You just don't argue anymore

I alla relationer förekommer det gräl, eller åtminstonde dispyter av något slag. Två människor är aldrig sams precis hela tiden, kanske om de hängt ihop dagligen i trettio år, men knappt ens då. Alla som påstår nåt annat försöker bara släta över det faktum att hemma hos dem flyger det kaffekoppar titt som tätt. Så är det.

Skälen till grälen förändras givetvis med varje ny relation, men även sättet att hantera en meningsskiljaktighet kan bli annorlunda. Visheten kommer med åren, som Strömstedt så kåtgubbigt, men ändock sant, väser fram. Frågan är om förändringarna alltid är av godo, eller om de ibland bara bildar en osammanhängande gröt i skallen på en.

Jag tänker som så, att i fiktivt förhållande nummer ett så kanske motparten har ett eldflängt temperament - låt oss för klyschighetens skull säga att han är en spanjack som heter Manuel. Indulge me. Så, i relationen med Manuel lär man sig att höja rösten och brusa upp för enkla saker som borttappade nycklar eller krympta tröjor i tvätten. Sen orkar man inte vara ihop med en sån bråkstake som Manuel längre och det tar slut. Man vill ha lugn och ro i tillvaron, man slänger de för små tröjorna, och man går vidare i livet.

Så man träffar en ny karl, och inleder förhållande nummer två. Förhållande nummer två innehåller en känslosam velourkille, som vill rädda valarna och tycker om Kung Markattas produkter. Jens, säger vi. Det låter som en Jens. Av Jens lär man sig att hålla handen och prata mjukt, samt linda in alla hårda ord i (ekologisk) bomull. Alla snack tar minst tre timmar och ingen brusar nånsin upp för nånting. Inte ens otrohet. Till slut får man all bomullen i halsen och ber Jens att gå och samlaga med sig själv. Han börjar gråta och man tänker att det var inte klokt vilken tönt, hur kunde jag vara ihop med honom, han var ju knappast lika passionerad som Manuel.

Skam den som ger sig, lika bra att träffa nån ny. Trean, vi kallar honom Micke, kan inte prata känslor alls utan sitter mest tyst och kall, om man verkligen trycker på så springer han fräsande iväg från en och vägrar svara i telefon på ett par timmar, tills man "lugnat sig" och inte berör ämnet alls. Nånsin igen. Nästa gång man ses är det som om inget konstigt hänt alls, för man gillar honom ju ändå så himla mycket så man sväljer sin surhet och ser glad ut. Rena rama Twilight Zone. En sån kille orkar ingen vettig tjej med i mer än några veckor så det blir kortvarigt. Av Micke lär man sig att kalla handen funkar ett kort tag men knappast är produktivt. Man önskar att han kunde vara lika öppen som Jens, det var alltid sen sån ömsesidig respekt mellan oss, himla fint var det.

Men under tiden man gått igenom de här olika typerna har man onekligen mergat sina intryck. Man tycker inte att skrika och gorma är det bästa sättet, men när det är alldeles för segt och försiktigt så blir man lite galen och önskar att man bara kunde kalla honom för idiot och börja gasta and get it over with. Eller så vill man bara tiga ihjäl ett problem för man tycker att killen är helt bäng som ens tar upp nåt så onödigt. Man kanske känner sig trängd och har ingen lust att svara också, och sitter således tyst och kall tills ovädret gått över.

Och så här kan det fortsätta både länge och väl, och varje ny människa lär man sig nånting nytt av, ibland både bra och dåligt, ibland bara dåligt. Sällan bara bra dock, tyvärr. Det bästa med att uppleva olika sorters grälare, är att man kan lära sig av alla, plocka de bästa bitarna och bygga sin egen teknik. En fungerande och bra sådan. Det sämsta är att en massa dåliga sorters argumenterande fastnar på en fast man inte vill. Och ibland kan man bli jätteförvirrad och blanda försvarstal med glaskross och smeka över kinden, och sånt blir ju ens partner helt bananas på, de vet inte var de har en eller vad man vill säga. Men det vet man faktiskt inte själv heller, hence den märkliga mixen.

Ibland går det utmärkt att gräla vettigt, och vinnande, at that. Men ibland känns det som ett helt apmenagerie på hjärnkontoret, man vet knappast in eller ut själv, och då är det nästan för mycket begärt att man ska kunna argumentera nyktert och rådigt också, även fast man hjärtans gärna vill det. Till saken hör också, att just i grälsituationer är det synnerligen svårt att hålla huvudet kallt och tänka rationellt på metoder, så det mesta vad gäller sättet att gräla kommer ju bara på impuls. Vare sig man vill eller inte, ifall såna där icke-fungerande tekniker fäst sig lite för bra. Men finns det nåt trick för att bibehålla sansen, och för att skala av sig det ovett man plockat upp under åren? Om så, nån som har lust att dela med sig?