Youth gone crap

Jag har funderat, på ett uppgivet och irriterat sätt, över varför svensk ungdomsfilm är så sjukt, sjukt dålig. Är det någon som vet? När och var gick allt fel?

På 80-talet kom exempelvis "P.S. Sista Sommaren", "Stockholmsnatt", "G" och "Ingen kan Älska som Vi", samtliga är - trots att jag nostalgiskt älskar "G" med själ och hjärta - rent ut sagt pinsamt usla. Manus, dialog, skådespeleri och utförande är minst sagt under all kritik. Inte sällan händer det fullt ologiska saker också, som i "P.S. Sista Sommaren", där en enveten polis FÖLJER EFTER ungdomarna till GOTLAND. Eh, jaha, är det så polisväsendet fungerar, man susar land och rike kring på rena hunches? :D Filmen "G" innehåller så många klassiska corny repliker och karaktärer att jag inte vet var jag ska börja, och "Ingen kan älska som vi" har en enda, synnerligen låg, höjdpunkt, vilken är att få se en ung Izabella Scorupco i högt sittande, glansiga och pösiga tai-trosor med matchande BH. Sen har den inte så mycket mer att komma med, ingen av dem har det. Inget bra i alla fall.

Man får lätt intrycket av att någon fetlagd men svårt trendig kille som närmar sig de fyrtio (men talar tyst om saken), slipat fram dessa godbitar ur djupet av sin ungdomliga hjärna. Att rådfråga en faktisk ungdom vore väl helt otänkbart, killen här har ju koll, han är ute i klubbscenen och gillar den senaste musiken. Han vet. Eller inte. Och den här typen av episka misstag görs verkligen om och om igen, inte bara inom filmens sfär, men just de filmatiserade pinsamheterna gör lika ont att skåda varje gång cirkeln slutits ånyo.

Nästa generation skämmigheter spydde ur sig episka titlar som "Sökarna", "Nattbuss 807", och "30:e November". Now, bara det faktum att alla dessa handlar om nazister är ju lite, ehm, udda. En utomsocknes kan ju lätt få för sig att vi har enorma problem med nynazism här i landet. Att filmerna dessutom visar på hysteriska gängkrig, dödsfall och eskalerande våld utan någon som helst trovärdighet eller sans bidrar bara till min avsmak. Visst kan jag se dessa filmer, men på samma vis som jag ser Troma-filmer: det handlar om rena kalkoner då man skrattar åt i princip allt. Även det som inte alls är menat att vara kul. 90-talet bjöd även på "Vinterviken", "Vildängel" och "Ha ett underbart liv", som alla behandlar kärlek istället, så allt hopp är inte ute för den stackars utlänning som försöker förstå sig på ungdomskulturen i vårt land. Eller så är det just vad det är, för huvudsakligen gör dessa filmer det riktigt uselt. Men "Ha ett underbart liv" är ändå ljusår bättre agerad och med mer medveten humor än övriga nämnda, vilket jag resolut tillskriver Ulf Malmros intressanta och oftast kapabla hjärna.

Vad jag inte för mitt liv kan förstå, är hur dialogdelarna av dessa typiska ungdomsfilmmanus arbetas fram. VEM eller snarare VILKA är dessa jubelidioter, och vem i helvete ger dem papper och penna, samt pengar för sitt undermåliga arbete? Men fram för allt: VARFÖR får de för sig att inleda så gott som samtliga meningar med "Nämen asså" eller "Aaa", slänga in en hel radda tillgjorda "typ", "ba" och "liksom" där de clearly don't belong, men ÄNDÅ krysta till en massa högtravande meningsbyggnader med svåra ord och formulerade känslor som man inte ens visste fanns i sina tonår, TILLSAMMANS med dessa "trendiga och hippa slanguttryck"? Whyyy? The paaaaiiin!

Ja, inte tar skiten slut där, inte. Det nya millenniet sparkade igång riktigt jävla ruttet med "Festival", som lyckas med konststycket att handla om och utspela sig på, en festival, helt utan någon äkta festivalkänsla: TROTS att de filmade på bland annat Arvika-festivalen (thank god att jag inte syns nånstans). Vi blev även serverade "Sandor slash Ida" och "Babylonsjukan", varav den förstnämnda försöker vara hipp och använda sig av koola och häftiga internet, men karaktärerna klär sig ändå som hopplösa offer för Kajsa Mellgrens KappAhl-kollektion från mitten på 90-talet (om någon mer än jag minns den?). Den senare har jag (lyckligtvis) inte sett, men känner mig ganska säker på att även denna är ett lika stort magplask som samtliga tidigare nämnda jönserier. Om inte annat kan man ofta dra relativt resonabla slutsatser av good old Imdb och dess medelbetyg (just nu, 4.9. I am less than impressed.).

"Säg att du älskar mig", "Hip, hip hora!", och "Fjorton suger" dök alla upp med korta intervaller, och samtliga tar upp en grymt obehaglig bild av tonåringar, som våldförande, överfallande, brottsliga, blasé och helt enkelt vidriga, störda människor. Första gången jag såg den här bilden av teens var i Ken Parks "Bully", vilken jag för övrigt avskydde enormt mycket, just på grund av porträtteringen av tonåringarna som känslolösa, oengagerande, ointresserade, kåta (men ändå opassionerade! Hu!), våldsamma och respektlösa. Jag hoppas verkligen inte att den bilden är sann, men om den överrensstämmer med ens en liten del av verkligheten så blir jag mörkrädd. Jag är för övrigt också väldigt glad att jag inte behövde vara tonåring i ett sånt klimat. Och dialogproblematiken lever och frodas än, när ska denna plåga upphöra?

Det finns helt enkelt försvinnande få, men ändock några, små guldkorn på ungdomsfilmhimlen i Svedala, där det bästa och tydligaste exemplet på hur man ska göra bra tonårsfilm, är "Fucking Åmål". En trovärdig, rimlig, rörande, rolig och välagerad historia, samt en på alla sätt och vis bra film, helt enkelt. Även "Tjenare Kungen" har många goda sidor, även om skådespeleriet inte är helt perfekt, och intrigerna snubblar en aning i logiken. Men den har en känsla som skampåle-exemplen jag rapat upp tidigare helt bommat på, samt en något mer naturlig klang i sin dialog. Även något som kändes så dömt att misslyckas som "Frostbiten" - en svensk vampyrfilm (pre-"Låt den Rätte Komma in", FFS - förtjänar en del lovord, trots att den rent tekniskt sett inte enbart är en ungdomsfilm. Den tacklar situationen med osedvanligt välfungerande humor, men lyckas ändå faktiskt visa upp en vampyr som man inte kissar i brallan av hånskratt åt.

Det, fram för allt gjort i vårt stukade filmklimat, är bra jobbat, vilket jag verkligen inte kan säga om 90% av övrig svensk ungdomsfilm. Yuck.