JOY TO THE WORLD!

Min äckliga CP-inneboende har dragit! Förhoppningsvis kommer hon inte igen förrän hon ska flytta ut alla sina skabbiga påsar, nästa söndag (min födelsedag, tyvärr...)!


Eller den fantastiska versionen av Klaus Nomi, kanske? :D Tyvärr ingen video, men ack så bra synthversion av låten!

Did I tell you that I love you?

I lördags var det ett halvår sedan vi träffades, den där kvällen hos Andrea, då vi egentligen skulle haft tjejfest, medan pojkarna skulle kalasat på sitt eget håll. Det blev inte så, utan killarna kom till Andrea istället, och bland dem fanns Jocke, som jag inte träffat förut. Han visade sig vara vitsig, snäll, lättpratad, vänlig, omtänksam, snygg och singel.

Vi började prata först då vi sent omsider begav oss ut mot krogen, strax efter midnatt. De allra flesta festdeltagarna droppade av, kvar var bara Andrea och Daniel, Emanu och Kim, och jag, och så Jocke. Eftersom övriga fyra var två stycken par, föll det sig naturligt att Jocke och jag gick bredvid varandra. Och började prata, och pratandet tog inte slut, inte på hela kvällen, halva natten och nästannästan in på morgonen.

Han följde mig till porten, jag skulle sova hos Andrea den natten. Men utanför porten hade vi ju inte pratat klart, så vi satte oss på en bänk utanför. Efter nån timme kom en man ut och frågade om vi hade trevligt. "Eh, ja... väckte vi dig?", frågade jag smått förskräckt. "Jo", svarade mannen, "Vi har lyssnat på er ett tag nu, och vi tycker väl det är dags att ni slutar snacka och gå hem och nuppar istället." :D Vi bad om ursäkt och hittade en annan bänk, som inte befann sig just under någons fönster. När jag var stelfrusen ända in i märgen och klockan var nästan fem fick vi till slut ge upp. Vi skildes åt, men inte utan att ha bytt telefonnummer.

Redan kvällen därpå sågs vi igen, och sedan dess har det varit omöjligt att ens tänka på någon annan man. Jag har hittat den allra bästa, och honom släpper jag inte på mycket, mycket länge. Mitt hjärta är inte mitt längre, det är hans.

Äkta kärlek!

What's in a name?

Jag funderar ganska mycket på saker omkring mig, saker jag inte vet om det hör till normen att gå och tänka på, saker som t.ex. hur kom man egentligen på att baka bröd; Vem råkade hälla ihop mjöl, jäst och vatten och hålla klumpen över en eld? Eller popcorn? Ingenious! Det är ju helt mind boggling egentligen.

Igår kom jag att tänka på efternamn: var kom de ifrån? Jag förstår logiken i att heta någon yrkestitel, det lär ju ha uppstått ur behovet av att särskilja två personer med samma förnamn:
"-Känner du Klemens?
-Klemens vem?
-Jamen, stenhuggaren, du vet?
-Jahaaa!"
Och så fick den släkten heta Stenhuggare, lätt som en plätt. Det här verkar dock vanligare i engelsktalande länder: Shoesmith, Blacksmith, Friar, Merchant, Baker, Butcher, och så vidare. I Sverige har vi valt att kalla oss för våra fäders namn, fast i efternamn. Karl, Anders son, blev enkelt Karl Andersson, och nånstans along the way antar jag att ett av dessa fäders namn bara fastnade och man slutade byta för varje ny generation. Men man kan ju fråga sig var vi svenskar fått vår "natur"-tradition i efternamnen ifrån - hur kommer det sig att vi heter Berg, Kvist, Fors, Flod, Sten och så vidare, och dessutom i kombination med varandra, på ofta ganska ologiska sätt? Tog man bara det som låg close at hand, månntro? Eller kombinerade man det man såg utanför sitt fönster kanske?

Sen kan man ju klura på förnamnen också, I know I do i alla fall. Hur kommer det sig att amerikaner och engelsmän kan heta Joy, Liberty, Angel och dylikt, samt även Summer, River, Rock, Ebony, etc, eller för all del April, May eller June, medan om man i Sverige skulle få för sig att döpa sitt förstfödda knyte till Solsken eller Mars skulle få så mycket ovett att man inte skulle kunna se rakt innan ungen ens fyllt två (för att inte tala om hur tråkad barnet självt skulle bli av sin omgivning)? Funkar bara inte, se på Lena Ph:s barn Noa Månfare, en kändisunge som knappast haft det lätt med sitt omöjliga namn - jag vet inte ens vilket kön man har om man heter så! Och hur kommer det sig att det mestadels handlar om kvinnonamn i den anglosaxiska sfären förresten, förtjänar inte gossebarnen att kallas för Hero, Pride, eller kanske Pirate? :D

All I know är att när jag skaffar egna småttingar så kommer de inte att få heta varken Mercy eller Lasse, utan nånting helt annat, plus ett annat efternamn än mitt eget ointernationella, omöjliga-att-uttala-och-bokstavera-på-engelska-namn. Jag tror det blir bäst så för alla inblandade. Och jag tvivlar på att jag nånsin kommer sluta fundera på livets små mysterium heller, det är alldeles för roligt för att sluta.

Sincerely,
//Bubbla Jansdotter

I, human

I ljuset av ett tidigare inlägg påminns jag om mina tankar kring gemene man och dennes oförmåga (or so it seems) till eget tänkande och agerande.

Jag begriper inte hur man orkar leva med sig själv utan förmåga till självinsikt och -rannsakan. Vad är poängen med att man ens finns till om man inte bryr sig om vem man är? Jag ska inte börja nosa vid Meningen med Livet-frågor här, men ärligt talat, om man bara tänker göra det som förväntas av genomsnittsmänniskan, gilla det som medelsvensson gillar och tycka som sin nästa - utan eftertanke - varför stoppar man inte huvudet i snaran direkt då? Eller så utvecklar man en fäbless för uppstoppade djur eller börjar rösta på Ny Demokrati, för att sluta vara så förbannat beige. Men räcker det egentligen med en liten avvikande företeelse i ens liv, kan man säga att man genom att veta allt om främmande fåglar, har brutit sig fri från normen? Räknas inte dessa mindre utbrott av fri vilja in i flockmentaliteten, rent av? Självklart kan man inte sätta en gräns för att upp till fem egna val är likställt med att du sällar dig till de andra fåren, medan sex eller fler betyder att du är en individ, till exempel, men ändå kan jag inte låta bli att se skillnader - dock inte fullt så hårddragna.

Å andra sidan kan jag faktiskt vara avundsjuk på de no-brainersmänniskor som bara tutar och kör utan synbar eftertanke eller känsla, som bara gör som man ska med allt utan att verka undra över varför, eller om de verkligen gör rätt. De verkar ha det så enkelt, så bekymmersfritt. Jag vill också ha en lättsam vardag! Jag vill inte grubbla mig grön och gul över alla mina val och viljor! Dock ter sig detta hum-di-dum-liv som sagt också värdelöst, tämligen meningslöst och jävligt långtråkigt (och inte alldeles, alldeles... underbart). Jag drar mig till minnes åtskilliga sci fi-rullar där det fria tänkandet stävjats och hur vidrigt det ter sig för hjälten - men jag undrar om det inte finns tusentals människor i dessa påhittade (?) samhällen som inte märkte nån skillnad när deras vilja togs ifrån dem. Lägg till människans inneboende motvilja mot förändring och det annorlunda så får man nog en hyfsat trovärdig bild av hur det skulle kunna se ut för många, många människor om dessa dystopier blev verklighet: ingen förändring. Det känns inte alls omöjligt, om ändock mycket skrämmande.

Att ha en revolterande, egensinnig hjärna är besvärligt men ändå tacksamt, skulle jag kunna sammanfatta mina tankegångar med, och jag har den hellre än mister den, blir min slutgiltiga dom. Tack och godnatt.

Ett förljuget inlägg

Varför får jag aldrig skriva den hett efterlängtade raden "Nu har jag fått lägenhet i Stockholm" för? Det blev så kliande och kokande att jag var tvungen att skriva den nu, fast den inte var sann. Damn this bostadsmarknad, damn it to HELL! Fuck you, and fuck you too! I'll see you in court! Osv! *surar*

Och mina älskade fårskinnstofflor har börjat lukta sura fötter. Ni ser, till och med fötterna är sura för att de snart blir hemlösa uteliggarfötter, istället för hemtrevliga myspysfötter som får ligga på soffan och ibland får krama på bästa killens varma smalben.

Surt, sa räven. Räven being me.