Tredje gången gillt

Det finns exakt tre populärkulturella karaktärer som jag på riktigt är rädd för. Vansinnigt rädd för, rent av, så pass att jag inte kan titta om jag ser dem på tv eller på bild. Eller i verkligheten. För bara för att de är fiktiva figurer betyder ju inte det att folk inte kan få för sig att svida om till dessa fasor när det vankas maskerad. Och being a maskerad-älskare av rang, så har jag givetvis löpt en avgjort förhöjd risk att konfronteras med mina rädslor genom åren.

Nu, i nådens år 2010, kan jag meddela att jag mött samtliga av mina plågoandar i utklädnadssammanhang. Och jag har överlevt.

This is my tale.

Sadako - 2006
För den som inte vet vem Sadako är, så får ni fan googla bilder själva. Bara för att min rädsla numer mattats något, betyder det inte att den är borta. Eller att jag är suicidal, så några bilder på den faktiska karaktären blir det rakt inte tal om. En annan måste ju få sova, vet ni! Däremot kan jag berätta att Sadako är den karaktär som hela "Ringu"-serien kretsar kring. "Ringu" var en skräcknovell skriven av Koji Suzuki från början, som senare adapterades till manga-format, och även filmades mycket framgångsrikt 1998 ("Ringu"). Första filmen följdes av en sequel: "Ringu 2" (1999) och prequeln "Ringu 0: Bâsudei" (2000), bägge även baserade på noveller av Suzuki. Dock finns flera varianter på storyn i andra versioner också, såsom en tv-serie från 1999, men även en tv-film som gjordes redan 1995. Givetvis är alla utländska framgångssagor nånting som Hollywood måste doppa sina syltiga fingrar i, vilket gav oss den, i jämförelse, totalt meningslösa "The Ring" (2002) och uppföljaren "The Ring Two" (2005). Den sistnämnda är perverst nog regisserad av Hideo Nakata, som ligger bakom alla tre originalen - tv-filmen inte inräknad. Mannen har alltså re-regisserat sin egen film, på annat språk och med andra skådisar. Fräscht? Korea kunde visst inte heller stå ut med japsarna, och gjorde själva en remake 1999: "The Ring Virus". Åh, och författaren Suzuki har även präntat ned "Rasen" (a.k.a. "Spiral") - som är fjärde delen om Sadako men filmades redan 1998, och "Dark Water" (2002) innan de blev filmer. Och "Dark Water" finns förstås också i en amerikansk remake från 2005. Förvirrande? You bet'cha!

Men hur som haver så handlar detta om japansk skräck, i form av en utstött, död liten flicka. Äcklig som få. Första gången jag såg "Ringu" (den japanska från 1998) hade jag mardrömmar i säkert tre veckor efteråt. Min gamla barndomsrädsla för mörkret återvände med förnyad kraft (okej, egentligen har den aldrig försvunnit, men i det här skedet nådde skräcken magnituder jag inte upplevt sedan barnsben. Fast då var jag oförklarligt rädd för Dracula och namnlösa monster under sängen). Alla asiater var livsfarliga, alla barn vidriga, och alla asiatiska barn var givetvis döden själv i Sanrio-hårspännen. Sen blev det inte bättre av att jag, när förlamningen efter första titten på första filmen släppt sitt järngrepp och mardrömmarna tunnats ut, var dum nog att se även "Ringu 2" och "Ringu 0: Bâdsudei" och den totala, paralyserande fasan var ett faktum. Ålen, min bästa vän här i världen, förstod mig till en början inte särskilt, men detta ändrades snabbt, då det visade sig att hon råkat se den amerikanska "The Ring" först av allt. Sen såg hon de japanska filmerna och plötsligt var vi två livrädda fåntrattar, darrande som asplöv i fruktan för Sadakos vrede.

År 2006 höll jag och min dåvarande en födelsedagsmaskerad på hans 30-årsdag, med temat "Skurk eller Hjälte". Avsikten var alltså att man skulle klä ut sig till någon eller något som kunde tolkas som antingen en hjälte eller en skurk. Själv var jag min favorit X-man Wolverine, Ålen var en hattkastande Oddjob, och andra gäster inkluderade Spindelmannen, Jokern, och Iceman från "Top Gun" (1986), bland andra. Plötsligt ringer det på dörren, och istället för att glatt utropa komplimanger och välkomnanden åt mina gäster, finner jag mig istället gallskrikande av skräck, spurtande tillbaka mot vardagsrummet. Utanför dörren står motherfucking Sadako! Livs levande! Hon hasar sig (men ååhhh, HASAR! Skräcken!) in i lägenheten, mot mig och Ålen (som vid det här laget också börjat skrika), och jag lovar och svär att vi bägge var på god väg att hoppa ut genom fönstret. Tre våningar upp. Bara för att slippa vara i närheten av Sadako. Att personen i dräkten dessutom var asiat gjorde det bara etter värre, och mer verkligt.

Lyckligtvis visade sig ju filmfasan vara någon jag kände, och detta gjorde att rådjurspaniken gav efter, men det tog en bra stund innan det kändes bekvämt att umgås ändå. Framåt småtimmarna var det dock lugna puckar, då Sadako sjöng SingStar, åkte skateboard och var allmänt full och festlig. Än idag är såväl Ålen som jag rädda, men det är inte riktigt lika hemskt i alla fall. Men nog fan skriker jag, högt, åt samma scener i filmerna, som jag gjorde första gången. Och andra, tredje, fjärde... Är jag en självplågare?

Mitt i natten-spex med kepsklädd Sadako och skitglad Oddjob! :D

Killer Bob - 2007
Näste man till rakning är den extremt obehaglige Killer Bob, från världens bästa tv-serie, "Twin Peaks" (1990). När Twimpan började gå allra första gången såg jag inte mycket av det. Dels var det alltför sent på kvällarna och dels verkade det helt sjukt läskigt. Jag minns dock att jag såg vissa scener med Bob, som för alltid etsade sig fast i min hjärna, och som jag än idag absolut inte kan titta på utan att vara vansinnigt rädd och pipa och tjuta tills man inte ser karln mer på ett tag. Festliga fakta om Bob är att Frank Silva, som spelade rollen, jobbade som ljussättare egentligen, och fixade på inspelningsplatsen av piloten av "Twin Peaks" när David Lynch fick syn på honom i en spegel och hoppade till av rädsla. Fattar ni, David Lynch, denne man vars hjärna inte kan vara annat än ett svart virrvarr av vansinne och suggestiva mardrömmar, BLEV RÄDD. Därmed bestämde sig Lynch för att Silva skulle spela rollen som Bob, och det gjorde han ju helt rätt i, eftersom han inte är den enda som skrämts av karlens utseende. Nå, långt senare i livet, när jag inte längre var elva år och måste sova tidigt, kunde jag äntligen se serien ordentligt, vilket jag är mycket glad för då jag uppenbarligen älskar den och håller den högre än alla andra tv-serier i evighetens evighet, amen. Men jag kunde ändå inte titta på Bob utan att bli rädd. Riktigt, riktigt rädd.

Så, i oktober 2007, när en kamrat och tillika TP-fan kom på den lysande idén att husera Twin Peaks-maskerad kan man ju lugnt säga att både Ålen och jag blev eld och lågor. Och rädda, eftersom risken att NÅN skulle vara Bob var sjukt stor. Ålen är såklart också TP-fanatiker OCH rädd för Killer Bob - vi är inte BFF's for nothing, y'all. Och rädslan var befogad. När vi kommit fram till festen och svidat om till våra kostymer (jag: Laura Palmers lik, Ålen: fresh meat på One Eyed Jacks) så satt han där, bakom en soffa, och hukade och plirade upp under sitt långa, gråa hår! Så fucking jävla asäckligt, och dessutom en uncanny parafrasering på scenen där vi först får se Bob, när Sarah Palmer får en flashback/syn av dotterns rum Den Där Morgonen, och plötsligt ser Bob, HUKANDE vid sängens fotända! Aaahh! Döden i grytan!

Även här visade sig såklart the man behind the mask, vilket krackelerade den otäcka fasaden av den demoniske Bob och sjasade rädslan på porten en smula. Twimpan-quiz, öl och allmänt glatt lynne gjorde även sitt, och till slut gick det till och med bra att låta Bob vira tejp om liket Laura (mig), samt skaffa sig ett nytt offer ("It is happening - again") i att tejpa ihop även den nya horan (Ålen). Aversionsterapi at its fullest! Killer Bob i TP skrämmer mig fortfarande in i märgen när jag ser om serien*, men jag klarar av att gå omkring i min lägenhet, att släcka lampor, och att titta ned mot sängens fotända efteråt i alla fall. Bra jobbat av mig!

"She's dead, wrapped in plastic!"

*Dock har jag ännu inte sett klart serien! Varje gång jag ser om den så ser jag något eller några avsnitt längre än sist, men jag vill verkligen inte att den ska ta slut. Att inget nytt ska finnas att se. Jag har ungefär 5-6 avsnitt kvar till slutet av den andra och sista säsongen, och vad ska jag göra då? Tja, jag kommer bara fortsätta se om den ändå. Om och om igen. Den blir aldrig dålig.

Pennywise - 2010
När jag var liten visades miniserien "Det" (1990) på tv, baserad på Stephen Kings bok med samma namn. Uppenbarligen kom den här samma år som "Twin Peaks", så jag tippar på att i tio-elva årsåldern var jag som mest neurotisk och räddhågsen av mig. Det låter ju onekligen så i retrospekt, i alla fall. Hur som haver så är ondskan, och därmed skräcken i serien förkroppsligad i en clown, men inte vilken clown som helst, utan den vidrigaste, mest djävulska och skrämmande clown som finns: Pennywise. Jag hatar clowner, alla clowner, och tycker enbart att de är obehagliga och otäcka. Gissa vems fel det är? Jag menar, okej, vem tycker egentligen att clowner är roliga numera, right? Men de flesta ryser inte av obehag vid åsynen av en rödnäst lustigkurre i spexiga paltor ändock. Men det gör jag, särskilt om det är Pennywise.

Om vi uttrycker det såhär: sist jag såg om "Det" var för lite mer än tio år sen, och då bytte jag kanal varje gång jag visste att clownhelvetet skulle dyka upp. Jag kollade på hela avsnittet utan att se Pennywises nuna en enda gång. Jag redigerade helt enkelt bort hela anledningen till varför folk kollar på serien. Och jag var runt tjugo år gammal. Så jävla hemsk tyckte jag att han var - är. Men under alla dessa år har jag ändå aldrig varit med om att stöta på en livs levande Pennywise. Jag har varit lyckligt förskonad från denna livslånga pest - tills i år.

Halloween firades i år sedvanligt med maskerad och buller och bång. Värdinnan hade som alltid pyntat järnet och alla gäster var som sig bör upp över öronen maskerade till allt mellan himmel och jord (och rymden såväl som underjorden!), och plötsligt står den sista utposten på skräckhimlen där, framför mig, in the flesh: Pennywise, i all sin vidrighet! Tur i oturen att det den här gången dolde sig en god vän, och en snäll vän som inte skulle hålla på att skoj-skrämmas när hon förstod min fasa, under lagren av skräckinjagande clownfreak, och tur också att de spetsiga tänderna var för opraktiska, så att leendet tillhörde henne - inte honom. Och speaking of skoj-skrämmas så tycker jag att det är nåt jävligt fel på den typen av människor som gör sånt; när man talar om att man är väldigt rädd för något, något som de själva inte fruktar, så tycker de att det är "roligt" att utsätta en lite extra för det obehagliga. ROLIGT? Det här är för mig obegripligt, vet de här människorna inte vad en fobi är? Man kanske inte begriper rädslan, men a word of the wise är att ju obegripligare rädsla, desto större chans att det rör sig om en tvättäkta fobi = LÅT BLI att utsätta den stackars kraken för skit du inte förstår. Nice manners, babe! Very hostile!

Anyways så lugnade jag mig relativt snabbt efter den inledande clown-chocken, men kunde inte känna mig fullständigt avslappnad när Pennywise var nära; många gånger tystnade jag och höll andan då min vän passerade. Tokigt nog var där även en annan festdeltagare som kände exakt likadant, så värst var det i de situationer då han och jag pratade, och Pennywise gick förbi, haha. Hon kände sig lite ovälkommen, rent av, men vad ska man göra? Men även Pennywises djävulska ondskefullhet mjuknade alltså till slut, och jag slapp dras ned i underjordiska kloaker, fyllda med döda barn.

Men skräcken släpper aldrig helt, är man rädd så är man. Och det är bäst att vara varlig i närheten av ondskefulla, luriga clowner, dödsbringande japanska barnlik eller gråhåriga mördardemoner: man vet aldrig vad de kan ta sig till.

Linde som ÄCKLIGA Pennywise, Halloween 2010.
Foto av Tommy Kent Södergren.

Historiens mysterier och andra oförklarligheter

Det händer ofta att jag funderar på sakernas tillstånd, så att säga, och ofta finner jag mig själv förbluffad över människans uppfinningsrikedom of the past. "Hur fan kom man på det?", brukar jag mumla för mig själv när jag halkar in på de här banorna.

Ta mjöl, till exempel, hur kom det sig att urtidsmänniskan fick för sig att ägna rejält med tid åt att gnugga mängder av sädeskorn mellan stenar, för att få ett, vid första anblicken, helt obrukbart, torrt pulver? Var det avsiktligt, eller råkade det tillkomma av en slump den första gången? Var det nån som hade tråkigt en dag och kände för att mosa livet ur lite oskyldiga sädeskorn? Men vad possessed them att fortsätta? De kom såklart på brödet, ropar någon i bakersta ledet. Jadu, men hur går man från torrt sädpulver (ehehehe) till färdigbakat bröd? Det är inte som att den processen är over and done with i ett simpelt steg, direkt. Inte om man förutsätter att människan alldeles nyss har upptäckt mjölet. Bakning överlag är ett stort mysterium det med. Det är ju en mängd märkliga reaktioner, sprungna av blandningen och tillredningen av en armada av olika ingredienser. Inte direkt ett plus ett är lika med bröd, även om ett basic matbröd inte är fullt lika komplicerat som allt en elaborate efterrättsbakning innehåller. Ansåg man inte att det var magi när nån stollig stålderstant kom med ett bröd, eller var en hel stam delaktiga i experimenterandet? Nu vill jag hemskt gärna se lortiga cro-magnon tölper i vita labbrockar, runtspringandes med provrör och extatiska miner för mitt inre öga, men riktigt så tror jag tyvärr inte att det gick till. Men HUR, då?

Som alltid finner Wikipedia svar, och berättar att brödet tillkom i Mesopotamien, någon gång mellan 6000 och 8000 före vår tideräkning, och var en vidareutveckling av gröt. Aha, gröt, förstås! De smashade sädeskorn, tillsatte vatten, och insåg att skiten gick att äta, det är inte alltför konstigt. Sedan testade de helt enkelt att steka gröten, över glöd eller stenhällar, och fick då den första varianten av vad som senare kom att kallas för bröd. Stekt gröt, mmmyuck. Våra fiffiga vänner egyptierna tänkte, runt 2500 före vår tideräkning, ut en bakugn, genom vilken man kunde få till lite snitsigare bröd, och de hällde även öl i smeten, så att brödet kunde jäsa innan gräddning. Det är väl inte helt otänkbart, att om de visste hur man bryggde öl, så kunde de i alla fall ha ett hum om hur säd-vatten-smeten skulle kunna reagera på drycken också. Jag köper det, so far, so good. Och har folk klurat ut hur man gör bröd, jäser deg och dessutom konstruerat ugnar så är egentligen allt ytterligare bara raffineringar och vidareutvecklingar av grundkonceptet.

Men varför människan första gången fick för sig att ha sönder sädeskorn, det vet jag fortfarande inte. Kanske hon bara var hungrig och desperat, kanske det var en olycka, kanske det var en filosoferande mesopotam som ägnade flera veckor åt att stirra på vajande vete, tills han fick en ljus idé en dag. Kanske, kanske inte. Sånt här kan i det närmaste göra mig galen, då ingen finns som kan ge ett fullständigt sant svar. Det finns massor av förståsigpåare, experter, lärde och kloka gubbar eller gummor i världen, men hur man än vrider och vänder på steken (eller brödet), så kan ingen veta helt tvärsäkert hur såna här upptäckter kom sig. Och det är just det som gör mig så frustrerad, att jag aldrig kommer få veta fo shizzle.

Sen finns det såklart helt andra kategorier av WTF också, liksom livsfarliga moves som tåloop och allt annat vansinne de ägnar sig åt inom konståkning; vad var det för självmordsbenägen skrinnare som tänkte en dag att "Hey, jag gör en BAKÅTVOLT på isen och hoppas att jag inte spräcker skallen!"? Och hur många bröt verkligen nacken innan man hade fått in rätta snitsen? Eller alla dessa skumma saker folk kan tända på, som bajs eller kiss, bli boxad i njurarna, slicka på damskor, etc. Hur i hela helvete kommer nån på att de blir erotiskt stimulerade av att superfeta brudar sitter på dem, till exempel? Är man sisdår tvåhundra pannor så har man väl inte för vana att sätta sig på småväxta karlar bara sådär, så det känns inte riktigt som att en sån sak uppstår genom en slump heller.

Det hela är, milt uttryckt, skitkonstigt.

Sånt här dyker alltså med jämna mellanrum upp i min skalle och skapar oreda med sina obesvarade frågor, även om jag får tillstå att det nästan jämt mest är väldigt roligt att sitta och klura på en massa konstigheter och oklarheter i vardagen eller historien. Man får tillfälle att fi-fi-fi-filura, helt enkelt.

Ostigt värre

Jag glömde nästan att jag i addendum till posten om vedervärdiga svenska titelöversättningar måste posta Grotescos fejktrailer till hittepå-filmen "Ched Dad", vilken fick mig att gråta av skratt de första fem tittarna. Minst.

Och filmens översatta titel är så perfekt lökig att jag nästan inte orkar mer. :D

Att handha meningslösa ting

Det finns en del saker, föremål, som man ackumulerar under sitt liv, som efter ett ganska kort tag inte längre har någon mening för en, men som man ofta ändå behåller. Nu kan man förvisso applicera detta uttalande på en hiskelig massa junk, men det jag tänker på här är såna saker som är djupt personliga, men ändå så ytliga att de är poänglösa, och därför fastnar i nåt slags parallelluniversum där man inte vill ha dem men inte kan slänga dem heller.

Jag syftar på saker som foton, faktiska pappersfoton, som inte blev bra - varför ska man egentligen spara dem? Numera har folk inte riktigt det här problemet, i och med digitalkamerans segertåg över världen, men de flesta av oss har åtminstone haft pappersfoton förut. Ni vet vilka bilder jag menar: de som inte blev så bra, inte var särskilt fina eller meningsfulla - dem man inte vill sätta in i ett album helt enkelt. Men det är ändå på nåt sätt fel att bara slänga dem. Det känns som nån slags ofrivillig voodooritual att dumpa avbilder på sina nära och kära i papperskorgen, även om de blundar eller är i oskärpa. Dåliga bilder, men slänga dem? Hemskt, men det är ändå ännu mer efterblivet att spara dessa foton; man sätter ju inte dem i album, så vad gör man med dem, då? De får ligga i nån låda, i hela ens liv, tills man dör och ens efterlevande släktingar hittar dem, och tänker att "Jamen hon sparade de här hela livet, de måste betytt nåt för henne, så de måste vi behålla". Fast egentligen är det bara de dåliga bilderna, de man inte ville visa upp, men inte kunde med att hysta ut; bilderna som inte borde sparats alls.

Och apropå dåliga digitala foton, varför spara dem? De tar inte lika mycket fysisk plats, men det är ändå överjävligt att bläddra igenom femtio fula bilder för att hitta den där bra bilden man letar efter. Man borde seriöst måste gå igenom alla sina digitala foton och radera dem som bara är skräp, lätta upp hårddisken lite och bespara sig mödan att behöva glo på de trista bilderna om och om igen.

En annan kategori av den här sortens huvudbry är såklart vykort, julkort och gratulationskort. Man blir glad att nån tänkte på en när de var ute och reste, och när nån uppmärksammar ens födelsedag, eller tänker på en i juletider. Men sen då? Ska man tapetsera väggarna med random vykorts-scenarion (ingen dum idé i och för sig, men kanske inte för alla)? Ska man stapla gratulationskorten år efter år efter år och bara se högen växa och samla damm? Och julkorten? Eller ska man ha dem uppställda nånstans, på en proppfull och jättestor byrå, eller uppsatta på väggen? Födelsedagskorten uppsatta ovanpå tapeten av vykort, kanske? Jag menar, vad GÖR man med de här sakerna? Det är samma sak som med fotona: det är ju personer som står en nära som gjort sig omaket att skicka de här hälsningarna. Personligen. Till dig. Ska du stå och kasta bort det då? Va? Eller ska du fylla lådor med saker du aldrig mer kommer titta på och som slutat betyda nåt efter högst ett par dagar?

Själv slänger jag. Jag hade länge kvar de där fula fotona, men slängde vykort och andra greeting cards, tills slutligen då jag inte orkade med tanken på att kånka runt på dessa fula och ointressanta fotografier längre heller (jag tenderar ju att flytta ganska ofta, som ni förmodligen vet vid det här laget), ha plats för dem, packa upp och ner dem i alla oändlighet - nejdu, inget mer av den varan! Nä, bort med skiten, ingen pardon, och spara endast det som makes sense för dig själv. Vem vill dras med massa trist mög som inte spelar nån roll ändå, vare sig det är i pappers- eller pixelform? Det känns konstigt att göra, i synnerhet med de fysiska fotografierna, men eftersom själva objektet är så förgängligt har man glömt det väldigt snabbt.

Himla praktiskt, måste jag säga. Tomma lådor, gladare dator och rent samvete på en och samma gång. :D

Titeltrubbel

Mången är den gång då jag himlat med ögonen åt en översatt titel. Frekventa besökare här torde vara införstådda med min vurm för språkliga ting, och veta hur mycket jag hatar dåligt översatta filmer. Givetvis hatar jag också illa "översatta" titlar. För i de här fallen handlar det inte ens om att översätta, utan om att frivolt hitta på en helt egen titel, gärna en som inte ens påminner om originalet.

Vi kan ta ett exempel (yes, let's!): "Hur Jag Lärde en FBI-agent att Dansa Marengo" kan vara en av de fulaste och töntigaste titlar jag hört i hela mitt liv. Denna märkliga översättning finns till och med omnämnd i filmens trivia på iMDB, så att hela den engelsktalande och uppkopplade världen kan sitta och skratta åt våra korkade översättare och deras galenskaper. Mysigt, va? Filmen i fråga heter egentligen "My Blue Heaven" (1990), och är med andra ord inte alls förtjänt av all min bitterhet, eller att dränkas i visualiserad galla. Okej att det inte är världens bästa rulle, men så dålig som sin svenska titel är den verkligen inte, det är nästan inget. Så vad skulle den fått heta, då? Ja, det är en bra fråga (Sitter jag och tackar mig själv för bra frågor nu? Herregud!), innebörden av själva uttrycket 'my blue heaven' är jag faktiskt inte helt hundra på, men jag tycker ett rimligt påstående är att säga att det är en oxymoron; min himmel är hemsk, ungefär. Så, ett avskyvärt - men mindre hemskt än slutresultatet - förslag kunde vara "Mitt Härliga Helvete" eller dylik buskisartad konstruktion. Om man nu då prompt måste översätta skiten, vill säga. Vilket man inte måste.

Om vi vadar vidare in i 90-talets titelhaverier hittar vi romcom-härket "It Could Happend to You" (1994): en smörig skitsak, tydligen baserad på verkliga händelser och allt det (smäktande stråkar - check), men varför in the name of all that is holy kände man sig tvingad att döpa om skiten till "Polis Ger Servitris Två Miljoner i Dricks"? Var det månne göteborgare ansvariga för titelmarkeriet då, som inte kunna hålla sig ifrån ordvitsandet att 'polis' och 'servitris' rimmar? Det värsta är att det här känns som den rimligaste förklaringen; are we not in the hands of a lunatic? I senare video-releaser vill jag minnas att den diskret döpts om till "Det Kan Hända Dig" istället. Varför den inte fick denna, betydligt mer passande, titel in the first place is beyond me.

Men speaking of romcoms och 90-tal, så kom en betydligt bättre film i genren ut 1999: "Blast From the Past", med Brendan Fraser, 90-talets it-girl Alicia Silverstone, och Christopher Walken bland andra. Fast jag skulle inte nämna den i det här inlägget, om det inte vore för dess hysteriskt löjliga försvenskade titel: "Rätt Upp i 90-talet". Amenjabadööör! Om de åtminstone skrivit 'opp' istället för 'upp', för att markera gammalmodigheten hade det varit ett svagt steg upp från vinterkräksjuka till vanlig magsjuka för översättarpajasarna! Och apropå 'opp' påminns jag om "Morfar Opp i Dagen"("Father's Little Dividend" (1951)), som uppföljaren till "Brudens Fader" (1950), fick heta i Svea rike. Här har vi nåt så ovanligt som en översättning som ger en betydligt mer resonabel titel än originalet. Om den hade översatts till något mer direkt, i stil med "Pappas Lilla Vinstandel" vetifan om nån hade fattat... ja, nånting. Men vare sig man hade Spencer Tracy i tankarna när man kliade sig i skallen över "Blast From the Past" eller inte så är "Rätt Upp i 90-talet" en bedrövlig titel. Varför inte klämma till med "Tjong i Framtidsmedaljongen, Länsman!" istället, om man ändå är ute efter armhålepruttar och spex? Eller kanske översättarna känner till att man inte går full retard, trots allt?

Men min antifavorit-idiot-titel av alla måste ändå vara "Heathers" (1989), denna underbara film, som alltså fick (eller tvingades, snarare) heta "Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner". en gång till: "Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner". Nejmen, ÅH vilken festlig titel, Göte, den måste vi ju se! Säkert en fars med Nils Poppe! Or not. Jag kan riktigt höra Benny Hill-musiken varje gång jag ser den svenska titeln i skrift. Vilket inte är helt accurate gällande den filmen, might I add. En annan synnerligen korkad översättning, och en riktig klassiker i ämnet, är förstås den gamla b-skräckisen "Them!" (1954), som i Sverige fick heta "Spindlarna". Ja, för all del, "De!" kanske var lite väl kort, så kort så det inte ens hinner vara snärtigt, men problemet är bara att filmen inte handlar om spindlar, utan om gigantiska myror. FAIL. "Ta Mig Igen - Taiger" (ja, Taiger, fast karaktären heter Tiger), är ännu en stackare på huggkubben för WTF?-titlar: egentligen heter filmen "Pretty Maids All in a Row" (1971) och inte är den mjukporrkomedi den svenska titeln ger sken av, utan mer av en lätt underhållande dramathriller, allt enligt originaltiteln. Vad KONSTIGT att originaltiteln är korrekt och den översatta... inte. Hmmmmm!

Det här inlägget är kraftigt inkomplett utan att nämna Goldie Hawn, som omedvetet lyckats medverka i en ändlös radda av "Tjejen som..."-filmer. Detta trots att det egentligen bara är en enda titel på människans CV som hetat något i stil med detta slitna prefix. I Goldie Hawns fall verkar allt ha börjat någorlunda med "The Girl from Petrovka" (1974), som by all means har all rätt att kallas "Tjejen från Petrovka", och att påföljande rollprestation i "Foul Play" (1978) betitlades "Tjejen som Visste för Mycket" är inte heller helt orimligt. Men att något svenskt nöt upptäckte att dessa olyckligt påföjande titlar kunde översättas med identiska prefix, och därmed utlöste en kaskad av närapå identiska titlar genom åren, oavsett vad originalfilmen hette, det är ett faktum som någon borde stå till svars för. Förslagsvis den som började med skiten. Man har till och med återöversatt en tidigare titel till "Tjejen som Spelade Högt" ("The Sugarland Express", 1974) när filmen släppts på video nån gång, och annars fick alltså många av stackars intet ont ananade Goldies filmer heta "Tjejen som..." ända fram till 1990, då "Bird on a Wire" fick heta "Lovligt Byte", istället för kanske "Tjejen som Satt i Knipa" eller nåt annat putslustigt. Och därefter antar jag att man bytte personal på biografbyrån, eller nåt åt det hållet, för sedan 90-talets intåg har vi sluppit fler titlar av denna missvisande typ - för Goldie Hawns filmer - men inte sluppit de gräsliga översättningarna helt, åhnej.

Och som om det inte räcker med "Tjejen Som..."-spektaklet har det väl knappast undgått nån att man har gjort samma sak med Mel Brooks filmer, som alla oförtjänt får heta "Det Våras för..."? Här var det "The Producers" (1968), hans allra första film som regissör, som satte ribban för allt framtida material. Stackars Mel, oskyldigt dömd till Stefan & Krister-status från allra första stund! I filmen sätter man upp musikalen "Springtime for Hitler", och förståeligt blev också "Det Våras för Hitler" filmens svenska titel. Men därefter måste nån på översättarkontoret fått fnatt, eller blivit lat, för varför "Blazing Saddles" (1974) heter "Det Våras för Sheriffen", "Spaceballs" (1987) "Det Våras för Rymden" och så vidare, finns det egentligen inget som helst svar på. De är gjorda av samme regissör, och det var det. "Robin Hood: Men in Tights" (1993) fick respit från "Det Våras för..."-tjatet, när den gick upp som "Robin Hood - Karlar i Trikåer" istället, men två år senare stod vi där med "Det Våras för Dracula", med nyligen hädangångne Leslie Nielsen i titelrollen, lik (AHAHA!) förbannat. En film man kan sörja över på många sätt, helt enkelt.

Men vem är det som tagit sig dessa bisarra friheter, egentligen? Känner de inblandade personerna till saken, och om så, vad anser de? Själv hade jag blivit skitlack och stämt röven av de ansvariga, eller kanske bara gått ut i pressen och varit surmulen om saken. Tänk om nån galenpanna fått för sig att applicera de här evighetstitlarna på någon annan skådis eller filmskapares produktion? Jag ser framför mig hur Kubricks filmer alla kunnat få suffixet "...Eller Hur Jag Slutade Ängslas och Lärde Mig Älska..." Ultravåld? rymd-datorer? gladiatorer? hemsökta hotell? Jamen jag menar, det går ju inte, så fruktansvärt pajigt! Jag antar att man tyckte att det var passande eller ofarligt med Hawn och Brooks, eftersom de knappast är kända för sin tyngd och sina djupa budskap. Fast ändå, hur svårt ska det vara att kirra en ordentligt översatt titel? Och varför ska man ens behöva göra det alls?