The shape of things to come
Det är mycket negativt skrivande här nu, jag vet det. Men det är svårt att lysa som en sol när det mesta känns som ett lortigt dike.
Faktum är, att ända sedan jag började pendla fram och åter till storstan började jag må sämre, parallellt med att jag blev lyckligare av kärleken och det lyft sådana känslor ger. Men man kan inte leva av kärlek och luft allena, har det sanningsenligt sagts många gånger. Och så snart jag hade bestämt mig för att även klara av att genomleva en flytt, så droppade hälsan ännu mer, och än har den inte klättrat tillbaka till den nivå jag hade lyckats putsa upp den till för ett år sedan. Anledningarna är många, som att måsta rota om mig i en nygammal stad, i en ny bostad, med ny möblering, nya sjukvårdskontakter, nya socialsekreterare, nya regler och nytt allting. Ärligt talat känner jag mig inte hemma nånstans än.
Jag bor i en lägenhet som rymmer omring en tiondel av mina ägodelar, vilket innebär att resten står och samlar damm hos vänliga själar som råkar ha relativt gott om lagringsutrymmen. För stunden, i alla fall. Det innebär också att jag förr eller senare måste lösa denna förvaring mer permanent - ett problem som jag inte har någon som helst lösning på just nu, eller för framtiden. Utöver detta, så saknar jag förstås en jävla massa saker som inte fick plats här, vilket spär på känslan av att inte riktigt vara hemma.
As for sjukvården verkar de knappt ha koll på vad jag heter och vill bara kasta in i mig nån åtgärd ASAP, som kan "öka min sysselsättning". Detta trots att jag förklarat flera gånger att jag är så sysselsatt som jag klarar av, vilket tyvärr inte är på långa vägar innebär att jag är så aktiv som jag skulle vilja vara. Och socialen här har helt andra spelregler än deras motsvarighet i Göteborg, och eftersom jag tragglat med en hel del byråkratiska instanser (FK, CSN, försäkringsbolag, a-kassor, Tele 2, etc) over the years så vet jag att det sista man vill göra, är ett misstag, för det kan kosta en mer än man törs gissa.
Alltså går jag som på nålar och försöker att göra rätt på alla sätt, för även om jag inte precis är i en drömsits nu, så fungerar det någorlunda i alla fall, nästippen är just ovanför vattenytan. Dessutom finns det noll och intet chanser att jag någonsin skulle orka kravla mig upp och börja om, ifall nåt skulle gå snett.
Jag är, enkelt uttryckt, skitskraj för i princip allt i mitt liv just nu. Läget är inte helt chill, med andra ord. Så ni får nog leva med en hel del negativa inlägg här, tills jag lyckas vända mig från framstupa sidoläge till en mer bekväm position. Wish me luck.
Faktum är, att ända sedan jag började pendla fram och åter till storstan började jag må sämre, parallellt med att jag blev lyckligare av kärleken och det lyft sådana känslor ger. Men man kan inte leva av kärlek och luft allena, har det sanningsenligt sagts många gånger. Och så snart jag hade bestämt mig för att även klara av att genomleva en flytt, så droppade hälsan ännu mer, och än har den inte klättrat tillbaka till den nivå jag hade lyckats putsa upp den till för ett år sedan. Anledningarna är många, som att måsta rota om mig i en nygammal stad, i en ny bostad, med ny möblering, nya sjukvårdskontakter, nya socialsekreterare, nya regler och nytt allting. Ärligt talat känner jag mig inte hemma nånstans än.
Jag bor i en lägenhet som rymmer omring en tiondel av mina ägodelar, vilket innebär att resten står och samlar damm hos vänliga själar som råkar ha relativt gott om lagringsutrymmen. För stunden, i alla fall. Det innebär också att jag förr eller senare måste lösa denna förvaring mer permanent - ett problem som jag inte har någon som helst lösning på just nu, eller för framtiden. Utöver detta, så saknar jag förstås en jävla massa saker som inte fick plats här, vilket spär på känslan av att inte riktigt vara hemma.
As for sjukvården verkar de knappt ha koll på vad jag heter och vill bara kasta in i mig nån åtgärd ASAP, som kan "öka min sysselsättning". Detta trots att jag förklarat flera gånger att jag är så sysselsatt som jag klarar av, vilket tyvärr inte är på långa vägar innebär att jag är så aktiv som jag skulle vilja vara. Och socialen här har helt andra spelregler än deras motsvarighet i Göteborg, och eftersom jag tragglat med en hel del byråkratiska instanser (FK, CSN, försäkringsbolag, a-kassor, Tele 2, etc) over the years så vet jag att det sista man vill göra, är ett misstag, för det kan kosta en mer än man törs gissa.Alltså går jag som på nålar och försöker att göra rätt på alla sätt, för även om jag inte precis är i en drömsits nu, så fungerar det någorlunda i alla fall, nästippen är just ovanför vattenytan. Dessutom finns det noll och intet chanser att jag någonsin skulle orka kravla mig upp och börja om, ifall nåt skulle gå snett.
Jag är, enkelt uttryckt, skitskraj för i princip allt i mitt liv just nu. Läget är inte helt chill, med andra ord. Så ni får nog leva med en hel del negativa inlägg här, tills jag lyckas vända mig från framstupa sidoläge till en mer bekväm position. Wish me luck.
Etiketter: Personligt, Sjukdom
// Anna Nio kl 3.3.09
4 Åsikter
men kan du inte bara boxa upp allt som inte får plats hos dig o lämna hos din mamma? föräldrar brukar ju ha källare eller mer plats typ...och då kan du lätt åka dit o plocka åt dig det du behöver osv? jag har blockerat ett halft rum hos mina stackars föräldrar med grejer och dessutom dumpat min katt där...heheh.
försök att inte oroa dig, allting kommer fixa sig förr eller senare och du kan inte göra nåt stort "misstag" så allt rasar...du bor i sverige liksom. jag vet att det är lätt att förstora upp såna grejer o skrämma upp sig själv...men till slut pusslar skiten ihop sig och du kommer vidare, keep the faith my friend! Soc o sånt folk har ofta en tuff attityd o jag vet inte riktgit varför men det är oftast bara just det - en attityd, bry dig inte!
*massa kramar o pepp*
Linda: Mina päron bor i lägenhet. :/ De har visserligen en sommarstuga, men merparten av mina grejer behöver stå varmt, så de inte får fuktskador. De står hos Jockes föräldrar och hans syster i nuläget, men jag känner ju att allt inte kan stå där hur länge som helst heller. Nåt måste jag göra med allt, förr eller senare.
Jag är bara rädd att man ska glömma nån blankett eller inte uppfylla tillräckligt med krav, eller liknande, för i såna fall sågas man av med huvudet före. Jo, det löser sig nog, men det är så mycket som ska hållas koll på och ordnas med nu att huvudet snurrar runt (men inte av, hoppas jag). :O
Tack, vännen! :*
Usch, jag förstår dig. Jag orkar inte ens skicka ett mail eller öppna ett brev om dagarna, enbart det som måste göras görs. Och knappt ens det. Jag får spatt och spader på att bo inklämd på liten yta, utan det mesta av mina saker. Bara att ha tillgång till alla mina kläder i ordnade garderober känns som en dröm just nu. Ännu mer att kunna gå in i ett rum och stänga dörren om mig. Ensam. Med bara mig själv. Jag behöver sånt och mår jättedåligt utan den möjligheten. Och då har jag ändå ingen sockontakt som strular, och min psykolog har lovat att jag får fortsätta hos henne trots att jag tillhör annan del av staden nu. SÅ jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det är där uppe.
Min bror har också kontakt på soc. Dom är inte på långa vägar så hjälpsamma som här nere. Efter mycket strul hade hon lovat att allt skulle flyta på, att nu är det inget mer som kan strula. Men, samma dag han skulle ha fått pengar fick han plötsligt krav på någon information istället. Hon har alltså haft uppåt två veckor på sig att be om det, men kommer med det den dag han skulle haft pengar. Sedan passade hon på att vara ledig resten av veckan så hon inte gick att nå. Så där satt han med inkassokrav på en räkning från csn och en andrahandshyra som redan varit sen flera gånger innan. Sånt hon lovat inte skulle kunna hända. Kul va? Det bättras ju på av att telefontiden är en timme om dagen, tre dagar i veckan. Strålande service! Det är ju sånt som gör att folk mår så bra och känner sig så starka. Eller? :( Hoppas du slipper sånt tragglande med blanketter hit och dit och att det flyter på bättre för dig. *kramar*
Helena: Åh, jag vet precis hur det känns. Skönt att du slipper byta psykologkontakt i alla fall. :)
Men fyfan, vilken jävla mara! :O Min socialsekreterare verkar väldigt snäll, det lilla jag träffat av henne, men reglerna är ändå mycket hårdare, och konstigare, här uppe än de var i Gbg. Till exempel kan jag tydligen inte fördyra min hyra, vilket innebär att jag inte kan skaffa eget boende, eller större boende, om inte hyran är densamma, eller lägre. I nuläget betalar jag 2500 pix. Lycka till med det, liksom. Sjuk inställning, klart man måste kunna flytta om man måste - jag är ju inneboende just nu, hade de tänkt att jag ska vara det tills jag är frisk? Tänk om jag inte kan bo kvar då, vad gör de då? Otroligt dumma regler, som sagt.
Hoppas allt känns bättre för dig snart också, kram!
Skicka en kommentar
<< Home