So Cosmo says you're fat
En konstig sak jag irriterat mig på alltför länge nu, är att det är totalt förbjudet att säga till en tjock tjej, att hon är just tjock. Då är man elak, dryg, en bitch, och mycket annat dåligt. Samtidigt verkar det inte vara nåt fel alls på att säga till en smal tjej att hon är smal.
Missförstå mig rätt nu, om någon säger till mig "Oh, vad smal du är!", med uppskattande tonfall, så är det inte så att jag blir ledsen. Det jag pratar om är det faktum att jag, under hela mitt liv, många gånger fått höra saker som: "Men usch, vad smal du är!", "Har du anorexia, eller?", "Vafan, ät nånting.", och liknande kommentarer. Detta trots att jag äter glatt och villigt, proppar i mig chips och liknande skit, inte räknar kalorier, aldrig nånsin bantat, absolut inte haft en ätstörning, eller på något sätt gjort nånting för att vara så smal som jag är.
I mitt fall är förklaringen enkel: jag har en kronisk tarmsjukdom som gör att man inte får i sig särskilt mycket näring, vilket lätt leder till att man blir underutvecklad och/eller mager. Jag skulle antagligen varit mycket längre, med matchande normalvikt till, har läkarna alltid sagt till mig, om jag inte varit sjuk. Jag skäms inte för att dra sjukdomskortet mot tanklösa brudar (det är alltid tjejer som säger såna här saker, killar ser ju bara en kropp, inte en vikt), eftersom det får folk att skämmas över sina ord, vilket jag tycker att de ska göra också.
Bara för att jag är smal ger det inte allmänheten rätt att kommentera min kropp som de behagar, och bara för att jag är smal betyder inte det att jag är perfekt och lycklig. Dessutom, även om man är perfekt och lycklig så betyder inte det att andra människor ska kasta skit på en heller, vad gagnar det? Blir deras liv bättre av det? Varför har vi så svårt att låta andra vara lyckliga? Varför projicerar man sitt eget missnöje mot dem som i ens eget tyckande har "lyckats" med det man själv inte kan/klarar? Det är knappast mitt, eller andra smala damers fel, att många tjejer önskar sig en slank kropp men helt enkelt inte har den genetik som behövs, alternativt inte den disciplin som krävs för att kontrollera kost och motion så rigoröst som det faktiskt krävs för att vara smal om man inte är det naturligt.
Jag känner massor av andra tjejer som inte har någon tarmsjukdom, men som är fullt hälsosamma och naturliga. Och smala. De har inte ens en förklaring, vilket gör avskyn och misstron (från större tjejer) mot deras genetik ännu större. Jag vet inte hur många gånger jag har läst eller sett kändisar, eller bara vanliga personer som medverkat i någon artikel, som sagt att de bara är naturligt smala. Direkt haglar de spydiga och misstroende kommentarerna från normalviktiga eller stora brudar - de smala tjejerna ljuger bara, den och den har opererat sig, de äter inget, de går på detox, och så vidare. Jag måste fråga mig hur de vet detta, sitter de inne med inside information av något slag? Eller kan det vara så att det är den gamla ohederliga avundsjukan som visar sitt fula nylle?
Jag tillåter mig själv att anta alternativ två, eftersom jag sett detta beteende upprepat och ältat i över två årtionden. Den enkla och klyschiga sanningen är att vi alla är olika. Vi kommer i olika storlekar, en del mindre, en del större. Så länge man tar hand om sin kropp och äter bra, så borde man vara nöjd. So what om du har storlek 34 eller storlek 40? Kan man inte vara fin ändå? Det jag motsätter mig är självsvält, och frosseri. Alltså sjuklig undervikt och sjuklig övervikt. Det mår ingen bra av. Enligt BMI-skalor är jag underviktig, men allt fungerar som det ska (minus tunntarmen, som sagt), så jag känner inget pressande behov av att äta upp mig till att ligga på normalskalan - min undervikt är helt enkelt inte sjuklig, det är den vikt som min kropp trivs bäst med att ha. Lika lite tycker jag att man ska pressa sig ned i vikt för att inlemma ett ideal som inte passar ens egen kropp.
Jag har inte ens valt min storlek, den valdes åt mig. Jag har vägt lika mycket sedan jag var femton år gammal, med marginella skillnader på ungefär 2 kilos fluktuation, oftast beroende på vilken tid på dygnet jag vägt mig. Med åren har jag vant mig vid att vara smal och liten, och lärt mig uppskatta det, eftersom det är så jag är byggd. Att stå och längta efter större bröst eller kurvigare höfter känns fruktlöst, är det inte bättre att jag gillar mig själv som jag ser ut? Jag har vant mig vid min tunna frame så tillvida att jag inte skulle känna mig bekväm med några extra kilon på kroppen, så nu när jag börjar sträva mot 30-åringsligan inser jag att jag behöver röra på mig för att behålla det utseende jag är van vid.
Tyngdlagen drar allt nedåt, vilket är oundvikligt, men varför inte göra sitt bästa för att trivas i sin kropp så länge man kan? Vi snackar inte radikala förändringar här, utan bara om att bibehålla sin naturliga vikt och form. Sund, hälsosam träning, alltså. Ju äldre vi blir, desto mer behöver vi motion för att må bra generellt sett. Så, är det fel av mig? Jag säger att man ska gilla sig själv som man är, sen säger jag att jag börjat träna för att fortsätta se ut som jag gör. Min poäng är att man har en basic grundform som kroppen mår bra av. Min form är smal och musklig. Någon annans form är mjuk och kurvig. Med åldern förändras allas kroppar, och vad jag uppmuntrar till, är att genom motion jobba på att hålla sig inom sin komfortzon, och genom bra mat även hålla insidan glad. Inte att pressa sig själv till en kropp som kräver otroligt mycket jobb att behålla, eller att äta sånt man inte trivs med.
Lev väl och var glad, och låt andra gör detsamma - hur kan det vara fel? Och dessutom, tänk på att även spinkiga tjejer har känslor, smal är INTE liktydigt med lycklig. Bite your tounge! :)
Missförstå mig rätt nu, om någon säger till mig "Oh, vad smal du är!", med uppskattande tonfall, så är det inte så att jag blir ledsen. Det jag pratar om är det faktum att jag, under hela mitt liv, många gånger fått höra saker som: "Men usch, vad smal du är!", "Har du anorexia, eller?", "Vafan, ät nånting.", och liknande kommentarer. Detta trots att jag äter glatt och villigt, proppar i mig chips och liknande skit, inte räknar kalorier, aldrig nånsin bantat, absolut inte haft en ätstörning, eller på något sätt gjort nånting för att vara så smal som jag är.
I mitt fall är förklaringen enkel: jag har en kronisk tarmsjukdom som gör att man inte får i sig särskilt mycket näring, vilket lätt leder till att man blir underutvecklad och/eller mager. Jag skulle antagligen varit mycket längre, med matchande normalvikt till, har läkarna alltid sagt till mig, om jag inte varit sjuk. Jag skäms inte för att dra sjukdomskortet mot tanklösa brudar (det är alltid tjejer som säger såna här saker, killar ser ju bara en kropp, inte en vikt), eftersom det får folk att skämmas över sina ord, vilket jag tycker att de ska göra också.
Bara för att jag är smal ger det inte allmänheten rätt att kommentera min kropp som de behagar, och bara för att jag är smal betyder inte det att jag är perfekt och lycklig. Dessutom, även om man är perfekt och lycklig så betyder inte det att andra människor ska kasta skit på en heller, vad gagnar det? Blir deras liv bättre av det? Varför har vi så svårt att låta andra vara lyckliga? Varför projicerar man sitt eget missnöje mot dem som i ens eget tyckande har "lyckats" med det man själv inte kan/klarar? Det är knappast mitt, eller andra smala damers fel, att många tjejer önskar sig en slank kropp men helt enkelt inte har den genetik som behövs, alternativt inte den disciplin som krävs för att kontrollera kost och motion så rigoröst som det faktiskt krävs för att vara smal om man inte är det naturligt.
Jag känner massor av andra tjejer som inte har någon tarmsjukdom, men som är fullt hälsosamma och naturliga. Och smala. De har inte ens en förklaring, vilket gör avskyn och misstron (från större tjejer) mot deras genetik ännu större. Jag vet inte hur många gånger jag har läst eller sett kändisar, eller bara vanliga personer som medverkat i någon artikel, som sagt att de bara är naturligt smala. Direkt haglar de spydiga och misstroende kommentarerna från normalviktiga eller stora brudar - de smala tjejerna ljuger bara, den och den har opererat sig, de äter inget, de går på detox, och så vidare. Jag måste fråga mig hur de vet detta, sitter de inne med inside information av något slag? Eller kan det vara så att det är den gamla ohederliga avundsjukan som visar sitt fula nylle?
Jag tillåter mig själv att anta alternativ två, eftersom jag sett detta beteende upprepat och ältat i över två årtionden. Den enkla och klyschiga sanningen är att vi alla är olika. Vi kommer i olika storlekar, en del mindre, en del större. Så länge man tar hand om sin kropp och äter bra, så borde man vara nöjd. So what om du har storlek 34 eller storlek 40? Kan man inte vara fin ändå? Det jag motsätter mig är självsvält, och frosseri. Alltså sjuklig undervikt och sjuklig övervikt. Det mår ingen bra av. Enligt BMI-skalor är jag underviktig, men allt fungerar som det ska (minus tunntarmen, som sagt), så jag känner inget pressande behov av att äta upp mig till att ligga på normalskalan - min undervikt är helt enkelt inte sjuklig, det är den vikt som min kropp trivs bäst med att ha. Lika lite tycker jag att man ska pressa sig ned i vikt för att inlemma ett ideal som inte passar ens egen kropp.
Jag har inte ens valt min storlek, den valdes åt mig. Jag har vägt lika mycket sedan jag var femton år gammal, med marginella skillnader på ungefär 2 kilos fluktuation, oftast beroende på vilken tid på dygnet jag vägt mig. Med åren har jag vant mig vid att vara smal och liten, och lärt mig uppskatta det, eftersom det är så jag är byggd. Att stå och längta efter större bröst eller kurvigare höfter känns fruktlöst, är det inte bättre att jag gillar mig själv som jag ser ut? Jag har vant mig vid min tunna frame så tillvida att jag inte skulle känna mig bekväm med några extra kilon på kroppen, så nu när jag börjar sträva mot 30-åringsligan inser jag att jag behöver röra på mig för att behålla det utseende jag är van vid.
Tyngdlagen drar allt nedåt, vilket är oundvikligt, men varför inte göra sitt bästa för att trivas i sin kropp så länge man kan? Vi snackar inte radikala förändringar här, utan bara om att bibehålla sin naturliga vikt och form. Sund, hälsosam träning, alltså. Ju äldre vi blir, desto mer behöver vi motion för att må bra generellt sett. Så, är det fel av mig? Jag säger att man ska gilla sig själv som man är, sen säger jag att jag börjat träna för att fortsätta se ut som jag gör. Min poäng är att man har en basic grundform som kroppen mår bra av. Min form är smal och musklig. Någon annans form är mjuk och kurvig. Med åldern förändras allas kroppar, och vad jag uppmuntrar till, är att genom motion jobba på att hålla sig inom sin komfortzon, och genom bra mat även hålla insidan glad. Inte att pressa sig själv till en kropp som kräver otroligt mycket jobb att behålla, eller att äta sånt man inte trivs med.
Lev väl och var glad, och låt andra gör detsamma - hur kan det vara fel? Och dessutom, tänk på att även spinkiga tjejer har känslor, smal är INTE liktydigt med lycklig. Bite your tounge! :)
Etiketter: Hälsa, Personligt, Samtiden, Träning
5 Åsikter
När jag borstade Cebbe idag (vilket ju är ett projekt på några timmar) hörde jag om det där på tvn. Dom pratade om precis samma sak på tv. Om att man ska anamma sin kropp, träna för att må bra men inte tvinga den att se ut på ett annat sätt än den vill. Det finns så många olika kroppstyper och allt som inte är forserat (+stavning?), med andra ord svält/frosseri, är ju okej. Kroppen har en trivselvikt och sedan ska man träna för att den ska må bra och vara stark och i god kondition. Träningen är att unna sig själv och sin kropp att må bra. :)
Folk som gnäller på smala tjejer är bara sura och bittra. Jag har aldrig fått höra sånt, men så är jag ju inte galet smal heller. Däremot har jag ju fått några hurringar för att jag visar upp min kropp. Känns som att det ibland bottnar sig i lite samma sak. Annars skulle dom ju kunna hålla sina åsikter för sig själva. Jag har över lag svårt att förstå varför så många envisas med att berätta sina åsikter om saker utan att man bett om det. Tyvärr är ju jag en sådan som tar åt mig och grubblar och tänker på det i all evighet med, när jag egentligen bara borde skaka av mig det. Men man kanske lär sig det med tiden. :)
Jag blir irriterad på den där bilden med "mulliga" tjejer, jag är fetare än alla dem men jag tycker inte jag är fet alls. Idealen är helt störda, "De" snackar om att beyonce är mullig liksom. Sjuk skit.
FÖrövrigt har jag aldrig tyckt du ser sjukligt smal ut. Bara så du vet :D
Helena: Medan jag satt och skrev var det motion och hälsa-prat på Oprah också, hon pratade om hur hon jojo-bantat hela sitt liv, stackars människa. Och forcerat är stavningen du är ute efter, så det var nästan helt rätt. :)
ja, folk som ska spy ut sina sällan genomtänkta och föga välartikulerade åsikter utan att vara ombedda är ingen hit, men publicerar man text eller bild på nätet är det sånt man får stå ut med, tyvärr. Folk är alltför bekväma med möjligheten att gömma sig bakom internets anonymitet, så de passar på att dela med sig av sitt missnöje till betydligt större del än de annars hade gjort. I verkligheten är det ju en bråkdel så många som snackar lika mycket dynga, helt enkelt för att de inte vågar ta konsekvenserna.
Jag tror att man antingen lär sig att mer eller mindre strunta i det eller så blir man helt nedslagen av det. Jag tycker både du och jag verkar gå mot det första alternativet. :)
Marre: Åh, tack! :D
Nej, jag vet, mullig har ju fått en jävligt konstig betydelse nu för tiden. Hittade inte heller några vettiga bilder. Jag tycker ju inte att stora fläskberg är särskilt attraktivt eller hälsosamt, men större än de där brudarna kan man faktiskt vara, utan att vara varken ful eller sjuklig!
Word.
I got it too och jag tycker det är minst lika irriterande när folk tycker att man har "tur" som har en sjukdom som gör att man inte lägger på sig. HELLO?! Det är fortfarande en sjukdom och som de flesta sjukdomar har den biverkningar. T.ex. gravidmage i tid och otid, i mitt fall...haha.
Fast vill dock påpeka att Cosmo inte skriver om bantning eller diet överhuvudtaget... Om man inte räknar träning som diet *ryser av lathet*
Emma Veronica: Äre sant, Crohns? De flesta vet aldrig vad det är för nåt, de som vet är de som har det själva eller känner nån annan som har det. :D Jag får också ballongmage när jag ätit ibland, numera svullnar den lite nästan varje gång jag äter nånting, fastän jag är väldigt frisk i sjukdomen. :(
Haha, rubriken är hämtad från Sir Mixalot's fantastiska "Baby got Back"!
Skicka en kommentar
<< Home