Förtydligande

Okej, tydligen missförstås det här inlägget kraftigt av några av er.

Vad jag menar är INTE att folk ringer och tjatar och vill träffas hela tiden, när har jag sagt det? Det betyder precis vad det står: människor i min omgivning har svårt att respektera och förstå att jag inte orkar särskilt mycket. Vad som verkar enkelt och inte svårt för vem som helst, ÄR svårt för mig, och det är detta som inte går fram. Efter snart två år i denna sits är det väl knappast konstigt att jag ruttnar på att dra samma gamla visa om och om igen?

Jag saknar inte självinsikt så mycket att jag inte skulle inse att det saknas några skruvar om man först klagar på att ens vänner vill träffa en för mycket (vilket verkar vara vad en del av er tror att inlägget handlade om), sedan på att de inte hör av sig. Men det är alltså inte så fallet är.

Så, the short, short version: De flesta av mina kamrater förstår tydligen inte att jag inte orkar lika mycket som dem, vilket är jobbigt att behöva förklara gång på gång (inlägg #1). Det är i de allra flesta fall jag som ser till att få träffa mina kompisar, vilket jag är less på (inlägg #2). Jag mår verkligen inte bra, min hjärna känns som att den kokar non stop, vilket ger utslag av irritation på allt möjligt ibland - just nu är jag irriterad på ett litet urval människor i min närhet, vilket jag behövde ventilera ut genom min blogg (inlägg #3).

Could you just not breathe for a moment?

Jag är så otroligt irriterad på en del människor just nu. Det finns förvisso alltid folk som retar gallfeber på mig, men i nuläget handlar det om människor jag tycker om, vilket gör det hela lite mer pikant.

Ni vet hur man kan störa sig på vissa karaktärsdrag hos någon som man överlag tycker bra, eller till och med jättebra, om? Well, det är precis så det är, med skillnaden att just nu ser jag nästan bara de där irriterande dragen, heeela tiden. Det handlar ju inte om livsavgörande saker här - vanor som att misshandla och skinnflå fruar, eller psykiskt kränka medmänniskor, direkt - utan bara om just, egenheter, som kan vara störande men som absolut inte finns där non stop egentligen. Bara i min upptrissade, rastlösa, utmattade, brinnande och IRRITERADE hjärna.

Jag tror, och hoppas, att det är ett utslag av att jag bytt miljö: människor jag vant mig vid att träffa sällan är plötsligt inpå mig, och dem jag vant mig vid att träffa relativt ofta, ser jag inte alls. Jag med mina aspie-drag störs lätt av såna omkastningar av vardag och livssituation. Så antagligen är det bara det som spökar, men tills jag anpassat mig vore det skönt att bryta den negativa känslan, jag vet bara inte hur. Att undvika de som stör mig just nu en stund tror jag inte är en jättebra idé i längden. För när jag dodgat dem ett par veckor, then what? Då börjar hela cirkusen kanske om igen.

Jag vill komma loss från denna skavsårskarusell, hur gör man för att bryta the annoyment?

I know you'd like to think that your shit don't stink

Mina sopor luktar som hin håle.

Jag fattar inte vad problemet är. Det är definitivt inte Jockes fel, eftersom det här har besvärat mig i ett antal år redan. Men alltså, vi slänger soporna minst två gånger i veckan här, förmodligen oftare. Vi använder inga mjölkprodukter som ligger och surnar, jag äter inte kött som skunkar till sig, vi brukar slänga ut gammal mat innan den börjat mögla (inte alltid, men ja, I try), vi källsorterar det mesta, så nästan inga sumpiga förpackningar ligger och luktar lök - men VAD är det som stinker så förbannat illa, då?

Jag äter mycket färska grönsaker, och med grönsaker blir det ju alltid lite kvistar och kanter som inte äts upp, men jag har ändå svårt att förstå att de skulle börja stinka så överjävligt som det alltså luktar ur vår soppåse. Jag hatar äckliga lukter, och sådana märks särskilt tydligt i en yttepytteliten lägenhet som denna. Fan, jag överväger att sätta upp en superduper-övervakningskamera som spelar in vad som HÄNDER i soporna, I NEED TO KNOW!

Pick a card, any card

Idag har jag haft den synnerligen otrevliga upplevelsen att bli av med ett betalkort. Det handlar lyckligtvis inte om ren och skär stöld, i alla fall inte av en person. Jodå, jag blev bestulen allright, men av en maskin. FRAMTIDEN ÄR HÄR, MASKINER RÅNAR EN PÅ STAN, PASS PÅ!

Jag har i stort sett aldrig kontanter på mig längre, det blir bara inte av att jag tar ut pengar om jag inte ska på någon klubb eller till en affär som dväljer i adertonhundratalets skugga och fortfarande inte tar kort. Men, just idag skulle jag fika med en vän, och tänkte "Äsch, det är enklare att betala kontant på café, jag tar ut en hunka innan jag hoppar på tuben för att möta upp henne." Big mistake, big, HUGE.

Jag stoppar in mitt intet ont anande bankomatkort. Maskinen spottar efter en hastig provsmakning ut det. Jag rynkar på näsan, inväntar tillstånd från den megalomaniska manicken, och stoppar sedan in kortet igen. Kortet rutschar in och ut, och sugs slutligen in. Jag hinner tänka "Now, this can't be good" och "Vore det inte typiskt om den svalde mitt kort nu?", innan en röd ruta med en text jag inte hinner läsa dyker upp och hastar iväg lika skyndsamt som den kom. Sedan ber maskinen mig om mitt kort. Igen. Som om inget hade hänt! Innerst inne visslade den nog konstlat oskyldigt och bibehöll en psykopatiskt låg puls, trots sitt tilltag.

Jag stirrar tomt på den lilla kortspringan. På skärmen. På tangenterna, och sen tillbaka igen några gånger. Just här börjar det gå upp för mig att jag verkligen inte kommer få tillbaka mitt kort, så jag utropar högt ett "Men!", då jag inte vet bättre råd för stunden. En kille kommer fram och undrar om jag just blev av med mitt kort, för samma sak hände honom alldeles nyss. Jag ropar till hela den lilla kön att akta sig, maskinen är en kortstjälare, och folket skingras fort och skrämt. Jag följer med killen in på Handelsbankens kontor, vilket ligger just intill den onda maskinens tillhåll. Kvinnan på banken säger att bankomaten tagit kort HELA DAGEN, men att de har felanmält saken.

Jag passar på att fråga om de inte kanske hade tänkt sig att sätta upp en lapp, så fler slipper drabbas av deras hungriga maskin. "Jo, vi har förberett en lapp här", säger idioten, tar fram ett papper med texten "AVSTÄNGD" och två stora tejpbitar fästade vid. Bankomaten är alltså bara några steg från där hon sitter. Det tar inte ens 30 sekunder att gå ut och sätta upp lappen. De har vetat om detta hela dagen. Och klockan var fyra på eftermiddagen då mitt kort upphörde att existera. Människor. Jag fick sätta upp lappen själv, sen får jag vänta fem bankdagar på ett nytt kort. Hallelujah.

Som killen som följde med in på banken sa "Det är ju så jävla dumt att jag var tvungen att skratta åt det." How true. :D

Hell on Wheels

Hittat hos Marre!

1. Put your music player on shuffle.
2. For each question, press the next button to get your answer.
3. You must write down the name of the song.
4. Put any comments in brackets after the song name.

If someone says, “Are you okay?” you say?
"Don't Fear the Reaper" - Gus (Så MÖRKT av mig!)

How would you describe yourself?
"Goin' Nowhere" - Chris Isaak (Hell yes, det ska det bli ändrig på dock!)

What do you like in a guy/girl?
"Silence" - Delerium (Hahaha, nej!)

How do you feel today?
"Motorman" - Cat Rapes Dog ("Getting his penis caught in a fan." Eh, nej, det stämde lyckligtvis inte. :D)

What is your life’s purpose?
"Hurt" - Christina Aguilera (NOES! :´()

What is your motto?
"Runaway" - Del Shannon (Jag vill verkligen bort och iväg!)

What do your friends think of you?
"Time After Time" - Cyndi Lauper (Oj, det lät inget vidare. :O)

What do you think of your parents?
"Remain" - José Gonzalez (Ja, jag vill att de ska finnas för evigt.)

What do you think about very often?
"Stephanie Says" - Velvet Underground ("Stephanie says, that she wants to move. Why she's given half her life, to people she hates now?" OMG SO TRUE!)

What is 2 + 2?
"Unfaithful" - Rihanna (Hahaha, what?)

What do you think of your best friend?
"Nantucket Girls Song" - The Tossers (Haha, javars liiite stämmer det nog på Drejja i alla fall!)

What do you think of the person you like?
"Absolutely Fabulos" - Absolutely Fabulos (ÅH JAAAAAAA!)

What is your life story?
"We Used to be Friends" - The Dandy Warhols (Har ett long trail of vänner jag dumpat, absolut)

What do you want to be when you grow up?
"To Germany With Love" - Alphaville (Eh, tysk? :D)

What do you think of when you see the person you like?
"Salute the Dead" - U.S. Bombs (Haha, det stämmer att jag tänker på U.S. Bombs, men inte just den här låten. :D)

What will you dance to at your wedding?
"Outside Chance" - The Turtles ("I know you think you can get me, I'm only flesh and bone, but you may as well forget me, 'cause my heart is stone" Fy, det hoppas jag inte stämmer då. :O)

What will they play at your funeral?
"Fear of the Dark" - Iron Maiden (JAG SOM ÄR SÅ MÖRKRÄDD! Perfekt!)

What is your hobby/interest?
"Little Fluffy Clouds" - The Orb (Att koppla av, oh yeah!)

What is your biggest fear?
"Faces" - 2 Unlimited (Eh, att bli en i mängden av ansikten stämmer i alla fall lite)

What is your biggest secret?
"I Remember You" - Frank Ifield (Öh. Nä. :D)

What do you think of your friends?
"Den Makalösa Manicken" - Michael B Tretow (De är helt makalösa! :D)

What will you post this as?
"Hell on Wheels" - Fu Manchu (:D)

Thank you for being a friend?

Hela mitt liv har jag bytt kompisar, i tid och otid. Mestadels beror det på att jag flyttat, och därigenom tappat kontakten med de som blev left behind. Således har jag väldigt lätt att skaffa nya vänner, men jag vet inte ett jota om hur man behåller dem man redan har i någon längre tid.

Det är också så, att det nästan helt undantagsgillt är jag som håller liv i vänskaperna. Om inte jag ringer eller smsar eller på annat forum föreslår att man ska ses, så händer ingenting. Sure, när jag föreslagit att man ska ses, och man faktiskt gör det, så har vi jättetrevligt (jag vill ju inte träffa folk jag inte gillar, så därför är det alltid kul att hänga med dem jag hör av mig till). Så, jag ringer, vi ses, vi har roligt, vi skiljs åt. Sen händer, som sagt, ingenting, på vad som verkar vara indefinite time dessutom.

Jag förstår inte riktigt detta, låtsats mina kompisar bara ha roligt när de är med mig? Är jag så oviktig och ointressant att ingen klarar av att skriva en ynka rad på fejan, eller skriva ett sms på två rader, om att de vill ses igen, eller höra vad jag gör den och den dagen? Jag har en ytterst liten grupp människor som gör dessa saker, och inte ens de gör det extremt ofta. Resten, I don't know about.

Min slutledningsförmåga säger mig att det är en av följande situationer som gäller:
1) Jag är ganska ointressant, irrelevant eller på annat sätt en person man inte värdesätter att vara med särskilt högt.
2) Det är min oförmåga att behålla vänskapsrelationer som spökar, jag sänder ut dolda signaler som alla andra människor förstår att de betyder att jag inte vet vad jag håller på med, vilket gör att de drar sig undan.
3) Folk är lata och orkar inte ta första steget till att hitta på saker med mig.
4) Jag har skitpolare.

Jag vet inte vilket alternativ som känns mest korrekt, eftersom alla verkar helt crazy bananas i mina ögon, men nåt fel är det ju uppenbarligen. Ytterligare en (mycket rimligare) sak som skulle kunna vara svaret är att jag inte har ett kompisgäng: jag har spridda individer. Kan det vara så att när kompisgäng A hittar på saker så tänker de inte på mig, eftersom jag inte är en del av hela deras gäng? Samma sak tänker klick B, till vilken jag inte heller tillhör, and on and on? Jag har aldrig varit mycket för paketlösningar, jag dras till enskilda personer som jag skapar vänskapsband med, inte hela deras umgänge. Visst tolererar och oftast även uppskattar jag hela klicken, men jag känner inget behov av att hela tiden träffa dem som en grupp, eller att hålla personlig kontakt med each and everyone of them.

Jag tror att det kan vara detta som ligger bakom folks oförmåga att höra av sig, jag har helt enkelt inte högsta prioritet i deras liv, vilket sorgligt nog placerar svaret närmast punkt ett: jag är helt enkelt inte så intressant att man orkar anstränga sig för att spendera tid med mig. Ouch.

Mot Sverige, i tiden

Numera får man jämt, precis överallt, upp frågan om man inte vill ha webplatsen yadayada på svenska, eller söka efter svenska resultat endast, se svenska träfflistor, och så vidare. Jag frågar mig: varför i all världen (hehu) vill man som svensk internetanvändare avgränsa sitt onlineliv till just Sverige? Är inte hela poängen med da wörld wajd wäbb att det är just world fucking wide, eller somnade jag nånstans under en genomgång av detta, och missade nåt?

Inte nog med att allt ska försvenskas, de ger sig dessutom inte. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om jag vill ha MySpace Sverige som startsida (fast jag loggar in där en gång var tredje månad eller så, när jag är så uttråkad att jag nästan uppfinner botemedlet mot AIDS av pur leda), eller söka efter svenska resultat på google, eller om jag inte mycket hellre vill ha YouTube på svenska. Men jag VILL ju inte det, jag är mer än kapabel till att ha mina sidor på engelska, och jag är i det närmaste rent elitistisk och tycker att folk som inte kan ha originalspråket (let's face it, det är oftast engelska, i annat fall är jag lika korkad själv om det råkar vara spanska eller jiddish eller gud vet vad) är lite korkade. Plus att allt ser sjukt löjligt ut på svenska - ja, det gör verkligen det, ain't no two ways about it.


Så, när jag nu av egen fri vilja sagt NEJ TACK till mitt modersmål, varför måste jag hemsökas av deras ständiga krav på språktristess och anti-globalisering av mitt nätanvändande? Jag gillar att läsa på engelska, det håller hjärnan och språkkunskaperna igång. Om en bok jag vill läsa är utgiven på engelska som originalspråk så väljer jag den utgåvan, när jag ser på DVD:er tar jag engelsk text, och jag väljer att ha mina internationella communities på engelska, THANK YOU VERY MUCH. Varför måste jag då trakasseras av dessa ansättanden om att byta bort mina små herdestunder med mitt oh so treasured andra språk för? Speaking words of wisdom: let it be!