Living in denial

"På julen får man ta från det undre lagret också", säger den glada kvinnan i en halvklassisk reklam för Aladdin choklad (jag kan för övrigt aldrig fatta skillnaden på Aladdin och Paradis, men jag tror den ena enbart härbärgerar ljus choklad medan den andra är en integrerad historia), som gick för många år sen. Som på en given signal moffar då någon sweet toothed ingift slätkingjävel i form av Peter Magnusson åt sig all choklad, till övriga julfirares missnöje.

Och jag fattar det roliga här, det gör jag faktiskt. Men vad jag inte fattar är hur någon, med vett och vilje, kan vara så hård mot sig själv att den känner att den inte KAN äta godiset från det undre lagret innan det första lagret är helt slukat. Jag menar, det är bara choklad, hallå? Och det är dessutom din choklad, du får göra vad fan du vill med den! Antingen har du köpt den själv, eller fått den av någon. Eller kanske snott den, och då kan vi förstås debattera äganderätten till en stulen sak, men det ska vi låta bli, ser ni. Kontentan är att det är DIN choklad. Vill du äta alla Trillingnöt och sen kasta resten? Det går bra. Vill du bjuda bort alltihop till släktingar på julafton och inte smarra en endaste pralin för eget bruk? Gott, gör så. Vill du mosa sönder varenda bit och skapa värdelös konst med klägget? Be my guest (men förvänta dig bara inte att jag ska uppskatta den). Vad du än väljer så behöver du verkligen inte känna att det inte är okej att göra som du vill med din egen, jävla sketna choklad-ask. Skärp dig, mannen!

Likadant som jag känner inför detta bisarra och onödigt strikta förhållande till meningslösa vardagssituationer, känner jag inför de som inte kan sätta ett eget, privat, på inga vis officiellt eller slutgiltigt, högt betyg på en film de just sett och älskat. För att det inte var en seriös film. Vi pratar inte om journalister eller recensenter här, utan om random moviegoer. En människa som gett erkända filmer som till exempel "Gökboet" eller "Sunset Boulevard" en femma - av fem möjliga - i sitt eget sinne, sin privata intressesfär. En människa som sedan sett något i stil med "Easy A" eller varför inte "The Other Guys", och njutit oavbrutet av den filmiska upplevelsen, men av någon anledning failar att erkänna sin ohöljda kärlek via ett symboliskt betyg. Alltså väljer man att säga att man tycker att den larvigare filmen är bra, men att den får en tvåa, kanske en trea, på sin höjd. Fast man skrattade, grät och till fullo dyrkade filmen i fråga. Jag vet inte om jag försov mig när alla fick instruktioner i hur förbjudet det är att gilla olika saker lika mycket, eller när man blev itutad att "Gudfadern" och "Fletch" don't mix, för jag fattar ingenting av detta trams.

Man kan gilla vitt skilda filmer, precis som man kan tycka om helt olika typer av musik. Jag gillar både Ray LaMontagne och E-rotic och Depeche Mode. Bland andra. Därmed inte sagt att alla dessa källor till förnöjelse stimulerar samma känslor inom en. Men de skänker lika mycket lycka, bara i olika former och på olika plan. Vi tar ett extremt exempel: alla krig tar slut och världen lever i fullständig fred. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Exempel två: du får biljetter till den utsålda spelningen med ditt favvoband in the whole wide YEURLD i oväntad present av nån som står dig nära. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Men ändå är detta två olika sorters lycka, är ni med mig här?

Vad jag vill ha sagt med detta är att lycka är lycka. Oavsett hur stor den är eller vilken del av dig den spirar i. Så sluta dumma dig och ät din choklad hur du vill, älska all din musik och njut ända ut i fingerspetsarna av dina bästa filmer.

Whatever floats your boat, vettu.

Filmcitat #7 och #8: facit

Jaha, här inser jag just att jag publicerade en filmcitatsomgång i januari (JANUARI), som jag ännu inte lagt upp ett facit till. Plus omgång #7 från oktober (OKTOBER). Förra året (TVÅTUSENTIO). Eh. Oj.

Without further ado så får ni därmed svaren på de citat som ingen prickade in!

Facit för filmcitat #7
3. "-What are we gonna do, Bob?
-Well, we're safe for now. Thank goodness we're in a bowling alley." - "Pleasantville"
5. "-Have you ever killed anyone?
-Yes, but they were all bad guys." - "True Lies"
6. "Butler? Oh, I bet there's hanky panky going on there!" - "En Hon-djävuls Liv och Lustar"
8. "-I hope you're happy in the life you've chosen.
-Don't quote Dickens in my apartment!" - "Orgazmo"
17, "-Why, those are Jan Bathgate's underpants, I'd know them anywhere!
[the others look at him, somewhat baffled]
-What, a man's entitled to some experimenting in his golden years." - "Top of the Food Chain"
19. "I can smell fear in any man, and passion in any woman!" - "Private Benjamin"


Facit för filmcitat #8
1. "You know, you're the tallest short guy I've ever seen." - "Cannonball Run II"
4. "-Hey, hey, what are you, from the press?
-No, no, we're from Orlando.
-I don't believe it, I got tourists photographing the body!" - "Pretty Woman"
5. "I'm really sorry your mom blew up, Ricky." - "Better Off Dead..."
10. "I'll shove that bat up your ass and turn you into a popsicle!" - "The Warriors"
11. "Wow, he's really in love with himself, and I thought it was just a summer romance." - "Twister"
13. "-You're the only person in the world I can count on. Cause I know that no matter what, you'll always be here.
-That's what you think. I'm leaving town." - "Ghost World"
14. "-Who's that?
-Mr Crane, my history teacher, and he's very nice.
-HE is an asshole.
-You haven't even spoken to him yet!
-Charlotte, I don't need to speak to him. He's driving an Edsel, for chrissakes!" - "Mermaids"
18. "That guy did not just get off the fucking couch. If he did, I want a couch like that." - "The Fighter"
19. "-You are the wind beneath my wings, man!
-Hey, did you ever know that you're my hero?" - "Prime"

Filmcitat #8

Oy vey, me hearties! Nu har jag skrapat ihop tjugo nya (nåja, nya för tävlingen i alla fall) filmcitat som det gäller att spika! Förra omgången har fortfarande några repliker som ingen lyckats placera, för den som känner att det inte räcker med de sprillans nya minnesvärda ord jag serverar er nedan. Antar att alla intreserade är bekanta med förfarandet vid det här laget, men just in case så får ni regelboken serverad once again.

Regler: Inget fuskande, inga sökmotorer, inga viskande experter som matar en med information. Det enda man vinner är den inre glädjen i att ha rätt, så fusk är med andra ord lika meningsfullt som slikt förfarande i patiens, bantning, tandvård eller andra saker som enbart gäller ens personliga välmående och lycka. :D När man tror sig veta källan till något eller några citat så skriver man ut nummer och titel i kommentarerna, så berättar jag snarast huruvida man vet man vad gläfser om, eller inte - även detta i kommentarsfältet. När ett citat är plockat skriver jag ut det i fetstil. Fet som i ja mon, fett rätt, len! Alles klar?

1. "You know, you're the tallest short guy I've ever seen."
2. "He's not the Messiah, he's a very naughty boy!"
3. "And you are to refer to me as 'idiot', not 'you Captain'! ...You know what I mean!"
4. "-Hey, hey, what are you, from the press?
-No, no, we're from Orlando.
-I don't believe it, I got tourists photographing the body!"
5. "I'm really sorry your mom blew up, Ricky."
6. "-Well. It's not the Hoover dam.
-I know it isn't, it was built by the pilgrims."
7. "Well, hello Mister Fancypants. Well, I've got news for you pal, you ain't leadin' but two things right now: Jack and shit... and Jack left town."
8. "You can go suck a fuck!"
9. "I'm a Derek - Dereks don't run!"
10. "I'll shove that bat up your ass and turn you into a popsicle!"
11. "Wow, he's really in love with himself, and I thought it was just a summer romance."
12. "-What's wrong with his rabbits, man?
-They're not rabbits, they're hens.
-Nah - rabbits!
-Well, if they're rabbits, where are their ears?
-That's what I'm sayin'!"
13. "-You're the only person in the world I can count on. Cause I know that no matter what, you'll always be here.
-That's what you think. I'm leaving town."
14. "-Who's that?
-Mr Crane, my history teacher, and he's very nice.
-HE is an asshole.
-You haven't even spoken to him yet!
-Charlotte, I don't need to speak to him. He's driving an Edsel, for chrissakes!"
15. "-Perhaps you should embroider a red A on your wardrobe, you abominable tramp.
-Perhaps you should get a wardrobe, you abominable twat!"
16. "-You don't like raisins?
-Not really.
-Why?
-They used to be fat and juicy and now... they're just twisted. They've had their lives stolen. Well, they taste sweet, but really they're just humiliated grapes. I can't say I'm a big fan of the raisin council."
17. "Now if you’ll excuse me, I’m going to go on an overnight drunk, and in 10 days I’m going to set out to find the shark that ate my friend and destroy it. Anyone who wants to tag along is more than welcome."
18. "That guy did not just get off the fucking couch. If he did, I want a couch like that."
19. "-You are the wind beneath my wings, man!
-Hey, did you ever know that you're my hero?"
20. "I look like you wanna look. I fuck like you wanna fuck. I'm smart, capable, and most importantly: I am free in all the ways that you are not."

Ostigt värre

Jag glömde nästan att jag i addendum till posten om vedervärdiga svenska titelöversättningar måste posta Grotescos fejktrailer till hittepå-filmen "Ched Dad", vilken fick mig att gråta av skratt de första fem tittarna. Minst.

Och filmens översatta titel är så perfekt lökig att jag nästan inte orkar mer. :D

Titeltrubbel

Mången är den gång då jag himlat med ögonen åt en översatt titel. Frekventa besökare här torde vara införstådda med min vurm för språkliga ting, och veta hur mycket jag hatar dåligt översatta filmer. Givetvis hatar jag också illa "översatta" titlar. För i de här fallen handlar det inte ens om att översätta, utan om att frivolt hitta på en helt egen titel, gärna en som inte ens påminner om originalet.

Vi kan ta ett exempel (yes, let's!): "Hur Jag Lärde en FBI-agent att Dansa Marengo" kan vara en av de fulaste och töntigaste titlar jag hört i hela mitt liv. Denna märkliga översättning finns till och med omnämnd i filmens trivia på iMDB, så att hela den engelsktalande och uppkopplade världen kan sitta och skratta åt våra korkade översättare och deras galenskaper. Mysigt, va? Filmen i fråga heter egentligen "My Blue Heaven" (1990), och är med andra ord inte alls förtjänt av all min bitterhet, eller att dränkas i visualiserad galla. Okej att det inte är världens bästa rulle, men så dålig som sin svenska titel är den verkligen inte, det är nästan inget. Så vad skulle den fått heta, då? Ja, det är en bra fråga (Sitter jag och tackar mig själv för bra frågor nu? Herregud!), innebörden av själva uttrycket 'my blue heaven' är jag faktiskt inte helt hundra på, men jag tycker ett rimligt påstående är att säga att det är en oxymoron; min himmel är hemsk, ungefär. Så, ett avskyvärt - men mindre hemskt än slutresultatet - förslag kunde vara "Mitt Härliga Helvete" eller dylik buskisartad konstruktion. Om man nu då prompt måste översätta skiten, vill säga. Vilket man inte måste.

Om vi vadar vidare in i 90-talets titelhaverier hittar vi romcom-härket "It Could Happend to You" (1994): en smörig skitsak, tydligen baserad på verkliga händelser och allt det (smäktande stråkar - check), men varför in the name of all that is holy kände man sig tvingad att döpa om skiten till "Polis Ger Servitris Två Miljoner i Dricks"? Var det månne göteborgare ansvariga för titelmarkeriet då, som inte kunna hålla sig ifrån ordvitsandet att 'polis' och 'servitris' rimmar? Det värsta är att det här känns som den rimligaste förklaringen; are we not in the hands of a lunatic? I senare video-releaser vill jag minnas att den diskret döpts om till "Det Kan Hända Dig" istället. Varför den inte fick denna, betydligt mer passande, titel in the first place is beyond me.

Men speaking of romcoms och 90-tal, så kom en betydligt bättre film i genren ut 1999: "Blast From the Past", med Brendan Fraser, 90-talets it-girl Alicia Silverstone, och Christopher Walken bland andra. Fast jag skulle inte nämna den i det här inlägget, om det inte vore för dess hysteriskt löjliga försvenskade titel: "Rätt Upp i 90-talet". Amenjabadööör! Om de åtminstone skrivit 'opp' istället för 'upp', för att markera gammalmodigheten hade det varit ett svagt steg upp från vinterkräksjuka till vanlig magsjuka för översättarpajasarna! Och apropå 'opp' påminns jag om "Morfar Opp i Dagen"("Father's Little Dividend" (1951)), som uppföljaren till "Brudens Fader" (1950), fick heta i Svea rike. Här har vi nåt så ovanligt som en översättning som ger en betydligt mer resonabel titel än originalet. Om den hade översatts till något mer direkt, i stil med "Pappas Lilla Vinstandel" vetifan om nån hade fattat... ja, nånting. Men vare sig man hade Spencer Tracy i tankarna när man kliade sig i skallen över "Blast From the Past" eller inte så är "Rätt Upp i 90-talet" en bedrövlig titel. Varför inte klämma till med "Tjong i Framtidsmedaljongen, Länsman!" istället, om man ändå är ute efter armhålepruttar och spex? Eller kanske översättarna känner till att man inte går full retard, trots allt?

Men min antifavorit-idiot-titel av alla måste ändå vara "Heathers" (1989), denna underbara film, som alltså fick (eller tvingades, snarare) heta "Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner". en gång till: "Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner". Nejmen, ÅH vilken festlig titel, Göte, den måste vi ju se! Säkert en fars med Nils Poppe! Or not. Jag kan riktigt höra Benny Hill-musiken varje gång jag ser den svenska titeln i skrift. Vilket inte är helt accurate gällande den filmen, might I add. En annan synnerligen korkad översättning, och en riktig klassiker i ämnet, är förstås den gamla b-skräckisen "Them!" (1954), som i Sverige fick heta "Spindlarna". Ja, för all del, "De!" kanske var lite väl kort, så kort så det inte ens hinner vara snärtigt, men problemet är bara att filmen inte handlar om spindlar, utan om gigantiska myror. FAIL. "Ta Mig Igen - Taiger" (ja, Taiger, fast karaktären heter Tiger), är ännu en stackare på huggkubben för WTF?-titlar: egentligen heter filmen "Pretty Maids All in a Row" (1971) och inte är den mjukporrkomedi den svenska titeln ger sken av, utan mer av en lätt underhållande dramathriller, allt enligt originaltiteln. Vad KONSTIGT att originaltiteln är korrekt och den översatta... inte. Hmmmmm!

Det här inlägget är kraftigt inkomplett utan att nämna Goldie Hawn, som omedvetet lyckats medverka i en ändlös radda av "Tjejen som..."-filmer. Detta trots att det egentligen bara är en enda titel på människans CV som hetat något i stil med detta slitna prefix. I Goldie Hawns fall verkar allt ha börjat någorlunda med "The Girl from Petrovka" (1974), som by all means har all rätt att kallas "Tjejen från Petrovka", och att påföljande rollprestation i "Foul Play" (1978) betitlades "Tjejen som Visste för Mycket" är inte heller helt orimligt. Men att något svenskt nöt upptäckte att dessa olyckligt påföjande titlar kunde översättas med identiska prefix, och därmed utlöste en kaskad av närapå identiska titlar genom åren, oavsett vad originalfilmen hette, det är ett faktum som någon borde stå till svars för. Förslagsvis den som började med skiten. Man har till och med återöversatt en tidigare titel till "Tjejen som Spelade Högt" ("The Sugarland Express", 1974) när filmen släppts på video nån gång, och annars fick alltså många av stackars intet ont ananade Goldies filmer heta "Tjejen som..." ända fram till 1990, då "Bird on a Wire" fick heta "Lovligt Byte", istället för kanske "Tjejen som Satt i Knipa" eller nåt annat putslustigt. Och därefter antar jag att man bytte personal på biografbyrån, eller nåt åt det hållet, för sedan 90-talets intåg har vi sluppit fler titlar av denna missvisande typ - för Goldie Hawns filmer - men inte sluppit de gräsliga översättningarna helt, åhnej.

Och som om det inte räcker med "Tjejen Som..."-spektaklet har det väl knappast undgått nån att man har gjort samma sak med Mel Brooks filmer, som alla oförtjänt får heta "Det Våras för..."? Här var det "The Producers" (1968), hans allra första film som regissör, som satte ribban för allt framtida material. Stackars Mel, oskyldigt dömd till Stefan & Krister-status från allra första stund! I filmen sätter man upp musikalen "Springtime for Hitler", och förståeligt blev också "Det Våras för Hitler" filmens svenska titel. Men därefter måste nån på översättarkontoret fått fnatt, eller blivit lat, för varför "Blazing Saddles" (1974) heter "Det Våras för Sheriffen", "Spaceballs" (1987) "Det Våras för Rymden" och så vidare, finns det egentligen inget som helst svar på. De är gjorda av samme regissör, och det var det. "Robin Hood: Men in Tights" (1993) fick respit från "Det Våras för..."-tjatet, när den gick upp som "Robin Hood - Karlar i Trikåer" istället, men två år senare stod vi där med "Det Våras för Dracula", med nyligen hädangångne Leslie Nielsen i titelrollen, lik (AHAHA!) förbannat. En film man kan sörja över på många sätt, helt enkelt.

Men vem är det som tagit sig dessa bisarra friheter, egentligen? Känner de inblandade personerna till saken, och om så, vad anser de? Själv hade jag blivit skitlack och stämt röven av de ansvariga, eller kanske bara gått ut i pressen och varit surmulen om saken. Tänk om nån galenpanna fått för sig att applicera de här evighetstitlarna på någon annan skådis eller filmskapares produktion? Jag ser framför mig hur Kubricks filmer alla kunnat få suffixet "...Eller Hur Jag Slutade Ängslas och Lärde Mig Älska..." Ultravåld? rymd-datorer? gladiatorer? hemsökta hotell? Jamen jag menar, det går ju inte, så fruktansvärt pajigt! Jag antar att man tyckte att det var passande eller ofarligt med Hawn och Brooks, eftersom de knappast är kända för sin tyngd och sina djupa budskap. Fast ändå, hur svårt ska det vara att kirra en ordentligt översatt titel? Och varför ska man ens behöva göra det alls?

Filmcitat #5 och #6: facit

Okelidokelie, jag bestämmer härmed att gissningsleken för omgång fem och sex härmed är över, and I present to you, ze anzhörs som ingen klarade:

Facit för filmcitat #5
6. "I would be happy in a Turkish prison, are you kidding? I was with you, of course I had a good time." - "Pretty in Pink"
7. "I'm on your side, I hate Godzilla too, he's the destroyer of worlds!" - "Baksmällan"
14. "Wouldn't it be great if wars could be settled by just the assholes who started them?" - "The Postman"
17. "-Your mother's a cankerous whore!
-Jesus, man!
-Hey, man, remember way back when I said your mother was a cankerous whore? I'm sorry, man. I did not mean that. She's not." - "Tropic Thunder"


Facit för filmcitat #6
3. "-Don't you just love Prince?
-More than life itself." - "Pretty Woman"
8. "-What about the world, Ronald, what would you like to do to the whole world?
-Burn it all." - "Backdraft"
10. "Wanna know what's a crime? Whoever defaced that work of art by painting it that color... ought to have his ass removed." - "The Rookie"
11. "Okay, I'm gonna run down some caucasians today." - "Crazy People"
13. "-What's your name?
-...Mike.
-What's your name, Mike?
-Sam." - "Addicted to Love"
14. "-It's like touching your penis with your left hand.
-I don't have a penis.
-But you have a left hand." - "The Science of Sleep"
15. "I have never met any really wicked person before. I feel rather frightened. I am so afraid he will look just like everyone else." - "The Importance of Being Earnest"
16. "Just fear me, love me, do as I say - and I will be your slave." - "Labyrinth"
19. "My whole life flashed before my eyes! Dude, I sleep a lot." - "Double Dragon"

So there you have it; a job well done. ;D Omgång #6 var tydligen alldeles för svår, även fast jag på inget vis planerat det, håhåjaja. Så kan det gå. Fortsätt gissa på omgång #7 så länge, det finns ett fåtal olösta gåtor där ännu. :)

Filmcitat #7

Fanfarer och massornas jubel, det är dags för mer minnesvärda filmcitat att rota fram källorna till ur djupet av era hjärnklumpar, folks! Omgång #6 har fortfarande olösta frågetecken som bara väntar på att knäckas, de med.

Regler: Inget fuskande, inga sökmotorer, inga specialistkunniga polare som sufflörer. Eftersom man inte vinner nåt finns det ingen mening att fubba. Träffas man av en snilleblixt och känner igen något eller några citat så skriver man ut nummer och titel i kommentarerna, sen håller man andan tills fröken Nio kommit med rättningspennan. Har man prickat rätt kan man skrocka förnöjt och sen sätter jag ut det lösta citatet i fetstil. Nu kör vi, you like to move it, move it!

1. "-It's 106 miles to Chicago, we've got a full tank of gas and half a pack of cigarrettes. It's dark, and we're wearing sunglasses.
- Hit it!"
2. "I never saw you throw that gentleman off the balcony, I don't care! A-all I care about is: are you happy with your haircut?"
3. "-What are we gonna do, Bob?
-Well, we're safe for now. Thank goodness we're in a bowling alley."
4. "-So, if you're from Africa... why are you white?
-Oh my god, Karen, you can't just as people why they're white!"
5. "-Have you ever killed anyone?
-Yes, but they were all bad guys."
6. "Butler? Oh, I bet there's hanky panky going on there!"
7. "-You pompous, stuck-up, snot-nosed, English, giant, twerp, scumbag, fuck-face, dickhead, asshole!
-How very interesting. You're a true vulgarian, aren't you?
-You're the vulgarian, you fuck."
8. "-I hope you're happy in the life you've chosen.
-Don't quote Dickens in my apartment!"
9. "I asked for a car, I got a computer. How's that for being born under a bad sign?"
10. "How many times do I have to tell you: green is not your colour!"
11. "-Move, and you're dead!
-I'm dead; and I move."
12. "Just the fax, ma'am. Just the fax."
13. "Game over, man, GAME OVER!"
14. "NOBODY! Messes! With the Do!"
15. "-He's finally matched his meat. You really licked his ass.
-...That's MET his match, and kicked, KICKED his ass!"
16. "What I'm saying is, back when we first met, you were all like 'Oh phooey, I burned the darn muffins.' Now, you go into a bar, ten minutes later, sailors come runnin' out. What up with that?"
17, "-Why, those are Jan Bathgate's underpants, I'd know them anywhere!
[the others look at him, somewhat baffled]
-What, a man's entitled to some experimenting in his golden years."
18. "Good heavens, woman; this is war - not a garden party!"
19. "I can smell fear in any man, and passion in any woman!"
20. "-Kenner, just in case we get killed, I wanted to tell you that you have the biggest dick I've ever seen on a man.
-Thank you."

Filmcitat #6

Aaaaand we're back! Även om intresset för senaste filmquizet var minst sagt svalt, så betyder inte det att undertecknad tänker lägga ner (God no, honey, what kind of mother do you think I am?). Förra omgången står fortfarande och väntar på korrekta svar eller åtminstonde educated guesses, men kan du ingen av de minnesvärda (well...) replikerna, så kanske det finns några här som lagrats i hjärnan.

Regler: Two men enter, one man leave. Närå, men inget jävla fusk, det förtar hela poängen. Eftersom man inte vinner ett skit så tjänar man heller inget på att fejk-kunna - lite som att fuska i patiens, you know? När man vet, eller tror sig veta, så skriver man titeln eller titlarna på de nummer man känner igen i kommentarerna. Har man rätt får man en virtuell klapp på axeln och sen smäckar jag på fetstil på de avklarade citaten. Let's get it on!

1. "[to the cameraman] -I'd like to make her look a little more attractive, how far can you back up?
-How about Cleveland?"
2. "-You know who that was? Clint Eastwood!
-No! [gestures and speaks in Japanese]
-[speaks back in Japanese] Yes. Clint Eastwood."
3. "-Don't you just love Prince?
-More than life itself."
4. "Don't, for one minute, think that you've had any effect whatsoever on my panties."
5. "If it bleeds, we can kill it."
6. "-Tell me, how does a girl like you get to be a girl like you?
-Lucky, I guess."
7. "-Begging your pardon, but that just woldn't be proper.
-Proper?
-It's against my programming to impersonate a deity."
8. "-What about the world, Ronald, what would you like to do to the whole world?
-Burn it all."
9. "Confidence is high, I repeat: confidence is high."
10. "Wanna know what's a crime? Whoever defaced that work of art by painting it that color... ought to have his ass removed."
11. "Okay, I'm gonna run down some caucasians today."
12. "-Why, you concieted ape. I'm not that easy!
-I'm not that easy either!"
13. "-What's your name?
-...Mike.
-What's your name, Mike?
-Sam."
14. "-It's like touching your penis with your left hand.
-I don't have a penis.
-But you have a left hand."
15. "I have never met any really wicked person before. I feel rather frightened. I am so afraid he will look just like everyone else."
16. "Just fear me, love me, do as I say - and I will be your slave."
17. "As soon as he'd come he'd freak out: 'What are you doing? I'm not gay! If you tell anyone I'll kick your ass!'. The only reason I let him keep doing it is the man has a mouth like a hoover."
18. "I know you'd like to think that your shit don't stink - but it does! It does stink! Stinks like SHIT!"
19. "My whole life flashed before my eyes! Dude, I sleep a lot."
20. "-Oh my god: I've read that four out of five prostitutes are lesbians!
-I think I'd know if my wife was a lesbian.
-Why? You didn't know she was a prostitute!"

För den nyfikne: Quiz #1, Quiz #2, Quiz #3, Quiz #4, Quiz #5 (Nummer 5 kan man fortfarande gissa på, do it, come on, do it, do it!)

Filmcitat #3 och #4: facit

Ehm, ja, man kan ju helt glömma bort att presentera de rätta svaren på filmquizen man utmanar folk med, också. De svar som ingen lyckades knipa, vill säga. Jag gör en double whammy och talar om vilka titlar ni INTE KLARADE AV från såväl quiz #3 som #4 i ett svep. Läs och lär!

Facit för filmquiz #3
14. "Oh, what a wonderful strong grip you have! I would have been dissappointed if you would have not crushed my hand." - "Oh, Vilket Party!"
18. "You are violating my territorial bubble!" - "The Frighteners"

Facit för filmquiz #4
6. "Your entrance was good. His was better." - "Batman Forever"
9. "There's something happening here. What it is ain't exactly... obvious." - "Walk Hard: The Dewey Cox Story"
10. "That was your wife? What a bitch!" - "Total Recall"
11. "How dare you say 'penis' to a dead person?!" - "All of Me"
12. "Don't be fooled, because she may seem like your typical selfish, backstabbing slut-faced hoe bag - but in reality, she's so much more than that." - "Mean Girls"
20. "Well, I may be a beginner at some things, but I've got a black belt in shopping!" - "Troop Beverly Hills"

Sådärja, ordningen i universum är officiellt återställd. Nu kan ni sitta och gräma er och svära och hötta med nävarna över att ni visste ju, VISSTE ju att det var från den filmen, åh! But fear not, my child, alldeles runt hörnet väntar en ny chans att briljera med meningslösa meningar ur minnet. Go forth, godspeed!

Mad skills

I dagens filmklimat ska det alltid framhållas om huvudrollsinnehavaren gjort något extra för sin roll, såsom att intensivträna någon kampsport i fyra månader, gå upp tio kilo, eller gå till talpedagog för att få till en riktigt slirig cockney-accent, till exempel. Men jag känner bara: Jaha? Det ingår ju i deras jobb, varför ska de få extra uppmärksamhet för det?

Förr i tin så kunde skådisarna så jävla mycket saker: rida, fäktas, sjunga, jonglera, dansa (ett flertal danser, at that) och mycket annat, och det var ingen som tyckte de förtjänade extra ryggdunkning eller skanderade hurrarop för att de tog sig an våghalsiga fäktningsscener eller brast ut i sång med jämna mellanrum. Publiken förväntade sig att deras älskade moviestars var kapabla till att utföra allehanda specialiteter på vita duken, och kapabla var just vad de var också. Det var snarare så att om någon inte kunde göra något som krävdes för en viss roll, så talades det om det under lång tid, och det ställde till det för filmteamet, förstås. Med rätta något man egentligen borde skämmas för, snarare än specifikt skryta om att man inte kunde det, och därför tvångslärt sig på kort tid.

För den som själv är duktig på något specifikt område, t.ex. tango, är det också ofta rätt uppenbart när den faktiska kunskapen saknas, och att uppvisningen man bjuds på inte är annat än resultatet av en avancerad bluff. Och visst, hela poängen med att agera går ut på att fejka, att förställa sig, men för att kunna ikläda sig en helt annan identitet på ett trovärdigt vis behöver man kunna ganska mycket, och besitta vitt varierade färdigheter.

Detta föranleder onekligen funderingar kring vad dagens skådespelare kan, egentligen, om de nu special-lär sig allt möjligt inför en viss roll. De kan inte fäktas, inte rida, inte dansa, så vad kan de, då? De flesta kan ju för fan inte ens sjunga, fast de emellanåt gör det ändå, och får pröjs. De kan agera, vilket för all del är en väldigt viktig kunskap. Men, egentligen handlar det inte om kunskap här heller, utan i största möjliga mån om talang. Talang är nåt man antingen har, eller inte har, det är inget man kan lära sig att få. Man kan förbättra sin talang genom utbildningar eller att helt enkelt övaövaöva tills man blir bättre. Men om man inte har nåt speciellt, naturligt, från grunden så kommer man aldrig bli bra inom sin åtrådda karriär ändå, hur mycket man än försöker; något som ganska många människor bara vägrar begripa, i deras ögon är de begåvade konstnärer, sångare, dansare, whatever. Tänk om dessa ungifted människor kunde lyssna på American Idol-juryn eller andra elaka men kunniga experter när de förklarar det för dem, så mycket bättre deras liv skulle bli då. Och våra med.

Så, då har vi etablerat att rå, medfödd talang är vad skådisar av idag kan stoltsera med, och det är ju egentligen inte särskilt mycket, när man tänker efter. En helt vanlig, basal kontorsanställd besitter mer kvalitéer, kunskap, och talang än så: de kan x antal dataprogram, arkivera, kopiera, faxa, brygga kaffe, försnilla gem, med mera, med mera. Uppgifter som man absolut kan ha talang för, eftersom talang handlar om en medfödd fallenhet, och inte är inskränkt till de sköna konsterna enkom. Och för att fortsätta bena ut skådespelerikonsten så är det rätt många verksamma personer som inte ens har den här ack så nödvändiga talangen. Deras existensberättigande inom sitt yrke är, med andra ord, minst sagt shaky.

Som vanligt är det ytan som spelar oss ett spratt, det handlar om kort och gott snygga jävla människor, som mindre snygga jävla människor tycker om att titta på, enough so för att de ska erbjudas filmroll på filmroll och under några månaders tid tjäna mer än vad som är ett mindre lands totala omsättning för ett helt år. Enbart för att de haft tur i det genetiska lotteriet, och fötts med ett vackert yttre. De får alltså pengar för att folk vill titta på dem, eftersom de ser bra ut, fast egentligen kan de inget särskilt, annat än att trollbinda med skönhet och ibland även karisma. Ungefär som att vara en avlönad poppis-person på högstadiet. Mysko.

Men de skådisar som faktiskt har talang, då? De tjänar lika hutlöst mycket pengar som de värdelösa snyggona, men lyckas i kontrast ändock prestera hållbara insatser. De kan dock inte mer, besitter inte fler kvalitéer, måste lik förbannat gå specialkurser i ditt och datt. De blir för all del bättre och bättre på att förvalta sin talang, genom den erfarenhet de förskansar sig under sin yrkesverksamma tid, vilket dock inte tillskriver dem mer kunskaper eller färdigheter. Bara en förfining av deras medfödda talang.

De där särskilt efterfrågade skillsen de pressar in så snabbt som möjligt underhålls inte genom kontinuerlig träning, varför de snart glöms bort, och därmed inte heller kan räknas in under deras faktiska färdigheter. Så, förutom att de åtminstone är i rätt bransch så är de precis lika okunniga inom sagda bransch, som sina mindre talangfyllda kollegor, och med andra ord, egentligen också vansinnigt överskattade, okunniga, och grossly overpaid.

Den dagen en skådespelare kan kung fu, franska, street dance, teckenspråk, spela mandolin och vika origami - då kan jag tycka att han eller hon förtjänar att titulera sig som skådespelare, for reelz.

Back to school again

Jag gillar film, i händelse av att någon missat det vid det här laget (well if ya did, yer pretty darn stupid), och jag gillar vissa sorters film extra mycket. Men mest, mest av allt i hela världen gillar jag high school-filmer från 80-talet. Jag älskar dem, rent av. Jag älskar dem så mycket att jag måste dedikera ett helt, LÅNGT inlägg åt dem, så att jag kan sprida evangeliet vidare till de oupplysta, ensamma själarna där ute.

Dessutom får ni dem med, vilket jag inte ägnat mig åt tidigare gällande filmposter här på bloggen, betyg, givetvis i form av snitsiga kassettband. :D Betygsskalan går från ett till fem, five being DA BOMB, förstås. Och ju bättre betyg, desto snyggare färg på banden! And awaaay we go!

"Fast Times at Ridgemont High" ("Häftigt Drag i Plugget", 1982)


En av de mest kändistäta HS-rullarna out there, smaka på det här pärlbandet: Sean Penn, Judge Reinhold, Jennifer Jason Leigh, Phoebe Cates, Anthony Edwards, Forest Whitaker, Eric Stoltz, Blair Tefkin (the lizard lover), James Russo, Nicolas Cage (som Nicolas Coppola, detta var hans långfilmsdebut dessutom), Vincent Schiavelli, och Taylor Negron, whew! Regi av Amy Heckerling, som senare gett oss "Titta Han Snackar" och "Clueless", och detta var även Cameron Crowes första långfilmsmanus. Crowe gick undercover på en amerikansk high school och låtsades vara elev, medan han i hemlighet samlade stoff till en bok om ämnet, vilken han sedan också omarbetade till manusformat. Handlingen kretsar kring allt som händer under ett läsår för ett flertal ungdomar som alla har gemensamt att de givetvis är studenter vid Ridgemont High; Stacy (Leigh) som försöker förstå sig på sex, hennes äldre kompis Linda (Cates) som tror sig vara världsvan inom ämnet, Stacys bror Brad (Reinhold) som lyckas få och förlora ett antal extrajobb, allt för att kunna betala av sin bil, och så vidare.

"Fast Times at Ridgemont High" har aldrig varit en favorit i min bok, även om den är kultförklarad och nyskapande, eftersom den är bland de tidigaste filmerna av HS-typen. Det som inte riktigt lyfter den för min del, är att det är alltför många karaktärer att fokusera på, samtidigt som den vill ge en viss känsla av allvar och djup; Det intryck man får av varje karaktär är helt enkelt så ytligt och litet att man inte kan ta till sig de allvarligare delarna gällande dem. Det brukar generellt sett funka bättre med många karaktärer = rolig och rapp handling, eller få karaktärer = djup och seriositet. Dock flashas en del tuttar (bland annat Phoebe Cates sådana, halleluja), vilkat ju alltid är uppskattat när det gäller 80-talsfilmer. :D

Bästa repliker: "The attitude dictates that you don't care whether she comes, stays, lays, or prays. I mean whatever happens, your toes are still tappin'.", "What Jefferson was saying was, Hey! You know, we left this England place 'cause it was bogus; so if we don't get some cool rules ourselves - pronto - we'll just be bogus too! Get it?", "Mister, if you don't shut up I'm gonna kick one hundred percent of your ass!", "-Am I hallucinating here? Just what in the hell do you think you're doing? -Learning about Cuba, and having some food.", "Hey, wait a minute, there's no birthday party for me here!", och taglinen: "Fast Cars, Fast Girls, Fast Carrots...Fast Carrots?"

"Valley Girl" ("Det Svarta Fåret", 1983)


Vi kör starkt såhär i början med en av de absolut bästa nästan direkt, why the hell not (plus att jag kör listan kronologiskt, doh)? "Valley Girl" är en liten, relativt okänd, söt historia i lågbudgetstil, med en pur-ung, blott 19-årig, Nicolas Cage (innan han fixat sitt fejkade Hollywood-smil!) i den manliga huvudrollen, samt en helt jävla fantastiskt soundtrack. Randy (Cage) är en kool kille från Hollywood, som hänger på rockiga klubbar och har punkare till vänner. Av en slump träffar han på Julie (Deborah Foreman), som är hans raka motsats; She's a Val, like, OMIGAWD, och en valley girl kan givetvis inte hänga med en Hollywood-kille, hur skulle det se ut? Men opposites attract, och sure enough faller det osannolika paret som skövlad regnskog för varandra, men det uppskattas inte av Julies klassiska high school-vänner (av vilka Elizabeth Daily är en). Ah, klassisk high school-intrig, gotto love it.

Fint är dock, att även om filmen uppvisar mycket stereotyp HS-plot, så uteblir många moralkakor, och människorna agerar och reagerar i mångt och mycket mer rimligt (om än med viss valley-knorr) än vad senare blev standard, vilket är både uppfriskande och en anledning till att jag älskar just den här filmen lite extra mycket. Karaktärerna är inte fullt så svart-vita som de vanligtvis (och senare) tenderar att vara, vilket givetvis gör dem mycket mer trovärdiga och komplexa. Och framför allt: mer intressanta. Ingen är alltigenom god, ingen helt ond. Nästan ingen, i alla fall. :D Och spana in den svenska titeln, assåjabadööör. Men seriöst: "Det Svarta Fåret"? WTF? Regisserad av Martha Coolidge som även gav oss "Real Genius" (se längre ned) ett par år senare. Festligt är också att Colleen Camp, som spelar Julies post-hippiemorsa, i verkligheten bara är nio år äldre än Deborah Foreman, and it kinda shows, haha. :D

Bästa repliker: "Well fuck you for sure, like TOTALLY!", "It's like I'm totally not in love with you anymore.", "Hi, I'm Fred. I like tacos and '71 Cabernet. My favorite color is magenta.", "Like he's got the bod, but his brains are bad news.", "Man, he's like tripendicular, ya know?", samt taglinen: "She's cool. He's hot. She's from the valley. He's not."

"Sixteen Candles" ("Födelsedagen", 1984)


John Hughes, som så tragiskt gick ur både tiden och världen i höstas, är givetvis urguden för denna kategori. Utan John hade jag aldrig varit så kär i genren, och därmed kommer många av hans alster att dyka upp här. Liksom denna, hans första HS-rulle, rent av, och redan i denna fick vi möta Molly Ringwald som 80-talets mest episka, evigt förvirrade tonåring. Samantha (Ringwald) fyller sexton bast, men på grund av sin storasyrras stundande bröllop dagen därpå, lyckas hela famljen, inklusive två uppsättningar grandparents, glömma bort hela saken.

Förutom underbara ljudeffekter (den asiatiska gongen! skräck-och-spännings-musiken då Farmer Ted närmar sig!), klockrena repliker, och en sanslös familj får vi även se Anthony Michael Hall som osedvanligt självsäker tönt, John Cusack (och dessutom syrran Joan i stödkrage, episkt!) i en liten roll som inte alls särskilt självsäker tönt, samt världens bästa Gedde Watanabe (då dessutom hela 29 bast, haha) som den asiatiska utbytesstudenten Long Duk Dong.

Bästa repliker: "I mean, I've had men love me before, but not for six months in a row!", "-Dong, Dong, where is my au-to-mo-bile? -AU-TO-MO-BILE? Hahahahahaha! It WLECK, big wleck, hahahahaha!", "I can't believe I gave my panties to a geek.", "Would you stop feeling sorry for yourself? It's bad for your complexion.", "-Who's he? -That's me. [turning to Farmer Ted] -Who are you? -I'm him. -Oh, ok.", "I can't believe my grandmother actually felt me up.", "-Secondly, what kind of proof do you want? -[in unison] Video. -No way. I can just see the thing getting duped a thousand times... and winding up on cable somewhere. Try again. -[in unison] Underpants. -No problem. -[in unison] Girls' underpants.", samt följande ordväxling: Dong: "-She no here, she go to church to get married to oily bo-hunk.", Jake: "-Married?", Dong: "-Yes, married." [Dong closes the door], Jake: [to himself] "-Married?", Dong: [from behind the door]: "-MARRIED, jeez!".

"Revenge of the Nerds" ("Nördarna Kommer", 1984)


Förvisso en collegefilm, men i mångt och mycket sammanfaller dessa kategorier, så några collegeupplevelser smyger sig in på den här listan också, och "Revenge of the Nerds" är en av dem, helt enkelt för att den är så jävla bra. Gilbert (Anthony Edwards) och Lewis (Robert Carradine) är två bröder som i filmens början beger sig till Adams College för att påbörja sin utbildning. Skolans värsta, men också bästa, fraternity, Alpha Beta, är full av korkade sportkillar, som under en fest lyckas bränna ned sitt frat house. Eftersom de numera är hemlösa bestämmer de tillsammans med sina equally taskiga coach (John Goodman, nästan-inte-ens-tjock här!) för att ta över the freshman dorm.

Allt eftersom får de mer socialt anpassade nybörjareleverna plats i frat houses, men för våra kära nördar är läget mindre ljust: de bor i skolans gympasal. Nördarna gör allt för att komma tillrätta på skolan och att hitta skäligt boende, men jocksen vill helt enkelt inte låta dem vara ifred, så nördarna bestämmer sig för att ge igen, och det med råge. Bland nördarna ser vi också Curtis Armstrong som raparnas mästare Booger, Brian Tochi (Leonardo, cowabunga!), samt James Cromwell i en liten roll som Lewis och Gilberts precis lika nördiga farsa, och på bully-sidan finns Ted McGinley (Marcys andra make i "Våra Värsta År") och Donald Gibb ("Bloodsport"! Kumite!).

Bästa repliker: "-Big deal! Did you get in her pants? -She's not that kind of girl, Booger. -Why? Does she have a penis?", "Those nerds are a threat to our way of life.", "-What are you looking at, nerd? -I thought I was looking at my mother's old douche-bag, but that's in Ohio.", "We got Booger Presley on the mean guitar and a rap by little ol' me Lamar.", "-Maybe we should have robster craws. -What the fuck are robster craws?", "-First up, Frederick Palowakski. -[grunting] It's 'Ogre' you asshole! -'Ogre, you asshole', uh 'Ogre'!", "-What's mopery? -Mopery is exposing yourself to a blind person."

"The Karate Kid" ("Sanningens Minut - Karate Kid", 1984)


Åh, mr Miyagi, denna pillar of truth and strength i vardagen! Det skär verkligen likt glödgade katanasvärd i min själ när jag tänker på att det när som helst kommer en remake på "Karate Kid", med Jaden "min pappa är The Fresh Prince" Smith. Och Jackie Chan. Amen kom igen, kan det bli pajigare? Ibland tror jag de gör de här remakesen som direkta attacker på mig. Men skit samma, ta och se om originalet några gånger istället för att lägga energi på återvinningstrenden i Hollywood, för det är den faktiskt värd.

Daniel, spelad av Ralph Macchio (som var a whopping 23 bast vid inspelningstillfället, men ska spela 15, ser ändå ut som 12. Fantastiskt!), är nyinflyttad i soliga Kalifornien och känner inte en käft. Han lyckas såklart både fatta tycke för skolans popuäraste riking-tjej (Elisabeth Shue), och göra sig ovän med skolans ballaste killar, som INTE är steroidpumpade medlemmar i the football team, nosirree, de går alla på samma dojo, och kan fucking karate (föreställ er hur 80-talet bara ooh:ade och aah:ade åt denna okända sport)! Lyckligtvis är mr Miyagi (Pat Morita) vaktmästare i samma hus som Daniel, och lär honom, på sitt eget sätt, att kunna försvara sig. Dessutom är filmen regisserad av John G. Avildsen, som förutom "Karate Kid" I-III annars är mest känd för att ha suttit i direktörsstolen för "Rocky". Och "Rocky V", märkligt nog, men inte filmerna där emellan.

Bästa repliker: "Wax on, wax off, wax on, wax off.", "-Pain does not exist in this dojo, does it? -NO SENSEI!", "Sweep the leg.", "-You're the best friend I've ever had. -You... pretty okay, too."


"Better Off Dead..." ("Bättre Död Än Levande", 1985)


Lyckan för en HS80-fantast är att kunna upptäcka tidigare, för mig, okända godingar, såsom "Better Off Dead...", vilket helt klart förtjänar mer uppmärksamhet än den har i dagsläget. En ytterst märklig film, som uppvisar en liknande absurd, elak och svart humor som återfinns i underbara "Heathers" (läs mer om den längre ned), och berättar historien om Lane (John Cusack), en medioker high school-student med fäbless för skidåkning, samt en fullständig besatthet av sin flickvän Beth (Amanda Wyss, syns också i "Fast Times at Ridgemont High" och "Terror på Elm Street"). Beth dumpar Lane för skidkungen Roy Stalin (detta genialiska karaktärsnamn, spelad av Aaron Dozier), vilket föranleder Lane till att försöka begå självmord på allehanda mer eller mindre väluttänkta vis.

Förutom allt detta är filmen proppad med fantastiska citat och skruvade biroller (Elizabeth Daily sjunger på skoldansen, Curtis Armstrong som Lanes flippade bästis, Taylor Negron som brevbärare, Vincent Schiavelli som absurt populär geometrilärare!), samt gott om ansikten man känner igen om man kan sitt mer okända 80-tal. Kort sagt en mycket säregen och mycket rolig film, kan inte göra annat än att rekommendera den till alla som gillar 80-talet, John Cusack eller en absurd humor. Eller all of the above.

Bästa repliker: "My grandma dropped acid this morning and she freaked out, and hijacked a schoolbus full of penguins, so... it's of a family crisis here.", "Now that's a real shame when folks be throwin' away a perfectly good white boy like that.", "I've been going to this high school for seven and a half years. I'm no dummy.", "Gee, I'm really sorry your mom blew up, Ricky.", "-He keeps putting his testicles all over me. -Excuse me? -You know, like octopus? Testicles? -Ohhhh. Tentacles. N-T. Big difference."


"Teen Wolf" (1985)


Egentligen vet jag inte om den här platsar som renodlad HS-film, eftersom huvudfokus ändå ligger på det faktum att Michael J. Fox förvandlas till varulv emellanåt, men trots det så utspelas den i huvudsak i skolmiljö och belyser några av de klassiska tonårsproblemet (bara lite hårigare), så den får gona in sig bland sina vänner här på listan. Så, Scott (Fox), en ung man som inte är särskilt framgångsrik i skolans basketlag (Vem fan tar in MJF i ett basketlag? Killen är ju en och en halv meter lång, max!), och inte särskilt framgångsrik i övrigt heller, men en natt när fullmånen lyser, förvandlas han plötsligt till en varulv. Eftersom det här utspelar sig på 80-talet så lyckas Scott vända saken till sin fördel, och tack vare sin varulvsstyrka blir han dessutom lagets stjärna, vilket å andra sidan leder till komplikationer, som det sig bör i en tonårsfilm (mmm, moralkakor!).

Bästa repliker: "There are three rules that I live by: never get less than twelve hours sleep; never play cards with a guy who has the same first name as a city; and never get involved with a woman with a tattoo of a dagger on her body. Now you stick to that, and everything else is cream cheese.", "-Listen son. You're going to be able to do a lot of things the other guys aren't. -Oh yeah, like chase cars, and bite the mailman?"


"Weird Science" ("Drömtjejen", 1985)


Anthony Michael Hall's kanske bästa prestation finns i "Weird Science", och jag menar givetvis scenen på klubben ("-Crazy insane? -Insane? -Crazy?" Dålig kvalitet, men fortfarande så underbart). Jag älskar verkligen 80-talsmentaliteten som säger att bara vi har en grym datormaskin så kan vi göra VAD SOM HELST, till och med skapa en drömtjej som kommer manifesteras livs levande! And it works!

F.d. fru Seagal, Kelly LeBrock, är klockren i rollen som Lisa, den perfekta kvinnan, och Bill Paxton, en av mina favoritskådisar, spelar Wyatt's (Ilan Mitchell-Smith) odrägliga army-brorsa Chet till perfektion. Dessutom syns Robert Downey Jr. som en av skolans ballaste killar, vilka, safe to say, inte har mycket till övers för töntarna Garry (Hall) och Wyatt. Tills de skapat Lisa, that is. Filmen avrundas dessutom med ett gäng sjukt koola postapokalyptiska mutanter som invaderar Wyatts hus, och bland dem finns säregna Michael Berryman och askoola Vernon Wells! Devo gör ledmotivet, John Hughes både skrev och regisserade, what more can I say? Freakin' love it!

Bästa repliker: "-I was crazy insane for this bitch. -Crazy insane? -Insane? -Crazy?", "An accident? An accident? Do you realize its snowing in my room, goddamnit?", "-There are motorcycles in my house! - Wyatt, there are killer mutants in your house, okay? -Screw the house!", "So what would you little maniacs like to do first?", "Should we dump them?", "If you ever get the chance, shower with them. I did.", "[in unison] -Bigger tits.", "Well, my nuts are halfway up my ass, but other than that, I'm PERFECT!"

"Girls Just Want to Have Fun" (1985)


Den här filmen ger oss all den enda skäliga anledningen att stå ut med Sarah Jessica Parker i mer än fem minuter, helt enkelt för att det här är quite possibly det enda bra människan nånsin gjort. Okej, "Ed Wood" och "LA Story" också, men inte mer. Bortsett från Cyndi Laupers brottarhit med samma namn så bjuder även den här pärlan på kombinationen high school och dans, och dans var ju något man gillade skarpt på 80-talet.

SJP har en hyperstrikt militärfarsa (Ed Lauter) som inte låter människan göra ett piss mer än gå i katolsk flickskola, otippat att hon kommer bryta sig loss på något sätt? No? well, you're right, Janey (Parker) får som nyinflyttad snabbt en bästis i fellow dansälskande Lynne (Helen Hunt, whaddayaknow, hon föddes inte som snipig 35-åring, contrary to popular belief), och givetvis hålls det en audition för att dansa i stans mest populära TV-program Dance TV, en audition som de bara måste gå på, till varje pris. Lägg till en Snygg Men Farlig Kille (Jeff, spelad av Lee Montgomery) och en Rik Bitch (Holly Gagnier) så är det klappat och klart. Missa heller inte en mini-Shannen Doherty som Jeffs förnumstiga lillasyrra!

Bästa repliker: "Miss Stone, there is a time and a place for calypso music!", "Do you really think I'm punk? Well, that's outrageous! I mean, it's not as cool as new wave, but it's a lot better than pre-teen!", "Hi, I'm Lynn Stone, but I'm gonna change that as soon as I'm old enough!", "My shrink is right - I'm unloved, unappreciated, I only have one car..."


"Real Genius" ("Snilleskolan", 1985)


15-åriga Mitch (Gabriel Jarret) blir i förtid antagen till Pacific Tech, där han förutom det sedvanliga skolarbetet även blir ålagd att arbeta med en superduperlaser åt sin lärare, professor Hathaway (William Atherton), tillsammans med det oförutsägbara och karismatiska snillet Chris (Val Kilmer). Samtliga elever vid skolan är genier, och mer än lovligt speciella, men bara för att de klassiska jocksen inte finns med i bilden betyder det inte att handlingen saknar bad guys, of course not! Vad våra hjältar inte vet om, är att lasern de arbetar på, är allt annat än en enkel skoluppgift...

En aning ojämn, men överlag riktigt fin rulle, med fantastiskt sköna karaktärer och mängder av episkt bra repliker, i synnerhet från Chris. Precis som i fallet med "Better Off Dead..." så är "Real Genius" hysteriskt rolig i första halvlek, varefter den tappar en aning, men låt inte det avskräcka er från att se den, by all means! I övriga roller syns bland andra Jon Gries, Ed Lauter, Robert Prescott, Stacy Peralta (ja, skatelegenden) och Deborah Foreman, samt en pytteliten cameo av Tom Hanks! Regi av Martha Coolidge ("Valley Girl") och med manus av Neal Israel och Pat Proft, som ligger bakom "Polisskolan" och "Nakna Pistolen"-filmerna, bland annat.

Bästa repliker: "Mitch, there's something you need to know. Compared to you, most people have the IQ of a carrot.", "-Have you ever seen a body like this before in your life? -She happens to be my daughter. -Oh. Then I guess you have.", "Do you mind if I name my first child after you? 'Dipshit Knight' has a nice ring to it.", "-You still run? -Only when chased.", "-I want to see more of you around the lab. -Fine. I'll gain weight.", "-Kent puts his name on his license plate. -My mom does the same thing to my underwear. -Your mom puts license plates in your underwear? How do you sit?", "What are you looking at? You're laborers; you should be laboring. That's what you get for not having an education.", "I'm sorry. It's just that I didn't want you guys to think I was stuffy. You know, no fun. All brain, no penis.", "-Doctor Hathaway's gonna hear all about this. You'll rue the day! -'Rue the day?' Who talks like that?", "-Can you hammer a six-inch spike through a board with your penis? -Not right now. -[shrugs] A girl's gotta have her standards.", "-Oh, you guys are so much fun! -Well, we try to, don't we, Ed? -No."


"The Breakfast Club" (1985)


Utropas ofta som THE high school-filmen över alla andra, och rätteligen så, kan jag tillägga. "The Breakfast Club" har en extremt lyckad blandning av drama och komedi, allvar och trams, samt en väldigt väl fungerande cast, och massor av för genren epokgörande dialog. Festligt nog också den enda HS-filmen där Ringwald inte är den missförstådda outcasten, utan tvärtom spelar den populära trendtjejen.

I korta drag går det ut på att fem olyckliga elever vid Shermer High (alltid) tvingas genomlida en hel lördag i kvarsittning. Givetvis finner vi bland dem en snobb (Ringwald), en sportfåne (Emilio Estevez), ett snille (Anthony Michael Hall), en brottsling (Judd Nelson) och en enstöring (Ally Sheedy), samtliga med helt olika anledningar till varför de hamnat där, helt olika liv och hemförhållanden, men kanske inte helt förvånande så upplever de alla samma känsla av icke-fungerande relationer till sina familjer, och alla sociala hämningar och koder som goes with the territory av att vara tonåring. Hughes när han är som bäst, med andra ord.

Bästa repliker: "Next time I'm coming in here [Bender mimics him parallelly] I'm cracking skulls!", "-You know, you look a lot better without all that black shit under your eyes. -Hey, I like all that black shit.", "Could you describe this... ruckus, sir?", "When you grow up, your heart dies.", "Chicks cannot hold their smoke, dat's what it is.", "-What if your dope was on fire? -Impossible, sir. It's in Johnson's underwear.", "-Claire. It's a family name. -Oh, it's a fat girl's name.", "That's seven including when we first came in and you asked Mr. Vernon whether Barry Manilow knew that he raided his closet.", "-Well, Brian, this is a very nutritious lunch. All the food groups are represented. Did your mom marry Mr. Rogers? -Uh, no. Mr. Johnson.", "Don't mess with the bull, young man. You'll get the horns."


"Pretty in Pink" (1986)


Återigen Hughes, dock "bara" manus och producerande denna gång, men självklart är Molly Ringwald vår hjältinna även i denna historia, och även "Pretty in Pink" utforskar hur high school-hierarkierna skakar i sina grundvalar om en populär, nämligen Blaine, spelad av Andrew McCarthy, och Andie, ett freak, vilket obviously är Ringwalds spetskompetens, fattar tycke för varandra. Jon Cryer, vars medverkan i "2 ½ Män" numera får mig att gråta blod över hur hans utveckling gått, är Andies bästa vän och dessutom överdrivet dödsförälskad i henne, vilket hon gör sitt bästa för att totalignorera. Trevligt där.

Andie är både konstig och fattig, medan Blaine är rik och populär, och bägges bästa vänner (superpopuläre och snorrike Steff gestaltas ypperligt, och vidrigt, av James Spader) gör väl egentligen så mycket de kan för att sabotera deras spirande romans. Gina Gershon fladdrar dessutom förbi som bitch-sidekick, och även Kristy Swanson (the original Buffy, peaps) kan man se om man inte blinkar, Andrew Dice Clay spelar vänlig men bestämd dörrvakt, och Harry Dean Stanton, som har en särskild plats i mitt hjärta, gör ett fint jobb som Andies arbetslösa halvalkade, men godhjärtade pappa. En fin touch är att Andie ärligt talat inte verkar bekommas särskilt mycket av att trackas av de koola kidsen i skolan, hon har sina vänner, sin pappa, ett extrajobb i en skivbutik och hon syr sina egna kläder. Hon vill inte vara ball, hon vill vara Andie, och det gillar jag skarpt. Att Psychedelic Furs grymma låt med samma namn som filmen fick ett uppsving tack vare filmen kan knappast heller kallas för en dålig sak.

Bästa repliker: "I would be happy in a Turkish prison, are you kidding? I was with you, of course I had a good time.", "I know I'm old enough to be his mother, but when the Duck laid that kiss on me last night, I swear my thighs just went up in flames! He must practice on melons or something.", "-Were you here long? -No, no! Three, four... hours."


"Ferris Bueller's Day Off" ("Fira Med Ferris", 1986)


Matthew Brodericks finaste stund i livet, it just doesn't get any better than this. Även här klämmer Kirsty Swanson in sig en kort sekund, men förutom henne får vi njuta av Charlie Sheen som juvenile delinquent och Jennifer Grey som Ferris skitförbannade syster Jeanie. Ferris är en riktig glidare som inte vill slösa en solig dag på att sitta i skolan, där han ändå inte lär sig nånting av värde. Han ägnar därför en väldig massa energi till att försöka skolka utan att ertappas, och han vill dessutom ha med sig både sin flickvän Sloan (Mia Sara, för mer socker, se Ridley Scott's "Legenden, Mörkrets Härskare" där hon spelar mot ungtuppen Tom Cruise) och sin bäste vän Cameron (Alan Ruck).

Dessutom vill han såklart inte bara sitta hemma och tråka, Ferris Bueller är en ung man med lite högre ambitioner än så, varför inte låna Camerons pappas finaste bil och åka till Chicago över dagen? Skolans rektor Ed (Jeffrey Jones), Jeanie, och föräldrarna är alla mer eller mindre ute efter Ferris & company, så för att klara sig helskinnade ur situationen krävs all Ferris uppfinningsrikedom, and then some. En helgjuten komedi med sköna Hughes-känslan alltigenom, i synnerhet då Ferris talar direkt till oss, publiken, via kameran. Återigen ett fantastiskt soundtrack som kompletterar filmen perfekt och knyter ihop hela den förtjusande 80-talssäcken ypperligt.

Bästa repliker: "I'm very cute, I'm very alone, and I'm VERY protective of my body; I do not wish to have it violated or KILLED!", "You're Abe Frohman, the sasuage king of Chicago?", "-I'm suggesting that you leave before I have to get snooty! -Snooty? -...Snotty.", "In 1930, the Republican-controlled House of Representatives, in an effort to alleviate the effects of the... Anyone? Anyone?... the Great Depression, passed the... Anyone? Anyone?", "I heard that you were feeling ill. Headache, fever, and a chill. I came to help restore your pluck, cause I'm the nurse who likes to...[Ferris slams the door shut]", "Pardon my French, but Cameron is so tight that if you stuck a lump of coal up his ass, in two weeks you'd have a diamond.", "I do have a test today, that wasn't bullshit. It's on European socialism. I mean, really, what's the point? I'm not European. I don't plan on being European. So who gives a crap if they're socialists? They could be fascist anarchists, it still doesn't change the fact that I don't own a car.", och taglinen: "One mans struggle to take it easy."


"Like Father, Like Son" ("Sådan Far, Sådan Son", 1987)


Jack (Dudley Moore) är en stressad läkare utan tid för känsloliv, hans son Chris (Kirk Cameron, som man känner igen från "Pappa Vet Bäst") är en slarvig, lågpresterande high school-studerande; vad skulle hända om de bytte kropp med varandra? Givetvis händer just detta (återigen, älska 80-talet när sånt här bara "hände" genom mystiska drycker från mystiska länder, varför görs inte såna filmer nu?), vilket får förödande konsekvenser, men det är också väldigt, väldigt roligt. Den gode doktorn förstår sig givetvis inte alls på tonårsmentaliteten och saknar social kompentens men är plötsligt oerhört duktig på lektionerna, och sonen å sin sida har lagom svårt att prestera i styrelsemöten och på sjukhuset, samtidigt som han känslomässigt är eoner före sin farsgubbe.

Allas favorithob Sean Astin figurerar även som Chris bästa vän, och han ser ungefär lika gammal ut här som han gjorde i LOTR-filmerna. Uncanny. Av de mer kända byta kropp-filmerna, vilka är denna, "Freaky Friday" och "Vice Versa", skulle jag hålla "Sådan Far, Sådan Son" högst, då den helt enkelt är roligast och mest välspelad i kroppsbytarrollerna, men se för all del även "Vice Versa", klart sevärd 80-talskomedi den också (Judge Reinhold, Fred Savage!).

Bästa repliker: "-You have very delicate hands... I wonder what they'd be like if I was awake? -Well, most operations are best performed while the patient is asleep.", "-Could I have a Dry Martini? -You want that on the rocks? -No, in a glass is fine. And, could I have some ice, too, please?"


"Can't Buy Me Love" (1987)


Alla som följer "Grey's Anatomy" sitter tydligen och dreglar över Patrick Dempsey och hur het han är. För min del är och förblir han hela livet ut Ronald Miller, tönten som köper populäritet och en tillfällig flickvän av skolans mest populära tjej, Cindy (Amanda Peterson). Att han skulle vara het does not compute. Ronald lägger alltså sina surt förvärade tusen dollar på att stiga i graderna på skolan, och äntligen få vänner, uppskattning, tjejer, bli bjuden på fester, och allt livets goda.

Tyvärr innebär detta förstås att hans riktiga vänner glöms bort och att hans personlighet förändras till det värre. Alla vet ju att de populära är avskräde på insidan, hallå! En 13-årig Seth Green spelar Ronalds mindre missanpassade lillebror, vilken upplever det tvivelaktiga nöjet att bli fjärtad rakt i ansiktet i en minnesvärd festscen. :D

Bästa repliker: "Every time I call you're either taking a bath, washing your hair or you're out of the country. That was a good one, by the way.", "I mean, he went from totally geek, to totally chic!", "-What's his name, Biff? -Don't give me that! His name happens to be Brett! -Is there a difference?", "Look, it's the African ant eater ritual!"


"Three O' Clock High" (1987)


"Three O'Clock High" är ännu en film i genren som jag tills alldeles nyligen inte hade sett, och heller inte hört talas om, vilket till viss del kan förklaras av att skådespelarensemblen är vid första anblicken relativt okänd, och för att filmen överlag är allvarligare än merparten av dess filmsläktingar. Just allvaret gör att den sänks en del, då handlingen i mitt tycke skulle funkar betydligt bättre om man skruvat upp humornivån och lättsamheten några varv. Stort plus för att den är kreativt filmad, dock.

Handlingen utspelar sig under en och samma dag, under vilken Jerry (Casey Siemaszko, som också syns i bland annat "Tillbaka Till Framtiden"-filmerna, "Stand By Me" och "Class"), en typisk välartad tonåring, får till uppdrag att skriva en artikel i skoltidningen om en ny elev, Buddy. Buddy (Richard Tyson) är dock allt annat än en mönsterelev, och Jerry lyckas snabbt med konststycket att ha förolämpat honom och ådragit sig hans vrede, något som leder till att Buddy utmanar Jerry att slåss, direkt efter skolan, klockan tre. Resten av dagen ägnar sig Jerry åt att försöka ta sig ur knipan, med föga framgång, förstås. I mindre roller syns också Philip Baker Hall, Jeffrey Tambor och Yeardley Smith (Lisa Simpsons röst), och musiken är komponerad av Tangerine Dream.

Bästa repliker: "Pain is temporary, film is forever.", "Being flunked beats being dead."


"Some Kind of Wonderful" (1987)


Mary Stuart Masterson, Eric Stoltz, Lea Thompson, Elias Koteas, Craig Scheffer, och John Ashton (Taggart i "Snuten i Hollywood"-filmerna) utgör kärnan av den här berättelsen om outsidern Keith (Stoltz) som fattar tycke för den populära Amanda (Thompson), trots att de enligt alla high school-lagar inte spelar i samma liga över huvud taget. Masterson är underbar som Keiths bästa vän, den trumslagande, rappkäftade tomboyen Watts, som givetvis är förälskad i sin bästis, men det talar hon inte om, och han begriper inte detta i första taget heller.

Återigen står herr Hughes bakom spakarna (manus), dock i en snäppet allvarligare setting än övriga guldrullar bjuder på, men ändock återfinns gott om den sköna humor som bara han kunde skapa i den fiktiva high school-världen. Som alltid visar Hughes upp de udda tonåringarna och deras sida av världen, som varande de rätta, de goda, och de populära och rika kidsen står för det onda och dåliga, dock utan att bli stereotyper; Karaktärerna pendlar i en gråskala, och har ett djup som är sällan skådat i den här typen av filmer. Missa heller inte en förnumstig, elvaårig Candace Cameron (DJ i "Huset Fullt") som Keiths ena syster!

Bästa repliker: "It's better to swallow pride than blood.", "-I guess I haven't had that much to smile about, Clifford. -You have a beautiful smile. -Thank you, Carol. -She's mom. I'm dad. And you're nuts.", "-I figured your ass was too precious for vinyl. -You're right.", "-So you gotta wait around for an hour? -If I want to. -Do you know how much damage we could do to each other in an hour? -Well, that's kind of a revolting thought. -What's 'revolting' mean?", "Break his heart, I'll break your face.", "I like art, I work in a gas station, my best friend is a tomboy; These things don't fly to well in American high school.", "I didn't know the Jenn's lived in a hen house, did you? It must be a hen house, 'cause I don't see nothing but chicken shiiiit."


"Heathers" ("Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner", 1988)


Okej, här har vi tveklöst en av de töntigaste svenska översättningarna på en titel, of all time; "Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner", hur många varv på intelligensreserven gick de runt innan de klubbade det beslutet? Allvarligt? Jag kan förstå att originaltiteln kan ha tett sig svårförstådd för 80-talets svenskar, men ändå. NÅT bättre kunde de väl klämt ur sig?

"Heathers" är i alla fall lite av en särling på HS80-banan, då humorn i den är sanslöst svart, karaktärerna ordentligt tillskruvade, och handlingen ska vi inte ens tala om. Eller jo, det ska vi ju: skolan styrs med järnhand av de populära tre: überbitch-ledaren Heather Chandler (Kim Walker), och efterföljarna Heather MacNamara (Lisanne Falk) och Heather Duke (Shannen Doherty), tillsammans med relativt ovilliga bihanget Veronica (Winona Ryder). Allt förändras den dag J.D. (Christian Slater) börjar på Westerburg High, något som inte bara skakar om hela samhället, utan även lämnar ett spår av lik efter sig. Ja, en HS80-film där folk dör som flugor, jag säger ju att den är annorlunda. :D

Bästa repliker: "-God damn, will someone tell me why I smoke these damn things? -'Cause you're an idiot. -Oh, yeah, that's it.", "-Hey Ram, doesn't this cafeteria have a 'No Fags Allowed' rule? -Well they seem to have an open door policy for assholes though, don't they?", "It's like they're people I work with, and our job is being popular and shit.", "-Oh, come on, a lot of people drink mineral water, it's come a long way. -Yeah, but this is Ohio. I mean, if you don't have a brewski in your hand you might as well be wearing a dress.", "Well, fuck me gently with a chainsaw!", "Great paté, but I gotto motor if I wanna get ready in time for that funeral.", "Oh, the humanity!"


"She's Out of Control" ("Håll Tassarna Borta Från Min Dotter", 1989)


Apropå dåliga översättningar kvalar den här filmen in under motsatsen, det är rent av så att jag gillar den svenska titeln mer än originalet, which NEVER happends annars. Katie (Ami Dolenz, som även syns i både "Can't Buy Me Love" och "Pappa Vet Bäst") fyller 15 år, hon har frissigt hår, tjocka glasögon, bra betyg, töntiga kläder och tandställning, samt en mycket älskvärd änklings-far (Tony Danza) och dennes omtänksamme nya flickvän, Janet (Catherine Hicks).

När pappsen åker bort några dagar går Janet, Katie och lillasyster Bonnie (Laura Mooney) till verket och shejpar opp tösen. Rejält (makeover-scene, yay!). Så rejält att hon över en natt blir skolans snyggaste tjej, vilket föranleder telefonen att gå varm i familjens hus, nya dejter ringer ständigt på dörren, och pappa Doug (Danza) förlorar nästan förståndet. Efter att ha sökt upp en psykolog (superba Wallace Shawn) garderar sig Doug med kunskap och tekniker för att hålla sin prunkande tonårsdotter skyddad, något som går... lite sisådär. :D Katie dejtar sig genom såväl rebelliske Joey (Dana Ashbrook, lika störig som han är som Bobby i Twin Peaks, haha) som ordentliga Timothy (Matthew Perry, miss Chanandler Bong), samtliga till sin fars förtret.

Bästa repliker: "-There's just no passion in our relationship anymore. -Katie, you're just 15, passion comes later. Much later. WAY later.", "Mr Simpson, you're my favourite patient.", "-What do I think? Who was that kid? -Andy, from down the street. -Nah, nah, the one in the skirt."


"Say Anything" ("Snacka Går Ju", 1989)


Återigen John Cusack i huvudrollen som en kärlekskrank och godhjärtad yngling med begränsade framgångar i livet. Den här gången är hans hjärta förlorat till smarta och vackra Diane (Ione Skye), och det gäller att vinna henne innan hon försvinner iväg till college i England. En mer lågmäld och djupare HS80-film än de vanligen är, vilket för min del också tyvärr gör den mindre älskad. Absolut sevärd, dock, och ingalunda bortglömd, vilket illustrerats i en 20-årsjubileums flash mob tillägnad Lloyd Dobbler (Cusack) och hans bandarserenad.

Två stycken Heathers från filmen med samma namn syns även här, Kim Walker och Lisanne Falk, och dessutom återfinns både Eric Stoltz, Lili Taylor och Jeremy Piven på rollistan, tillsammans med John Mahoney (ni vet, Frasiers pappa) som Dianes far, och Joan Cusack i en liten men obviously passande roll som Lloyds syster. Detta var dessutom Cameron Crowes första film som regissör (han skrev även manuset), efter vilken han gett oss "Singles", "Almost Famous" och "Vanilla Sky" (som dock bara är en amerikansk remake på spanska "Abre los Ojos"), bland annat.

Bästa repliker: "I gave her my heart, she gave me a... pen.", "I don't want to sell anything, buy anything, or process anything as a career. I don't want to sell anything bought or processed, or buy anything sold or processed, or process anything sold, bought, or processed, or repair anything sold, bought, or processed. You know, as a career, I don't want to do that."


"Pump Up the Volume" (1990)


Okej, jag vet, den här från 1990, alltså helt klart inte en 80-talsfilm, but you know what? Dels tänker jag att den spelades in åtminstone delvis på 80-talets sista skälvande stunder, och dels tänker jag: det är min jävla lista, det här filmen hör hit, den är sjukt bra, och nu får den stå här. Christian Slater är nyinflyttad (vanligt förekommande i HS80-genren), hans föräldrar förstår honom inte (doh!) och lärarna på hans nya high school bryr sig inte om de issues som deras elever har (epic). Vilken tur att Mark (Slater) har en piratradiosändare genom vilken han får utlopp för sina frustrationer! Ingen på skolan vet vem som ligger bakom radionamnet Happy Hard Harry, men alla tar till sig hans råd och uppskattar hans uppror mot överheten. En sen kväll blir det dock blodigt allvar, då en frustrerad lyssnare tar Mark/Harry på allvar, och begår självmord. Återigen, en mer seriös HS-film än vanligt, dock väldigt välspelad och med en bra story och ett bra budskap. Samantha Mathis gör en av dessa solida prestationer, och Seth Green syns i en mindre roll, men annars är det på det stora hela Slaters film.

Bästa repliker: "Just look inside yourself and you'll see me waving up at you naked, wearing only a cock ring.", "Feeling screwed up at a screwed up time in a screwed up place does not necessarily make you screwed up.", "Your job, your purpose is to get accepted, get a cute girlfriend, think up something great to do with the rest of your life. What if you're confused and can't imagine a career? What if you're funny looking and can't get a girlfriend? You see, no-one wants to hear it. But the terrible secret is that being young is sometimes less fun than being dead.", "Do you ever get the feeling that everything in America is completely fucked up?", "-I've got something to show you. -Is it bigger than a baby's arm?"


Sen finns det några filmer jag sett, men inte äger, och därför inte minns tillräckligt bra för att ge en rättvis bedömning eller bsskrivning av, och de är "Zapped!" ("Utan ett Plagg i Plugget", 1982) med Scott Baio från "Gänget och Jag". Den här filmen har jag ytterst svaga minnen av, men jag kommer ihåg att den var rolig och typiskt 80-talslogisk (a.k.a. trotsar fysikens lagar och liknande), samt att det bjuds på T&A rätt friskt, och det kan ju räcka gott och väl, beroende på vad man är ute efter, förstås. :D "Risky Business" ("Föräldrafritt", 1983) är ännu en lite dimmig film i mitt minne. Tom Cruise behöver få fram en herrans massa stålar innan hans bortresta päron återvänder till hemmets sköte, så han agerar tonårspimp och har ett horhus i hemmet, samt får sätta på ovanligt snygga och filmfräscha prostituttin Rebecca De Mornay, bland annat i en tunnelbanevagn, mer än så kan jag inte säga säkert at this time. Ingen storfavorit i min bok, men klart sevärd och hör utan tvekan hemma bland HS80-filmernas hall of fame. Med även Joe Pantoliano och Curtis Armstrong bland andra.

Andrew McCarthys genombrott kom i och med "Class" ("Jonathans Frestelse", 1983). Filmen utspelar sig på college, så strictly speaking hör den egentligen inte hemma här, men eftersom andra collegerullar fått ta plats ska jag inte vara ogin och trist nu. Jag har bara sett den här en gång, men minns den som en helt okej film i sann Mrs Robinson-anda, also featuring Rob Lowe, Jacqueline Bisset, Cliff Robertson, Virginia Madsen, John Cusack och Alan Ruck! Vidare i omnämnandena kommer vi till en dansande Kevin Bacon. "Footloose" (1984) har aldrig riktigt tickled my fancy nåt sådär väldigt, men eftersom filmen är en 80-talsklassiker som handlar om en storstadstonåring som flyttar till vischan, till en byhåla där rock n' roll och dans inte är tillåtet, ve och fasa! Very HS80/dansfilms-plot, helt enkelt. Sarah Jessica Parker, John Lithgow, Dianne Wiest och Chris Penn syns också. Huruvida de alla också dansar kan jag inte uttala mig om, but I hope so.

Winona Ryders filmdebut "Lucas" (1986), med Corey Haim i titelrollen som Lucas, en smart men socialt utfryst kille, samt hans osannolika vän Cappie, captain of the football team (Charlie Sheen), och konflikten dem emellan gällande kärleken till samma brutta (Kerri Green, Andy i "The Goonies"), ska absolut omnämnas gällande HS80-filmer av rang. "Lucas" har jag tyvärr bara sett en endaste gång för gräsligt länge sen. Dock vill jag minnas att jag tyckte att det var en söt liten historia, och har sedan velat se om den många gånger, men I have yet to lyckas med den saken. Trist, men så kan det gå. Jeremy Piven och Courtney Thorne-Smith (fyrkantskäken från good old Melrose Place!) syns också i rollistan. Winona återfinns också i en annan liten pärla som jag utan framgång jagat runt efter i åratal, nämligen "Welcome Home, Roxy Carmichael" ("Roxy", 1990), där hon spelar en ypperligt missförstådd och säregen tonåring, som livnär sig på hoppet att byns stolthet, den legendariska Roxy Carmichael (Playboybruttan Ava Fabian), i hemlighet är hennes biologiska mamma. Jeff Daniels, Stephen Tobolowsky, Frances Fisher, Beth Grant, och Carla Gugino dyker alla upp i rollistan de med.

Givetvis finns det också filmer som för all del innefattar high school-elever, eller till och med delvis utspelar sig i en high school, men huruvida de skulle klassas som high school-filmer råder det delade meningar om. More specifically: jag tycker inte det. Men det betyder inte att det inte finns ett gäng sköna rullar där i gränslandet! Bland dem har vi "WarGames" (1983) och "Back to the Future" ("Tillbaka Till Framtiden", 1985) samt den sistnämndas uppföljare ("Back to the Future Part II", 1989 och "Back to the Future Part III", 1990). I "WarGames" lyckas Matthew Broderick hacka sig in i Pentagon och närapå utlösa globalt kärnvapenkrig med Ryssland (medan Ally Sheedy blir fett impad och fett livrädd), och i "Tillbaka Till Framtiden"-filmerna åker Michael J. Fox och Christopher Lloyd tillbaka till 1950-talet, till framtiden och till 1880-talet. Inget av detta känns sådär super-high school, förutom förstås att Marty (Fox) lär sig bemästra sin familjs nemesis Biff/Griff/"Mad Dog" Tannen (Thomas F. Wilson). Tre gånger om. :D

En annan klassisk filmserie är givetvis "Porky's" (1982), med uppföljare. Dock är handlingen placerad på 50-talet, vilket för min del diskvalificerar "Porky's" från att kvala in på min HS80-lista. Dessutom har jag aldrig gillat filmerna sådär väldigt, de är alldeles för mycket buskis för min del. Inte så att jag mostsätter mig T&A och sexskämt i 80-talskomedier, men ibland blir det för mycket av det goda. Och finns det nån film där Kim Cattrall INTE spelar nymfoman i någon grad ("Polisskolan" eller "Big Trouble in Little China" kommer närmast här, tippar jag)? Fler som inte riktigt passar in, men som måste nämnas är förstås "Fame" (1980), en utmärkt high school-film, men alldeles för seriös och dessutom en musikal, så det går bort. Ännu en musikal, som utspelar sig på 60-talet, dessutom, är "Hairspray" (1988), som dock är en riktigt undersattad och fruktansvärt rolig men ändå viktig film (Ricki Lake, Divine, Pia Zadora, Jerry Stiller, Debbie Harry, Sonny Bono och såklart Mink Stole). Den gjordes sedemera om till scenmusikal, och sen kom nåt snille på att de skulle göra film på scen-versionen. Ja, därför föddes vidundret "Hairspray" alltså även 2007. Do not confuse the two, originalet från 1988 är skapat av underbart märklige John Waters, medan härket från 2007 förmodligen är skapat av satan. Undvik remaken. "Shag" (1989) får inte heller riktigt vara med, då även den utspelar sig på 60-talet, men är en mycket trevlig och fin rulle, med Phoebe Cates och Bridget Fonda, och detsamma gäller i mångt och mycket för "Grease 2" (1982), förutom att där "Shag" briljerar står sig denna uppföljare slätt - plus att "Grease"-filmerna dessutom är musikaler i huvudsak. (Det utmärkta originalet "Grease" kom redan 1978, och får därför inte på några villkor vara med på den här listan, så det så.)

Visserligen high school så det stänker om 'et, men också lite väl mycket vampyrer och skräck för att få vara med, är "The Lost Boys" (1987), med Jason Patric, Kiefer Sutherland, Dianne Wiest, Corey Haim och Corey Feldman, Edward Herrmann, Jami Gertz, som syns i "Sixteen Candles" och "Less Than Zero" (se längre ned) och Alex Winter i hockeyfrillornas hockeyfripp. Regi av Joel Schumacher, som också stått bakom "S:t Elmos Fire", "Flatliners" och "Falling Down", just to name a few. Riktigt bra film, men som sagt mer skräck än HS80. Ytterligare en close but no cigar-titel är "Bill & Ted's Excellent Adventure" (1989), en vansinnigt spejsad och säregen historia, som dessutom helt enkelt är jävligt rolig. I stort sett hela grundjargongen till "Wayne's World" är i princip rippad från Bill & Ted's lingo, som i sin tur är baserad på faktiskt surfarsnack från Cali; se även Spicoli (Sean Penn) i "Fast Times at Ridgemont High" om du inte får nog av att höra unga män låta oerhört ointelligenta men underbart underhållande så snart de öppnar munnen. Furthermore är B&T-filmerna de enda gångerna som Keanu Reeves faktiskt är bra. Inte bara uthärdlig, inte bara "inte så dålig att man går in i anafylaktisk chock", utan faktiskt bra, eftersom han spelar stendum California beach dude. Han matchas utmärkt av Alex Winter, dock utan hockey den här gången. Världens roligaste George Carlin står också på rollistan, tillsammans med Jane Wiedlin och Diane Franklin ("Better Off Dead...").

Gällande osedda filmer, så finns det även såna, dessvärre. Trots min nördighet har även jag mina fläckar på HS80-himlen. "Just One of the Guys" (1985) är en rulle jag försökt lägga vantarna på ett tag, men tyvärr misslyckats med. Därför kan jag varken säga bu eller bä, eller om den har nånting ens i närheten av den här listan att göra. Dock handlar den om en collegestudent, vilket förstås inte är helt hundra, men även collegefilmer har sin charm. Sherilyn Fenn är dessutom med, damnit, jag måste hitta den! Nån gång! En annan möjlig hitfilm som jag tyvärr inte lyckats se än är "Class of 1984" (1982), som har potential att vara hur bra som helst, eller hur dålig som helst (postapokalyps! high school! 80-tal! Mark L. Lester!), men som sagt så vet jag i nuläget inte hur väl den skulle frottera sig mot sina gelikar i listan ovan. Risken finns att den snarare får husera med filmer som "The Warriors", "Hardware" och "Flykten Från New York" om den sköter sig riktigt bra. Annars kan den förstås vara nåt i stil med Tromas "Class of Nuke'em High" också, vilken, trots titeln, verkligen inte är så bra. :D Även "For Keeps...?" ("Maybe Baby", 1988) ska jag nämna, eftersom den handlar om high school-elever och har Molly Ringwald i huvudrollen. Dock är den alltför seriös för att riktigt få husera här, eftersom handlingen i korthet går ut på att unga fröken Ringwald blir på tjocken och hon och hennes sweetheart (Randall Batinkoff) bestämmer sig för att behålla ungen. Regisserad av John G. Avildsen, men tyvärr ingen höjdare trots viss potential.

Ytterligare ett gäng titlar som jag tyvärr inte haft möjligheten att se, och som därför får klassas som varande av av intresse, men med reservation för oanade nivåer på kvalitet, är "Private School" (1983, med Phoebe Cates, Matthew Modine!), "All the Right Moves" ("Ta Chansen", 1983, med Tompa Cruise, Lea Thompson, Craig T. Nelson och Chris Penn) , "The Wild Life" (1984, skriven av Cameron Crowe, med Chris Penn, Lea Thompson, Eric Stoltz, Ilan Mitchell-Smith från "Weird Science", Rick Moranis, och Michael Bowen som är den elaka trendkillen i "Valley Girl"!), "Making the Grade" (1984, med Judd Nelson, plus Andrew Dice Clay), "One Crazy Summer" (1986, John Cusack, Demi Moore, Curtis Armstrong, Bobcat Goldthwait, Taylor Negron, och Jeremy Piven, regisserad av Savage Steve Holland, som kirrade "Better Off Dead..." så väl året innan) "Summer School" (1987, med Mark Harmon, Kirstie Alley och Courtney Thorne-Smith), "Less Than Zero" (1987, baserad på en Bret Easton Ellis-novell, och med Andrew McCarthy, Robert Downey Jr, James Spader, Michael Bowen och Lisanne Falk, samt Anthony Kiedis och Flea, och tydligen en glimt av Brad Pitt med! Visserligen en college-film, but still!), och "License to Drive" (1988, med Corey Haim och Corey Feldman, samt Carol Kane, Heather Graham, och Michael Ensign). Skulle jag ha möjlighet att se en, eller samtliga av dessa uppradade filmer skulle jag inte precis tveka. :D


Whew, så, det var hela listan över samtliga high school (och några college-)-filmer värda att nämnas från den gyllene eran under det fantabulösa 80-talet. Är det så att du vill ha ännu mer info om ämnet, eller bara en annan (lika HS80-nördig) persons åsikter så tycker jag du kan läsa vad min kamrat Surskägget har att säga om saken, i hans hommage till genren.

Spring nu iväg och se de du inte sett, inte kände till eller inte sett på länge, på studs!