05 april 2009

I wrote you a love song, but then I forgot you

Jag såg äntligen "Capote" härom dagen, och även om filmen i sig inte direkt blåste mig av soffan så påminde den mig om hur gärna jag vill läsa boken, om vars tillkomst filmen handlar, samt att den via eftergooglandet ånyo fick upp mitt intresse för att läsa "To Kill a Mockingbird", "The Catcher in the Rye", "Night of the Hunter", "The Little Friend", Tennessee Williams, mer av Edgar Allan Poe och mycket, mycket mer (min boklista består av 282 poster för stunden). Men mest av allt påminde detta mig om hur mycket jag själv önskar att jag kunde skriva, ja skriva nånting, nånting mer än en bloggpost, mer än en 5-6 sidors novell. MER.

Jag kan känna mig så sjukt frustrerad över mig själv, att det kokar över av inspiration, skaparlust, kreativitet och talang, men ingenstans får det komma ut, för det går inte att kanalisera en sak i taget, eller för del delen, en sak som man långtgående kan fokusera på. Allt bara väller ut överallt och på en gång, och så blir det helt fel. Jag vill för mycket, för fort, och blir sur, besviken och skiter i det istället för att göra om och rätt. Så mesta tiden får ingenting komma ut. Alls.
Det sitter inlåst inuti mig, och får inte alls plats tillsammans med alla nya idéer, och on top of that, helt andra sorters vanliga tankar (vad ska vi äta idag?, jag får inte glömma att tvätta handdukarna, etc), funderingar (undrar om djur har medelålderskriser?), problem (varför är jag så jävla utmattad jämt?), och jönserier (undrar hur jag hade sett utom jag varit kille?). Det knakar och brakar i mitt arma huvud, det är ett mirakel att jag inte ser ut som Stewie, eller Cat Face, faktiskt.

Alla dessa stretande bubblor av inspiration som inte har nånstans att ta vägen gör att det känns som att när just skrivlusten tränger sig på, så borde orden nästan skriva sig själva. Allt borde bara rinna ut ur hjärnan och ned till händerna, seså, fram med er bara. Och ärligt talat gör de det, men bara en liten stund, bara några sidor, sen tar flödet slut och jag inser att min spontana historia inte har nånstans att ta vägen.

Jag verkar helt enkelt onödigt bra på att komma på korta berättelser, at the drop of a hat, men mer än så finns inte. I alla fall inte på kommando, och nåt annat skrivsätt kan jag inte, har aldrig kunnat. Jag kommer bli kung på att berätta egenkomponerade godnattsagor för mina framtida kids, det är ju ett som är säkert i alla fall, men jag vill ha mer än så. Fast hur gör man? Jag orkar inte ens läsa numera, hur fan ska jag då orka skriva?

Etiketter: , , , ,

// Anna Nio kl 5.4.09

2 Åsikter

Anonymous Bror:

Oj, det där var otäckt nära hur jag själv känner det när det gäller skapande och kreativitet! Jag har också en massa massa saker inom mig, som jag inte riktigt vet hur jag skall få ut eftersom det inte är något konkret, utan bara..hmm...en känsla av potential? Att JAG vet att jag skulle kunna skriva något helt fantastiskt eller göra en ruggigt bra låt, men att det liksom inte riktigt vill sig! För när jag sätter mig ner för att skriva eller göra musik så...blir det inte bra.. Eller, det kan visst bli bra, men bara små brottstycken av en låt, stycken som är jättebra i sig själva, men som inte med det bästa superlimmet i världen kan fogas samman till en enhet.

Skrivandet är det lite annorlunda med, där är snarare problemet att det är så sjukt mycket jobb med att skriva en bok, och eftersom jag skriver så erbarmerligt långsamt(att sitta och stirra på en mening, eller t om ett ORD i timtal är alls inget ovanligt), så tappar jag lätt fokus, och sätter mig t ex istället och skriver en kommentar på min kära systers blogg istället för att verkligen rådbråka hjärnan och piska fram de där meningarna jag vet att jag är kapabel att skapa! :(

Fast... skrivandet känns ändå lite lättare, för där VET jag att jag kan få fram något bara jag jävlas tillräckligt med det. Med musiken däremot kan jag stånga mitt huvud blodigt mot väggen som hindrar skapandet av den perfekta låten i veckor och månader utan att förstå VARFÖR det inte funkar...:(

Men jag kan inte välja att INTE skapa något, då blir jag sjuk och deprimerad och känner att jag slösar bort mitt liv på meningslösa icke-kreativa saker... MEN VARFÖR DÅ FYLLA MIN HJÄRNA MED KÄNSLAN AV ATT JAG KAN SKAPA SAKER NÄR DET ÄNDÅ INTE BLIR NÅT? Dumma gud....:(

Oj, nu har jag nästan tagit över din blogg...:) Finns det en maxlängd på kommentarer förresten? ;)

15:32  
Blogger Anna Nio:

Bror: Haha, det verkar inte finnas några gränser där, vilket förvisso är BRA, för det suger ju att dela upp det man säger i två inlägg á la Helgon eller fejan! men det är VM i kommentarslängd nu, helt enkelt!

Ja, vi kanske är släkt trots allt då, eftersom vi känner så lika. :D Ja, precis, en känsla av potential har jag också, som att man är ämnad till storhet om man bara kunde låsa upp sig själv och hitta den magiska formeln.

Sån blir jag med, man fastnar i korrekturläsning och att flytta runt stycken, istället för att fokusera vidare på intrig eller karaktärsutveckling. Men jag antar att inget blir bättre om man inte åtminstonde försöker, och övar sig fram.
Dock tror jag att det är bra att du gör nånting annat när du fastnar, att bara pressa på i såna lägen är nog föga givande. Men testa det som jag sa sist också, att avsätta tid för att skriva, varje dag (varje vardag i alla fall), och försök i alla fall, även om du en dag bara får ned ett enda ord eller kanske slopar ett helt stycke så har du i alla fall gjort nånting.
Jag behöver däremot i huvudsak öva mig i att vidareutveckla handling, samt att bemästra sidohandlingar som flätas in i huvudintrigen!

Hm, jo, det kan också vara en källa till mina problem, att jag inte skapar nånting. Men jag får en lightversion bara av att välja kläder och stil för dagen, det känns kreativt och bra. :) Fast jag vet att jag behöver mer än så, men kan inte välja/göra/begränsa/ARGH för att få det att fungera. :/ Livet är hårt, sa bonden. Grymt, sa grisen.

19:12  

Skicka en kommentar

<< Home