Ned faller regnet, spolar Anna bort

And just like that så orkar man inget och känner sig oöverstigligt ledsen för gammal skåpmat, saker man inte kan påverka och annat dumt.

Fan då, jag måste verkligen lära mig att ta baby steps, så snart jag känner mig solig och stark så klampar jag på med mina största steg, och det går ju faktiskt inte, det går inte för sig alls.

Att ta mig vatten är över huvudet är något jag är alldeles för bra på, och en mycket innött vana. Därför inget konstigt att jag halkar runt lite på den trasiga kanten (som Sventon säger: "den är nött i kanten...och i mitten är den nästan ändå mer nött") titt som tätt, men icke desto mindre irriterande att jag bara inte kan L-Ä-R-A mig att T-A D-E-T L-U-G-N-T. Jag är inte odödlig, okrossbar, världshärskare. Jag tror gärna att jag är det, men det är helt enkelt inte sant.

Jag är bara jag, och jag är jävligt nöjd om jag kan behärska ens så mycket.

Men tror ni det är en slump att min dipp i tempo sammanfaller med lågtryck och regn ELLÖR? Det tror inte jag.