Woven Hand - "Dirty Blue"
Det är märkligt att man mitt i absolut ingenting kan känna sig så oförklarligt ledsen. Ospecifikt nedstämd.
"This fear is only the beginning
All for the loving hand
Yes, I smile, and I agree
It is a good night to shiver
A good tounge might make it right
All I've said above a whisper"
Jag får ofta såna vågor av grått som klämmer åt runt hjärtat, och såklart sätter sig som en extra klo i den redan smärtande ryggen. Jag tror alltid att de är opåkallade, men har nu börjat vänja mig vid att sätta mig ned och reda ut skälet istället för att svepa omkring planlöst i melankolin. För det finns alltid en orsak, people just don't get all sad bara sådär (happy people don't just kill their husbands!).
Jag tycker jag blir bättre på att hitta de olika skälen, men det verkar än så länge inte förhindra att jag ändå hamnar i de här mörka dalarna tidvis.
"There is a sorrow to be desired
To be sorrows desire"
När jag rotar runt i hjärnan och hjärtat efter den trasiga sladden så händer det ofta att jag får klarhet i något helt annat, något som pusslar ihop mig själv och hur jag faktiskt fungerar. En synnerligen bra sidoeffekt, med andra ord. Men något som skrämmer mig lite, är att en svag känsla av, ja, trivsel på något skruvat plan, uppstår när jag känner mig sorgsen.
Trivs jag med att vara olycklig och förvirrad? Jag lyssnar på min sorgsnaste musik, rensar min själ och känner, otroligt mycket. Moll-musik är verkligen nåt av det bästa jag vet, trust me on this one, det behöver jag inte vara nedstämd för att vilja höra, soul searching är både nyttigt och nödvändigt, och att verkligen känna, känna sig själv, sitt inre och sin smärta, riktigt starkt, skulle få vilken pundare som helst att slänga sin gamla spruta för att få sig lite.
"What they say is true
It is a dirty blue
This color around you
You're curled up warm
In your own little corner of Sodom
Did you agree to believe
This fall has no bottom"
Jag tror, att så länge jag inte medvetet försätter mig i deppiga lägen, så länge jag är medveten om att det är en smula freaky att känna sig lite lycklig i misären, och så länge jag jobbar mig ur dem, så är de till största delen av godo. Jag brukar säga att om det inte var för att jag ibland blev så djävulskt ledsen, så skulle jag inte heller kunna bli så over the moon-glad som jag ofta blir.
Har man aldrig varit olycklig så kan man ju inte veta när man verkligen är lycklig. Makes sense to me.
"All we move by the book of numbers
I'm held together by string
I hear not, the voices of others
The bells of Leuven ring
Fear not the faces of brothers
I've come apart, it seems"
Det kommer ta tid för mig att bli helt på det klara med vad jag bör och inte bör göra för att fungera fullt ut igen. Men ingen kan anklaga mig för att inte göra vad jag kan för att nå dit.
I'm untouchable.
Det känns fint.
"I see not the faces are covered
I'm in your amber ring
Your amber ring"
"This fear is only the beginning
All for the loving hand
Yes, I smile, and I agree
It is a good night to shiver
A good tounge might make it right
All I've said above a whisper"
Jag får ofta såna vågor av grått som klämmer åt runt hjärtat, och såklart sätter sig som en extra klo i den redan smärtande ryggen. Jag tror alltid att de är opåkallade, men har nu börjat vänja mig vid att sätta mig ned och reda ut skälet istället för att svepa omkring planlöst i melankolin. För det finns alltid en orsak, people just don't get all sad bara sådär (happy people don't just kill their husbands!).
Jag tycker jag blir bättre på att hitta de olika skälen, men det verkar än så länge inte förhindra att jag ändå hamnar i de här mörka dalarna tidvis.
"There is a sorrow to be desired
To be sorrows desire"
När jag rotar runt i hjärnan och hjärtat efter den trasiga sladden så händer det ofta att jag får klarhet i något helt annat, något som pusslar ihop mig själv och hur jag faktiskt fungerar. En synnerligen bra sidoeffekt, med andra ord. Men något som skrämmer mig lite, är att en svag känsla av, ja, trivsel på något skruvat plan, uppstår när jag känner mig sorgsen.
Trivs jag med att vara olycklig och förvirrad? Jag lyssnar på min sorgsnaste musik, rensar min själ och känner, otroligt mycket. Moll-musik är verkligen nåt av det bästa jag vet, trust me on this one, det behöver jag inte vara nedstämd för att vilja höra, soul searching är både nyttigt och nödvändigt, och att verkligen känna, känna sig själv, sitt inre och sin smärta, riktigt starkt, skulle få vilken pundare som helst att slänga sin gamla spruta för att få sig lite.
"What they say is true
It is a dirty blue
This color around you
You're curled up warm
In your own little corner of Sodom
Did you agree to believe
This fall has no bottom"
Jag tror, att så länge jag inte medvetet försätter mig i deppiga lägen, så länge jag är medveten om att det är en smula freaky att känna sig lite lycklig i misären, och så länge jag jobbar mig ur dem, så är de till största delen av godo. Jag brukar säga att om det inte var för att jag ibland blev så djävulskt ledsen, så skulle jag inte heller kunna bli så over the moon-glad som jag ofta blir.
Har man aldrig varit olycklig så kan man ju inte veta när man verkligen är lycklig. Makes sense to me.
"All we move by the book of numbers
I'm held together by string
I hear not, the voices of others
The bells of Leuven ring
Fear not the faces of brothers
I've come apart, it seems"
Det kommer ta tid för mig att bli helt på det klara med vad jag bör och inte bör göra för att fungera fullt ut igen. Men ingen kan anklaga mig för att inte göra vad jag kan för att nå dit.
I'm untouchable.
Det känns fint.
"I see not the faces are covered
I'm in your amber ring
Your amber ring"
Etiketter: Känslor, Muzak, Personligt
// Anna Nio kl 24.3.09
4 Åsikter
Det är ju så. Jag har tagit det lite till extremen. Som när jag inte hade varit deprimerad eller gråtit på typ ett år och kom att tänka på det så fick jag ångest och trodde jag var sjuk. Fast jag bara mådde bra :D
Jag tror också man behöver en liten dos av olycka ibland. Vi kommer aldrig vara glada över vad vi har om allting bara flyter hela tiden. Sen kanske man inte behöver göra som jag och fucka upp hela skiten men sån är jag haha 100% eller INGET!!!!!!!! :D
Hahaha, ja då är det ju ganska extremt! Det värsta är människor som levt i någon slags djup misär länge, och identifierat sig helt med det tillståndet. Det är så svårt att försöka hjälpa dem att må bättre och att göra nåt åt det som grämer dem så. Jag orkar ärligt talat inte med såna människor längre, de kräver alldeles för mycket och ger mindre än noll tillbaka.
Jag ska försöka att inte ta lärdom av dig i det fallet, PRÅMISS! :D
Vadå ska du inte vara otrogen med en gift afrikan, flytta till ghettot och hamna i fängelse? (eftersom du inte har jobb så blir du TYVÄRR tvungen att sitta inne!! SORRY BORRY!!)
TA LÄRDOM AV MIG! Jag är äldre och visare!! :D
JOMEN DET SKA JAG JU FÖRSTÅS!!!!!11!1 :D
Skicka en kommentar
<< Home