Årets sista helg

Helgen som var måste räknas till en av årets bästa. Eller så är jag lite partisk för att jag har ett guldfiskminne och inte kan komma på vad jag gjort alla andra helger under det här året. Men oavsett så blev fredagen en relativt spontan utekväll, efter att vi fått nys om att Klubb Gås skulle ha Swahilli Bob's-folket (eller, en av dem i alla fall) som plattvändare, och för att ja, det kändes som en bra idé helt enkelt.

Så jag, Jocke, och Rulle hörde oss för med folk lite smått, och det verkade finnas intresse för utgång, om än något svalt. Andrea var bakis som en julräv men ville ändå leka, så vi samlades i hennes lilla gryt, tillsammans med söta Saskia, och senare joinade även Kribba. Eftersom Systemet inte hade mage att ha öppet blev det folle-fest för hela slanten - plus lite bögigt rödvin som Addi hade till de som ville ha - men det gjorde faktiskt ingenting! Folle var min gamla trotjänare i många år förut och jag har verkligen saknat den mjuka, stabila myskänsla som följer med en redig dos 3.5%. :D

Paddan, Kribba och Rulle = kärlek. :D

Till Gåsen kom även Matte, Janne, Ellinor, Jossan, Phil och Mattias, bland andra, vilket ledde till en sjukt lyckad kväll. På hemmafronten blev det lite mindre lyckat senare, dessvärre, men inget som inte gick att lösa, vilket gjorde lördagens ligga-kvar-i-sängen-i-en-evighet-stund så mycket bättre. Det är en sak jag värdesätter så otroligt mycket med mitt hjärta; Att vi på morgnarna kan ligga kvar och prata och kramas och verkligen bara ha det så sjukt bra att det i vissa kretsar nog är lite oförskämt. Och plötsligt har en timme gått, eller kanske två. Älska helgmorgnar i sängen, helt enkelt!

Lördagskvällen bjöd (nåja, jag blev bjuden i alla fall, vilket jag tackar så mycket för) på middag med Martin och Emlan på Narknoi. Godaste spaghetti i staaadaa! (Fast det är thaimat, inte spaghetti, ber om ursäkt om jag förledde någon där.) Under middagen diskuterades bland annat VHS, varpå Martin insåg att han kunde donera sin VHS-samling till mig eftersom han ändå inte tittade på den eller hade någon video kvar! Jocke erbjöd sig att skjutsa hem dem till Haninge efter maten, så kunde vi dessutom plundra videoteket direkt. Ka-ching! Joy! Älska att vara den sista envisa videonörden - alla ger mig sina gamla filmer for free! :D

Söndagen blev en oplanerad social dag här hemma, då både Andrea och Rulle kom hit och blev bjudna på nyttig ugnspannkaka, medan vi tittade på de återfunna skatterna av ett gammalt Ricki Lake-avsnitt som handade om vampyrer, som jag skrapat ihop bland Martins f.d. band! Åh, jag älskar att se "koola" subkulturella människor på talkshows, samt otrogna, slampiga, white trashy, och jättefeta suckers. Jag vältrar mig i deras olycka! :D Senare kom även Sebbe hit, och vi kollade på alltid underbara "Äppelkriget", snackade strunt, och åt chips med våra vänner. Sjukt värd söndag, på det hela taget!

Tre bra dagar i rad, I had dem, and I loveded dem. ♥

Istället för blogg: förvirring

Härom dagen när jag stod och diskade slog det mig väldigt plötsligt och synnerligen otvetydigt att jag verkligen inte mår bra just nu.

Det kan tyckas som en märklig sak att fatta först nu, jag menar, jag är sjukskriven sedan ungefär 1.5 år tillbaka, man tycker ju att poletten borde trillat ned för länge sen, lixx. Men jo, det har den givetvis gjort också. Min nyliga knallblixt i insikt gällde just nu.

Just nu, så mår jag inte bra, inte alls. Jag har haft alldeles för mycket att jonglera med, att ordna, att klara av, att bemästra, att reda ut, och allt för många förändringar som staplats likt ett snitsigt varutorn i gång femton på Ica. Det känns lite som att ha rasat rakt igenom jorden och landat upp och ned i Kina, ledbruten, förvirrad, och väldigt väldigt trött.


Jag har till exempel märkt att jag i nuläget inte klarar av sociala situationer så bra som jag är van att göra, på det sättet att jag helt enkelt inte pallar att klämma fram tillräckligt med intresse eller ord för att umgängent inte ska kännas lite, lite... off. Det här har inte hänt varje gång jag hängt med folk, vissa dagar känner jag mig starkare och mer på topp, och givetvis beror det även på person och situation, men ändå. Det är väldigt obehagligt för någon som jag, som är ytterst verbal och minst lika pratglad som Rosalinda (världens elakaste papegoja).

Dessutom innebär det givetvis inte att jag är ointresserad av vad vissa av mina vänner säger eller gör, men jag tror det handlar om dagsform och komfort; De jag känner bäst är det lättare att slappna av med och lättare att samla styrka inför, eftersom jag på något undermedvetet plan vet att de inte förväntar sig nånting från mig. De jag känner lite mindre väl blir ibland lidande, och de som är nya bekantskaper funkar socialiseringen nästan inte alls med just nu.

Jag tenderar också att börja i helt fel ände med att berätta saker, säger bara ett brottstycke av vad som borde sägas, tappar tråden, eller svarar något halvhjärtat och trist, helt enkelt för att det känns som en dimridå i huvudet. Jag känner mig, milt sagt, omtöcknad - nästan som att jag har några sista envetna efterverkningar av en narkos som inte riktigt vill släppa sitt grepp. Det ligger ett grötigt täcke som pöser stilla, och omsluter min hjärna så att den inte får leva upp som den kan, och vill.

Men frågan är varför denna simmighet inte kan komma då jag verkligen behöver koppla av istället? Dumma jävla huvud som inte vet vad som är bäst för det, åh! Jag ska byta ut det mot en nyare modell, utan fulkopplade cheapo-kretsar, himla skräp!

Evil is drooling over my existance

Du är 40% ond!

Det ruvar en ondska i ditt hjärta även om du döljer det väl!

Ta testet här!

---

Hittat hos Marre, som är mycket ondare än jag. :D

And now for something completely different

Nå, om det mot all förmodan fortfarande finns någon hugad läsare kvar, så kan jag berätta att jag numera bor i hufvudstaden. Igen. No more gnällblåsiga västkusten, alltså! Att planera, utföra och överleva en flytt har varit i det närmaste mer än jag klarar av i mitt skröppliga tillstånd, och det är först nu jag känner att jag kan kippa lite svagt efter andan igen, egentligen.

Jag har genom detta, givetvis, fått börja om med att traggla med vård, psykiatri, socialtjänst och hela den baletten, vilket just nu känns som ett stort misstag. Jag ORKAR verkligen inte förklara hur jag mår, varför jag mår så, hur länge, etc, osv, örk. Inte för ännu en seemingly ändlös radda av nya människor som inte känner mig och inte vet något om bakgrunden till varför jag sitter i deras mottagningsrum och ser nervös ut. Jag vet att jag måste klara av allt detta, men det är inte säkert att jag gör det. Faktiskt. Vi får se.

På den sociala fronten skiner solen, och kärleksprognosen är bättre än bäst, vilket bägge är stora mjuka plåster på mina sargade sår. Jag hoppas att detta ska boosta mig genom byråkratins helvetseldar ännu en gång, cos god knows I need it. Men just nu måste jag verkligen sova. Adios amigos.

Det här var min Lucia-lördag, vad var din?

Don't you want me, baby?

Hej bloggen. Hej ni där ute.

Jag har sadly neglected att skriva nånting, på väldigt länge. Jag tänkte egentligen mest kolla om nån fortfarande orkar bry sig om att läsa här? Eller: ska jag försöka fortsätta skriva? Jag vill, som alltid, men orkar oftast inte, som lika mycket alltid.