Istället för blogg: förvirring

Härom dagen när jag stod och diskade slog det mig väldigt plötsligt och synnerligen otvetydigt att jag verkligen inte mår bra just nu.

Det kan tyckas som en märklig sak att fatta först nu, jag menar, jag är sjukskriven sedan ungefär 1.5 år tillbaka, man tycker ju att poletten borde trillat ned för länge sen, lixx. Men jo, det har den givetvis gjort också. Min nyliga knallblixt i insikt gällde just nu.

Just nu, så mår jag inte bra, inte alls. Jag har haft alldeles för mycket att jonglera med, att ordna, att klara av, att bemästra, att reda ut, och allt för många förändringar som staplats likt ett snitsigt varutorn i gång femton på Ica. Det känns lite som att ha rasat rakt igenom jorden och landat upp och ned i Kina, ledbruten, förvirrad, och väldigt väldigt trött.


Jag har till exempel märkt att jag i nuläget inte klarar av sociala situationer så bra som jag är van att göra, på det sättet att jag helt enkelt inte pallar att klämma fram tillräckligt med intresse eller ord för att umgängent inte ska kännas lite, lite... off. Det här har inte hänt varje gång jag hängt med folk, vissa dagar känner jag mig starkare och mer på topp, och givetvis beror det även på person och situation, men ändå. Det är väldigt obehagligt för någon som jag, som är ytterst verbal och minst lika pratglad som Rosalinda (världens elakaste papegoja).

Dessutom innebär det givetvis inte att jag är ointresserad av vad vissa av mina vänner säger eller gör, men jag tror det handlar om dagsform och komfort; De jag känner bäst är det lättare att slappna av med och lättare att samla styrka inför, eftersom jag på något undermedvetet plan vet att de inte förväntar sig nånting från mig. De jag känner lite mindre väl blir ibland lidande, och de som är nya bekantskaper funkar socialiseringen nästan inte alls med just nu.

Jag tenderar också att börja i helt fel ände med att berätta saker, säger bara ett brottstycke av vad som borde sägas, tappar tråden, eller svarar något halvhjärtat och trist, helt enkelt för att det känns som en dimridå i huvudet. Jag känner mig, milt sagt, omtöcknad - nästan som att jag har några sista envetna efterverkningar av en narkos som inte riktigt vill släppa sitt grepp. Det ligger ett grötigt täcke som pöser stilla, och omsluter min hjärna så att den inte får leva upp som den kan, och vill.

Men frågan är varför denna simmighet inte kan komma då jag verkligen behöver koppla av istället? Dumma jävla huvud som inte vet vad som är bäst för det, åh! Jag ska byta ut det mot en nyare modell, utan fulkopplade cheapo-kretsar, himla skräp!