Voiceless

Den bästa musiken utan sång, exkluderat ledmotiv och filmmusik, voilá!

Två musikstycken skrivna för TV-serier smög sig in - dock är ingen av dem respektive seriers ledmotiv (loophole, haha!). En theme music playlist kommer givetvis också dyka upp i framtiden, rest assured, faithful ones!

Klicka nu på playknappen och njut av det inga ord kan säga bättre!

1. I Salonisti - Nearer My God To Thee
2. Eric Satie - Gymnopedie No 1
3. Jay Ungar - Ashokan Farewell
4. Jan Johansson - Visa Från Utanmyra
5. Santo & Johnny - Sleepwalk
6. Chris Barber's Jazz Band - Petite Fleur
7. The Ventures - Wipeout
8. Dave Brubeck Quartet - Take Five
9. Glenn Miller - In The Mood
10. Angelo Badalamenti - Audrey's Dance
11. Herb Alpert & The Tijuana Brass - Spanish Flea
12. Rodrigo Y Gabriela - Tamacun
13. Giovanni Sollima - Sogno Ad Occhi Aperti Part 1
14. Astor Piazolla - Tango Apasionado
15. Gheorghe Zamfir - The Lonely Shepherd
16. Nine Inch Nails - A Warm Place
17. Herbie Hancock - Rockit
18. Hypnosis - Pulstar
19. Japanese Telecom - Japanese Animation
20. Puss - Välkommen Hem
21. Super Mario Bros. - Main Theme & Overworld
22. Daniel Licht - End Credits (Dexter)

It's not a touuumooouur!

Ni visste att den skulle komma, det går inte att köra ett topp fem-tema utan att köra highlights med the Governator (hur skulle det se ut?) förr eller senare. So enjoy!

#5 "Predator"
#4 "Commando"
#3 "True Lies"
#2 "Total Recall"
#1 "Terminator 2 - Judgment Day"

Icke att förglömma är dock "Last Action Hero", "Pumping Iron", "The Terminator", och såklart "Conan the Barbarian" för att bara nämna mina absoluta favs, även om det givetvis finns ännu fler Arne-rullar som går att se både en och trettiofem gånger, till lika stor lycka var gång.

You just don't argue anymore

I alla relationer förekommer det gräl, eller åtminstonde dispyter av något slag. Två människor är aldrig sams precis hela tiden, kanske om de hängt ihop dagligen i trettio år, men knappt ens då. Alla som påstår nåt annat försöker bara släta över det faktum att hemma hos dem flyger det kaffekoppar titt som tätt. Så är det.

Skälen till grälen förändras givetvis med varje ny relation, men även sättet att hantera en meningsskiljaktighet kan bli annorlunda. Visheten kommer med åren, som Strömstedt så kåtgubbigt, men ändock sant, väser fram. Frågan är om förändringarna alltid är av godo, eller om de ibland bara bildar en osammanhängande gröt i skallen på en.

Jag tänker som så, att i fiktivt förhållande nummer ett så kanske motparten har ett eldflängt temperament - låt oss för klyschighetens skull säga att han är en spanjack som heter Manuel. Indulge me. Så, i relationen med Manuel lär man sig att höja rösten och brusa upp för enkla saker som borttappade nycklar eller krympta tröjor i tvätten. Sen orkar man inte vara ihop med en sån bråkstake som Manuel längre och det tar slut. Man vill ha lugn och ro i tillvaron, man slänger de för små tröjorna, och man går vidare i livet.

Så man träffar en ny karl, och inleder förhållande nummer två. Förhållande nummer två innehåller en känslosam velourkille, som vill rädda valarna och tycker om Kung Markattas produkter. Jens, säger vi. Det låter som en Jens. Av Jens lär man sig att hålla handen och prata mjukt, samt linda in alla hårda ord i (ekologisk) bomull. Alla snack tar minst tre timmar och ingen brusar nånsin upp för nånting. Inte ens otrohet. Till slut får man all bomullen i halsen och ber Jens att gå och samlaga med sig själv. Han börjar gråta och man tänker att det var inte klokt vilken tönt, hur kunde jag vara ihop med honom, han var ju knappast lika passionerad som Manuel.

Skam den som ger sig, lika bra att träffa nån ny. Trean, vi kallar honom Micke, kan inte prata känslor alls utan sitter mest tyst och kall, om man verkligen trycker på så springer han fräsande iväg från en och vägrar svara i telefon på ett par timmar, tills man "lugnat sig" och inte berör ämnet alls. Nånsin igen. Nästa gång man ses är det som om inget konstigt hänt alls, för man gillar honom ju ändå så himla mycket så man sväljer sin surhet och ser glad ut. Rena rama Twilight Zone. En sån kille orkar ingen vettig tjej med i mer än några veckor så det blir kortvarigt. Av Micke lär man sig att kalla handen funkar ett kort tag men knappast är produktivt. Man önskar att han kunde vara lika öppen som Jens, det var alltid sen sån ömsesidig respekt mellan oss, himla fint var det.

Men under tiden man gått igenom de här olika typerna har man onekligen mergat sina intryck. Man tycker inte att skrika och gorma är det bästa sättet, men när det är alldeles för segt och försiktigt så blir man lite galen och önskar att man bara kunde kalla honom för idiot och börja gasta and get it over with. Eller så vill man bara tiga ihjäl ett problem för man tycker att killen är helt bäng som ens tar upp nåt så onödigt. Man kanske känner sig trängd och har ingen lust att svara också, och sitter således tyst och kall tills ovädret gått över.

Och så här kan det fortsätta både länge och väl, och varje ny människa lär man sig nånting nytt av, ibland både bra och dåligt, ibland bara dåligt. Sällan bara bra dock, tyvärr. Det bästa med att uppleva olika sorters grälare, är att man kan lära sig av alla, plocka de bästa bitarna och bygga sin egen teknik. En fungerande och bra sådan. Det sämsta är att en massa dåliga sorters argumenterande fastnar på en fast man inte vill. Och ibland kan man bli jätteförvirrad och blanda försvarstal med glaskross och smeka över kinden, och sånt blir ju ens partner helt bananas på, de vet inte var de har en eller vad man vill säga. Men det vet man faktiskt inte själv heller, hence den märkliga mixen.

Ibland går det utmärkt att gräla vettigt, och vinnande, at that. Men ibland känns det som ett helt apmenagerie på hjärnkontoret, man vet knappast in eller ut själv, och då är det nästan för mycket begärt att man ska kunna argumentera nyktert och rådigt också, även fast man hjärtans gärna vill det. Till saken hör också, att just i grälsituationer är det synnerligen svårt att hålla huvudet kallt och tänka rationellt på metoder, så det mesta vad gäller sättet att gräla kommer ju bara på impuls. Vare sig man vill eller inte, ifall såna där icke-fungerande tekniker fäst sig lite för bra. Men finns det nåt trick för att bibehålla sansen, och för att skala av sig det ovett man plockat upp under åren? Om så, nån som har lust att dela med sig?

Hur bra som helst

Jag tycker om Elsa Billgrens blogg, främst för att den alltid, även när den kan innehålla något jobbigt eller hemskt för författarinnan själv, är positiv och uppåt. Positiva människor finns det för få av där ute. Jag lånar ännu en idé från henne; Att lista saker jag är bra på, helt enkelt!

Jag är bra på att...

• skriva
• se situationer och problem från flera håll
• inreda
• ha ögonmått för mindre saker, från någon centimeter upp till omkring tre-fyra meter stort spänner det
• kunna film
• göra blandband
• dansa fult med flit
• organisera
• rapa
• lära mig, och förstå, andras stilar
• baka sockerkaka
• ge bort personliga presenter
• börja på ny kula
• smsa snabbt
• göra grimaser
• lära känna nya människor
• städa
• matcha och styla
• hitta andras borttappade saker, hos dem
• skratta alldeles för högt
• dagdrömma
• göra listor

Oh. My. God.

Har ikväll sett "District 9", vilken jag inte kan göra annat än fetrekommendera till alla och envar. För gemene man är den förmodligen inte alls bra, då den inte är varken amerikansk eller amerikaniserad, men för alla andra är den ett klart måste. Den lyckas med något så ovanligt som att ha helt okända skådespelare och en relativt okänd regissör (men dock en vrålkänd producent i Peter Jackson), men ändå är det inte en käft som brister i sin uppgift. Respekt!

Dessutom blandar den framgångsrikt sci fi, action, drama, fejkdokumentär och politisk film. Jag kan ärligt säga att jag aldrig sett nåt liknande. Som en extra bonus är specialeffekterna och datoranimeringarna så snygga att till och med jag blir såld, jag som vanligtvis kaskadvomerar ur ögonen åt alla jävla CGI-härken som huserar i var och varannan film numera. Men inte här. Här har verkligen alla gjort sitt jobb. Och det riktigt bra, till och med.

Se! Och se trailern också! Ett hett tips är att inte läsa för mycket om handlingen i förväg, jag visste inte mer än vad man får se i den länkade trailern, vilket gjorde filmen så mycket mer intressant, kan jag föreställa mig.

Joy to the world

Idag är jag så himla glad, och mår så jävla bra, och allt känns bara uppåt och soligt.

Och inte egentligen för nåt särskilt skäl ens. Lite grann är det för att små steg mot en klarare och ljusare framtid kan börja tas snart, förstås. Men allt annat har också bara varit... bra. Möte, skicka viktiga mail, träning, storhandling, framgångsrikt laga soppa, sy, kramas och se bra program på TV. Och strax sova. Skönt, hoppas jag.

Tänk om det kunde vara såhär varje dag, jävlar i min lilla låda, vad fint jag skulle ha det då. Det ska jag satsa på, helt klart; "Fint varje dag", avancerad fortsättningskurs, HT 2009, en brakmiljard poäng (de ska ju inte ta slut, förstås).

Like a natural woman

Sånt här gör mig sjukt förbannad. Inte på det sätt som den intervjuade mamman i artikeln blir, utan på klavertramp som "en frisk vuxen människa kan inte ha på sig det här".

Det handlar om kläder i storleken XXS, eller 32. Själv drar jag en 34, har ett flertal gånger köpt 32 också, och jag är varken anorektisk eller utsvulten. Jag är bara liten och smal, som väldigt många andra, fullvuxna, friska människor också är. Men jag blir jämt och ständigt degraderad till att inte vara 1) vuxen, 2) frisk (läs: jag måste ju vara självsvältare eller vrickad på annat vis), eller 3) kvinna. Nu är jag förvisso inte den som längtar efter att klassificera mig själv som varken vuxen eller kvinna (etiketter och fack, damn I hate them), men jag ÄR ju likafullt bägge delarna, herregud. Jag har midja och höfter och bröst och rumpa, och jag är född på 70-talet, jag har aldrig bantat och jag svullar godis närhelst jag kan, räcker inte detta som bevis för min duglighet som normal människa?

Tydligen inte, eftersom jag helt tappat räkningen på hur många gånger jag hört, läst sett och upplevt den här typen av resonemang; Små klädstorlekar främjar ett osunt ideal, det är helt onaturligt att vara så liten, bla bla bla. Men WTF, jag finns ju, och det finns fler brudar i min storlek med, and what's worse: mindre än jag också, jag lovar. Jag drar ändå 164 centimeter över havet, tänk på alla små thailändskor som susar förbi runt axlarna på mig, vad ska de göra åt att de inte blev större än så? Skaffa styltor, eller kanske fatsuits?

Jag kanske tycker att extrabautakollektioner främjar ett osunt jävla ideal, men det får man inte säga. Det är ju så synd om överviktiga, deras känslor ska vi skona. Well fuck you. Att det ens finns XXXL skrämmer mig ofantligt, jag kan inte ens föreställa mig att en normalviktig men riktigt lång kvinna (vi säger två meter jämnt, jag snålar inte) skulle ha den storleken. Dessutom är ju kläderna i whoppersize väldigt omfångsrika, vilket knappast betyder att de är tillverkade för en extra lång människa, utan en extra bred. Givetvis får man vara av större modell också, men det finns ju gränser för vad som är okej, och vad som är direkta samhällsfaror. Vem mår bra av att vara så stor att den vaggar fram, t.ex.? Varför är inte detta ett osunt klädideal? Jag tycker inte att någon ska banta ned sig till en size zero-kropp, jag tycker däremot att de av oss som är ganska små naturligt kan få vara det, utan att behöva höra att man är äcklig, onaturlig och sjuk.

Det är för mig också så märkligt, att när de för några år sedan ändrade storlekarna, så att 40 blev 38, 38 blev 36, 36 blev 34, etc, då var det ingen som gnällde. Det var inga höjda mediala röster om att det ju är rena rama hyckleriet att krympa storlekarna sådär, så att en 36:a i självförnekelse tror sig vara en storlek mindre. Vad fan då för? För att de med de så kallade trivselkilona skulle känna sig smalare och därigenom lyckligare (det är ju den rådande tanken, tydligen)? Eller för att vi, i storlek 32/34 skulle känna oss som nåt slags freaks som bara glömdes bort? Och det infördes inte en extra storlek för de allra minsta - 32 borde blivit 30 men uteblev istället helt - såklart inte, så liten kan ju iiiingen vara, heeeelt onaturligt! Allt var fan för stort för mig så länge terrorregimen varade, tack för den.

Jag vet inte om nån nånstans kom på att det var helt åt helvete konstigt att ändra storlekarna sådär, för efter ett tag var allt normalt igen. Ingen talade om saken, men kläderna morphade väl bara tillbaka sig till sina ursprungsstorlekar, MAGI! Med skillnaden att 32 var avskaffat. Det fanns inte alls. Sucks to be you, minitjejer, vi skiter i er, för ni finns ju ändå inte, alltså behöver vi inte längre tillverka kläder i mindre storlek än 34, aha!

Jag blir verkligen trött på att majoriteten använder sin makt till korttänka hetsjakter, varför kan vi inte använda vår kollektiva påverkan till nånting vettigt och genomtänkt istället? Vi är ju trots allt en demokrati. En demokrati med en dubbelmoral som uppmuntrar till hälsosamt leverne men rackar ned på magra människor, hur ska man kunna vinna då, är det tänkt?

Old man Samson

Bland mina bookmarks i min browser har jag en mapp som heter "Att skriva om". Jag har inte ens tittat i den, än mindre bokmärkt nånting med den etiketten, på ett par år. Jag har inte orkat. Tills nu.

Så, med det sagt hoppas jag att ingen har några problem med att jag kan komma att ta upp artiklar, bloggposter eller företeelser som är ett par år gamla, men inte desto mindre relevanta att kommentera. För min del. Bara så ni vet, att jag vet, att det är old fucking news, tänkte jag. :D

Minns du den stad?

En del städer besöker man bara en eller ett fåtal gånger, och sen aldrig mer. Man kanske reser igenom eller har en pojkvän vars mamma bor där eller nåt, och sen tar det slut med pojkvännen och då ger man ju inte en råttröv för hans morsa längre. Hur som haver så är det lite skumt med städer man en gång haft nån koppling till, men som sedemera förlorat all betydelse för en.

Jag har några såna (såklart), som jag tänkte berätta för er om. Och jag glömde Varberg (lätt hänt), den fick smyga sig in senare, och skämmas för allt buller den orsakade i föreläsningssalen.

Västerås
Det här är staden för det klassiska exemplet i brödtexten, except att det var en pappa och en sambo istället för en mamma. I Västerås tror jag att jag var en eller två gånger, trots att relationen ändå varade i väl pass två år. Jag antar att även min dåvarande kände att nöjesbarometern för Västerås inte var riktigt lika hög som för Stockholm, måhända. Särskilt lajbans stad var det verkligen inte i mina ögon i alla fall.

Trots min korta karriär i denna stad hann jag ändå supa halvt ihjäl mig på en hemmafest hos en #synthare, vilket slutade med upchuckreflexer för min del, som gjorde att jag och pojkvännen inte kunde gå till Västerås enda synthklubb, som planerat. Vi passade även på att nalla spaghetti av killen som hade festen, så jag fick i mig nåt annat än sprit. Värt!

Figeholm
För den som möjligen inte vet det, så ligger Figeholm i Småland. Man kan säga att det är en förort till Oskarshamn, om man så vill. Och det vill jag, jättegärna. Jävla förortsjävel, vill jag säga. Det finns inga bankomater i Figeholm, så stort är det, bara så ni har ett hum här.

I Figeholm har jag firat midsommar en gång, med ett par klasskompisar på gymnasiet, som var från just denna lilla håla. Med på festen var även deras respektive, varav den ene var en god vän till mig. En dyngrak barndomsvän (a.k.a. landsortspucko) till den ena klasskompisen (som råkade vara den som var ihop med min kamrat) bestämde sig för att hitta på att jag och pojkvännen minsann stått och hånglat. Vilket vi givetvis inte hade gjort. Men det vidhöll bondlurken nonetheless.

Jaha. Det var ju en trevlig midsommar, måste jag säga. Jag åkte inte tillbaka någon mer gång.

Mantorp
Det här kan vara ett lite väl luddigt och för den delen helt fabricerat minne, men jag tror att jag besökt en annan klasskompis hus i Mantorp, Östergötland. Men jag minns inte hur det kan ha kommit sig, eller varför jag skulle ha haft något ärende dit, så jag tror vi lämnar hela Mantorp åt sitt öde, helt enkelt.

Arvika
Okej, i Lervika har jag ju faktiskt varit många gånger (sex, för att vara exakt), för att vara full och lortig och sova dåligt på en stor gräsplätt en bit utanför stan, en gång om året. Men eftersom jag slutat åka på festivaler och dessutom bara varit där en gång varje sommar, så har även Arvika förpassats till den där märkliga delen av minnet där man då och då får plötsliga minnesbilder av en butik eller en gata, i någon stad som man egentligen inte kommer ihåg.

Det jag minns av Arvika är ungefär att det finns en tågstation och ett Wilys vid torget, och nånstans i närheten av affären finns en restaurang som man kan passa på att utnyttja spolbara toaletter och rinnande vatten samt tvål på. Mmm, festivalskabb!

Varberg
I Varberg har jag varit ett par gånger, återigen en gammal pojkvän som hade släkt där. Det jag skådat av Varberg var att släkten bodde i tjottahejti, även för att vara Varberg, och jag led med tonårsbarnen som jag misstänker hade velat ha gångavstånd till centrum. Alltså ett riktigt stadscentrum, inte Varbergs dito.

Jag har även badat på ett stort badhus där. Det var skitkallt och jag hatade det, som jag altid gör när det gäller bad. Sen tog förhållandet slut och slapp då gjorde jag slut med Varberg också. Halleluja, inget mer kallt badande!

Malmö
Det här kan te sig en smula märkligt, att Sveriges tredje största stad är ett sånt UFO för mig, men Malmö är inte alls en stad jag besökt mycket.

Under min gymnasietid var jag där en gång, med min klass, för att gå på BUFF. Sen var jag aldrig där mer, förrän jag började dejta en skåning i några månader, många herrans år senare. Jag hann väl komma dit en tre-fyra gånger, innan vi kom på att det inte funkade så bra. Så vi slutade ses, och då hade jag liksom inte så mycket skäl att åka tillbaka till Malmö igen.

Med tanke på att jag har många polare där så låter det onekligen taskigt och onödigt att bara spola hela staden på grund av en ynka kille, men det hade känts så väldigt obekvämt att åka dit och inte umgås med skåningen. Men ändock märkligt att umgås också. Sådär som det blir ibland. Allt blir fel och inget blir rätt. Så då blev det inget mera Malmö.

Men nån gång ska jag nog åka tillbaka på en visit. Det är ändå en fin stad med mycket bra människor i. Trots att de är skåningar. :D

En smärre skofetisch

För ett tag sen tänkte jag att jag skulle dokumentera mina skor på bild, och skriva om mina relationer till dem, eftersom jag är mycket fäst vid både mina plagg och mina pjucks, men alla mina kläder skulle vara omöjligt att klämma in i en enda bloggpost. Eller ens tio stycken. Så jag tänkte fokusera på dojorna.

Ett par dagar efter att jag tänkt detta, såg jag till min förvåning att en av de bloggar jag brukar läsa, hade gjort precis det jag tänkte på. Då kändes det så copy catigt att göra detsamma, så jag la det på is. Men igår kväll tänkte jag om, tänkte "äsch". Det var ju lika mycket min idé som fröken Billgrens. So here we go!

Lågskor

Guldiga vårskor, köpta 2006 om jag inte missminner mig. Passar utmärkt till 50-talskreationer och finklädda tillfällen.
Jag gick och suktade efter dem ett bra tag innan jag äntligen tog mig råd, mmm, materiell lycka! De fick sig en omsulning efter ett tag, då jag upptäckte att sulan var något av det halaste konstruerat by man, och jag var nära på att bryta hela kroppen både en och två gånger. Numera har de en halvsula i gummi, fast förankrad framtill.


Mina bästa svart-vita lackskor! Hittade dem på UFF för många år sen och har älskat dem sedan dess. De är sköna, fina och ganska ovanliga. Passar utmärkt till dressade outfits och är lika fina till kjol som byxor. Deras enda nackdel är att skosnörena är hopplöst runda, vilket betyder att man måste slå dubbelrosett för att slippa knyta om dem var tionde minut. Annars är de grymma!


Mmm, gangsterskor, mmm! Ibland funderar jag på om man egentligen har fog för att äga två par svart-vita lågskor, men sen tänker jag "fuck it". Det enda som gör dem lika är färgskalan och att de funkar till gammeldags kläder och finklädda tillfällen (samt de hopplösa snörena, argh!). Annars inger de inte samma känsla alls för min del. Även dessa fyndade jag under min tid på UFF, för en oförskämt billig penning (10:-). Originalprislappen satt fortfarande kvar (399:-), och de var så gott som oanvända. Hehehe, jag älskar att känna det som att jag lurat nån på konfekten när jag hittar skor eller kläder. Fooled you-känslan är oslagbart bra, även om den inte är sann. :D

I mina gömmor finnes även ett par spetsiga röda leopardmönstrade, ett par ännu spetsigare krokodilmönstrade, svarta ballerinas, och ett par 3-håls Martens, men de ligger och sover i lådor, där jag inte kommer åt dem, tyvärr.

Klackskor

Åh, mina avundsgröna, glittrande drömmar! Hittade dem på Beyond Retro när jag letade brudklänning med och åt Emelie tidigare i vår. Märkligt nog provade jag även en grönmönstrad klänning, samt ett par äppelgröna långbyxor med pressveck. En helgrön dag, utan att jag ens försökte.

Skorna passade perfekt, klänningen perfekt, och byxorna var liiite tighta i midjan. Jag minns att jag sa: "Om de varit en centimeter större hade de suttit som gjutna." Strax efter detta uttalande ser jag att någon har sytt in dem i midjan. En centimeter. Skrämmande. Dock kunde jag bara köpa en vara av tre, och jag har inte ångrat en sekund att jag valde skorna. Grönt och glittrigt är bland de bästa kombinationerna nånsin. Jag invigde dem genom att dansa hela natten på 80's, samt även hångla med stil. :D


Neonrosa perfektion! Jag gick i Nordstan med Emil en dag 2008, när jag skymtade något i ögonvrån, tvärstannade och formligen sögs in till Bianco. Där glänste dessa ljuvliga karameller, och sprakade i all sin rosa prakt. Jag smälte direkt och mumlade ynkligt och hänfört att det var de finaste skor jag sett, och sörjde att jag aldrig skulle ha råd med ett par så (egentligen) onödiga och opraktiska ting.

Emil, som faktiskt är den snällaste vän jag har, bestämde sig rätt på fläcken för att ge mig dem. Bara sådär. Jag baxnade, men kunde inte med att tacka nej heller; De var ju så fina, så rosa, så neon! Lycka är en vänlig själ med god inkomst, när man själv är ett fattighjon.


Mina kära gamla prickiga kamrater, de syns inte alltför väl på bilden, men numera är de så sorgligt smutsiga att jag inte kunde med att dokumentera dem tydligare i dagsläget. De behöver en professionell tvätt av något slag för att vakna ur sin lerchock, stackarna. På bilden har jag förresten just gjort mig i ordning för Madde och Chrulls bröllop 2005. Jag lyckades med konststycket att fastna med locktången i håret, vilket ingav total panik, tårar och massor av smärta. Min dåvarande fick hjälpa till att slita loss helvetet, och just i det ögonblicket var jag glad att jag har så tjockt hår; Massor lossnade, men det syntes... ingenting. Whew!

Dessa skönheter presenterade mig också med mitt mest envetna klackskoproblem: en storlek är för liten på bredden, över tårna, nästa är för lång för foten. Det här händer mig jämt, utom när det gäller second hand-klackisar, som ju redan är ingångna och därmed mjukare och bredare. Således våndades jag länge över vilken storlek jag skulle ge mig i kast med. 37 mosade mina tår men satt i övrigt som en dröm, 38 lät tårna andas men såg lite ut som att jag lånat min mammas skor som barn istället. Det fick bli storskorna, med en ditlimmad sula. De är ändå för långa, och remmen baktill hasar av jämt, men jag älskar dem ändå.


Ah, nu börjar man kunna skönja ett mönster gällande mina klackskor: glitter! I love it, and lots of it, too! :D Dessa glimmande juveler var mina nyårsskor för 2008, och jag hade flaxen att hitta dem nedsatta till halva priset dessutom! Jag har inte hunnit använda dem så mycket än, men jag blir lika glad varje gång jag öppnar garderoben och ser hur det sprakar av ljus där inne. :D


Mina kära dockskor har jag haft ganska länge, kan faktiskt inte ens minnas var jag hittat dem, men troligen på den tiden då jag jobbade på UFF, alltså bortåt tio år sen. Jag älskar att de är så blanka och sköna, med stadig bred klack som duger att promenera runt en del i, utan den skoskav jag brukar få av att gå i beklackade fotbeklädnander.

Det elastiska bandet som spännet sitter i har bytts ut, och jag kan även ha klackat om dem, men annars har de hållit finfint trots flitigt användande. Sånt gillar jag. Saker som går sönder trots att man älskar dem måste vara bland det värsta som finns, hur kan de bara göra så mot en, va?


De senaste kärleksbarnen är dessa orange, lågklackade kamrater, som jag sprang på på Myrorna för bara nån månad sen. Jag var där för att leta efter ett brett, svart skärp som skulle funka till min brudtärneklänning (man skymtar lite av spetsen till vänster), och hittade mycket riktigt ett sådant (som syns till höger, fast då på höften), men även dessa helt perfekta skor, för 75 pix. Klang och jubel!

Deras enda fel var att de hade en vass söm av något slag på bägge skorna, vilket gjorde att jag blev buren hem från Globen av Jocke, en sen natt då jag haft dem på mig för första gången (den högra bilden, där jag dock ännu är lyckligt ovetande om den kommande smärtan). Den duktige skomakaren i Globen centrum åtgärdade de stickiga sömmarna raskt, till en facil kostnad, så nu är de helt problemfria, och jag kunde ha dem på bröllopet utan problem, hurra!


Ruby red slippers, fast med klack! Dessa skor var mina absoluta drömskor sedan jag hittade dem på nätet för många år sedan. Jag kunde dock inte med att beställa dem för ganska så dyra pengar, lägga till fraktkostnad på den redan relativt astronomiska summan (vill minnas att de låg på omkring £50, vilket är astronomiskt i min värld), bara för att sedan kanske inte kunna ha dem. Det där med att ligga mellan storlekarna, ni vet. Nej, jag trånade på avstånd istället, likt en fransk poet, fast med mindre mustasch och dåliga rim.

Så, spola framåt till januari 2007, då Andrea och jag åkte tillbaka till London för att träffa vänner, dricka öl, gå på klubbar, och givetvis shoppa. Helst i Camden, Camden i mitt hjärta. Nå, en av dagarna är vi där, och skådar en Office-butik med stora SALE-skyltar utanför. Vi är inte de som är de, men vi är de som är de som gillar när priserna är sänkta, så vi gick in. Som om hela himlen såg på, så fanns det alltså ETT par glittriga Dorothy-skor kvar. I storlek 5. Och de passade. De var nedsatta till £10, vilket då var omkring 150 pix. DESSUTOM, var det "ta två, betala för en" på ALLT i butiken, så jag fick även med mig ett par (tidigare nämnda) leopardmönstrade, röda flats. GRATIS. Jag dör åt sånt här, det är för bra för att vara sant.

Smolket i bägaren är förstås att jag aldrig haft dem på mig. Inte för att jag saknar tillfällen, tillfällen att klä sig hejdlöst fin kan man alltid skapa, utan för att de gör så in i helvete ont. Det glittriga skrapar mot huden, vilket gör det omöjligt att göra nånting annat än att stå helt blick stilla om man inte vill få stora sår över hela fötterna (det vill inte jag). Jag glömmer alltid bort att ta dem till en skomakare, samt att jag är livrädd att de ska slabba ned dem, förstöra dem eller helt enkelt fixa problemet, fast fult. Brrr. Men snart ska jag fan våga. Det måste gå att ha dem på sig. There's no place like home.


Mer glitter, hurra, hurra! Dessa silvriga skor får mig att tänka på 1700-talsherrar och aristokrati, samt Alice i Underlandet. Bägge referenserna säger jag inte direkt nej till.

Dagen då jag hade köpt dem, vilket jag gjorde på fabulösa skohimlen Beyond Retro, kom jag hem till Martin och Emelie, som jag bodde hos under min Stockholms-vistelse för stunden, och visade upp mina nya fynd för Emelie. Hon hade provat dem bara någon dag innan, men sorgset konstaterat att de var lite för små för henne. Märkligt sammanträffande, att jag skulle gå dit och se samma skor, tycka lika mycket om dem, men ha turen att ha 0,5-1 storlek mindre fötter än min vän! Tur att de fick komma till ett kärleksfullt hem i alla fall, mitt hem. :D


Ännu ett reafynd för min del, och även dessa från Bianco. Gammelrosa med strass-spänne (glitter!) och veckade skinndetaljer gör en flicka glad, mmm. De passar dessutom sjukt perfekt till min blå-lila 50-talsblåsa som man ser kjolen av på den här bilden. :)


Mjau, leopardmönster FTW! Jag tror att jag hittade dessa peeptoes på Din Sko, men jag är inte säker, dock vet jag bombis att jag hittade den otroligt matchande kuvertväskan på Åhléns, några månader efter att jag hittat skorna. Mighty good fortune när två föremål eller plagg matchar så väl, trots att de kommer från helt olika butiker. Yum!


80-talet, 80-talet, vad kunde gå fel, vad kunde gå galet? Dessa got/punkiga stövletter med 80-talsfeeling älskar jag väldigt mycket, de är otroligt bekväma, klack och spetsig tå till trots, och passar till massor i min garderob, samt att de funkar att ha även då det är lite kallare ute. Perfekta, helt enkelt!

Kängor

Aww, mina gamla trotjänare, Dr Martens, köpta omkring 1998, på rea (detta återkommande tema), i Göteborg. Då kostade de runt 800 kronor, var grön- och svartmelerade och stenhårda. Jag fick rådet att köpa en eller två storlekar mindre än jag egentligen har, då de enligt utsago skulle töja sig rejält med tiden. Well, det stämde, men det var fan inte skönt att gå ut dem till den perfekta storlek de är idag. Den uppmärksamme läsaren kan konstatera att de inte alls är grön-svarta, utan snarare silver-svarta, och nu tänker ni kanske att jag sitter här och ljuger. Eller är färgblind. Men inget av det stämmer, verkligheten är mer märklig än så.

I gymnasiet hade vi praktik, och jag hade genom en tokig slump turen att hamna på en riktig filminspelning. Huruvida filmen kan ses som riktig i efterhand återstår att bevisa, men nevertheless så var det grymt kul att praoa på en sån arbetsplats. Jag fick göra varierande saker hela tiden, men av de uppgifter jag fick, var att måla stora kabelsnurror i silverfärg. Börjar det klarna nu? Japp, jag fick färg på mina skor. Färgen gick inte bort, så jag fattade beslutet att helt sonika måla hela skorna i samma silverfärg. Sen fick jag låna ett annat par skor att gå hem i, medan mina glänsande kängor stod och torkade.

Dagen efter var de torra och fina, men behövde något mer, så jag sprayade på lite svart här och var och var sedan nöjd. Med åren har jag haft dem då jag målat om hemma (som lämnat röda, vita och blåa stänk här och var), samt använt dem flitigt, vilket har nött dem en hel del, och på sina ställen kan man se det gamla gröna igen. I dagsläget tycker jag att de är otroligt vackra, och eftersom jag inte ens försökt få dem att se slitna och sjabbiga ut så känns det extra bra. Allt man ser på skorna har en förklaring och en historia. Det är fint.

Jag har även ett par 8-håls Martens utan stålhätta, svarta, fyndade på UFF, ett par rejält slitna och ingångna 14-håls från Underground, samt ett par nästan oanvända 10-håls Underground också. De förstnämnda kändes inte så kul att fota, de andra har jag inte här och inte de tredje heller. :/

Converse/basketskor

Mina högt skattade neonrosa Converse har också en drömlik historia om hur vi fann varandra att berätta: 2004, London, Camden. Jag och Andrea är på besök efter att vi flyttat hem till Sverige igen året innan. Vi har gått i affärer ett bra tag och det är inte många minuter kvar till stängning. Längst in i den sista affären jag orkar mig in i, står dessa skor, i perfekt skick, perfekt färg, och min storlek, och bara väntar på mig.

Det enda problemet var att jag hade slut på kontanter - butiken tog bara dessa - och de stängde om fem minuter. Jag kastade mig fram till disken och rabblade osammanhängande saker om att jag måste ha dessa och snälla stäng inte än och jag måste bara hitta min vän och låna kontanter och jag kommer strax och kan jag pruta ned dem fem pund? De säger ja till allt och jag sätter av och lyckas snabbt hitta Addi, som genom nåt slags fantastisk försorg faktiskt har den efterfrågade summan kvar i kontanter, och eftersom vi strax är på väg hemåt igen behöver hon dem inte precis just nu. Så jag får låna dem, och kan köpa mina drömmars Converse. Jag är fortfarande helt överlycklig över detta.

På den vänstra bilden ser man katastrofsmutsen som vi ådrog oss en kväll på Slimelight, de två yttre skorna är Andreas, de i mitten är mina. Lyckligtvis går de att tvätta i maskin, hurra för Converse! Efter flitigt användande och tvättande genom åren så gick det till slut hål på mina älsklingar, vilka jag omsorgsfull sydde igen och lappade på insidan. Men några år senare har det nu blivit nya hål, och jag brottas lite med problemet. Jag löser det på nåt sätt, det finns inte en chans att jag nånsin slänger dem. Går de i framtiden inte att ha på sig mer så kommer jag rama in dem och ha som prydnad. :)


Hurra för marknaden i Beyazit, Istanbul, Turkiet, där kan man köpa knock-off Converse för motsvarande 175 svenska pengar! Jag hjärtar mina gröna, turkiska knock-off babies!


Ännu ett fynd från Beyond Retro, detta mecka för skor! Dessa fick jag dessutom i present av min genomsnälle pojkvän, och jag använder dem nästan hur ofta som helst. Rosa och svart smakar gott!


Gamla trotjänare, även dessa hittade jag när jag jobbade på UFF. Skosnörerna är lite för korta, och de är en aning små - men inte för små - annars duger de fint fortfarande. Rött är sött!

När jag var liten hade jag alltid basketskor, som det hette då, förmodligen var de inte Converse, utan något betydligt billigare märke, men precis lika fina för det. Jag hade alltid röda, hi tops, och min bästis hade alltid svarta, låga. Det var vårt signum. Nu för tiden har jag bägge sorterna, men de svarta orkade jag inte fota. Inte de vita jag har heller. ;D


50 kronor kostade dessa turkosa pärlor på din Sko för några år sedan. som hittat, tänkte jag, och det hade jag ju rätt i! Nackdelen är att sulan är tunn som en pannkaka, och det känns som att man är ute och går i strumplästen nästan, men bor man i stan så slipper man ju steniga fält, och då är det inget större problem, helt enkelt.


Nästan det enda lila jag äger är dessa basketdojor från koola och häftiga Panther, funna på UFF även dessa. De är egentligen en storlek stora, men eftersom den här skomodellen inte behöver, eller ens bör, sitta tight, så gör det inget. Lycka är att kunna ha allt mellan 37 och 39 i sin bästa skomodell. Oh the joy!

---

Resten av mina skor har jag dels inte tillgång till och orkar dels inte fota, eftersom de inte är så roliga att beskåda eller berätta om. Så det här får räcka, vilket jag tror att det gott och väl gör också, puh! :D

DIY 2 - the next level

Ååhh, jag glömde ju ett av de bästa hittepånamnen, samt att jag alldeles idag fick höra ett nytt, fantastiskt namn, i en reklam på tv! BLISS! I present to you:

Apelsinscarlet Johansson - Scarlett Johansson
(Jockes och Rulles påhitt ursprungligen) Hahahaha, det här är ett helt underbart användbart förnamn, man kan med fördel byta ut "apelsin" mot banan, citron, mobil, ägg, etc. :D Bonusfakta: jag drömde att jag skulle dra det här skämtet för Ålen, och i min dröm skrattade jag hejdlöst och sa sedan "Apelsinnicole Ritchie, hahahaha!" I drömmen fick jag en avmätt reakton men kunde ändå inte sluta skratta åt det lyckade skämtet. Några minuter senare insåg jag att jag sagt fel namn, hahahahaha. :D

Al Cappucino - Al Pacino
Ååhh, jag förstår inte varför jag inte tänkt på det här själv! Det är ju så enkelt, så klockrent! :D

DIY

Ibland är det roligare att hitta på saker själv, än att nöja sig med verkligheten.

Till exempel vad gäller namn. Ofta har jag och mina vänner konstruerat fabulösa smeknamn åt personer i vår umgängeskrets, som de aldrig fick höra själva, vilket nog var for the best, om vi säger så. Men sen kan man ju även döpa om kändisar, vilket är lika gott att dela med sig av.

Vem vet, kanske nån mer sitter och hittar på nya namn där ute, och känner sig manad att dela med sig? :D

Choklad Van Damme - Jean-Claude Van Damme
Det säger ju sig sjävt, det låter nästan som man säger choklad när man säger Jean-Claude. Tänk så trevligt att heta nåt så som fint som Choklad i förnamn också, åh, the envy!




Gyllene Hawn - Goldie Hawn
(Jockes och Rulles påhitt ursprungligen) Också mycket självförklarande, vi tar det på svenska så alla förstår, helt enkelt. :D Ett populärt grepp som återkommer senare i listan.





Whoopi Goldwhoopi - Whoopi Goldberg
(Jockes och Rulles påhitt ursprungligen) Heter man nåt så dumt som Whoopi i förnamn kan man lika gärna klämma in det en gång till i efternamnet. Whoopiwhoopi!






Robert Dunis Junior - Robert Downey Jr
Älska direktöversättningar som inte ens går att göra, alltså tar vi det närmaste vi kan komma på i stunden, och lägger till 'is' så det låter som ett smeknamn. Dunis. Mysiga, fina Dunis.





Staffan Sjömås - Steven Segal
Försvenskningarnas försvenskning! Segal = seagull = egentligen fiskmås, men sjömås är mer rakt översatt. :D Staffan Sjömås är mitt favvonamn of the bunch. Kanske för att det är allra dummast.




Diesel Vensington - Denzel Washington
Det här en actual felsägning av Jockes chef, helt underbart! För extra krydda kan man testa att blanda ihop Denzel med Vin Diesel, i alla fall om han egentligen heter Diesel i förnamn.





Sparris Hilton - Paris Hilton
(Jockes och Rulles påhitt ursprungligen) En person man bara måste driva med, och som lämpligt nog ser ut som en sparris, to top it off!






Sylvester Stallfåne - Sylvester Stallone
En gammal klassiker jag och min bror använde oss av i yngre dagar. Enkel men klatschig!

Ch-ch-chatter, chatter, chatter

Jag har hjärtligt tråkigt, så jag lånade en lång lista med helt onödig info från min namne Anna, bättre känd som Bloggkonstnären.

Du heter: Anna.
Smeknamn: Banana, Hjärtat, Nio, Skruttiluttan och sånt. Olika från olika personer.
Låt som när du är ledsen sörjer till? Hm, beror ju på varför jag är ledsen, men jag älskar deppig pop så jag har hundratals såna låtar. :D
Beroende av: Socker, sällskap, kontroll och film.
Vad tror folk om dig? Jag vet faktiskt inte, har sällan hört rykten om mig själv. En del tycker att jag är rolig i alla fall.
Stämmer det? Jag tycker jag är rätt festlig om jag är på det humöret, så visst.
Vad får du oftast komplimanger för? Min stil, min figur, mitt hår, mitt skrivande och mina ögon.
Vad säger du för att imponera på någon? Jag brukar inte försöka imponera på folk, det är ganska fånigt.
Hur imponerar man på dig? Genom att inte försöka imponera på mig, vara sig själv och vara rak, rolig, intelligent och speciell (och jag menar inte speciell som i CP, ok?).
Vad står det i ditt senast inkomna SMS? "Thorbjörn Flygt läses bäst så, det är allmänt känt. :D"
Var bor du? Nueva Estockholmo.
Trivs du där? Både ja och nej, trivs bättre än i Gbg, men bor trångt, och vill egentligen bara ut i världen och flyga fritt.
Äger du några Converse? Boy, DO I? Röda, svarta, vita i läder, knallrosa och rosa/svarta, och i den oäkta varianten lila, gröna och turkosa. :)
Sprit, cider, vin eller öl? Ölölölölöl.
Brukar du bli för full? Nej, lyckligtvis inte.
Vad har du för mobiloperatör? Felia.
Är du allergisk mot något? Ja, laktos och gluten, skaldjur, hö, pälsdjur och nypon.
Hur svarar du i mobilen? "Anna", med fast och myndig stämma.
Vem ringde du senast? Jocke, vi rings varje dag i veckorna.
Vad sa den du senast pratade med i telefonen? Mamma sa att thaistället slutade servera lunch vid 14. Jag sa att det inte gjorde nåt, för deras middagspriser var så billiga ändå.
Antal timmar sömn inatt: För få, sju tror jag, blev väckt vid nio av fastighetsskötaren som skulle laga spolningen på toaletten.
Sov du ensam? Inte mesta delen av natten, men Jocke går ju upp runt sex, sen sover jag vidare tills jag vaknar igen. Eller blir väckt av fastighetsskötaren. Let's hope this is not a reacurring scenario.
Brukar du komma i tid? När jag var ung gjorde jag aldrig det, sen gjorde jag alltid det, och nu blir jag ofta några minuter sen, vilket jag inte tycker är så farligt, och i mitt fall (med stressproblem) är det nästan lite bra. :D
När mår du bra? När jag ligger och stojar och kramas och skrattar med Jocke, när jag är på filmfestival, när jag reser och när jag har roligt med vänner.
När blev du fotad senast? Professionellt? Öh, skolkatalogsfoton kanske. Annars i lördags tror jag, på möhippan för Emlan.
Hur känner du dig nu? Lite upp och ned, öm i axlarna, trött. Väldigt rastlös.
Vanligaste färg på dina kläder? Rosa. :D Jag älskar färger, knalligt ska det vara, det är bara lila och gult som knappt finns i min garderob för lila är fult (utom mina Panther/fusk-Converse och en lila leopardtröja) och gult är fint, men jag ser ut som en döende patient i det.
Vad tycker du om fötter? Jag tycker inte om fötter och vill inte röra undersidan på några fötter alls. Jag tycker dock om Jockes fötter och klappar ovansidan av tårna ibland och bäddar in dem i mjukt duntäcke så de inte ska frysa när vi ligger skavfötters i soffan och ser på film. Mina fötter är dumma som inte passar in i de flesta klackskor, och jag får även väldigt lätt skavsår.
Vad saknar du? Pengar, ork, ibland hopp. Och Ella.
Hade du en bra kväll igår? Hmm, ja, inget särskilt hände tror jag, jag tittade på SYTYCD-utslagningen och gissade rätt på vilka som skulle åka ut.
Favoritdryck på morgonen? GoGreen chokladsojadryck!
Rakar du benen? Ja, om jag ska visa dem ute bland folk, men högst en gång i veckan, och bara underdelen av benen. Mer orkar jag inte, jag är ändå så ljus.
När brukar du oftast gå och lägga dig? 00.00.
Är du blyg? Nej.
Sysslar du med någon idrott? Sport är mord!
Vill du hellre ha mail än brev? Mail, jag skulle bli rädd om jag fick brev, och känna mig som ett svin som inte svarade på det (orka skriva för hand, det blir ju ändå mest tråkigt och oläsligt).
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Nej, men på attraktion och nåt slags va-va-voom. :D
Har du spytt offentligt? Hu, tyvärr har jag det i min ungdoms glansdagar.
Vad skulle du göra om du vore kille för en dag? Slåss, ha uniform, göra helikoptern, ligga med en tjej, runka, och bära massa tunga saker och känna mig stark.
Är du nöjd med ditt liv? Nej, långt ifrån. Det är bara Jocke som är rätt egentligen, krasst sett.
Är du bortskämd? Nej, det skulle jag inte påstå.
Vad gör du i morgon? Tvättar, cyklar till soc-kontoret och tigger med mössan i hand, går på "G.I. Joe - The rise of Cobra" på kvällen, och träffar Emil!
Vad är det värsta du vet? Ignorans, byråkrati, spindlar, moment 22's, majoriteten.
Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka? Svårt att säga då Jocke betalar för nästan all mat, men kanske 200-300 spänn, jag handlar sånt som tar slut ofta, och köper lite annat som behövs.
Vilken kändis tycker du är en bra förebild? Öh, jag vet inte, jag har inte så bra koll på vad de sysslar med, kändisarna. De flesta tar ju bara knark och åker limo utan underbyxor.
Vad längtar du till? Bion imorrn, bröllopsfest på lördag, nästa gång jag ska tatuera mig, Londonresan och Andys bröllop (2009, året då alla gifter sig) i oktober, att kunna börja jobba och tjäna egna pengar igen.
Har du bra vänner och äkta vänskap? Hmm, jag utför mycket funderingar kring vänskap och hur jag beter mig i sådan så all bets are off just nu, nästan.
Vad använder du för shampoo? Nåt skit som tvättar rent, bryr mig inte så mycket, tror inte på kvacksalveriet kring skönhetsindustrin.
Vad är det finaste du fått? En rosa Ipod nano förra julen, av Jocke.
En speciell dag du minns? Jag minns sinnessjukt dåligt, och det jag minns är inte så roligt, som dagen jag blev opererad i magen (på min 15-årsdag), dagen jag missade mitt flyg hem från London, vidriga nyårsaftnar - ja, ni hör ju, inget vidare!
Hur gammal är du? 29,8 (I'M NOT THIRTY!).
Tycker du om någon just nu? Ja, min snälla mamma som gav mig en klänning jag velat ha jättelänge idag! :*
Du samlar på? Det är lite gay att hålla på och samla på saker tycker jag. Jag har dock sparat alla mina biobiljetter sedan 1995 ungefär, med avsikten att göra nåt fint av dem nån dag. :D
Gröna eller röda äppeln: Illgröna, enda som går att äta!
Vem ringer du när du är arg/ledsen: Jocke, om det inte är honom jag är arg på, då ringer jag ingen, utan går hem och mejlar Ella istället. Jag tycker generellt sett inte om att prata i telefon.
Gillar du golf? Har jag rosa piké och backslick, eller?
Vilken tid gick du upp idag? Blev som sagt uppjagad vid nio av fastighetssskötaren. "God morgon", sa han när jag öppnade iklädd morgonrock. "Jag visste inte när du skulle komma", sa jag, "så jag visste inte när jag skulle gå upp!". "Nu", svarade han, "du ska gå upp nu." :D
Har du sovit i din egna säng inatt? Ja, mmm, min fasta sköna säng. Mjuka sängar är det värsta jag vet!
Har du strumpor på dig nu? Nej, död åt strumporna!
Är det okej att gråta? Självklart.
När grät du senast? Lite i lördags, det blev lite för mycket ansträngning och för lite tålamod där.
Vad skulle du göra om du vann en miljon? Gråta av lycka och betala mina skulder, köpa bubbel och bli full mitt på dagen och bara skratta.
Bär du glasögon eller linser? Båda, men inte samtidigt, det vore synnerligen besvärligt.
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder? Nej, snarare tvärtom! Jag föraktar märkeskläder och även folk som bär dem. Vad spelar det för roll? Är det inte viktigast att du tycker om plagget? Alla mina riktiga Converse är köpta second hand, och det har inte spelat nån roll för mig om de varit fejk eller ej. Det har varit färgen jag velat ha.
När går du upp ur sängen en helgmorgon? 10-12.
Har du piercing? Ja.
Vill du gifta dig? Kanske.
Vill du ha barn? Jag tror faktiskt inte det.
Solar du ofta? Aldrig nånsin, jag är blek, rödlätt och har många födelsemärken, samt tatueringar. Bäst att akta sig alltså.
Är du bra på att laga mat? Ja, faktiskt. Blir bättre och bättre dessutom.
Är du flygrädd? Nej, men jag respekterar ändå det faktum att det ÄR fullt möjligt att vi störtar, så jag försöker att ändå kolla var nödutgångerna sitter och sånt, stirrar lite extra på platsen där flytvästen finns, typ.
Hur vig är du? Rätt så, utom i ryggen som är mer som en eldgaffel.
Är du musikalisk? Lite grann, men knappast nåt underbarn.
Vad dricker du helst när du är törstig? Vatten förstås.
Vilken är din favoritglass? I kulglass tycker jag om melon och päron, i pinnglass Magnum Mayan Mystica eller 88:an, eller en päronstrut som fanns i min barndoms glasskiosk som hade chokladrippel och var asgod, plus en päronsplitt med vaniljglass innanför det tjocka lagret av päron-is. MMMM, nu vill jag ju ha päronglass, fan.
Tror du på ett liv efter döden? Kanske inte ett liv, men nån jävla galenskap händer säkert!
Tycker du om sushi? NEJ, kan inte folk sluta tjata hål i huvudet på mig om sushi? RESPEKTERA att alla inte älskar smaken av sjögräs, slemmig avokado och gammalt ris med vinäger, BITTE.
Vad äter du helst när du ser på film? På bio: popcorn, hemma: godis.
Bor dina föräldrar tillsammans? Jajamensan.
Har du tandläkarskräck? Inte alls, jag har haft en miljard hål så jag vande mig i unga år vid att gå dit ofta och dessutom laga varje gång.
Är du morgon- eller kvällsmänniska? Kväll, jag ska förbjuda morgnar i min regim!
Vilken ögonfärg har du? Grönblå.
Har du någon gång gråtit dej till sömns? Det går faktiskt inte att göra, men jag har gråtit mycket innan jag somnat en massa gånger, ja.
Biter du på naglarna? Nej, aldrig gjort, faktiskt. Verkar äckligt att hålla på att bita på saker som växer på ens kropp, usch.
Röker du? Nix, slutade sommaren 2001!
Hur ofta tränar/motionerar du? Åh, det går upp och ned, jag periodtränar varannan dag eller inte alls. :D
Senaste låt du hörde? "You Got" med Graaf, hahahaha. :D