Living in denial

"På julen får man ta från det undre lagret också", säger den glada kvinnan i en halvklassisk reklam för Aladdin choklad (jag kan för övrigt aldrig fatta skillnaden på Aladdin och Paradis, men jag tror den ena enbart härbärgerar ljus choklad medan den andra är en integrerad historia), som gick för många år sen. Som på en given signal moffar då någon sweet toothed ingift slätkingjävel i form av Peter Magnusson åt sig all choklad, till övriga julfirares missnöje.

Och jag fattar det roliga här, det gör jag faktiskt. Men vad jag inte fattar är hur någon, med vett och vilje, kan vara så hård mot sig själv att den känner att den inte KAN äta godiset från det undre lagret innan det första lagret är helt slukat. Jag menar, det är bara choklad, hallå? Och det är dessutom din choklad, du får göra vad fan du vill med den! Antingen har du köpt den själv, eller fått den av någon. Eller kanske snott den, och då kan vi förstås debattera äganderätten till en stulen sak, men det ska vi låta bli, ser ni. Kontentan är att det är DIN choklad. Vill du äta alla Trillingnöt och sen kasta resten? Det går bra. Vill du bjuda bort alltihop till släktingar på julafton och inte smarra en endaste pralin för eget bruk? Gott, gör så. Vill du mosa sönder varenda bit och skapa värdelös konst med klägget? Be my guest (men förvänta dig bara inte att jag ska uppskatta den). Vad du än väljer så behöver du verkligen inte känna att det inte är okej att göra som du vill med din egen, jävla sketna choklad-ask. Skärp dig, mannen!

Likadant som jag känner inför detta bisarra och onödigt strikta förhållande till meningslösa vardagssituationer, känner jag inför de som inte kan sätta ett eget, privat, på inga vis officiellt eller slutgiltigt, högt betyg på en film de just sett och älskat. För att det inte var en seriös film. Vi pratar inte om journalister eller recensenter här, utan om random moviegoer. En människa som gett erkända filmer som till exempel "Gökboet" eller "Sunset Boulevard" en femma - av fem möjliga - i sitt eget sinne, sin privata intressesfär. En människa som sedan sett något i stil med "Easy A" eller varför inte "The Other Guys", och njutit oavbrutet av den filmiska upplevelsen, men av någon anledning failar att erkänna sin ohöljda kärlek via ett symboliskt betyg. Alltså väljer man att säga att man tycker att den larvigare filmen är bra, men att den får en tvåa, kanske en trea, på sin höjd. Fast man skrattade, grät och till fullo dyrkade filmen i fråga. Jag vet inte om jag försov mig när alla fick instruktioner i hur förbjudet det är att gilla olika saker lika mycket, eller när man blev itutad att "Gudfadern" och "Fletch" don't mix, för jag fattar ingenting av detta trams.

Man kan gilla vitt skilda filmer, precis som man kan tycka om helt olika typer av musik. Jag gillar både Ray LaMontagne och E-rotic och Depeche Mode. Bland andra. Därmed inte sagt att alla dessa källor till förnöjelse stimulerar samma känslor inom en. Men de skänker lika mycket lycka, bara i olika former och på olika plan. Vi tar ett extremt exempel: alla krig tar slut och världen lever i fullständig fred. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Exempel två: du får biljetter till den utsålda spelningen med ditt favvoband in the whole wide YEURLD i oväntad present av nån som står dig nära. Sånt blir man lycklig av, riktigt lycklig. Men ändå är detta två olika sorters lycka, är ni med mig här?

Vad jag vill ha sagt med detta är att lycka är lycka. Oavsett hur stor den är eller vilken del av dig den spirar i. Så sluta dumma dig och ät din choklad hur du vill, älska all din musik och njut ända ut i fingerspetsarna av dina bästa filmer.

Whatever floats your boat, vettu.