History rejects itself

Vad är meningen med termen förhistoriskt egentligen? Tar historia verkligen slut nånstans? Is there such a thing som förhistorisk tid? Är inte historia just precis det: historia, alltså all förfluten tid, allt som hänt tillhör historien (greedy fucker)?

Vikingatiden (ca 790-1100 efter dagens tideräkning) brukar benämnas som förhistorisk tid, men jag kan verkligen inte förstå varför. Är det någon i hela Norden som inte har åtminstone ett hum om vad vikingatiden innebar? Finns det inte oräkneliga källor och bevis på att vikingarna funnits? Vi vet att de fanns, var de fanns, ungefär när, och vi vet hur de klädde sig (inte hjälmar med horn, INTE), vad de åt, vilka gudar de tillbad och vi har deras skriftspråk hjälpligt bevarat. Et cetera, et cetera. So what's the problem?

Wikipedia säger (bland annat) såhär angående förhistorisk tid:

"Inom svensk historieskrivning sträcker sig forntiden från människornas invandring till kristendomens införande på 1000-talet. Då inträder medeltiden, och därmed historisk tid."

Kristendomen strikes again, inte helt oväntat. Åh, denna påfrestande skräniga översittar-religion! Kristendomen är som en sur gubbgranne med pulserande ådror på halsen, som vägrar godta förändringar eller att någon säger emot. Bara står och viftar med näven och ringer störningsjouren så fort nånting inte passar. Jävla surkart, jävla envåldshärskarfasoner! Ogint! I en annan Wikipedia-artikel kan man även läsa sig till detta:

"Förhistoria är den tid som föregår skrivkonstens införande i ett område. Den förhistoriska tiden börjar alltså med att de första människorna kommer till ett område. För Sveriges del börjar en sådan bosättningsperiod för cirka 14 000 år sedan. Människor har dock sannolikt levt i Sverige även före den senaste istiden, alltså under tidigare isfria perioder. I Sverige anses allmänt att den förhistoriska tiden slutar (och att den historiska tiden därmed börjar) efter vikingatiden, med medeltidens början cirka 1050 e.Kr.."

Alltså: det har funnits historia här förut, men den spolades bort av isjäveln, så vi börjar om, tabula rasa, rent och fint. Skit i vad som hände innan, ingen kommer ihåg det ändå! Och vidare, mer från den första citerade artikeln på Wikipedia lyder som följer:

"Förhistorisk tid eller forntid (begreppen används ofta synonymt) kallas den tid där de skriftliga källorna är obefintliga eller alltför bristfälliga för att ge en täckande bild av historien."

Bristfälliga källor? Är det nån här i Norden som inte har ett hum om vikingatiden? How is that bristfälligt, I ask you? Förvisso, är det så att man funnit enstaka målningar och texter, samt dödsgamla benrester, men inget mer, då kan det vara svårt att måla en komplett bild, absolut, absolut. Men jag anser att om det FINNS skriftliga bevis, eller målningar, eller krukrester eller pilspetsar eller Lamborghinis eller äggmålnings-kit eller lypsyl från en svunnen civilisation, då ÄR den en del av historien: De arkeologiska fynden är handfasta bevis för att någon använt den kniven, drejat den skålen, plitat ned det där snuskiga skämtet med kil och sten och tålamod. Att människorna kopplade till fynden faktiskt har funnits, levt och andats, kanske sjugnit en stump och tagit en sup emellanåt, rent av (obs, bristfälliga bevisunderlag för detta). Ska man verkligen frysa ut dem från att vara delar av historien då?

I tell you vad som borde klassas som förhistoriskt, eller icke-historiskt rent av: religion. Jaså, en allsmäktig gud skapade hela jordklotet och allt på det på sju dagar? Bevis på detta? Nähä, då skriver vi in det under ICKE-historiskt, tackarsåmöe så tar vi nästa. En fyrarmad gud med elefantsnabel? Blå? Var sågs han senast? Det gjorde han inte? ICKE-historiskt, tack och adjö! See what I mean här? Samtliga av de stora religionerna härstammar från väldigt långt bakåt i tiden, men ändå saknas alla former av handfasta bevis för att de ska få vara delar av historien. Det finns massor av skriven text som stödjer deras existens, men inga benrester, bostadslämningar, eldstäder eller nånting som påskiner att någon del av det som beskrivs i the various religösa skrifter faktiskt har hänt. Jovisstja, några nötter tror att de hittat rester av Noaks Ark, förresten. Och den omdebatterade svepningen i Turin finns ju, den med.

Där har vi det, där fick jag allt.

Eller inte.

Fysiska bevis = del av historien. Påhitt och önsketänkande = inte del av historien. Enkelt och bra! Men visst, träbitarna på Ararat är fysiska, de har tydligen legat där och skrotat rätt länge. Svepningen i Turin är fysisk, den dök upp på 1300-talet och har bevarats mer eller mindre väl sedan dess. Alltså är träet och tyget delar av historien, precis som vilket trä och vilket tyg som helst som finns kvar efter flera hundra år. Att de bara därför skulle bevisa Bibelns påståenden däremot, godkäns icke. Det skulle vara att säga att Odysseus verkligen fanns och gjorde allt han sägs ha gjort, för att man oförhappandes skulle ha hittat lite träflis som tidsmässigt och platsmässigt stämmer med hans förlisna flotte. Liiite desperat kanske. Det skulle ju kunna vara lite tursamt slumpmässigt funna träbitar som klarat tidens tand på grund av gynnsamma förhållanden, fast de kom från en silltunna som gick sönder en stressig dag i maj, sisådär 700 år före vår tideräkning, på Korfu. Varför inte?

Och för den som fortfarande känner sig osäker på det där med Arken (De är ändå 99,9% säkra. De där kristna evangelisterna som har hittat den. Helt opartiska och sådär. Precis som jag är, fast åt andra hållet. Hint.), så kan man kanske lugna sig med lite reality check av resten av Noaks historia i siffror här. Sen kan man andas ut, koppla av, och ägna sitt liv åt nåt mer meningsfullt än att tillbe gamla tokstollars skrönor. Kanske bygga en Trojansk häst i fullskala?

Bloggis

En del ord låter harmlösare och sötare än andra. Eller, det är ju en definitionsfråga vad man tycker är gulligt, men jag menar ord som liksom dummas ned eller förgullas, det är inte alltid originalorden ens. Det jag tänker på nu är de ord som slutar på -is. Det här känns som en ändelse som sätts efter oskuldsfulla saker, eller för att snutta till ett redan vänligt ord; Dagis, bebis, sötis, ni fattar?

Men, då undrar jag över paradoxen i det faktum att vi också har ord som lodis, alkis eller mongis, hur hänger det ihop? Vad är det för en märklig suffixkoppling mellan socker och smuts? Jag antar att det helt enkelt är så att vissa av de obehagligare orden fått en släng av sötma för att deras innebörd ska kännas mer uthärdliga. Som att viska ord man inte tycker om, då är det inte lika hemskt och inte lika påtagligt. Alltså är en alkis lättare att tänka på än en alkoholist, hjärnan tar till alla trick den kan.

En bekant hade en bra teori en gång, om att man skulle officiellt ändra ordet 'homosexuell' till 'bögis', vilket slutligen, då ordet fått fäste, skulle minska hatbrotten drastiskt. Hans tanke bakom detta var att ingen skulle klara av att säga saker som: "Jag ska spöa skiten ur dig, din jävla bögis."

Alltså, det går ju bara inte, han har rätt. Vem fan kan stå och vara macho och bögknackare och jävlig, men vara tvungen att säga nåt så nuttigt som 'bögis'? :D

Minns du den stad?

En del städer besöker man bara en eller ett fåtal gånger, och sen aldrig mer. Man kanske reser igenom eller har en pojkvän vars mamma bor där eller nåt, och sen tar det slut med pojkvännen och då ger man ju inte en råttröv för hans morsa längre. Hur som haver så är det lite skumt med städer man en gång haft nån koppling till, men som sedemera förlorat all betydelse för en.

Jag har några såna (såklart), som jag tänkte berätta för er om. Och jag glömde Varberg (lätt hänt), den fick smyga sig in senare, och skämmas för allt buller den orsakade i föreläsningssalen.

Västerås
Det här är staden för det klassiska exemplet i brödtexten, except att det var en pappa och en sambo istället för en mamma. I Västerås tror jag att jag var en eller två gånger, trots att relationen ändå varade i väl pass två år. Jag antar att även min dåvarande kände att nöjesbarometern för Västerås inte var riktigt lika hög som för Stockholm, måhända. Särskilt lajbans stad var det verkligen inte i mina ögon i alla fall.

Trots min korta karriär i denna stad hann jag ändå supa halvt ihjäl mig på en hemmafest hos en #synthare, vilket slutade med upchuckreflexer för min del, som gjorde att jag och pojkvännen inte kunde gå till Västerås enda synthklubb, som planerat. Vi passade även på att nalla spaghetti av killen som hade festen, så jag fick i mig nåt annat än sprit. Värt!

Figeholm
För den som möjligen inte vet det, så ligger Figeholm i Småland. Man kan säga att det är en förort till Oskarshamn, om man så vill. Och det vill jag, jättegärna. Jävla förortsjävel, vill jag säga. Det finns inga bankomater i Figeholm, så stort är det, bara så ni har ett hum här.

I Figeholm har jag firat midsommar en gång, med ett par klasskompisar på gymnasiet, som var från just denna lilla håla. Med på festen var även deras respektive, varav den ene var en god vän till mig. En dyngrak barndomsvän (a.k.a. landsortspucko) till den ena klasskompisen (som råkade vara den som var ihop med min kamrat) bestämde sig för att hitta på att jag och pojkvännen minsann stått och hånglat. Vilket vi givetvis inte hade gjort. Men det vidhöll bondlurken nonetheless.

Jaha. Det var ju en trevlig midsommar, måste jag säga. Jag åkte inte tillbaka någon mer gång.

Mantorp
Det här kan vara ett lite väl luddigt och för den delen helt fabricerat minne, men jag tror att jag besökt en annan klasskompis hus i Mantorp, Östergötland. Men jag minns inte hur det kan ha kommit sig, eller varför jag skulle ha haft något ärende dit, så jag tror vi lämnar hela Mantorp åt sitt öde, helt enkelt.

Arvika
Okej, i Lervika har jag ju faktiskt varit många gånger (sex, för att vara exakt), för att vara full och lortig och sova dåligt på en stor gräsplätt en bit utanför stan, en gång om året. Men eftersom jag slutat åka på festivaler och dessutom bara varit där en gång varje sommar, så har även Arvika förpassats till den där märkliga delen av minnet där man då och då får plötsliga minnesbilder av en butik eller en gata, i någon stad som man egentligen inte kommer ihåg.

Det jag minns av Arvika är ungefär att det finns en tågstation och ett Wilys vid torget, och nånstans i närheten av affären finns en restaurang som man kan passa på att utnyttja spolbara toaletter och rinnande vatten samt tvål på. Mmm, festivalskabb!

Varberg
I Varberg har jag varit ett par gånger, återigen en gammal pojkvän som hade släkt där. Det jag skådat av Varberg var att släkten bodde i tjottahejti, även för att vara Varberg, och jag led med tonårsbarnen som jag misstänker hade velat ha gångavstånd till centrum. Alltså ett riktigt stadscentrum, inte Varbergs dito.

Jag har även badat på ett stort badhus där. Det var skitkallt och jag hatade det, som jag altid gör när det gäller bad. Sen tog förhållandet slut och slapp då gjorde jag slut med Varberg också. Halleluja, inget mer kallt badande!

Malmö
Det här kan te sig en smula märkligt, att Sveriges tredje största stad är ett sånt UFO för mig, men Malmö är inte alls en stad jag besökt mycket.

Under min gymnasietid var jag där en gång, med min klass, för att gå på BUFF. Sen var jag aldrig där mer, förrän jag började dejta en skåning i några månader, många herrans år senare. Jag hann väl komma dit en tre-fyra gånger, innan vi kom på att det inte funkade så bra. Så vi slutade ses, och då hade jag liksom inte så mycket skäl att åka tillbaka till Malmö igen.

Med tanke på att jag har många polare där så låter det onekligen taskigt och onödigt att bara spola hela staden på grund av en ynka kille, men det hade känts så väldigt obekvämt att åka dit och inte umgås med skåningen. Men ändock märkligt att umgås också. Sådär som det blir ibland. Allt blir fel och inget blir rätt. Så då blev det inget mera Malmö.

Men nån gång ska jag nog åka tillbaka på en visit. Det är ändå en fin stad med mycket bra människor i. Trots att de är skåningar. :D

Du kan stå under mitt pa-raply-raply-raply

Vad händer med vädret egentligen?

Först hände verkligen ingenting, våren vägrade komma loss och det var alldeles för kallt rätt länge, sen blev det varmare och rätt skönt och man tänkte ÄNTLIGEN kommer våren.

Men sen började det regna, och slutade fan aldrig, tills det helt plötsligt smack bam istället blev knallvarmt, så varmt att man trodde man var i sydligaste Grekland med en ouzo i varje hand allra minst. Alla rann bort och man kunde bara ha sina allra minsta och svalaste kläder, utsläppt hår var inte att tänka på, det blev för varmt.

Sen började regnet igen, och vägrar sluta. Nu fryser alla och man måste ha förnuftiga skor som inte blir helt soaked på sig, samt jacka och umbrella-ella-ella.

Varför kan det inte vara som i början av sommaren, eller ja, varför kan det inte vara vår jämt, utom när det är höst, förstås? Så slopar vi sommar och vinter helt, de är ändå bara skitjobbiga. This is a temperate zone, you know, the coconut's a tropical fruit!

Suck.

Youth gone crap

Jag har funderat, på ett uppgivet och irriterat sätt, över varför svensk ungdomsfilm är så sjukt, sjukt dålig. Är det någon som vet? När och var gick allt fel?

På 80-talet kom exempelvis "P.S. Sista Sommaren", "Stockholmsnatt", "G" och "Ingen kan Älska som Vi", samtliga är - trots att jag nostalgiskt älskar "G" med själ och hjärta - rent ut sagt pinsamt usla. Manus, dialog, skådespeleri och utförande är minst sagt under all kritik. Inte sällan händer det fullt ologiska saker också, som i "P.S. Sista Sommaren", där en enveten polis FÖLJER EFTER ungdomarna till GOTLAND. Eh, jaha, är det så polisväsendet fungerar, man susar land och rike kring på rena hunches? :D Filmen "G" innehåller så många klassiska corny repliker och karaktärer att jag inte vet var jag ska börja, och "Ingen kan älska som vi" har en enda, synnerligen låg, höjdpunkt, vilken är att få se en ung Izabella Scorupco i högt sittande, glansiga och pösiga tai-trosor med matchande BH. Sen har den inte så mycket mer att komma med, ingen av dem har det. Inget bra i alla fall.

Man får lätt intrycket av att någon fetlagd men svårt trendig kille som närmar sig de fyrtio (men talar tyst om saken), slipat fram dessa godbitar ur djupet av sin ungdomliga hjärna. Att rådfråga en faktisk ungdom vore väl helt otänkbart, killen här har ju koll, han är ute i klubbscenen och gillar den senaste musiken. Han vet. Eller inte. Och den här typen av episka misstag görs verkligen om och om igen, inte bara inom filmens sfär, men just de filmatiserade pinsamheterna gör lika ont att skåda varje gång cirkeln slutits ånyo.

Nästa generation skämmigheter spydde ur sig episka titlar som "Sökarna", "Nattbuss 807", och "30:e November". Now, bara det faktum att alla dessa handlar om nazister är ju lite, ehm, udda. En utomsocknes kan ju lätt få för sig att vi har enorma problem med nynazism här i landet. Att filmerna dessutom visar på hysteriska gängkrig, dödsfall och eskalerande våld utan någon som helst trovärdighet eller sans bidrar bara till min avsmak. Visst kan jag se dessa filmer, men på samma vis som jag ser Troma-filmer: det handlar om rena kalkoner då man skrattar åt i princip allt. Även det som inte alls är menat att vara kul. 90-talet bjöd även på "Vinterviken", "Vildängel" och "Ha ett underbart liv", som alla behandlar kärlek istället, så allt hopp är inte ute för den stackars utlänning som försöker förstå sig på ungdomskulturen i vårt land. Eller så är det just vad det är, för huvudsakligen gör dessa filmer det riktigt uselt. Men "Ha ett underbart liv" är ändå ljusår bättre agerad och med mer medveten humor än övriga nämnda, vilket jag resolut tillskriver Ulf Malmros intressanta och oftast kapabla hjärna.

Vad jag inte för mitt liv kan förstå, är hur dialogdelarna av dessa typiska ungdomsfilmmanus arbetas fram. VEM eller snarare VILKA är dessa jubelidioter, och vem i helvete ger dem papper och penna, samt pengar för sitt undermåliga arbete? Men fram för allt: VARFÖR får de för sig att inleda så gott som samtliga meningar med "Nämen asså" eller "Aaa", slänga in en hel radda tillgjorda "typ", "ba" och "liksom" där de clearly don't belong, men ÄNDÅ krysta till en massa högtravande meningsbyggnader med svåra ord och formulerade känslor som man inte ens visste fanns i sina tonår, TILLSAMMANS med dessa "trendiga och hippa slanguttryck"? Whyyy? The paaaaiiin!

Ja, inte tar skiten slut där, inte. Det nya millenniet sparkade igång riktigt jävla ruttet med "Festival", som lyckas med konststycket att handla om och utspela sig på, en festival, helt utan någon äkta festivalkänsla: TROTS att de filmade på bland annat Arvika-festivalen (thank god att jag inte syns nånstans). Vi blev även serverade "Sandor slash Ida" och "Babylonsjukan", varav den förstnämnda försöker vara hipp och använda sig av koola och häftiga internet, men karaktärerna klär sig ändå som hopplösa offer för Kajsa Mellgrens KappAhl-kollektion från mitten på 90-talet (om någon mer än jag minns den?). Den senare har jag (lyckligtvis) inte sett, men känner mig ganska säker på att även denna är ett lika stort magplask som samtliga tidigare nämnda jönserier. Om inte annat kan man ofta dra relativt resonabla slutsatser av good old Imdb och dess medelbetyg (just nu, 4.9. I am less than impressed.).

"Säg att du älskar mig", "Hip, hip hora!", och "Fjorton suger" dök alla upp med korta intervaller, och samtliga tar upp en grymt obehaglig bild av tonåringar, som våldförande, överfallande, brottsliga, blasé och helt enkelt vidriga, störda människor. Första gången jag såg den här bilden av teens var i Ken Parks "Bully", vilken jag för övrigt avskydde enormt mycket, just på grund av porträtteringen av tonåringarna som känslolösa, oengagerande, ointresserade, kåta (men ändå opassionerade! Hu!), våldsamma och respektlösa. Jag hoppas verkligen inte att den bilden är sann, men om den överrensstämmer med ens en liten del av verkligheten så blir jag mörkrädd. Jag är för övrigt också väldigt glad att jag inte behövde vara tonåring i ett sånt klimat. Och dialogproblematiken lever och frodas än, när ska denna plåga upphöra?

Det finns helt enkelt försvinnande få, men ändock några, små guldkorn på ungdomsfilmhimlen i Svedala, där det bästa och tydligaste exemplet på hur man ska göra bra tonårsfilm, är "Fucking Åmål". En trovärdig, rimlig, rörande, rolig och välagerad historia, samt en på alla sätt och vis bra film, helt enkelt. Även "Tjenare Kungen" har många goda sidor, även om skådespeleriet inte är helt perfekt, och intrigerna snubblar en aning i logiken. Men den har en känsla som skampåle-exemplen jag rapat upp tidigare helt bommat på, samt en något mer naturlig klang i sin dialog. Även något som kändes så dömt att misslyckas som "Frostbiten" - en svensk vampyrfilm (pre-"Låt den Rätte Komma in", FFS - förtjänar en del lovord, trots att den rent tekniskt sett inte enbart är en ungdomsfilm. Den tacklar situationen med osedvanligt välfungerande humor, men lyckas ändå faktiskt visa upp en vampyr som man inte kissar i brallan av hånskratt åt.

Det, fram för allt gjort i vårt stukade filmklimat, är bra jobbat, vilket jag verkligen inte kan säga om 90% av övrig svensk ungdomsfilm. Yuck.