Nine shitty movies that everyone loves

Inspirerad av den episke Maddox nästan lika episka lista Five shitty movies that everyone loves, tänkte jag göra min egen version (did you see that one coming?), fast med ännu fler oförtjänt hyllade skitfilmer.

#1. Gudfadern
Amen VARFÖR älskar alla detta? Jag ska börja med att erkänna att jag inte ens sett klart den - eftersom jag inte stod ut med mer tråkigt maffiajolm! Åh, jag avskyr maffiafilmer så innerligt, så den enda som inte är förvånad över att även "Gudfadern" fick smaka en släng av sleven är nog jag.

Jag vet ingen annan som förstår min avsky, fast den egentligen är väldigt logisk. Alla maffiafilmer är såhär: Gärna en berättarröst, men inte ett måste, dock handlar det om en ung kille som börjar i maffian, allt går jättebra och massa folk dör, killen tjänar grova stålar och köper kostymer och bilar och sprit. Sen börjar allt gå dåligt när killen blir äldre, och ännu mer folk dör, alla blir knarkberoende, det skriks en massa på alla, alla dör. Slut!

Varför ska jag se trehundra jävla maffiafilmer för, det räcker ju med en, och inte ens den gillar jag! Nuff said. Och om någon mot förmodan undrar: nej, jag har inte sett del 2 och 3 av "Gudfadern", kommer garanterat aldrig göra det heller. Jag har bättre saker att göra med min tid, typ aom att se gräset växa.

Motvikt: Enda maffiarullen jag tycker om är "Scarface" (1983, fast jag är sugen på att se originalet nån dag faktiskt), förmodligen för att jag för ovanlighetens skull tycker att Pacino verkligen platsar i den rollen, och för att knarkhögs/"say hello to my little friend"-scenen är jävligt sevärd.

#2. Kill Bill

Nej, detta är inget mästerverk. Nej, Tarantino är inte automatiskt bra. Del två är nåt av det sämsta jag sett på senare år, rent av. Faktum är att den gode Quentin är lite av en hit or miss-kanon, antingen gör han något nästan sinnessjukt sevärt, eller så kokar han soppa på en spik och skiter ur spiken in front of a live studio audience.

Men alla jublar ändå, karln är ju ett geni! Pfft, ge mig ett bryt! Hade han sansat sig och inte levat i total hybris, utan klippt ned pekoralet till en film så hade det varit en helt annan femma. Del ett vill jag minnas hade sina stunder, helt klart, men jag hade velat se historien avslutad med den, istället för att dras ut till farligt tunn soppa i del två.

Motvikt: Tacka vet jag "Reservoir Dogs" och "Pulp Fiction", där snackar vi geni, för att inte tala om storyn till "Natural Born Killers", praise the lård!


#3. Quadrophenia

Jag vet inte vad jag ska säga. *SPOILER ALERT* Jag satt och längtade efter att den skulle ta slut, jag satt och ÖNSKADE att huvudkaraktären skulle köra utför stupet i slutet. *END SPOILER ALERT* Jag förstod, fram för allt, ingenting av denna films storhet. Det enda jag gillade var Sting och hans koola hoj. Resten sög getstjärt. Jag har till och med blockerat ut handlingen helt, så hemskt var det.

Motvikt: "This is England", som också belyser brittisk ungdomskultur och musik, i viss mån, men på ett så oerhört mycket bättre sätt än "Quadrophenia".

#4. Rent

Beskådandet av denna vedervärdiga sång- och dans- (och aids-)smörja gjorde att jag ännu en gång kände att jag befann mig på fel planet, då jag och min vän, efter att ha hatat oss igenom två timmars förhandsvisning av vad måste vara de sämsta musikallåtar jag nånsin hört, får frågan om vi tyckte om filmen. Vi svarade givetvis unisont att den var helt sjukt dålig och att vi nästan dött inne i salongen (vaddå överdrift? Whaddaya mean?), och möttes av en stor förvåning, för tydligen hade ALLA andra utpasserande älskat skiten. ÄLSKAT den. Vad missade vi?

Det börjar uselt med ett gäng bortskämda idioter som inte tycker att de ska behöva betala sin hyra, därav titeln. Öh, ok? Och dessa ska man alltså sympatisera med? Det sjungs bortom all besinning, även fast det inte verkar finnas någon egentlig värdefull information att förtälja, eller för den delen, någon typ av igenkänningsbar melodi att höra på. Man hatar alla och bryr sig inte om dem för fem öre, utan försöker frenetiskt gräva en tunnel ut ur salongen för att slippa höra mer meningslösa texter.

Jag har helt enkelt full förståelse för alla som säger att de hatar musikaler, efter att ha sett "Rent". Jag hoppas alla karaktärerna fick HIV och dog efter att filmens handling tog slut, i alla fall i teorin.

Motvikt: Musikalmässigt kan jag varmt rekommendera "Moulin Rouge!", som även den är en allt annat än lycklig tilldragelse, och som dessutom på ett ovanligt kreativt sätt utnyttjat existerande sångpärlor till att bli nya och välpassande musikaliska upplevelser, och vill man istället se en gripande film om HIV har vi ju alltid "Philadelphia" istället.

#5. Irréversible

Den här är väl kanske lite magstarkt att säga att alla älskar, men nog är den hyllad trots att den är vedervädig i alla fall. En nio minuter lång anal-våldtäktsscen, utan klipp, klarar fan inte jag att se. Men denna vidriga våldtäkt är inte enda skälet att jag ogillade filmen. För till scenens försvar får man säga att den verkligen hittar hem: man mår så jävla illa av att se den, eftersom den känns så otroligt verklig. Jag kan fortfarande inte gå i gångtunnlar utan att få ångest. Men bortsett från den då, är filmen något att ha?

Nej, det kan jag inte påstå, jag blev bara irriterad och förvirrad av handlingen, som visas baklänges, och orkade inte med dessa sydländska hetsiga utbrott (jag har mycket svårt för nästan alla spanska filmer av samma skäl), så jag gjorde något jag nästan aldrig gör: jag lämnade biosalongen halvvägs in i filmen. Har inte känt något behov av att se klart den vid senare tillfälle heller, så den hamnar i samma fack som "Gudfadern": filmer jag vägrar se klart eftersom jag inte stod ut med att se dem.


Motvikt: Se istället "Memento" om du vill se en bakvänd film, eller varför inte "Pulp Fiction", återigen (den tåls att nämnas flera gånger). Behöver man se något trovärdigt och vidrigt om sexuellt utnyttjande tycker jag att man kan ta sig an "Lilja 4-Ever", som trots att den är mer eller mindre svensk (se #9) är riktigt, riktigt bra.

#6. I'm not there

Intressant, ännu en film jag vägrat se klart, jag börjar skönja ett mönster här. :D Många filmer är inte superbra, men man vill ändå se klart dem för att få veta vad som händer, eftersom man lagt ned nån timme på handlingen redan och är nyfiken, helt enkelt. Sen finns det filmer där man inte förstår vad som händer alls, och bara sitter som ett frågetecken i soffan och känner hur tankarna flyter iväg och hittar på annat. Som i "I'm Not There".

Kan någon berätta vad den handlar om? Bobbans liv, sägs det, men vi som inte är djupt insatta i varje millimeter av hans historia, är det meningen att vi ska hänga med? Jag ägnade de 20-30 minuter jag såg åt att tänka "Är det där Bob Dylan? Eller är det där han?" och "Vad händer?". Sen stängde jag av och gav upp. Det känns som att det kan räcka med att jag faktiskt läst karlns självbiografi, eller del ett i alla fall, och blivit så sur på honom via den att jag nästan kastat boken i väggen vid flera tillfällen (han är så jävla gnällig att jag vill slå honom med en tegelsten!). Men trots detta kunde jag alltså inte begripa en enda scen på en halvtimmes tid. Now, that can't be good.

Motvikt: Givetvis utmärkta "Walk the Line", om mr Cash's liv på jorden. Handlingen är inte helt verklighetstrogen alla gånger, men det är marginellt och ursäktat, eftersom man måste göra om memoarer till att fungera på film, inte bara i textform.

#7. Farväl Falkenberg

Handling? Anyone, anyone? Dialog? Anybody? ANYTHING?

Om jag mot förmodan hyst ett begär att besöka Falkenberg (vilket jag inte gjorde, bara så att vi har det klargjort) innan jag försökte traggla mig igenom denna improviserade hemvideo med konstnärsambitioner (det finns få saker jag hatar så mycket som konst) så ströps dessa förhoppningar (vilka, påminner vi oss, inte ens fanns) tvärt. Jag bryr mig inte om hela Falkenberg brinner ned, då kan jag i alla fall säga "FARVÄL, and good riddance!".

Motvikt: För mer och mycket bättre melankoliskt hemvändande vill jag slå både ett och två slag för "Garden State", där Zach Braff kommer tillbaka till Jersey för att begrava sin mamma och förstå sig på sin pappa, men mest av allt, sig själv.

#8. [Rec]

Jag både gillar och ogillar skräck: jag gillar överraskande, nytänkande skräckfilmer, jag gillar tysta, smygande skräckfilmer, jag gillar hot man inte får se helt, och hot som är överanaturliga eller i form av kvinnor, barn och andra "svagare" gestalter. Jag gillar inte supersnabba, superstarka, obviousley teleporterande, MEN ändå inavlade kretiner på galna psykopatjakter, tonåringar som åkt vilse, en efter en som dör, etc etc. Västerländsk skräck: 0, österländsk skräck: 1, helt enkelt.

Där i mitten står europeisk skräck, ett inte alltför stort område i min filmiska sfär i alla fall. Och "[Rec]" är spansk (Spanien som då är ett av mina svåraste filmländer), vilket även "Barnhemmet" är. Dessa två har dock inget gemensamt i min bok. Där "Barnhemmet" skrämde mig rätt rejält och kändes som en välgjord film på alla sätt, gjorde "[Rec]" mig enbart fruktansvärt irriterad. Kunde de ha valt en jobbigare huvudkaraktär? Jag är tveksam till detta. Vi var ett gäng personer som såg filmen och merparten av publiken satt och SKREK "Men döda henne då, DÖDA HENNE SÅ HON HÅLLER KÄFTEN!", vilket inte precis var tanken med filmen. Tror jag.

Förutom detta så kändes upplägget trött, hotet ännu tröttare och slutet tröttast av allt. Ja, själva hotet var lite obehagligt, I'll give you that, men inte nämnvärt skräckframkallande. Ändå tjatades det så mycket om hur nyskapande och otäck filmen var. Vardå?

Motvikt: "The Descent" skrämde skiten ur mig på riktigt. Det är mycket, mycket sällan som jag skriker rakt ut och drar upp fötterna i soffan när jag ser o-asiatisk skräckfilm, men när jag såg den här filmen var det just vad som hände. Bonus är att alla rollerna spelas av kvinnor, utan att vara typiska skräckfilmskvinnor (= storbystade, blonda, kåta, skrikande och dumma). Givetvis rekommenderar jag även tidigare nämnda "Barnhemmet" för den som behöver bli rädd en stund.

#9. Så Som i Himmelen

Svensk film. Jag vet inte vad jag ska säga om svensk film, annat än att jag skäms infernaliskt över merparten av den dynga som produceras i vårt lilla land numera. Som motvikt kan vi ta Hasse & Tage: de visste hur man gjorde fruktansvärt underhållande filmer som fortfarande är helt fantastiska, trots 40 år på nacken. Bergman har även han lyckats ett antal gånger, även om jag inte kan uttala mig om hans totalproduktion, då jag inte sett allt han hittade på under sin livstid.

Men det allra, allra mesta som kommer ut ur filmsverige är verkligen inte bra. Som "Så Som i Himmelen", som var Oscarsnominerad för bästa utländska film och allt, god only knows why.

Michael Nyqvist kommer som utbränd dirigent till en liten håla i snön och rör om i grytan, alla börjar leva upp - utom några surkartar som extremt övertydligt ska hålla på sina gamla sätt trots att de uppenbarligen inte fungerar längre - dåliga äktenskap kraschar, kärlek spirar mellan utbölingen och byns slampa, ALLA BÖRJAR LEVA IGEN, bla bla bla. En handling man kan räkna ut på två sekunder, och det väljer de att Oscarsnominera? Är det meningen att man ska känna med alla de här karaktärerna och deras personliga förändringar? Jag känner bara att det är förutsägbart och skådespelat.

Min teori om vad som felas filmproduktionen i detta land är att vi håller en alltför anglo-saxisk dramaturgi, vi försöker göra som de gör i USA, helt enkelt. Men gärna parat med typiska svenskheter, helst sånt som svenskar i pinsamhet skrattar igenkännande åt. Detta ger en mycket schizofren helhetsbild. Ta vilken Persbrandt-roll som helst: han höjer rösten och pratar rakt på sak om sina känslor. Gör vi så i Sverige? Jag menar, stereotypiskt? Nej, det gör vi inte. I Sverige är vi tystlåtna, regelrätta, kyliga, reserverade, hyser stark gruppmentalitet, fruktar det okända, ser ner på personliga framgångar och håller oss på vår kant. Vilket, paradoxalt nog, gärna bakas in tillsammans med de här "MEN FATTAR DU INTE ATT JAG ÄR RÄDD?"-utbrotten och dylikt.

Så, i de svenska filmerna när de har högljudda gräl mitt i affärer, springer efter sin älskade på flygplatser, hittar på något egensinnigt i den lilla byn, sätter sig upp mot sin chef, etc etc, SAMTIDIGT som de står i kö medan banktjänstemannen är på lunch - utan att våga fråga, pratar skit bakom ryggen på den vackra tjejen som alla vill ha - eller vara, osv osv, så känns det bara otroligt falskt. För det översvallande sättet är inte så man beter sig här. I Amerika: ja, men i Sverige: nej. De andra delarna är vi, men det finns more to us än bara dumma och pinsamma saker också. Sverige måste inse att vi inte är, och inte behöver vara, något annat än det vi är.

Motvikt: "Lars and the Real Girl". Inte precis samma sak, men helt klart en snöig liten by där saker förändras ganska ordentligt på grund av en persons agerande. Fast bara tusen gånger bättre än larviga, fejkade "Så Som i Himmelen". Det är också så otroligt skönt att Ryan Gosling äntligen får fler roller som matchar hans talang. För mer av den varan, se "The Believer" och "Half Nelson" också, yum yum.