Like a natural woman
Sånt här gör mig sjukt förbannad. Inte på det sätt som den intervjuade mamman i artikeln blir, utan på klavertramp som "en frisk vuxen människa kan inte ha på sig det här".
Det handlar om kläder i storleken XXS, eller 32. Själv drar jag en 34, har ett flertal gånger köpt 32 också, och jag är varken anorektisk eller utsvulten. Jag är bara liten och smal, som väldigt många andra, fullvuxna, friska människor också är. Men jag blir jämt och ständigt degraderad till att inte vara 1) vuxen, 2) frisk (läs: jag måste ju vara självsvältare eller vrickad på annat vis), eller 3) kvinna. Nu är jag förvisso inte den som längtar efter att klassificera mig själv som varken vuxen eller kvinna (etiketter och fack, damn I hate them), men jag ÄR ju likafullt bägge delarna, herregud. Jag har midja och höfter och bröst och rumpa, och jag är född på 70-talet, jag har aldrig bantat och jag svullar godis närhelst jag kan, räcker inte detta som bevis för min duglighet som normal människa?
Tydligen inte, eftersom jag helt tappat räkningen på hur många gånger jag hört, läst sett och upplevt den här typen av resonemang; Små klädstorlekar främjar ett osunt ideal, det är helt onaturligt att vara så liten, bla bla bla. Men WTF, jag finns ju, och det finns fler brudar i min storlek med, and what's worse: mindre än jag också, jag lovar. Jag drar ändå 164 centimeter över havet, tänk på alla små thailändskor som susar förbi runt axlarna på mig, vad ska de göra åt att de inte blev större än så? Skaffa styltor, eller kanske fatsuits?
Jag kanske tycker att extrabautakollektioner främjar ett osunt jävla ideal, men det får man inte säga. Det är ju så synd om överviktiga, deras känslor ska vi skona. Well fuck you. Att det ens finns XXXL skrämmer mig ofantligt, jag kan inte ens föreställa mig att en normalviktig men riktigt lång kvinna (vi säger två meter jämnt, jag snålar inte) skulle ha den storleken. Dessutom är ju kläderna i whoppersize väldigt omfångsrika, vilket knappast betyder att de är tillverkade för en extra lång människa, utan en extra bred. Givetvis får man vara av större modell också, men det finns ju gränser för vad som är okej, och vad som är direkta samhällsfaror. Vem mår bra av att vara så stor att den vaggar fram, t.ex.? Varför är inte detta ett osunt klädideal? Jag tycker inte att någon ska banta ned sig till en size zero-kropp, jag tycker däremot att de av oss som är ganska små naturligt kan få vara det, utan att behöva höra att man är äcklig, onaturlig och sjuk.
Det är för mig också så märkligt, att när de för några år sedan ändrade storlekarna, så att 40 blev 38, 38 blev 36, 36 blev 34, etc, då var det ingen som gnällde. Det var inga höjda mediala röster om att det ju är rena rama hyckleriet att krympa storlekarna sådär, så att en 36:a i självförnekelse tror sig vara en storlek mindre. Vad fan då för? För att de med de så kallade trivselkilona skulle känna sig smalare och därigenom lyckligare (det är ju den rådande tanken, tydligen)? Eller för att vi, i storlek 32/34 skulle känna oss som nåt slags freaks som bara glömdes bort? Och det infördes inte en extra storlek för de allra minsta - 32 borde blivit 30 men uteblev istället helt - såklart inte, så liten kan ju iiiingen vara, heeeelt onaturligt! Allt var fan för stort för mig så länge terrorregimen varade, tack för den.
Jag vet inte om nån nånstans kom på att det var helt åt helvete konstigt att ändra storlekarna sådär, för efter ett tag var allt normalt igen. Ingen talade om saken, men kläderna morphade väl bara tillbaka sig till sina ursprungsstorlekar, MAGI! Med skillnaden att 32 var avskaffat. Det fanns inte alls. Sucks to be you, minitjejer, vi skiter i er, för ni finns ju ändå inte, alltså behöver vi inte längre tillverka kläder i mindre storlek än 34, aha!
Jag blir verkligen trött på att majoriteten använder sin makt till korttänka hetsjakter, varför kan vi inte använda vår kollektiva påverkan till nånting vettigt och genomtänkt istället? Vi är ju trots allt en demokrati. En demokrati med en dubbelmoral som uppmuntrar till hälsosamt leverne men rackar ned på magra människor, hur ska man kunna vinna då, är det tänkt?
Det handlar om kläder i storleken XXS, eller 32. Själv drar jag en 34, har ett flertal gånger köpt 32 också, och jag är varken anorektisk eller utsvulten. Jag är bara liten och smal, som väldigt många andra, fullvuxna, friska människor också är. Men jag blir jämt och ständigt degraderad till att inte vara 1) vuxen, 2) frisk (läs: jag måste ju vara självsvältare eller vrickad på annat vis), eller 3) kvinna. Nu är jag förvisso inte den som längtar efter att klassificera mig själv som varken vuxen eller kvinna (etiketter och fack, damn I hate them), men jag ÄR ju likafullt bägge delarna, herregud. Jag har midja och höfter och bröst och rumpa, och jag är född på 70-talet, jag har aldrig bantat och jag svullar godis närhelst jag kan, räcker inte detta som bevis för min duglighet som normal människa?
Tydligen inte, eftersom jag helt tappat räkningen på hur många gånger jag hört, läst sett och upplevt den här typen av resonemang; Små klädstorlekar främjar ett osunt ideal, det är helt onaturligt att vara så liten, bla bla bla. Men WTF, jag finns ju, och det finns fler brudar i min storlek med, and what's worse: mindre än jag också, jag lovar. Jag drar ändå 164 centimeter över havet, tänk på alla små thailändskor som susar förbi runt axlarna på mig, vad ska de göra åt att de inte blev större än så? Skaffa styltor, eller kanske fatsuits?Jag kanske tycker att extrabautakollektioner främjar ett osunt jävla ideal, men det får man inte säga. Det är ju så synd om överviktiga, deras känslor ska vi skona. Well fuck you. Att det ens finns XXXL skrämmer mig ofantligt, jag kan inte ens föreställa mig att en normalviktig men riktigt lång kvinna (vi säger två meter jämnt, jag snålar inte) skulle ha den storleken. Dessutom är ju kläderna i whoppersize väldigt omfångsrika, vilket knappast betyder att de är tillverkade för en extra lång människa, utan en extra bred. Givetvis får man vara av större modell också, men det finns ju gränser för vad som är okej, och vad som är direkta samhällsfaror. Vem mår bra av att vara så stor att den vaggar fram, t.ex.? Varför är inte detta ett osunt klädideal? Jag tycker inte att någon ska banta ned sig till en size zero-kropp, jag tycker däremot att de av oss som är ganska små naturligt kan få vara det, utan att behöva höra att man är äcklig, onaturlig och sjuk.
Det är för mig också så märkligt, att när de för några år sedan ändrade storlekarna, så att 40 blev 38, 38 blev 36, 36 blev 34, etc, då var det ingen som gnällde. Det var inga höjda mediala röster om att det ju är rena rama hyckleriet att krympa storlekarna sådär, så att en 36:a i självförnekelse tror sig vara en storlek mindre. Vad fan då för? För att de med de så kallade trivselkilona skulle känna sig smalare och därigenom lyckligare (det är ju den rådande tanken, tydligen)? Eller för att vi, i storlek 32/34 skulle känna oss som nåt slags freaks som bara glömdes bort? Och det infördes inte en extra storlek för de allra minsta - 32 borde blivit 30 men uteblev istället helt - såklart inte, så liten kan ju iiiingen vara, heeeelt onaturligt! Allt var fan för stort för mig så länge terrorregimen varade, tack för den.Jag vet inte om nån nånstans kom på att det var helt åt helvete konstigt att ändra storlekarna sådär, för efter ett tag var allt normalt igen. Ingen talade om saken, men kläderna morphade väl bara tillbaka sig till sina ursprungsstorlekar, MAGI! Med skillnaden att 32 var avskaffat. Det fanns inte alls. Sucks to be you, minitjejer, vi skiter i er, för ni finns ju ändå inte, alltså behöver vi inte längre tillverka kläder i mindre storlek än 34, aha!
Jag blir verkligen trött på att majoriteten använder sin makt till korttänka hetsjakter, varför kan vi inte använda vår kollektiva påverkan till nånting vettigt och genomtänkt istället? Vi är ju trots allt en demokrati. En demokrati med en dubbelmoral som uppmuntrar till hälsosamt leverne men rackar ned på magra människor, hur ska man kunna vinna då, är det tänkt?
