Love thy neighbour

Jag är sjukskriven. Jag vet inte ens vad det är som är fel, så behandling är, milt uttryckt, ganska svår att få. Jag har en minimal inkomst, stora skulder, och hela livet ligger på is på obestämd framtid. Så det är alltså synd om mig. Jamen, säger kanske nån därute, tänk på barnen i Afrika då (klassikern när man inte åt upp skolmaten i lågstadiet), och hur de har det, va, tänk på dem!

Ja, om jag tänker på barnen i Afrika en stund, istället för att tänka på mig själv; Vad gör det för min sjukdom, min livssituation, och för mitt predikament at the moment? Blir det bättre på något vis? Känner jag mig bättre för att jag slutat vara självisk och tänker på de som har det värre istället?

Faktum är, att det alltid finns någon som har det värre än mig, än dig, än alla i Sverige och så vidare. Hur ska man då göra, är det tänkt? Hur bedömer vi vem som har det allra allra VÄRST? Var ska vi dra gränsen för när man får tycka synd om sig själv? Får man tycka synd om en kompis som missat en uppkörning till exempel, eller måste det gälla riktigt vidriga saker som svält och folkmord innan man får tycka synd om nån? Gäller det att inte tänka på sig själv bara, eller gäller det att tänka på det allra värsta man kan komma på?

Vad är poängen med att säga åt folk som gnyr och är ledsna över något dåligt i sina liv, att de istället borde tänka på att det finns de som har det värre? Jag tycker absolut inte att det är fel att hjälpa mindre lyckligt lottade. Jag undrar bara vari syftet med att ge den gnällande personen något att skämmas över, utöver den misär (be it en trivial sådan or not) man redan befinner sig i? Jag förstår att människorna i fattiga länder har det helt otroligt mycket värre än mig. Jag tycker inte att mitt lidande är mer värt än deras. Men jag anser att jag har rätt att tycka att jag har det dåligt, utifrån mina ramar mätt, utan att räkna in precis varenda människa i dessa ramar. När någon är glad och lycklig över en sak, ett bröllop eller en egen häst eller whatever, är det nån som då säger åt dem att sluta vara glada, att de borde jublat åt att de har friskt vatten och fungerande VVS-system istället? Inte så hemskt ofta.

Givetvis kan man bli less på de som verkar ha som livsmål att gnälla på så mycket som möjligt, så ofta som möjligt, men lite normalt, sunt gnäll har väl ingen dött av, varken att uttrycka eller att höra. Att beklaga sig är en mänsklig rättighet, och klagosången ser högst olika ut beroende på land, status, kön och mängder av andra faktorer. Men att tycka synd om sig själv är för mig generellt sett ett hälsosamt sätt att visa att man faktiskt tycker om sig själv; Den man älskar bryr man sig ju om.