dag, utom lördag, redan en gud anknuten till sig - och söndagen är dessutom Sols dag. Undrar om man fick bannor ifall man nitiskt bad till respektive gud på deras dagar, och enbart tillbad Sol på söndagen - istället för att arbeta i sitt anletes svett sex dagar i veckan och sedan vara helylle-religiös och be för hela guda-arsenalen på söndagen. Eller om man blev lite panikskraj ifall man underlät sig att be extra mycket till Sol om söndagarna, så hon inte skulle känna sig åsidosatt och ta sin jävla sol och dra från stan. Det vore typiskt dåligt att vara utan solen, faktiskt.

Varför kunde man inte hålla sitt bedjande om lördagarna istället, ifall man valde att ägna sig åt koncentrerad religiositet en gång i veckan? Det är ju enda dagen som inte är tjingad av en viss gud. Man kunde väl tvätta fötterna samtidigt som man rabblade böner, jättepraktiskt! :D Men oavsett hur man än gjorde så gjorde man säkert fel i någons ögon - åtminstone tills kristendomen kom och skövlade alla andra trosåskådningar och gjorde "valet" enkelt; be på söndag, till den ende guden. Åh, tack, snälla korstågsriddare, för att vi slapp Bodens Fästning, a.k.a. religionsfrihet och ett eget val. Tss!

Anyway, om vi går igenom en helt vanlig vecka ser det ut som följer: först är det natt då man slaggar, och ut kommer månen. Sen blir allt lite oklart, kanske för att man är nyvaken och sliten efter förra veckans eskapader. Alternativt så har man hämtat sig från helgen redan under måndagen (då man låg och sov) och känner sig därför som en gud på tisdagen. Därefter har huvudet definitivt klarnat tillräckligt för att man ska dyrka allfadern Oden, antingen för att tacka för att man är så badass eller för att ursäkta sig för att man varit ett as (hehu). Denna botgörelse följs av att man kanske går ut och slåss lite dagen därpå, för Tors skull. Nästa dag vill man liggas och fröjdas all day, all night, vilket bara naturligt påbjuder att man på lördagen känner ett trängande behov av tvagning. På veckans sista dag vill man, öh, vara ute i solen. I guess (och be, såklart).

And there you have it, en vecka utredd och förklarad, om än inte fullt logisk alla gånger, men vad kan man egentligen förvänta sig av forna tiders svunna storheter, religiösa förvecklingar och språkliga hopkok? Inte mycket vett, det är då ett som är säkert.

History rejects itself

Vad är meningen med termen förhistoriskt egentligen? Tar historia verkligen slut nånstans? Is there such a thing som förhistorisk tid? Är inte historia just precis det: historia, alltså all förfluten tid, allt som hänt tillhör historien (greedy fucker)?

Vikingatiden (ca 790-1100 efter dagens tideräkning) brukar benämnas som förhistorisk tid, men jag kan verkligen inte förstå varför. Är det någon i hela Norden som inte har åtminstone ett hum om vad vikingatiden innebar? Finns det inte oräkneliga källor och bevis på att vikingarna funnits? Vi vet att de fanns, var de fanns, ungefär när, och vi vet hur de klädde sig (inte hjälmar med horn, INTE), vad de åt, vilka gudar de tillbad och vi har deras skriftspråk hjälpligt bevarat. Et cetera, et cetera. So what's the problem?

Wikipedia säger (bland annat) såhär angående förhistorisk tid:

"Inom svensk historieskrivning sträcker sig forntiden från människornas invandring till kristendomens införande på 1000-talet. Då inträder medeltiden, och därmed historisk tid."

Kristendomen strikes again, inte helt oväntat. Åh, denna påfrestande skräniga översittar-religion! Kristendomen är som en sur gubbgranne med pulserande ådror på halsen, som vägrar godta förändringar eller att någon säger emot. Bara står och viftar med näven och ringer störningsjouren så fort nånting inte passar. Jävla surkart, jävla envåldshärskarfasoner! Ogint! I en annan Wikipedia-artikel kan man även läsa sig till detta:

"Förhistoria är den tid som föregår skrivkonstens införande i ett område. Den förhistoriska tiden börjar alltså med att de första människorna kommer till ett område. För Sveriges del börjar en sådan bosättningsperiod för cirka 14 000 år sedan. Människor har dock sannolikt levt i Sverige även före den senaste istiden, alltså under tidigare isfria perioder. I Sverige anses allmänt att den förhistoriska tiden slutar (och att den historiska tiden därmed börjar) efter vikingatiden, med medeltidens början cirka 1050 e.Kr.."

Alltså: det har funnits historia här förut, men den spolades bort av isjäveln, så vi börjar om, tabula rasa, rent och fint. Skit i vad som hände innan, ingen kommer ihåg det ändå! Och vidare, mer från den första citerade artikeln på Wikipedia lyder som följer:

"Förhistorisk tid eller forntid (begreppen används ofta synonymt) kallas den tid där de skriftliga källorna är obefintliga eller alltför bristfälliga för att ge en täckande bild av historien."

Bristfälliga källor? Är det nån här i Norden som inte har ett hum om vikingatiden? How is that bristfälligt, I ask you? Förvisso, är det så att man funnit enstaka målningar och texter, samt dödsgamla benrester, men inget mer, då kan det vara svårt att måla en komplett bild, absolut, absolut. Men jag anser att om det FINNS skriftliga bevis, eller målningar, eller krukrester eller pilspetsar eller Lamborghinis eller äggmålnings-kit eller lypsyl från en svunnen civilisation, då ÄR den en del av historien: De arkeologiska fynden är handfasta bevis för att någon använt den kniven, drejat den skålen, plitat ned det där snuskiga skämtet med kil och sten och tålamod. Att människorna kopplade till fynden faktiskt har funnits, levt och andats, kanske sjugnit en stump och tagit en sup emellanåt, rent av (obs, bristfälliga bevisunderlag för detta). Ska man verkligen frysa ut dem från att vara delar av historien då?

I tell you vad som borde klassas som förhistoriskt, eller icke-historiskt rent av: religion. Jaså, en allsmäktig gud skapade hela jordklotet och allt på det på sju dagar? Bevis på detta? Nähä, då skriver vi in det under ICKE-historiskt, tackarsåmöe så tar vi nästa. En fyrarmad gud med elefantsnabel? Blå? Var sågs han senast? Det gjorde han inte? ICKE-historiskt, tack och adjö! See what I mean här? Samtliga av de stora religionerna härstammar från väldigt långt bakåt i tiden, men ändå saknas alla former av handfasta bevis för att de ska få vara delar av historien. Det finns massor av skriven text som stödjer deras existens, men inga benrester, bostadslämningar, eldstäder eller nånting som påskiner att någon del av det som beskrivs i the various religösa skrifter faktiskt har hänt. Jovisstja, några nötter tror att de hittat rester av Noaks Ark, förresten. Och den omdebatterade svepningen i Turin finns ju, den med.

Där har vi det, där fick jag allt.

Eller inte.

Fysiska bevis = del av historien. Påhitt och önsketänkande = inte del av historien. Enkelt och bra! Men visst, träbitarna på Ararat är fysiska, de har tydligen legat där och skrotat rätt länge. Svepningen i Turin är fysisk, den dök upp på 1300-talet och har bevarats mer eller mindre väl sedan dess. Alltså är träet och tyget delar av historien, precis som vilket trä och vilket tyg som helst som finns kvar efter flera hundra år. Att de bara därför skulle bevisa Bibelns påståenden däremot, godkäns icke. Det skulle vara att säga att Odysseus verkligen fanns och gjorde allt han sägs ha gjort, för att man oförhappandes skulle ha hittat lite träflis som tidsmässigt och platsmässigt stämmer med hans förlisna flotte. Liiite desperat kanske. Det skulle ju kunna vara lite tursamt slumpmässigt funna träbitar som klarat tidens tand på grund av gynnsamma förhållanden, fast de kom från en silltunna som gick sönder en stressig dag i maj, sisådär 700 år före vår tideräkning, på Korfu. Varför inte?

Och för den som fortfarande känner sig osäker på det där med Arken (De är ändå 99,9% säkra. De där kristna evangelisterna som har hittat den. Helt opartiska och sådär. Precis som jag är, fast åt andra hållet. Hint.), så kan man kanske lugna sig med lite reality check av resten av Noaks historia i siffror här. Sen kan man andas ut, koppla av, och ägna sitt liv åt nåt mer meningsfullt än att tillbe gamla tokstollars skrönor. Kanske bygga en Trojansk häst i fullskala?

När fan blir gammal blir han religiös

Av en händelse diskuterade vi för nån vecka sen religion här hemma. Eller, vänta, av en händelse diskuterade vi kokobängmänniskor här hemma, och kom därmed in på UFO-sekter, och givetvis scientologerna.

Min vana trogen att ha ett hum om det mesta men inte kunna bena ut riktigt vad det var jag visste så fick jag slå upp scientologerna på wikipedia. Och jävlar i min lilla låda vad jag skrattade åt deras så kallade "högre läror". Jag finner det också högst underhållande att de högre lärorna ursprungligen hölls hemliga för lägre stående medlemmar, vilket jag endast kan tänka mig beror på att om man försöker initiera nykomlingar i en religion, som dessutom inte direkt hör till en av de klassiska trosamfunden, så ska man nog inte börja med att berätta för dem om den onde härskaren Xenu, bossen för Galaktiska Konfederationen, som dödade massor av utomjordingar i vår planets vulkaner, vilket skickade deras odödliga själar upp i rymden där de hjärntvättades i 3D-biografer. För då skulle inte en käft som har så lite som hälften av sina nervtrådar rättkopplade vilja gå med. Jag har alltså inte hittat på det där, eller överdrivit det. Jag menar, bara en sån sak som att religionen är grundad av en sci-fi författare, go figure. Bonkers.

Men min tanke med att skriva om detta var faktiskt inte det öppna målet av scientologi-förlöjligande, utan att göra en jämförelse. De flesta av oss skrattar och skakar på huvudet åt Xenu och 3D-hjärntvätten, men samtidigt får man inte skratta åt att en kvinna blev preggo helt av sig själv och födde en son som var guds. Att det finns en enda gud som skapat hela världen på en vecka, att gubbar kan dela ett hav så folk kan gå torrskodda genom det eller att kvinnan är en biprodukt av mannens revben, till exempel. Men hur löjligt är inte allt det där, då? Eller att omskärelse är ett bevis på ett förbund med gud, att hävda att ett helt folk knallade genom en öken i 40 års tid? WTF?

Men folk tror på detta, fullt och fast, och att vara kristen, jude eller muslim är något som är fullständigt normalt och fullt accepterat. Vissa går förstås många steg längre, som kreationisterna (se för all del "Jesus Camp", en ojämn men intressant - och för en agnostiker skrämmande - dokumentär) inom kristendomen, som förnekar Big Bang, dinosaurierna och i princip hela klabbet som inte överrensstämmer med den bibliska historien. Fast egentligen känns kreationisterna mer på riktigt; De tror, och de tror på hela grejen. Även djupt troende kristna som inte delar kreationisternas övertygelse är ju egentligen mest bara fejkare, om man ska vara krass. Om man har en religiös skrift som man hävdar äkthet hos, hyser tilltro till och väljer att tillbe, då kan man väl rimligen inte välja att tro på bara vissa delar men inte andra? Eller att tolka om för att anpassa skriften till dagens moderna samhälle? Hardcore eller inget, så känner jag. Helst inget, förstås.

Vad som gör just dessa tre religioner ännu knäppare, är att de till stor del har samma grundstenar, och ändå har det alltid varit ett jävla liv om vem som har rätt och ena gruppen ser sig som så mycket mer värd än den andra och tredje. Jag ser det som att judendomen, som tidsmässigt förmodligen kom först, är Coca-Cola, kristendomen, som är hemskt lik judendomen och lite yngre och fräschare, är Cola Light och islam, som verkar helt annorlunda men egentligen jolmar på om samma saker som de andra två, är Pepsi. I stort sett samma sak, med några mindre variationer. Alla tror på Den Ende Guden, alla har Jesus med på ett hörn, alla hoppas på himlen och fruktar helvetet, de tror på en domedag lika mycket alla tre, så vad bråkar de om? Bitch, please! Jag likställer religionsgräl med småbarn i en sandlåda, eller högstadietjejer med attitydsproblem - två grupper vars mognadsstatus severly är ifrågasatta at any given time. Framför allt ter sig deras bråk som fullständigt meningslösa och helt blown out of proportion för en utomstående. Precis som dessa tre stora religioners oförmågor att samsas och respektera varandra gör för mig, som inte delar deras övertygelser nånstans.

Och furthermore så är religionens huvudsyfte, vilket ger den en stor del av dess existensberättigande, dess förmåga att sammanföra människor, att forma tillhörighet och igenkänning, skapa trygghet. Vilket även sport kan göra minst lika bra, om inte bättre. Det ska noteras att jag verkligen inte är en sportanhängare heller, men måste jag välja mellan att se människor sluta samman på grund av sin gemensamma dyrkan av prestationerna hos ett fotbollslag och sin gemensamma dyrkan av ett föråldrat, fördömande, totalt obevisat fantasifoster, så blir det rött kort för gudstokarna, helt klart. Huliganism och sportrelaterade bråk är ändå bara en droppe i havet i jämförelse med allt ofog som de organiserade religionerna hittat på i alla tider. När det gäller supporterbrawls är de inblandade nästan uteslutande de som faktiskt har en åsikt och insikt i vad bråket gäller, det vevas med nävar och ben, ibland stickvapen och det har alldeles säkert hänt att skjutvapen blandats in med. Men min poäng är att sportbråken involverar dem som frivilligt engagerat sig i ämnet, och som frivilligt deltar i våldet. De använder relativt rättvisa vapen (händer och fötter och skallar) och de tvingar inte andra som delar deras tro på sitt lag att vara med, undantaget för rättvisan, förstås, vilket faktiskt känns alldeles oundvikligt.

När det gäller religion så vet väldigt många som deltar, eller snarare drabbas, inte vad problemet är över huvud taget, skälet till osämjan började för så länge sen att det är så gott som bortglömt. De soldater som deltar är långt ifrån alltid frivilliga, valet av vapen är allt annat än rättvist, eftersom den med mest pengar givetvis kan ha de värsta vapnen, och även de flesta av sagda tillhyggen. Så gott som alla människor boende i landet där kriget utspelas blir inblandade, och många som inte deltar aktivt över huvud taget blir skadade eller dödade. Religionskrig pågår dessutom vääääldigt länge, en del verkar aldrig riktigt ta slut, utan blossar bara upp igen och igen och igen. En clean fist fight mellan de som är osams skulle jag vilja se, låt alla som inte är redo att slåss stå för det, och istället leva i samförstånd med de oliktänkande och -tyckande. Hatar man "de andra" för mycket? Fine, kör en duell eller nåt, put your fists where your mouth is. Men låt folk vara ifred annars. Det ska vara lika mycket snack som hockey, men det ska vara av personliga skäl och ett personligt val, val som inte innefattar oskyldiga eller ovilliga.

So, you tell me, vilket är egentligen mest rimligt, mest rättvist, och mest vettigt att lägga sin tro, sitt hopp och sin kärlek på? Utomjordingar, idrottare eller gudar?

Dear god

Apropå en diskussion på Fotbollsfruns blogg, om varför man ska eller inte ska döpa sina barn, som såklart också spiller över i begravningar, bröllop och konfirmationer.

Jag blir jävligt förbannad på människor som inte är det minsta troende men som ändå konfirmerar sig, gifter sig i kyrkan (lovar saker inför en gud de trots allt utan omsvep erkänner att de inte tror på), döper sina barn och på alla sätt och vis upprätthåller nån slags skenheligt religöst kvasiliv runt helgdagarna. Vad sysslar dessa människor med? Vem tjänar på deras hyckleri? Är det bara jag som finner den här sortens mentalitet enormt skrämmande? Jag talar alltså om människor som lever på ett visst sätt som de observerat som "normalt" i sin omvärld, men som helt saknar relevans för dem. Människor som, let's face it, inte är ett smack bättre än tränade delfiner i fråga om religion och tradition. Jag vill inte upprätthålla traditioner som kommer från en religion vars kärna jag inte kan stå för rakryggat. Jag vill inte göra som alla andra utan att veta varför (om vi inte snackar att lära sig gå, äta och lite basala nödtorftprylar). Jag vill inte säga till mina barn i framtiden att Jesus dog för deras synder, för jag tror inte på det själv. Jag köper den som säger att den inte är religiös och inte vill ha en präst, men vill gifta sig i kyrkan för att det är vackert. För det är oftast vackert i kyrkor. Men den vars ENDA argument för till exempel barndop är "Det hör till/det är tradition" kan ju gå och dränka sig i dopfunten, I don't want to look at you for a while.

Varför skulle jag vilja gifta mig i kyrkan, jag som är aktivt icke-troende och som föraktar organiserad religion som den ser ut i västvärlden idag? Varför skulle jag vilja lova saker inför en gud som inte har någon plats i mitt liv? Det är fullständigt orimligt. Jag ser det rent av som skymfande att tänka sig att jag skulle behöva begravas på en kyrkogård en dag då min kropp inte vill vara med längre. Jag har inget på helgad mark att göra och helgad mark vill inte veta av en kättare ändå. Skulle man vända på steken och fråga dessa slentriankristna om de kan tänka sig en hednisk offerritual eller fruktbarhetsrit (påsk, anyone?) så skulle de säkert tycka att man var helt förbi av galenskap. Men vadå, det här är äldre traditioner som vi har haft här i landet, ska de inte förtjäna nån uppmärksamhet alls, eller? Om man ändå göra saker utan att veta varför, och bara för att de finns till av tradition så kan vi ju lika gott bränna lite skumma brudar på bål också, why not?

Varför ska den kristna religionens makt upprätthållas när den saknar glöd och övertygelse? Varför fortsätter folk att lalla på? Övertygade kristna som faktiskt engagerar sig ska jag inte kasta smuts på, religion är varje människas ensak och för den som finner tröst och kärlek i religionen kan jag bara säga grattis. Men de slentriankristna, varför fortsätter de att apatiskt bekänna sin tro? Kristendomen har orsakat mångt och mycket smärta och är knappast känd för sin otroligt trevliga framtoning i världen under korståg, erövringar, slaveri och det ena med det andra. Alltså inte ett dugg bättre än tredje riket, om man ska vara krass. Men det kan man inte tala om för de slentriankristna, man kan inte likställa "deras" religion med en hjärntvätt eller ett diktatorisk styre. Då blir de arga. För det är ju så fint med dop och det är så vackert i kyrkan.

Gud hjälpe er.