Thursday, I don't care about you

Jag har funderat på det här med veckodagarna. Inte på hur det ibland känns som att varje dag är en metaforisk måndag och inte heller på hur livet ofta känns som en ändlös sträcka av tisdagar, meningslöst hopsatta utan extravagant innehåll eller förändringar.

Okej då, jag får erkänna att jag har tänkt på det också, men det var inte det jag ville dela med mig av just nu.

Det jag har klurat på är namnen på våra veckodagar, deras härstamning och logik. Om vi inte helt ologiskt börjar med måndag, till exempel, vilket sägs vara månens dag. Och det låter ju rimligt rent etymologiskt. Dessutom hade vi i vår skandinaviska mytologi en gud vid namn Måne (eller Máni), som var son till Natt - gudinnan som med olika fäder avlade fram Jord, Dag, samt förstås syskonen Sol och Måne. De bägge syskonen var otroligt vackra, vilket vredgade gudarna så mycket att de bestraffade snyggingarna, och lät dem jagas över himlavalvet av ondsinta vargar. Måne åkte över himlen om natten, och hans syster Sol gjorde detsamma på dagtid. Helt logiskt, ju!

Sen blir det svårare med tisdag. Ti? Tis? Jag minns när Star Wars-filmerna restaurerats (och det petats in onödiga, fula och allmänt förstörande CGI-element i dem, skämmes, George!). Då gick jag och såg alla tre på bio, och min vana trogen sparar jag alltid mina biobiljetter. På biljetten för del V (1980) står det "Rymdinperiet Slår Ti". Kan Star Wars vara sanningen på spåren? Är det Imperiet som wasteat Ti och därför har han fått en dag uppkallad efter sig? Allt detta hände ju faktiskt för länge sedan, i en galax långt, långt borta. Nä, så gick det nog inte till, men tisdag är fortfarande en mycket märkligt betitlad dag.

I den ursprungliga romerska kalendern - vilken egentligen inte skapades av romarna, utan bara befäste redan allmänt nyttjad och känd kategorisering som härstammar allra minst från Babylonien - hade veckodagarna namn efter den tidens kända planeter: Månen, Mars, Merkurius, Jupiter, Venus, Saturnus, Solen. Fast att måndag är veckans första dag är en relativt ny tilldragelse, detta fastslogs inte i Sverige förrän 1972. Innan dess var det söndag som fick äran att vara veckostarter (twisted veckostarter), baserat på dåtides kunskaper om himlavalvet och planeternas rörelser, samt att man var så gudfruktig att man ansåg det vettigast att börja varje vecka med att dyrka sin/-a gud/-ar innan man kunde ägna sig åt nåt annat. Och gudadyrkan har sedan väldigt länge gjorts bäst på söndagar, då man fick vara ledig så man kunde underkasta sig gud. Trevligt, där.

Men åter till romarna: här valde man att ägna tisdag åt Mars, som var antikens krigsgud. Rimligt vore väl då, om Tor, den hammarsvingande, åskbringande kraftkarlen hade fått bli förkämpe för all världens tisdagar, men så blev det alltså inte, utan tisdagen gick istället till den i dagsläget betydligt mer okände guden Tyr. Tyr hette på urgermanska Teiwaz, och på svenska Ti. Sedär, tisdag faller äntligen på sin plats!

Men vem var då denne Tyr, som förärats evig recognition genom att ha en veckoligen återkommande dag? Tyr var killen som vågade stoppa handen i Fenrisulvens käft, för att den skulle känna sig säker på att den inte blev lurad (vilket den blev, och då blev den gode Tyr enhänt i ett nafs. Bokstavligt talat.). I övrigt är det mest Tyrs namn som hyser stor relevans. I isländskan betyder nämligen týr gudaväsen, och ordet kan även härledas till bland annat latinets deus och grekiskans dios (vilket även förvanskats till Zeus).

Onsdag då? Jo, det är ju Odens dag, det hör man direkt. Att onsdag för övrigt kallas för lillördag kommer från det äldre uttrycket piglördag, från den tiden då pigan, som inte fick vara ledig på lördagar, istället fick sig en ledig onsdag som kompensation. Torsdag är alldeles uppenbart Tors dag, och dessutom den kväll och påföljande natt då alla former av magi är mest tillämplig, enligt folktro. Festliga fredag fick de fina, fräcka, fruktbara flickorna Frigg och Freja splitta på, kanske mest för att forskare och kulturgubbs världen över inte fullt kan enas om huruvida de tu damerna inte var samma person after all.

Lördag är lögardagen, vilket alltså betyder att det är då man ska ta en dusch, då löga (av fornsvenskans løgha och proto-germanskans laugr, vilket betyder vatten eller vattenfall) är ett gammalt svenskt ord för att bada, tvaga och tvätta sig. En gång i veckan. Mmm, känn fräschheten i historiens vingslag! Intressant är också, att i många andra länder och kulturer är även lördag förknippad med en viss gud (Saturnus) eller religion i allmänhet (många muslimer har lediga lördagar, men arbetar som vanligt på söndagarna, judar håller shabbat om lördagarna, etc.) - men i Skandinavien badar vi istället. :D

Sist kommer söndag, som sägs vara solens dag. Har personligen lite svårt att vränga sön till sol, men vad skulle det annars vara? Sönernas dag, förvisso, men det har jag aldrig nånsin hört talas om. Mer troligt är att det bara är en förändring av språket, och att det ursprungliga namnet på dagen varit betydligt mer korrekt klingande. Wiktionary ger mig rätt i detta, ty där kan man läsa att vår söndag kommer av fornsvenskans sunnudagher, som i sin tur utvecklats från urgermanskans sunnōniz dagaz, vilket härleds ur en förtyskad översättning av latinets dies Solis. Allt detta betyder solens dag, fast på varsitt, gammalt språk. Så nu vet vi. Och, som jag tidigare nämnde, var förstås Sol (eller Sól i isländskan) en underskön gudinna vars lott i livet var att susa över himlavalvet med solen i sin vagn och en arg varg i hasorna. Pepp! Sol kallades även för Sunna eller Sunne, vilket ju faktiskt smälter samman med söndag rätt snyggt. Kära Sunna, som kompensation för att du, olikt Orup som faktiskt väljer att jagas av vargar, tvingas till detta öde så får du en egen dag. Varsågod, slit den med hälsan.

Märkligt är ändå, att söndagen är avsatt till bön och allmänt religionsbjäfsande, men ändå har varje dag, utom lördag, redan en gud anknuten till sig - och söndagen är dessutom Sols dag. Undrar om man fick bannor ifall man nitiskt bad till respektive gud på deras dagar, och enbart tillbad Sol på söndagen - istället för att arbeta i sitt anletes svett sex dagar i veckan och sedan vara helylle-religiös och be för hela guda-arsenalen på söndagen. Eller om man blev lite panikskraj ifall man underlät sig att be extra mycket till Sol om söndagarna, så hon inte skulle känna sig åsidosatt och ta sin jävla sol och dra från stan. Det vore typiskt dåligt att vara utan solen, faktiskt.

Varför kunde man inte hålla sitt bedjande om lördagarna istället, ifall man valde att ägna sig åt koncentrerad religiositet en gång i veckan? Det är ju enda dagen som inte är tjingad av en viss gud. Man kunde väl tvätta fötterna samtidigt som man rabblade böner, jättepraktiskt! :D Men oavsett hur man än gjorde så gjorde man säkert fel i någons ögon - åtminstone tills kristendomen kom och skövlade alla andra trosåskådningar och gjorde "valet" enkelt; be på söndag, till den ende guden. Åh, tack, snälla korstågsriddare, för att vi slapp Bodens Fästning, a.k.a. religionsfrihet och ett eget val. Tss!

Anyway, om vi går igenom en helt vanlig vecka ser det ut som följer: först är det natt då man slaggar, och ut kommer månen. Sen blir allt lite oklart, kanske för att man är nyvaken och sliten efter förra veckans eskapader. Alternativt så har man hämtat sig från helgen redan under måndagen (då man låg och sov) och känner sig därför som en gud på tisdagen. Därefter har huvudet definitivt klarnat tillräckligt för att man ska dyrka allfadern Oden, antingen för att tacka för att man är så badass eller för att ursäkta sig för att man varit ett as (hehu). Denna botgörelse följs av att man kanske går ut och slåss lite dagen därpå, för Tors skull. Nästa dag vill man liggas och fröjdas all day, all night, vilket bara naturligt påbjuder att man på lördagen känner ett trängande behov av tvagning. På veckans sista dag vill man, öh, vara ute i solen. I guess (och be, såklart).

And there you have it, en vecka utredd och förklarad, om än inte fullt logisk alla gånger, men vad kan man egentligen förvänta sig av forna tiders svunna storheter, religiösa förvecklingar och språkliga hopkok? Inte mycket vett, det är då ett som är säkert.

Titeltrubbel

Mången är den gång då jag himlat med ögonen åt en översatt titel. Frekventa besökare här torde vara införstådda med min vurm för språkliga ting, och veta hur mycket jag hatar dåligt översatta filmer. Givetvis hatar jag också illa "översatta" titlar. För i de här fallen handlar det inte ens om att översätta, utan om att frivolt hitta på en helt egen titel, gärna en som inte ens påminner om originalet.

Vi kan ta ett exempel (yes, let's!): "Hur Jag Lärde en FBI-agent att Dansa Marengo" kan vara en av de fulaste och töntigaste titlar jag hört i hela mitt liv. Denna märkliga översättning finns till och med omnämnd i filmens trivia på iMDB, så att hela den engelsktalande och uppkopplade världen kan sitta och skratta åt våra korkade översättare och deras galenskaper. Mysigt, va? Filmen i fråga heter egentligen "My Blue Heaven" (1990), och är med andra ord inte alls förtjänt av all min bitterhet, eller att dränkas i visualiserad galla. Okej att det inte är världens bästa rulle, men så dålig som sin svenska titel är den verkligen inte, det är nästan inget. Så vad skulle den fått heta, då? Ja, det är en bra fråga (Sitter jag och tackar mig själv för bra frågor nu? Herregud!), innebörden av själva uttrycket 'my blue heaven' är jag faktiskt inte helt hundra på, men jag tycker ett rimligt påstående är att säga att det är en oxymoron; min himmel är hemsk, ungefär. Så, ett avskyvärt - men mindre hemskt än slutresultatet - förslag kunde vara "Mitt Härliga Helvete" eller dylik buskisartad konstruktion. Om man nu då prompt måste översätta skiten, vill säga. Vilket man inte måste.

Om vi vadar vidare in i 90-talets titelhaverier hittar vi romcom-härket "It Could Happend to You" (1994): en smörig skitsak, tydligen baserad på verkliga händelser och allt det (smäktande stråkar - check), men varför in the name of all that is holy kände man sig tvingad att döpa om skiten till "Polis Ger Servitris Två Miljoner i Dricks"? Var det månne göteborgare ansvariga för titelmarkeriet då, som inte kunna hålla sig ifrån ordvitsandet att 'polis' och 'servitris' rimmar? Det värsta är att det här känns som den rimligaste förklaringen; are we not in the hands of a lunatic? I senare video-releaser vill jag minnas att den diskret döpts om till "Det Kan Hända Dig" istället. Varför den inte fick denna, betydligt mer passande, titel in the first place is beyond me.

Men speaking of romcoms och 90-tal, så kom en betydligt bättre film i genren ut 1999: "Blast From the Past", med Brendan Fraser, 90-talets it-girl Alicia Silverstone, och Christopher Walken bland andra. Fast jag skulle inte nämna den i det här inlägget, om det inte vore för dess hysteriskt löjliga försvenskade titel: "Rätt Upp i 90-talet". Amenjabadööör! Om de åtminstone skrivit 'opp' istället för 'upp', för att markera gammalmodigheten hade det varit ett svagt steg upp från vinterkräksjuka till vanlig magsjuka för översättarpajasarna! Och apropå 'opp' påminns jag om "Morfar Opp i Dagen"("Father's Little Dividend" (1951)), som uppföljaren till "Brudens Fader" (1950), fick heta i Svea rike. Här har vi nåt så ovanligt som en översättning som ger en betydligt mer resonabel titel än originalet. Om den hade översatts till något mer direkt, i stil med "Pappas Lilla Vinstandel" vetifan om nån hade fattat... ja, nånting. Men vare sig man hade Spencer Tracy i tankarna när man kliade sig i skallen över "Blast From the Past" eller inte så är "Rätt Upp i 90-talet" en bedrövlig titel. Varför inte klämma till med "Tjong i Framtidsmedaljongen, Länsman!" istället, om man ändå är ute efter armhålepruttar och spex? Eller kanske översättarna känner till att man inte går full retard, trots allt?

Men min antifavorit-idiot-titel av alla måste ändå vara "Heathers" (1989), denna underbara film, som alltså fick (eller tvingades, snarare) heta "Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner". en gång till: "Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner". Nejmen, ÅH vilken festlig titel, Göte, den måste vi ju se! Säkert en fars med Nils Poppe! Or not. Jag kan riktigt höra Benny Hill-musiken varje gång jag ser den svenska titeln i skrift. Vilket inte är helt accurate gällande den filmen, might I add. En annan synnerligen korkad översättning, och en riktig klassiker i ämnet, är förstås den gamla b-skräckisen "Them!" (1954), som i Sverige fick heta "Spindlarna". Ja, för all del, "De!" kanske var lite väl kort, så kort så det inte ens hinner vara snärtigt, men problemet är bara att filmen inte handlar om spindlar, utan om gigantiska myror. FAIL. "Ta Mig Igen - Taiger" (ja, Taiger, fast karaktären heter Tiger), är ännu en stackare på huggkubben för WTF?-titlar: egentligen heter filmen "Pretty Maids All in a Row" (1971) och inte är den mjukporrkomedi den svenska titeln ger sken av, utan mer av en lätt underhållande dramathriller, allt enligt originaltiteln. Vad KONSTIGT att originaltiteln är korrekt och den översatta... inte. Hmmmmm!

Det här inlägget är kraftigt inkomplett utan att nämna Goldie Hawn, som omedvetet lyckats medverka i en ändlös radda av "Tjejen som..."-filmer. Detta trots att det egentligen bara är en enda titel på människans CV som hetat något i stil med detta slitna prefix. I Goldie Hawns fall verkar allt ha börjat någorlunda med "The Girl from Petrovka" (1974), som by all means har all rätt att kallas "Tjejen från Petrovka", och att påföljande rollprestation i "Foul Play" (1978) betitlades "Tjejen som Visste för Mycket" är inte heller helt orimligt. Men att något svenskt nöt upptäckte att dessa olyckligt påföjande titlar kunde översättas med identiska prefix, och därmed utlöste en kaskad av närapå identiska titlar genom åren, oavsett vad originalfilmen hette, det är ett faktum som någon borde stå till svars för. Förslagsvis den som började med skiten. Man har till och med återöversatt en tidigare titel till "Tjejen som Spelade Högt" ("The Sugarland Express", 1974) när filmen släppts på video nån gång, och annars fick alltså många av stackars intet ont ananade Goldies filmer heta "Tjejen som..." ända fram till 1990, då "Bird on a Wire" fick heta "Lovligt Byte", istället för kanske "Tjejen som Satt i Knipa" eller nåt annat putslustigt. Och därefter antar jag att man bytte personal på biografbyrån, eller nåt åt det hållet, för sedan 90-talets intåg har vi sluppit fler titlar av denna missvisande typ - för Goldie Hawns filmer - men inte sluppit de gräsliga översättningarna helt, åhnej.

Och som om det inte räcker med "Tjejen Som..."-spektaklet har det väl knappast undgått nån att man har gjort samma sak med Mel Brooks filmer, som alla oförtjänt får heta "Det Våras för..."? Här var det "The Producers" (1968), hans allra första film som regissör, som satte ribban för allt framtida material. Stackars Mel, oskyldigt dömd till Stefan & Krister-status från allra första stund! I filmen sätter man upp musikalen "Springtime for Hitler", och förståeligt blev också "Det Våras för Hitler" filmens svenska titel. Men därefter måste nån på översättarkontoret fått fnatt, eller blivit lat, för varför "Blazing Saddles" (1974) heter "Det Våras för Sheriffen", "Spaceballs" (1987) "Det Våras för Rymden" och så vidare, finns det egentligen inget som helst svar på. De är gjorda av samme regissör, och det var det. "Robin Hood: Men in Tights" (1993) fick respit från "Det Våras för..."-tjatet, när den gick upp som "Robin Hood - Karlar i Trikåer" istället, men två år senare stod vi där med "Det Våras för Dracula", med nyligen hädangångne Leslie Nielsen i titelrollen, lik (AHAHA!) förbannat. En film man kan sörja över på många sätt, helt enkelt.

Men vem är det som tagit sig dessa bisarra friheter, egentligen? Känner de inblandade personerna till saken, och om så, vad anser de? Själv hade jag blivit skitlack och stämt röven av de ansvariga, eller kanske bara gått ut i pressen och varit surmulen om saken. Tänk om nån galenpanna fått för sig att applicera de här evighetstitlarna på någon annan skådis eller filmskapares produktion? Jag ser framför mig hur Kubricks filmer alla kunnat få suffixet "...Eller Hur Jag Slutade Ängslas och Lärde Mig Älska..." Ultravåld? rymd-datorer? gladiatorer? hemsökta hotell? Jamen jag menar, det går ju inte, så fruktansvärt pajigt! Jag antar att man tyckte att det var passande eller ofarligt med Hawn och Brooks, eftersom de knappast är kända för sin tyngd och sina djupa budskap. Fast ändå, hur svårt ska det vara att kirra en ordentligt översatt titel? Och varför ska man ens behöva göra det alls?

A figure of speech

Språkmissbruk: denna böld på samhällskroppen, och ett ämne jag orerat om ett flertal gånger, but the sorrow never ends. Tvärtemot så verkar misshandlingen av språket bara förvärras och spridas för varje dag, much to my dismay. Så därför har det nu blivit dags att ställa skåpet på rätt plats gällande ett gäng vanliga uttryck som blivit missförstådda och felformulerade alltför många gånger. Gör om - gör rätt.

Fail #1: Dra alla över en kant - Det låter som rena massmordet, exakt hur högt upp är den här kanten, egentligen? Kam heter det, och ska man vara riktigt nitisk (och det ska man ju när man tillrättavisar folk) så heter det till och med att skära alla över en kam, och härstammar från tyskan. Ursprunget härleds från fårklippning; Man menade att när fåren klipptes (i.e. skars), gjordes ingen åtskillnad mellan den grova och den finare ullen. Senare har uttrycket förvanskats något, eftersom det helt enkelt låter vettigare att dra alla över en kam, snarare än att skära, om man inte känner till historien om fåren.

Hur som haver ser jag i alla fall ingen logik i att dra folk över kanter, och jag förstår helt och hållet att skärandet fallit bort ur bruket av uttrycket, utan att det för den sakens skull förlorat sin innebörd. Att dra alla över en kam låter helt enkelt också vettigt; Man drar kammen genom håret och alla dess likartade hårstrån, ett förhållningssätt man inte bör applicera på människor med sina vitt skilda personligheter, åsikter, tankar och känslor.

Fail #2: Annat ljud i källan - Visserligen inte så tokigt tänkt, källan kan ju vara en högtalare, megafon, strupe eller instrument. Men dessvärre är det skällan som är korrekt, skällan varande en sån där klocka som kossorna hade om halsen förr - måhända har även idag - för att bonden skulle höra dem om de traskade iväg för långt. Ni vet, som Ferdinands mamma har. I need more cowbell! :D

Och eftersom uttrycket betyder att man nu äntligen får höra det man vill höra, istället för samma gamla vanliga upprepningar som man inte gensvarar på, passar skällan perfekt. Den låter som en skälla och ingenting annat. Just därför blir uttrycket vettigt med den som protagonist. Att en ospecifik och okänd källa skulle göra detsamma verkar inte vettigt - jag menar, varför skulle den inte ge ett gäng varierande ljud ifrån sig? Vi vet ju inte vad källan är så därför vet vi inte vad den kan och inte kan göra. Makes no sense. :D

Fail #3: Som en nagel i ögat - Vid första anblicken ser det felaktigt ut, men på ett annorlunda, ålderdomligt vis är det faktiskt korrekt. Let me explain: Som en vagel i ögat är vad jag själv hört och alltid tyckt verkat rimligt, eftersom en vagel i ögat är hemskt oskön, och ingenting man kan göra nånting åt, utan bara tålmodigt vänta på dess frånfälle. En nagel, däremot, torde vara bra mycket enklare att göra sig av mig, kan tänkas (Liksom, sluta peta dig i ögat, mo-fo!). Syftningen i uttrycket handlar om envetna problem som irriterar, precis som en vagel som vägrar dra åt helvete. Naglar i ögat har man väl bara tillfälligt om man är klantig, eller mer långvarigt, om ändock åter tillfälligt, är utsatt för nån slags bisarr tortyr. Either way så blir inte uttrycket vidare lämpligt med tanke på den egentliga innebörden. Ögontortyr skulle jag inte kalla för något så milt som envis irritation, direkt.

Men! När vi nu etablerat att naglar i ögat låter knäppt, så passar jag på att med en trumvirvel tala om att ett äldre bruk av ordet nagel, betyder spik, tagg, eller pigg. Uttrycket härstammar (hoppa till sidan 18) från Bibelns glada dagar, där man som bekant vältrar sig i att banna folk och tala om vilka hemskheter de ska utsättas för om de inte gör precis som de blir tillsagda. I gamla översättningar av skrifternas skrift har man alltså skrivit att oönskade människor kommer att vara som naglar i ögonen på folket. Hur konstigt det än låter i nutid så är vi alla överrens om att nails i engelskan betyder både naglar och spikar, inte sant? Inte helt otippat har en förändring i språket orsakat förvirringen, eller om det möjligen är ett resultat av en mindre skillad översättares missar (surprise, surprise). Well, efter en krumbuktig resa så fastslår vi alltså att det faktiskt heter nagel i ögat, även fast det inte är just naglar man syftar på, och att eftersom betydelsen av ordet nagel inte längre är densamma som förr, så passar omformingen till vagel i ögat egentligen bättre, med moderna mått mätt.


Sådärja, my work here is done. Om detta kan bidra till att kasta ljus över några få oegentligheter i språket för endast en osäker människa där ute så är jag nöjd.
Eller nja, men om jag har lyckats rädda en olycklig själ från svenska språkets mörka sida (ungefär den här: aaa d e bra !! ja jillar dej lol !!), så blir jag glad. Glad, glad, glad.

History rejects itself

Vad är meningen med termen förhistoriskt egentligen? Tar historia verkligen slut nånstans? Is there such a thing som förhistorisk tid? Är inte historia just precis det: historia, alltså all förfluten tid, allt som hänt tillhör historien (greedy fucker)?

Vikingatiden (ca 790-1100 efter dagens tideräkning) brukar benämnas som förhistorisk tid, men jag kan verkligen inte förstå varför. Är det någon i hela Norden som inte har åtminstone ett hum om vad vikingatiden innebar? Finns det inte oräkneliga källor och bevis på att vikingarna funnits? Vi vet att de fanns, var de fanns, ungefär när, och vi vet hur de klädde sig (inte hjälmar med horn, INTE), vad de åt, vilka gudar de tillbad och vi har deras skriftspråk hjälpligt bevarat. Et cetera, et cetera. So what's the problem?

Wikipedia säger (bland annat) såhär angående förhistorisk tid:

"Inom svensk historieskrivning sträcker sig forntiden från människornas invandring till kristendomens införande på 1000-talet. Då inträder medeltiden, och därmed historisk tid."

Kristendomen strikes again, inte helt oväntat. Åh, denna påfrestande skräniga översittar-religion! Kristendomen är som en sur gubbgranne med pulserande ådror på halsen, som vägrar godta förändringar eller att någon säger emot. Bara står och viftar med näven och ringer störningsjouren så fort nånting inte passar. Jävla surkart, jävla envåldshärskarfasoner! Ogint! I en annan Wikipedia-artikel kan man även läsa sig till detta:

"Förhistoria är den tid som föregår skrivkonstens införande i ett område. Den förhistoriska tiden börjar alltså med att de första människorna kommer till ett område. För Sveriges del börjar en sådan bosättningsperiod för cirka 14 000 år sedan. Människor har dock sannolikt levt i Sverige även före den senaste istiden, alltså under tidigare isfria perioder. I Sverige anses allmänt att den förhistoriska tiden slutar (och att den historiska tiden därmed börjar) efter vikingatiden, med medeltidens början cirka 1050 e.Kr.."

Alltså: det har funnits historia här förut, men den spolades bort av isjäveln, så vi börjar om, tabula rasa, rent och fint. Skit i vad som hände innan, ingen kommer ihåg det ändå! Och vidare, mer från den första citerade artikeln på Wikipedia lyder som följer:

"Förhistorisk tid eller forntid (begreppen används ofta synonymt) kallas den tid där de skriftliga källorna är obefintliga eller alltför bristfälliga för att ge en täckande bild av historien."

Bristfälliga källor? Är det nån här i Norden som inte har ett hum om vikingatiden? How is that bristfälligt, I ask you? Förvisso, är det så att man funnit enstaka målningar och texter, samt dödsgamla benrester, men inget mer, då kan det vara svårt att måla en komplett bild, absolut, absolut. Men jag anser att om det FINNS skriftliga bevis, eller målningar, eller krukrester eller pilspetsar eller Lamborghinis eller äggmålnings-kit eller lypsyl från en svunnen civilisation, då ÄR den en del av historien: De arkeologiska fynden är handfasta bevis för att någon använt den kniven, drejat den skålen, plitat ned det där snuskiga skämtet med kil och sten och tålamod. Att människorna kopplade till fynden faktiskt har funnits, levt och andats, kanske sjugnit en stump och tagit en sup emellanåt, rent av (obs, bristfälliga bevisunderlag för detta). Ska man verkligen frysa ut dem från att vara delar av historien då?

I tell you vad som borde klassas som förhistoriskt, eller icke-historiskt rent av: religion. Jaså, en allsmäktig gud skapade hela jordklotet och allt på det på sju dagar? Bevis på detta? Nähä, då skriver vi in det under ICKE-historiskt, tackarsåmöe så tar vi nästa. En fyrarmad gud med elefantsnabel? Blå? Var sågs han senast? Det gjorde han inte? ICKE-historiskt, tack och adjö! See what I mean här? Samtliga av de stora religionerna härstammar från väldigt långt bakåt i tiden, men ändå saknas alla former av handfasta bevis för att de ska få vara delar av historien. Det finns massor av skriven text som stödjer deras existens, men inga benrester, bostadslämningar, eldstäder eller nånting som påskiner att någon del av det som beskrivs i the various religösa skrifter faktiskt har hänt. Jovisstja, några nötter tror att de hittat rester av Noaks Ark, förresten. Och den omdebatterade svepningen i Turin finns ju, den med.

Där har vi det, där fick jag allt.

Eller inte.

Fysiska bevis = del av historien. Påhitt och önsketänkande = inte del av historien. Enkelt och bra! Men visst, träbitarna på Ararat är fysiska, de har tydligen legat där och skrotat rätt länge. Svepningen i Turin är fysisk, den dök upp på 1300-talet och har bevarats mer eller mindre väl sedan dess. Alltså är träet och tyget delar av historien, precis som vilket trä och vilket tyg som helst som finns kvar efter flera hundra år. Att de bara därför skulle bevisa Bibelns påståenden däremot, godkäns icke. Det skulle vara att säga att Odysseus verkligen fanns och gjorde allt han sägs ha gjort, för att man oförhappandes skulle ha hittat lite träflis som tidsmässigt och platsmässigt stämmer med hans förlisna flotte. Liiite desperat kanske. Det skulle ju kunna vara lite tursamt slumpmässigt funna träbitar som klarat tidens tand på grund av gynnsamma förhållanden, fast de kom från en silltunna som gick sönder en stressig dag i maj, sisådär 700 år före vår tideräkning, på Korfu. Varför inte?

Och för den som fortfarande känner sig osäker på det där med Arken (De är ändå 99,9% säkra. De där kristna evangelisterna som har hittat den. Helt opartiska och sådär. Precis som jag är, fast åt andra hållet. Hint.), så kan man kanske lugna sig med lite reality check av resten av Noaks historia i siffror här. Sen kan man andas ut, koppla av, och ägna sitt liv åt nåt mer meningsfullt än att tillbe gamla tokstollars skrönor. Kanske bygga en Trojansk häst i fullskala?

Ordfront

Jag är en ordvändare av naturen. Jag böjer och vrider och döper om och översätter, kan inte hjälpa't, älskar't likväl. Ibland blir orden väldigt bra, så bra att man kan tänkas vilja dela med sig av dem, möjligen i en bloggpost. Som denna.

I give you:
tokfrans - crazy fringe
skitstövel - shit boot
spottstyver - spitstiffer
skogstokig - forest crazy
långrandig - longstriped
lätt som en plätt - easy as a pancake*
andedräkt - spirit costume
örngott - eagle goodie
kärleksmums - love yummy

*till alla norrlänningar: nej, plättar är inte liktydligt med pannkakor. Pannkaka är det man steker i en stekpanna, ugns-/tjockpannkaka är det man gör i ugnen, och plättar är de små versionerna av pannkakor. Men mig veterligen finns inget ord för just plättar inom engelskan.

It's only words

En del ord gillar man extra mycket, oftast helt utan skäl, men ibland för att de bara är så roliga att säga, eller för att de betyder nånting fint.

Här är några av mina:

Bastant, hittepå, jolmigt, icke, ehuru, sinnesslö, sjövild, tjifen (chefen), lismande, dimmigt, kluckande, pillerbagge, kramsfågelmördare, sköka, i synnerhet, somliga, pompös, vurm, gnissel, varenda, fäbless, spoling, rävgryt, fresterska, tjyv, utböling, hallabaloo, uggla, kackalorum, driva gäck, gallimatias, vinande, vansinnes-[suffix], barkar, svall, rackarspel, gnistra, mjugg, svulstig, driftkucku, slå dank, strövtåg, debil, vindpinad, skrymsle, sparsmakad, fadd, avskum, påfund, tricken, knodd, sugga och kuttersmycke.

Och några som jag inte tycker om är:

Glättigt, kvast, ju, typ, liksom (när det används helt i onödan), avdragsgill, formulär, hänvisning, tänk, latte, verb, fjortis, våldtäkt, kristen, knappval, nakenchock, babylycka, substantiv, adjektiv, prejudikat och så vidare (ni fattar kanske).

---

Tillägg:
Jag glömde okvädningsord, vilket jag blev påmind om i kommentarerna, samt bananas, som jag säger precis hela tiden just nu, och kokobäng, som fått sig en revival sedan barndomen. :D

Charles Nonsens

Apropå språket och struntprat lärde jag mig idag om gallimatias och rappakalja, och jag måste ju dela med mig av denna pikanta kunskap. Vi börjar med gallimatias, vilket tros härstamma från en av följande situationer:

I antikens Rom stals en tupp, vars ägare hette Mathias. Domaren i brottsmålet råkade uttrycka sig fel, och sa "Galli Mathias", när det egentligen skulle varit "Gallus Mathiae". Det förstnämnda betyder "tuppens Mathias" medan det andra betyder "Mathias tupp", vilket givetvis är korrekt. Eftersom "tuppens Mathias" var helt fel och dessutom helt ologiskt kom uttrycket gallimatias (eller gallimattias) till.

Den andra teorin om ordets ursprung härstammar från medeltidens Frankrike, där de universitetsstuderande Parisarna (inte krämbullarna) argumenterade så häftigt under sina disputationer att de kom att benämnas som stridstuppar. Man började då kalla deras verksamhet för stridstuppsvetenskap, efter latinets ord för tupp, "gaullus", och den grekiska ändelsen "-mathia", vilken betyder vetande - i folkmun gallimatias, helt enkelt. Eftersom ämnesvalen för dessa hetsiga debatter ansågs synnerligen märkliga och opassande, kom de att bli likställda med nonsens, varför själva ordet gallimatias förknippas med ren smörja, eller rappakalja.

Rappakalja, å andra sidan, är ett finskt ord, som kommer av sammansättningen av orden "rapa", som betyder smörja, och "kalja", vilket är svagdricka. Betydelsen är obegripligt tal eller tomt prat, alltså ungefär detsamma som gallimatias.

Helt underbara förklaringar på två rätt så märkliga ord!

Stavningskontroll

Folk kan inte stava nu för tiden.

Svenska språket utarmas konstant och snart har vi väl bara emoticons och QL, L8R, OMG och liknande hopknycklingar kvar av språket. Jag vet att jag läst artiklar om hur illa dagens ungdom stavar, men jag kan givetvis inte hitta de jag tänkte på nu, då jag vill understödja mina åsikter, crap.

Dock har Aftonbladet publicerat en artikel rörande en undersökning som Skolverket gjort, vilken påvisar att dagens unga är gott rustade för arbetslivet, men inte särskilt väl förberedda på vidare studier på universitetsnivå.
Jag är inte förvånad. Uppgiven och frustrerad, ja, men inte förvånad.

Tydligen beror bristerna i språket delvis på att dagens lärare inte själva är tillräckligt kunniga, vilket känns chockerande och sorgligt. Det betyder att även vi i förra generationen drar vårt tunga, felstavade strå till stacken.

Jag hoppas på att utvecklingen av språket, trots alla felstavningar, all okunskap och en uppenbart blasé inställning hos barnen av idag, vänder, och att fler tröttnar på torrheten och tomheten i språket, att fler skärper sig gällande sitt språkbruk. Jag hoppas också på att det fortsätter skrivas och publiceras läsvärda och välformulerade böcker, för utan litteratur - intet!

Under tiden kan vi ta en snabbgenomgång av några frekvent felstavade ord där ute, shall we?

Inte pause, utan paus
Inte fotölj - fåtölj
Inte endå - ändå
Inte posé - pose
Inte länktar - längtar
Inte imon - imorrn (eller ännu hellre i morgon/imorgon)
Inte förskylning - förkylning
Inte schock ELLER shock - chock (om vi inte pratar om butikerna)
Inte destå - desto
Inte chocklad - choklad
Inte isönder - sönder
Inte posetivt ELLER possetivt - positivt
Inte decka - däcka
Inte picnic - picknick
Inte irreterad - irriterad
Inte nått - nåt
Inte våldtäckt - våldtäkt
Inte skiljsmässa - skilsmässa
Inte skiljda - skilda
Inte igentligen ELLER igenklien - egentligen
Inte tuppera ELLER topera - tupera
Inte lungna - lugna
Inte cyckel - cykel
Inte gammla - gamla
Inte oavsätt - oavsett

Och så några ord som inte är felstavade så mycket som de bara är rent jävla felaktiga:

Inte tänk ELLER tänket - tänkandet, eller tankesättet
- "Ett tänk" är inte korrekt svenska nånstans. "Att komma in i det nya tänket" är rena struntpratet i mina öron. "Att komma in i det nya tankesättet" låter däremot helt okej, likaså "Att ta till sig det nya tänkandet", eller vice versa.

Inte på jobb - på jobbet
- Det verkar vara uteslutande skåningar som brukar den här felsägningen, förstår inte själv varför de tycker det låter rätt att säga "Jag är på jobb" istället för "Jag är på jobbet", eller "Jag är på mitt jobb", det funkar också. Hör man inte själv tydligt vilket som är rätt och vilket som är fel om man säger det högt? Märkligt.

Inte en (eller flera) personal - en (eller flera) personalmedlem/-mar, alternativt yrkestiteln i plural om det rör sig om mer än en personalmedlem: två poliser, en polis, etc.
- "Personal" är ett övergripande ord för ett flertal, eller samtliga, "medlemmar ur personalen/personalstyrkan", men det går icke för sig att använda ordet i sin ursprungliga form, om enskilda personer. Jag vill förklara skillnaderna tydligare, men eftersom min språkkänsla är just en känsla, och ingen absolut grammatisk kunskap, så kan jag helt enkelt inte förklara bättre. Har suttit och försökt komma på ett annat ord som fungerar på samma vis som "personal", att använda som jämförelse, men lyckas inte. Anyone?

Inte ja - jag
- "Ja" är ett helt annat ord. Vänligen notera detta.

Bloggis

En del ord låter harmlösare och sötare än andra. Eller, det är ju en definitionsfråga vad man tycker är gulligt, men jag menar ord som liksom dummas ned eller förgullas, det är inte alltid originalorden ens. Det jag tänker på nu är de ord som slutar på -is. Det här känns som en ändelse som sätts efter oskuldsfulla saker, eller för att snutta till ett redan vänligt ord; Dagis, bebis, sötis, ni fattar?

Men, då undrar jag över paradoxen i det faktum att vi också har ord som lodis, alkis eller mongis, hur hänger det ihop? Vad är det för en märklig suffixkoppling mellan socker och smuts? Jag antar att det helt enkelt är så att vissa av de obehagligare orden fått en släng av sötma för att deras innebörd ska kännas mer uthärdliga. Som att viska ord man inte tycker om, då är det inte lika hemskt och inte lika påtagligt. Alltså är en alkis lättare att tänka på än en alkoholist, hjärnan tar till alla trick den kan.

En bekant hade en bra teori en gång, om att man skulle officiellt ändra ordet 'homosexuell' till 'bögis', vilket slutligen, då ordet fått fäste, skulle minska hatbrotten drastiskt. Hans tanke bakom detta var att ingen skulle klara av att säga saker som: "Jag ska spöa skiten ur dig, din jävla bögis."

Alltså, det går ju bara inte, han har rätt. Vem fan kan stå och vara macho och bögknackare och jävlig, men vara tvungen att säga nåt så nuttigt som 'bögis'? :D

Same, same, but different

Vad är det för skillnad mellan Amy Adams och Isla Fisher? Allvarligt? Jag ser i princip inte vem som är vem av de två. Efter en bildgoogling kan jag konstatera att det inte är konstigt att jag blir förvirrad. Spöklikt lika! Liket leker! Jag blir på riktigt förvirrad över vem det är som är en shopaholic och vem som är lillayrran i "The Wedding Date". Jag tror inte det är samma, men det kan ju vara en konspiration också. Sånt där är svårt att bevisa.

Isla? Amy?

Samma sak med Ashton Kutcher och Josh Hartnett, jag har aldrig kunnat förstå mig på vem som är vem. De är väl inte lika lika (hehu) som fröknarna ovan, men inte fan märker jag nån skillnad på dem för det. De har konstiga namn med äckliga sche-ljud i, och de är ganska fula (så alla tycker att de är skitsnygga. Logiskt.), samt är bägge dåliga skådisar. En av dem är gift med Demi Moore. Ingen av dem gör nåt särskilt bra, så varför finns det två av dem?

Josh? Ashton?

En modern klassiker i lokalike-sammanhang är ju förstås Natalie Portman och Keira Knightley. De är nästan äckligt lika. Skillnaden är att Keira har underbett och Natalie har mer hull, plus att Natalie är Matilda och Keira är Elizabeth, det har jag koll på. Den ena är amerikan och den andra är britt. Sen är det ingen skillnad, ingen som syns i alla fall! När ska de spela systrar i en film egentligen? Undrar om Disney grämer sig att de inte gjorde en spexig "tvillingar som skilts åt vid födseln"-film med dem medan de var unga nog att godta en sån skitkass idé? Det verkar bara vara George Lucas som uppmärksammat saken när han svängde ihop en roll var åt dem i sina ohyggliga bastarder till prequels (Fy, George, fy).

Keira? Natalie? AMIDALA?

På äldre dar har jag också hemskt svårt att se skillnad på Liam Neeson och Ralph Fiennes, vilket bekymrar mig avsevärt - Liam Neeson är både bra och stilig, har aldrig haft några problem att känna igen honom förut. Det är Rob Roy och Oscar Shindler, jojomensan, känner honom väldigt väl, trevlig kille. Ralph Fiennes talang kan jag inte säga mycket om - Voldemort berör mig inte särskilt mycket - men han är för all del inte en ful karl heller. Men varför har jag börjat röra ihop dem? Är jag på väg att bli senil? Det blir verkligen inte bättre av att mr FAJN minsann också var med i "Shindler's List"! WTF? Stop messing with my head!

Ralph? Liam? SCHINDLER?

Och while I'm on the subject så måste jag tillägga att jag inte accepterar att hans namn uttalas Ray Fine. Ursäkta, Ralph = REJ? Precis som Arkansas = ARKINSAW, men ändå Kansas = KÄNSIS. Um, ok? Nänä, Rälf Fajn går jag med på, inget annat. Arkinsaw but still Känsis får jag nog leva med, ingen kommer fatta om jag säger Arckänsäs antar jag.
Halle Berry, nån som vet hur hennes namn ska uttalas? Kyle MacLachlan, är det MäckLachhhlen, MäckLåfflen eller nåt helt annat? Jag stör mig också oerhört på att det alltid sägs Henning Mank-ell, inte ManKELL. Det verkar ologiskt att säga Mank-ell, varför skulle man göra det? Finns det några bevis på att han faktiskt heter Mank-ell? Åh, dessa SVÅRIGHETER! THEY KILL ME! :D

Mot Sverige, i tiden

Numera får man jämt, precis överallt, upp frågan om man inte vill ha webplatsen yadayada på svenska, eller söka efter svenska resultat endast, se svenska träfflistor, och så vidare. Jag frågar mig: varför i all världen (hehu) vill man som svensk internetanvändare avgränsa sitt onlineliv till just Sverige? Är inte hela poängen med da wörld wajd wäbb att det är just world fucking wide, eller somnade jag nånstans under en genomgång av detta, och missade nåt?

Inte nog med att allt ska försvenskas, de ger sig dessutom inte. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om jag vill ha MySpace Sverige som startsida (fast jag loggar in där en gång var tredje månad eller så, när jag är så uttråkad att jag nästan uppfinner botemedlet mot AIDS av pur leda), eller söka efter svenska resultat på google, eller om jag inte mycket hellre vill ha YouTube på svenska. Men jag VILL ju inte det, jag är mer än kapabel till att ha mina sidor på engelska, och jag är i det närmaste rent elitistisk och tycker att folk som inte kan ha originalspråket (let's face it, det är oftast engelska, i annat fall är jag lika korkad själv om det råkar vara spanska eller jiddish eller gud vet vad) är lite korkade. Plus att allt ser sjukt löjligt ut på svenska - ja, det gör verkligen det, ain't no two ways about it.


Så, när jag nu av egen fri vilja sagt NEJ TACK till mitt modersmål, varför måste jag hemsökas av deras ständiga krav på språktristess och anti-globalisering av mitt nätanvändande? Jag gillar att läsa på engelska, det håller hjärnan och språkkunskaperna igång. Om en bok jag vill läsa är utgiven på engelska som originalspråk så väljer jag den utgåvan, när jag ser på DVD:er tar jag engelsk text, och jag väljer att ha mina internationella communities på engelska, THANK YOU VERY MUCH. Varför måste jag då trakasseras av dessa ansättanden om att byta bort mina små herdestunder med mitt oh so treasured andra språk för? Speaking words of wisdom: let it be!

Far, får får får?

Hahahaha, åh, the lovelyness! Jag skrattar så jag gråter, tack Addi!

Are you driving with me?

Oh god, "försvenskandet" av engelskan har nått nya höjder, eller kanske dalar? Saxat från en svensk hub på DC++:

"go and reg you on this home site http://www.matrix-worldwide.net/members/129822"

I stand before you, a broken man. Så att säga.

Min smala lycka

Haha, Gud vad jag gillar TV3's översättare just nu. Mind you, att jag i 99.5% av fallen avskyr, AVSKYR, dessa människor, eftersom de alltid, ALLTID gör horder av fel.

Men snubben som översatt kvällens sändning av "Die hard II" is da bomb. Ob-ser-eve:
"Motherfucker!" är översatt till "Satans hängtask!", och
"You lucky fuck." blir "Sabla turknutte." Underbart! :D