30 maj 2009

Make me up, before you go-go

Dagens sminkreklam och deras extrema löften har fått mig att fundera på om de konsumenter som tror på dem som är helt skogstokiga, eller om de faktiskt trivs med att intala sig själva att de kommer bli upp till 300% snyggare av allt klet de smackar på. Vilket egentligen borde göra dem ännu mer skogstokiga, när man tänker efter.

Jag känner mig vid sunda vätskor och fnyser med en nackknyckning åt 70% längre fransar och vårdande mineraler-löftena, men ändå fortsätter den sortens försäkringar om förbättringar att skölja över mig, och alla andra kvinnor där ute. Om merparten reagerade som jag hade reklamerna förmodligen sett annorlunda ut. Vilket de inte gör (Än! Men KO har tagit i med hårdhandskarna, hipp hurra!). Alltså är det jag och min skepticism mot alla gröna skogar som är i minoritet, men hur är det möjligt? Det är ju så smärtsamt uppenbart att man inte får finare hår bara av att använda ett visst schampo, herregud, begriper inte folk det?

När jag tar en titt på mina medsystrar i världen så använder de alla gladeligen dessa floder av skönhetsprod
ukter och pratar gärna om hur bra ditten och datten är, sak samma om det varje månad kommer nya produkter som lovar samma saker - eller ännu mer - de byter så gärna till dessa nya dekokter, och alla utför de underverk. Det är för mig fullständigt obegripligt. Man ser ju exempelvis smärtsamt tydligt i mascarareklamerna att det är lösögonfransar och/eller datorgjorda fuskditos, man vet att i antirynk-filmerna har de tagit någon som ser ovanligt bra ut för sin ålder, kanske som fått lite plastikkirurgi utförd, samt återigen lite utjämnade redigering, och voliá - en fantastisk produkt! Jag begriper givetvis att en ögonskugga inte ger mig större ögon eller att mina läppar blir magiskt fylligare av nåt jävla läppstift, och det här fattar väl vem som helst också? Eller? Det verkar faktiskt som att merparten av kvinnligheten antingen tror på dessa löjliga påståenden, eller så ljuger de så effektivt för sig själva att de VÄLJER att tro på dumheterna.

Kan man verkligen göra en sån sak, undrar jag då? Och fram för allt: varför? Det är ju ärligt talat helt barockt att föra sig själv bakom ljuset, i varje fall i en sån banal fråga som vilket smink man faktiskt vill ha och behöver. Att välja att väja för sanningen kring en smärtsam upplevelse är hjärnans sätt att bibehålla förstånd och sans, det är en överlevnadsmekanism. Men att tuta i sig själv att en kräm för 500 pix gör en massa orealistiskt positiva saker med ens utseende, det är enbart efterblivet, sorry girls. Jag får anta att det är en krock med idealbilden av sig själv och den faktiska verkligheten (alltid lika obehaglig när den dyker upp asså) som skapar den här skeva balansen, den som lockar damer att lätta på börsen och ge allt de äger och har för krämer och färger.

Jag brukar alltid säga att jag är så himla dålig på smink, för att jag inte kan särskilt mycket om det eller är särskilt bra på att applicera det. Men jag börjar tro att det är the other way around här; Det är jag som är bra på smink, FÖR ATT jag inte vet så mycket om det; Jag behöver alltså inte bli påprackad en massa extraeffekter som knappast går att bevisa eller mäta, helt enkelt för att jag inte ser på smink som nåt slags transformationsverktyg, utan använder det på logiska vis för att förstärka mina egna drag.

Och what's to know egentligen? Jag vet att underlagskräm ger en jämnare hudton, det syns när jag lägger på den, för den hud som är rödare ser mindre röd ut. Typiskt bra sminksak alltså, den ska jag använda. Näste man till rakning är ögonskugga. Ögonskugga ger färg eller lite skugga åt ögonlocken eller strax ovanför, det syns också, köp den. Mascara kletar man på fransarna så de blir mörkare, skitbra, ös på. Ögonbrynspenna gör det naturen inte gjorde för mig: ger synliga ögonbryn, gotto have. Läppstift, om det är en riktig färg, syns och gör läpparna färgglada, det är ju lattjo att ha nån gång. Sen finns täckstift, som gör att finnarna syns mindre, kan vara bra att ha, och rouge, som gör kinderna lite rosa, också helt okej att äga och även eyeliner, som är fint om man vill se ut som att man är hämtad från 60-talet. Sen var det bra för min del, och jag tycker ändå det här är mer än tillräckligt kunnande för ett sunt make up-användande.

Faktum är också att minst hälften av mitt smink är sånt jag fått med på köpet med tramsiga tidningar. Det funkar hur bra som helst, gör det det ska, och ingen har nånsin sagt att jag ser ut som en clown eller så. Ändå kan man köpa likadana produkter för hundratals kronor stycket. Det ger ju förlängande franseffekt, folk kommer trilla av stolen åt dina fantastiska fransar! Ooh, aah! Och ju dyrare desto bättre, jojomen. Fast det tror jag inte på. Den marginella kvalitetsskillnad en gratis ögonskugga har mot en lyxig och dyr dito ligger knappast i den synliga effekten, utan snarare i varumärket, utförandet och prestigen. Saker jag alltid vägrat, och kommer fortsätta vägra, att betala för.
My momma didn't raise no fool.

Etiketter: , , , ,

27 maj 2009

Bakom varje stor man, står en ännu bättre man

I filmindustrin finns det skådisar, och det finns stjärnor. Stjärnorna är de som det skrivs och talas om överallt, de får all publicitet och all uppmärksamhet. Men i bakgrunden finns ofta ett helt gäng betydligt mer intressanta karaktärer, som de flesta inte känner igen, eller ens lagt märke till avsevärt mycket. Just den sortens skådespelare älskar jag mest.

Här följer en presentation av en handfull, eller för att vara mer precis, sex stycken fantastiska människor, som gör mig lycklig varje gång de dyker upp i en film.

Pat "Bomber" Roach, som tyvärr dog 2004, var ett muskelknippe på 196 centimeter, och en proffessionell brottare, när han 1971 fick en statistroll som bouncer i "A Clockwork Orange" och några år därefter återkom till Kubrick med en mindre roll i "Barry Lyndon". Sedan började filmkarriären rulla på för Pat, som blev populär i roller som livvakt, hench man eller allmän hårding i många filmer, och han kan ses fajtas med bland andra James Bond, Indiana Jones och Conan! Han sökte till rollen som Darth Vader, men den gick ju som bekant till David Prowse. Dock är Pat, utöver Harrison Ford givetvis, den enda skådis som är med i alla de tre "original"-Indyfilmerna. Andra av hans minnesvärda insatser återfinns i "Red Sonja", "Clash of the Titans" och "Robin Hood - Prince of Thieves", samt att Pat även spelar den ondskefulle general Kael i den underbara fantasysagan "Willow".

Han var känd som en varmhjärtad och vänlig man, som alltid hade tid för sina fans, och som dessutom drev ett gym i sin hemstad Birmingham. Vid 20 års ålder gifte han sig med Doreen Harris, och äktenskapet räckte ända tills döden skilde dem åt.

Hejdå Pat, du är saknad av fler än din familj.

Bo Svensson, en gô gôbbe från Göteborg, är mer känd som Quentin Tarantinos favoritskådis. Som tonåring emigrerade han till Amerikatt och förtjänade sitt levebröd i marinkåren i sex år, innan han testade lyckan som skådespelare. Även Bosse uppnår den ansenliga längden av 1.96, vilket i början av hans karriär gav honom mindre roller som "big swede" och dylikt. Mest känd för allmänheten är han nog som reverend Harmony i "Kill Bill II", även om han också gjort stora filmer filmer som "The Delta Force" med Chuck Norris, och stora roller, som den mot Robert Redford i "The Great Waldo Pepper", och givetvis är han välkänd som den anförande antihjälten Yeager i "Inglorious Bastards", vilken tidigare nämnde Tarantino nu gjort en remake på - även denna med herr Svensson i rollistan, förstås (dock i en mindre roll denna gång). Otaliga tv-roller, bland annat i en omtyckt remake på en 70-talsserie vid namn "Walking Tall", som också utmynnade i ett flertal filmer, har också sysselsatt Bo ända sedan det sena 60-talet.

Förutom en diger meritlista som skådis, så har Bosse också regisserat såväl som producerat och skrivit en hel del, och i dagsläget är han en omtyckt och eftertraktad föreläsare på seminarier och liknande, samt har gett ut en bok, vilken han också håller på att göra film av. Utöver sin Hollywoodkarriär är Svensson en riktig atlet, som har tävlat på världsmästersksapsnivåer och uttagningar till olympiska kval inom löpning, hockey, segling och racing, samt har svart bälte i judo, och blir senare i år invald i Martial Arts Masters Hall of Fame i Kalifornien.

Endast två dagar efter att han avslutat filmandet på
"Icarus" - en kommande actionrulle med fellow svenne tillika långskånk Dolph Lundgren (som också regisserar den) - tävlade Bo i den nationella judotävlingen i USA, där han vann silver i 90-kilosklassen. Detta trots sina tre brutna revben han ådragit sig tio dagar tidigare under filmningen!

Som om inte detta vore nog, har karln givetvis en tjusig examen från UCLA och har även studerat vid universitetet i Meiji, Japan! Åh, en sån karl!

Tip Tipping hade ett udda namn, men döptes lyckligtvis till det något mer sansade namnvalet Timothy. Tipping var inte i huvudsak skådespelare, utan en erkänd stuntman, men trots detta hade han en liten men naggande god repertoar av filmroller och statistjobb under sin allt för korta tid i livet. Engelsman som han var, blev det mycket småroller i brittiska tv-serier för den gode Tip, såsom exempelvis "Doctor Who" (där han dock också gjort mycket stuntjobb), "Inspector Morse" och "Bottom", men han syns även i filmer som "Aliens", där han är en av de bug bustande marinsoldaterna - något som borde passa som hand i handske för den forne äkta marinkårs- och även SAS-soldaten Tipping. Festligt nog kan man se Tip som tankförare i "Indiana Jones and the Last Crusade", vilken vi påminner oss, också innehåller Pat Roach, hurra för slumpens vägar!

Mest känd var han dock för sitt arbete som stuntkoordinator och stuntman, och listan över hans achievements är rejäl, så jag plockar ut några av de göttigaste bitarna bara. Vad sägs om "Never say never Again" (I vilken återigen herr Roach har en roll), "Octopussy", "Indiana Jones and the Temple of Doom", min favoritfilm, alla kategorier: "Brazil", "Willow" (Pat Roach IGEN, ta-daaa!), "Batman" och givetvis även i tidigare nämnda Last Crusade.

Under en inspelning för BBC 1993 råkade Tip ut för en fallskärmsolycka, som blev hans död, vid endast 34 års ålder. Det enda goda jag kan säga om den saken är väl att en stuntman inte kunde dött på ett mer passande sätt. Vila i frid, Tip.

Tutte Lemkow, norrmannen med ett av de tveklöst roligaste namnen nånsin, spelade även han dessa underbara små, men ack så väsentliga roller i periferin under många år, parallellt med att vara dansare och koreograf. Han har skymtat förbi i flicks som "Moulin Rouge" (den gamla versionen från 1952), "Ben-Hur", och "Kanonerna på Navarone". Han syns som kosackdansaren som oavsiktligt sväljer det gift som är avsett för Clouseau i "Skott i Mörkret" (Rosa Pantern-film nummer två i ordningen), är självaste the fiddler i "Fiddler on the Roof", och även Lemkow dyker upp jämte Pat Roach (denna gubben i lådan-Pat!) i "Red Sonja", likväl som i "Indiana Jones and the Raiders of the Lost Ark", filmserien som inte mindre än tre av dessa sex herrar återfinns i. Ständigt denna Indy!

Som om sammanträffandena inte vore nog, har även Tutte dykt upp i flera avsnitt av "Doctor Who", precis som Tip Tipping gjort, och likt den dubbelarbetan
de Tipping, har även Lemkow dragit två strån till stacken i och med sitt arbete som koreograf parallellt med agerande, på sagda tv-serie. Han gjorde även koreografin till den gamla plojversionen av "Casino Royale" med Peter Sellers (Som ju alla vet, spelar inspector Clouseau i Rosa Pantern-filmerna, där även Lemkow haft ett finger med), samt till Polanskis alldeles underbara vampyrkomedi "Vampyrernas Natt".

Privat var han gift två gånger och fick totalt fyra barn. Det sista giftermålet var med den svenska sk
ådespelande skönheten Mai Zetterling och varade i tio år, då paret fick en son och en dotter. Sonen, dr Louis Lemkow-Zetterling, är numera professor och bor i Barcelona, men vad övriga tre barn sysslar med höljs i dunkel. Utöver detta vet jag dessvärre inte mycket mer om Tutte Lemkow som person, och tyvärr gick han bort 1991, utan någon skriven självbiografi till eftervärlden, buhu.

Sven-Ole Thorsen är en dansk bodybuilder - även han 196 stolta centimeter över havet - med svart bälte i karate, som har ett långt förlutet som thug i Hollywood, och har jobbat med Schwarzenegger i inte mindre än 15 filmer, däribland bägge Conan-filmerna (hej, Pat!), "Predator", "The Running Man", "Twins", "Last Action Hero", och "Eraser". De två var gamla bodybuilderpolare, och det var till stor del tack vare Arnie som Sven-Ole fick in en fot i filmbranschen. Det var även via bodybuilding som Thorsen träffade sin fru under många år, Anniqa Forss, som var en något så ovanligt som en svensk ormtjuserska från Piteå, såväl som popsångerska, och kroppsbyggare även hon. Själv vann han titeln 'Världens Starkaste Man' 1981, och tog även världesrekord i powerlifting 1985. Han talar fyra språk, danska, svenska, tyska och engelska, men får trots det ovanligt ofta spela ryss i sina filmer.

Utöver den digra Arnold-listan kan man också se Thorsen i filmer som "Dödligt Vapen" (både del I och III), "Jakten på Röd Oktober", "The 13th Warrior", och "The Sum of All Fears", samt kampsportsinriktade filmer som "Hard Target" (med muskeldvärgen Jean-Claude van Damme), och "Dragon - the Bruce Lee Story", likväl som komedier: "Tjejen som Föll Överbord", en oförglömlig insats som vaktchefen La Fours i "Mallrats", och "George of the Jungle". Mest minnesvärd är kanske hans prisvinnande ('Best fight' och 'Best work with an animal', Taurus awards) insats i "Gladiator", där han spelar just en gladiator, vid namn Tiger - en roll han vann över självaste Lou Ferrigno, som är en legend i bodybuildervärlden, och spelade även den otrolige Hulken i många år! Annars har muskelknippet Thorsen givetvis också synts i tv, i bland annat "Baywatch" och "The A-Team".

Denne produktive man har givetvis också jobbat med stunts, återigen i ett flertal av Arnolds filmer, men även på "Dodgeball", "Bram Stokers Dracula", "Ghostbusters II" och (såklart) "Red Sonja". Det är barbarfilmerna som förenar dessa fantastiska män mest. :D


Men jag kan ju inte sluta med sammanträffandena än heller, givetvis inte, och inte med barbarfilmerna heller! Sven-Ole medverkar i ännu en barbarfilm med Kevin Sorbo (Hercules) vid namn "Kull the Conqueror" från 1997, i vilken även - you guessed it - Pat Roach syns! Och med så många av mina favoritbakgrundsmän dead and gone så kan jag gladeligen säga att Sven-Ole lever och har hälsan, tack gode gud för det, och han säljer sin favoritbil på nätet, dessutom
. :D

Och hur kunde jag glömma min äldsta favorit, inte i ålder i sig själv, men i antal år jag smygälskat människan: Gedde Watanabe, den tokiga asiaten i 80-talets bästa filmer? På senare år har han tyvärr inte gjort mycket som kittlar mitt intresse, men faktum kvarstår att han är den underbara utbytesstudenten Long Duk Dong i high school-filmernas allra bästa rulle:"Sixteen Candles", den otåliga karateläraren Kuni i "UHF", en av de roligaste filmer jag sett, samt mr Katsuji, den videotokiga japanen som blir kameraman åt grandpa Fred (klädd som Dracula) i "Gremlins II".

Tydligen låtsades han genom hela auditionsprocessen till "Sixteen Candles", att han inte kunde ett ord engelska, och efter att hans provspelning var klar tackade han regissören utförligt, på perfekt engelska (han är född i Utah), varpå han direkt fick sin mest minnesvärda roll. :D

Utöver detta har han gjort mycket röster åt tecknade serier och filmer, samt mest gjort tv-roller i allmänhet, dock syns han i småroller i bland annat "Boys on the Side", "That Thing you Do!", "Edtv" och "Alfie" (2004) också. Inga favvofilmer för min del, som sagt, men vad han än gör, så kommer han för alltid att vara min favoritasiat, det kan ingen ta ifrån honom. Jag hjärta Gedde.

Etiketter: , , ,

My spider sense is reacting!

Mina fem sinnen tycker om och ogillar en massa saker, och jag tänkte lista en del som jag kommit att tänka på. Och med känsla menas förstås den exteriöra upplevelsen, inte känslor som kärlek och längtan, exempelvis, den sortens känsla faller i viss mån in under syn istället.

Lukt - positivt
Nyklippt gräs
solvarm hud
nybakat bröd
bensin
regn
vått trä
kryddor
timjan
dill
vanilj
popcorn på marknad/nöjesfält/bio
gamla böcker
piprök
jäst
kokos
nygräddade munkar
höst
frost i luften
grillad mat
blod (om man råkar skära sig i fingret och det luktar sådär järnrikt en kort stund, alltså)
kaffe
träningssvett
vitlök

Lukt - negativt
De flesta parfymer, särskilt om brukaren passat på att duscha i doften
otvättad kropp
fisk
mögel
sopor
pruttar
gammal urin
sjukhus
cigarrettrök
datasvett
dålig andedräkt
gamla ägg
pensionärslägenhet
mensblod
instängda garderober

Smak - positivt
Lime
chili
ingefära
varm choklad
ale
pannacotta
kyssar
sockervadd
kokos
vaniljcola
popcorn
munkar
vitlök
melon
päron
basilika
timjan
rödlök
purjolök

Smak - negativt
Kokta grönsaker
tomat
fisk
knock off-märkens colaläsker
rökiga ölsorter
saft
kaffe

metall
ost
vitpeppar
grädde
mjölk
anis
lakrits

Känsla - positivt
Solvarm hud (igen)
mjuk kattpäls
fransar på lampskärmar
sand mellan fingrarna
läppar
att gräva ned tårna i sanden i vattenbrynet och låta vågorna skölja över dem
sommarregn
sand- och vattenslipade, släta stenar
pilla bort sårskorpor
nytvättade lakan
nyklippta naglar
att bli kliad

Känsla - negativt
Svamp, konsistensen
obehandlat trä
slem
hagel
solbränna
torr hud
papper i munnen
att vara fuktig på huden efter en dusch
trasiga naglar
främlingar som rör en
när det kittlar i näsan
paper cuts
skoskav

Ljud - positivt
Visslande brevbärare
vårfåglar
vågor
regn mot fönsterbleck
tåg
bra musik
gamla Nintendospel
åska
tickande klockor
säckpipor
att spela på såg
80-tals theme songs till tecknade serier

Ljud - negativt
Motorvägar
byggjobbare
måsar
brandlarm
techno
reggae
väckarklockor
fräsiga moppar runt huset
skrikande barn
saxofon
reklam
syrsor
högljudda muppar på bio
folk som spelar upp allt de har i sin mobil på allmän plats
telefonkö-repeterad information
när det ringer på dörren

Syn - positivt
Soluppgång/nedgång
höstlöv
tussilago
liljekonvalj
vit- och blåsippor
körsbärsblom
katter
luftballonger
kråkslott
graffiti
bra film
fina tatueringar
föräldrar med
alternativa stilar
gamla människor som håller handen
skrattrynkor
smilgropar
rufsiga, små hundar
rosa
knallgrönt
övergivna hus
tuppkammar
minipunkare, eller annan subkultur
medmänsklighet

Syn - negativt
Plågade djur
superfeta människor som äter nåt onyttigt
trasiga busskurer
en missad tunnelbana
klotter
synliga stringtrosor
emos
frivilliga skärsår
tribals
söndersolad hud
fejknaglar
mulet väder
en lång kö
inget toapapper kvar
känslokalla nybyggen i sparsmakad stil
dreads
massor av piercingar

Etiketter: , ,

26 maj 2009

Love thy neighbour

Jag är sjukskriven. Jag vet inte ens vad det är som är fel, så behandling är, milt uttryckt, ganska svår att få. Jag har en minimal inkomst, stora skulder, och hela livet ligger på is på obestämd framtid. Så det är alltså synd om mig. Jamen, säger kanske nån därute, tänk på barnen i Afrika då (klassikern när man inte åt upp skolmaten i lågstadiet), och hur de har det, va, tänk på dem!

Ja, om jag tänker på barnen i Afrika en stund, istället för att tänka på mig själv; Vad gör det för min sjukdom, min livssituation, och för mitt predikament at the moment? Blir det bättre på något vis? Känner jag mig bättre för att jag slutat vara självisk och tänker på de som har det värre istället?

Faktum är, att det alltid finns någon som har det värre än mig, än dig, än alla i Sverige och så vidare. Hur ska man då göra, är det tänkt? Hur bedömer vi vem som har det allra allra VÄRST? Var ska vi dra gränsen för när man får tycka synd om sig själv? Får man tycka synd om en kompis som missat en uppkörning till exempel, eller måste det gälla riktigt vidriga saker som svält och folkmord innan man får tycka synd om nån? Gäller det att inte tänka på sig själv bara, eller gäller det att tänka på det allra värsta man kan komma på?

Vad är poängen med att säga åt folk som gnyr och är ledsna över något dåligt i sina liv, att de istället borde tänka på att det finns de som har det värre? Jag tycker absolut inte att det är fel att hjälpa mindre lyckligt lottade. Jag undrar bara vari syftet med att ge den gnällande personen något att skämmas över, utöver den misär (be it en trivial sådan or not) man redan befinner sig i? Jag förstår att människorna i fattiga länder har det helt otroligt mycket värre än mig. Jag tycker inte att mitt lidande är mer värt än deras. Men jag anser att jag har rätt att tycka att jag har det dåligt, utifrån mina ramar mätt, utan att räkna in precis varenda människa i dessa ramar. När någon är glad och lycklig över en sak, ett bröllop eller en egen häst eller whatever, är det nån som då säger åt dem att sluta vara glada, att de borde jublat åt att de har friskt vatten och fungerande VVS-system istället? Inte så hemskt ofta.

Givetvis kan man bli less på de som verkar ha som livsmål att gnälla på så mycket som möjligt, så ofta som möjligt, men lite normalt, sunt gnäll har väl ingen dött av, varken att uttrycka eller att höra. Att beklaga sig är en mänsklig rättighet, och klagosången ser högst olika ut beroende på land, status, kön och mängder av andra faktorer. Men att tycka synd om sig själv är för mig generellt sett ett hälsosamt sätt att visa att man faktiskt tycker om sig själv; Den man älskar bryr man sig ju om.

Etiketter: , ,

12 maj 2009

Fel vs rätt!

Hahaha, här har ni den, illustrationen av hur jag ser ut kontra hur en kropp anpassad för kläderna ser ut! :D

Fig A (jag)
har kort överkropp, stora/små bröst, bred bröstkorg, smal midja, breda, korta höfter, smala lår, korta ben, breda vader och breda fötter vid tårna. Allt detta är tydligen fel, skäms på mig som ser så konstig ut!

Fig B (normal)
har lång överkropp, små/stora (istället för stora/små, som vi påminner oss, är felaktigt att ha) bröst, smal bröstkorg, bred midja, smala, långa höfter, breda lår, långa ben, smala vader, samt spetsigt smala fossingar. Det här är alltså helt rätt, så här ska man se ut, om man vill kunna ha några kläder som passar.


Jag vill också tillägga, ifall det inte framgår, att jag tydligt är en mästare på att rita med musen i PS, samt att fig A är mig på pricken lik på alla sätt och vis. :D

Etiketter: , , , ,

Supersize me?

Jag har, enligt mig själv, en ganska proportionerlig fysik. Inga galet långa eller stora kroppsdelar, likaså ingenting som sinnessjukt mycket mindre än det borde. Jag är en smula vertically challenged i helhet, men som sagt, alla kroppsdelar passar bra ihop utan att sticka iväg åt några extrema håll. Ändå kan jag i princip inte ha några som helst kläder, inte utan att sy in, ändra om eller lägga upp!

Jag ska förklara, vi börjar från grunden och jobbar uppåt!

Fötter:
Jag har en perfekt storlek 37 på längden, men bredden på foten, vid tårna, är helt klart en 38. Jag tittar på mina fötter och ser inget som helst onormalt med dem, de ser inte breda ut och de ser inte konstiga ut. Men ändå får jag hålla mig till sneakers och kängor i 1-1,5 nummer för stora skor, och merparten av alla klackskor kan jag glömma.

Jag har i alla fall inte för långa fötter. :D

(Darth, höhö) Vader:

I stort sett alla stuprörsjeans jag provar fastnar över vaderna. Det blir helt enkelt lufttätt oc
h galet tight just där. Jag ser ingenting konstigt med mina vader, de är inte feta och de har inte några gigantiska muskler. De ser välsvarvade och normala ut. Men jag får avstå från merparten av alla pants med smala skaft nedtill, för mina vader är för stora, enligt butikernas mått.

Eh, lagom tighta brallor? Jeez!

Benlängd:

Alla, och nu menar jag alla, brallor som finns i butikerna nu för tiden, är ungefär en decimeter för långa för mig. Jag drar en storlek 34, eller XS, och är 164 centimeter lång. Jag har som sagt inte onormalt korta, eller långa ben. Trots detta är jag alltså tio centimeter för kort i benen för att passa in i butikernas uppfattning om vad en 34:a ska ha. Samma sak händer om jag provar tumstorlekar där man inte kan välja benlängd. Jag har "26 i midjan, och ungefär "31 i benen ("30 slutar prick ovanför fötterna), men braxor i storlek "26 ser ut att vara närmare "34-3
5 i längd. Varför? Vem kan ha dessa byxor?

Var är fötterna?

Lår:

Jag har slutat försöka köpa byxor utan stretch, eftersom det är helt omöjligt att passa in i vanliga jeans. De brallor som passar över höfterna är som stora Ica-påsar över låren, och sitter de bra över låren så fattas det f
em centimeter för att kunna knäppa dem över höfterna. Jag ser ingen opassande diskrepans mellan lår och höft, men ändå så var det minst tio år seden jag provade vanliga jeans. Jag har helt enkelt gett upp det där.

90-talet ringde, de vill ha tillbaka sina påsjens

Höfter/gren:

Jag har en tydlig midja, och jag har tydliga höftben. Jag vill att mina brallor och kjolar ska sitta helst på höftkammen, annars i midjan, á la 40-tal. Ändå sitter 99% av alla plagg mellan en tum ovanför höftbenen, och en tum nedanför naveln. Varför? Mina höfter ser lagom höga ut och helt proportionerliga med resten av kroppen. Trots det får jag se mig om med ljus och lykta efter byxor som har lagom kort gren för att passa mina höfter. Jag har helt tydligen en 2,5-5 centimeter för kort gren, enligt klädföretagen.

Jeans på höften, as god intended

Midja:

Jag äger nog max fem plagg som inte är insydda över midjan, trots att jag tycker attt den är helt proportionerlig till överkropp och stuss. Det här är ett av mina minsta problem, eftersom det är enkelt att sy in tröjor och kläningar med två snabba raksömmar, åtminstonde. Icke desto mindre irriterande är det, att allt sitter som pyjamastoppar på mig innan jag farit över det med maskinen. Jag handlar också väldigt ofta på barnavdelningarna, eftersom storlekarna där är mer anpassningsbara till mina mått, trots att jag även här måste sy om för att det ska passa min kropp.

Minimidja på Dita

Överkropp:

Här har jag äntligen tits och axlar som passar in i det mesta, halleluja! Jag behöver sy in överdelar lite grann över bysten, men inte alltid. Dock ska det tilläggas, att tydligen är min överkropp för kort. När jag prov
ar västar eller annat formsytt märker jag att plaggen i fråga passar perfekt om jag hissar upp dem, så att jag har två gapande lufthål mellan varje axel och västen/plagget. Det fattas helt enkelt fem centimeter på höjden, mellan bröst och axlar. Likaså stöter jag på problem när det gäller axelbandslösa toppar och klänningar, som är formsydda och har såna där skenor insydda. De pressar ihop mina revben till besinningens gräns, samt totalmosar mina boobs. Tydligen ska man ha en bröstkorg som är ungefär en tum mindre, och även en byst som är kraftigt förminskad, men bara när det gäller den sortens plagg, inte annars! Det är inte utan att man blir jävligt förvirrad.

Såna här plagg går alltså inte för sig!

Summa sumarum:

Jag har breda tår, feta vader, sjukt korta ben, jättelåga höfter, alldeles för smala lår/för breda höfter, för liten midja, för bred bröstkorg, för stora/små bröst och för kort överkropp. All in all så vill de ha mig bredare och smalare och runt 17,5 centimeter längre än jag är idag. Vilket skulle göra mig över 180 centimeter lång. Är det verkligen standardlängd på tjejer av idag? Jag bevtivlar det starkt.

Och som att denna förvirring inte vore nog, så känner jag massor av större, mindre, bredare, smalare, längre och kortare tjejer, som inte heller passar in i några kläder. De har precis samma typ av problem som jag har. Men för vem, och för vilken kroppstyp är det som klädföretagen designar egentligen? En ideal-modell-kropp? Även brudar som har modellkropp kan ju inte hitta kläder, så för vem är det gjort, då?
Nån slags alien? Eller blundar de när de syr? Kör de Ole Dole Doff när de väljer mått?

Jag börjar tro att det är en konspiration, och jag är glad att jag har en symaskin. Annars skulle jag behöva gå i säckväv jämt.

Etiketter: , , ,

07 maj 2009

Apropå manligt och kvinnligt


Yes, väl rutet, broder! Magnus Betnér har bra koll på läget med de livströtta könsrollerna. Videon hittade jag här, för övrigt.

Etiketter: , ,

Babylycka?

Så länge jag kan minnas har jag tänkt att jag skulle vilja ha barn. När jag är stor. Sen. I framtiden. Alltid lite vagt sådär, ungefär som man tänker att man skulle vilja kunna ett till språk eller att spela ett instrument; Det är något man gärna vill ha eller kunna men inte ägnar avsevärd tid och energi åt att faktiskt lära sig eller skaffa. Samtidigt har jag alltid hatat barn, känner ingen samhörighet med dem, ingen modersinstinkt gentemot dem och jag har inget som helst behov av att jobba inom vården eller på dagis.

Nadya Suleman, the octamom

Furthermore så verkar det som att åtminstonde 95% av den kvinnliga befolkningen förändras totalt efter barnafödsel. Deras hjärnor förvandlas till gröt, de kan bara prata om sina barn, tävla om vem som hade svårast förlossning, och hur mycket skit de köpt åt sin unge. Dessa brudar förlorar hela sin identitet och uppgår till att vara endast och för evigt en Mamma. Jag värdesätter min personlighet, mina intressen och min intelligens alltför mycket för att vilja ge upp det till förmån för att nästan bara få säga saker som "Jaaaa, duttia mammas hjärtegull som kackat i byssan!" samt att i stort sett uteslutande hänga med andra föräldrar (för hur många barn-ointresserade/barnlösa orkar umgås särskilt mycket med morsor som inte kan sluta tjata om utslag och tandsprickning?) och enbart ägna all min vakna tid åt Mitt Barn. Jag säger inte att alla blir såna (jag känner ett flertal som vägrat), men en oroväckande stor del blir det. Och som sagt, om jag inte blir en av dem, så lär jag tvingas umgås med dem. Pest eller kolera.

Men ändå, för några år sedan så började det slå mig likt en alltjämt ökande ansamling av tegelstenar, att det där "senare" och "framtiden" och "när jag är stor" faktiskt redan var här, och nu. Jag insåg att man inte kan gå och vänta i evighet på rätt tillfälle, så plötsligt började mitt liv fyllas av bebistankar, barnprat, funderingar, rationalitet, föräldrapenningsräknande och gud vet allt. Jag var så redo och så sugen på att sätta bo att det skrek inom mig. Sen gick jag rakt in i en tio tons lastbil och blev sjukskriven, vilket jag är fortfarande än idag.

Och alla de där barntankarna, som upptog så stor del av min vakna tid, de flög sin kos. Helt borta. Först antog jag att det var en kombination av att ett gammalt förhållande (med en mycket barnintresserad partner) tog slut och ett nytt började, samt att jag inte mådde bra, som utgjorde den förändrade inställningen. Nu, två år efter det första insjuknandet inser jag att jag inte förändrats nämnvärt från hur jag kände det i yngre år. Jag har verkligen aldrig gillat barn, jag har fortfarande väldigt svårt att tänka mig mig själv som självuppoffrande och tålmodig förälder; Tanken på bajs, kiss och spya överallt gör att jag vill ritualtvaga mig, jag blir inte varm inombords av barnskratt, existensen av tonåringar gör att jag vill nukleärbomba dem allesammans och jag är inte beredd att offra min kropp, min bräckliga hälsa och min fritid för någon annans skull.

Men det är fortfarande cold hard facts att man som tjej har en begränsad tid på sig för detta barnalstrande. Enligt min ringa mening är det högst olämpligt att vara över 40 bast innan man blir på tjocken, eftersom ett äldre värddjur ökar hälsoriskerna för både mor och barn avsevärt, samt den avskräckande tanken på att när min unge är 18 så är jag 58. Allt annat än upplyftande. Dock känner jag att jag knappast är redo för några såna stora livsomvälvande förändring som en knodd innebär - än, och på minst tio år - vilket skulle göra att jag som bäst tangerar min egen gräns.

Skilladen jag upplever nu är att det inte känns som om hela världen går under om jag inte skaffar några barn nånsin. Kanske jag gör det, kanske inte, men det är inget jag tänker låta hänga över mig som ett Damoklessvärd längre.

Min kropp, mitt val.
Era kroppar, ert val.
Det känns skönt att veta.

Etiketter: , , ,

06 maj 2009

Ned faller regnet, spolar Anna bort

And just like that så orkar man inget och känner sig oöverstigligt ledsen för gammal skåpmat, saker man inte kan påverka och annat dumt.

Fan då, jag måste verkligen lära mig att ta baby steps, så snart jag känner mig solig och stark så klampar jag på med mina största steg, och det går ju faktiskt inte, det går inte för sig alls.

Att ta mig vatten är över huvudet är något jag är alldeles för bra på, och en mycket innött vana. Därför inget konstigt att jag halkar runt lite på den trasiga kanten (som Sventon säger: "den är nött i kanten...och i mitten är den nästan ändå mer nött") titt som tätt, men icke desto mindre irriterande att jag bara inte kan L-Ä-R-A mig att T-A D-E-T L-U-G-N-T. Jag är inte odödlig, okrossbar, världshärskare. Jag tror gärna att jag är det, men det är helt enkelt inte sant.

Jag är bara jag, och jag är jävligt nöjd om jag kan behärska ens så mycket.

Men tror ni det är en slump att min dipp i tempo sammanfaller med lågtryck och regn ELLÖR? Det tror inte jag.

Etiketter: , , ,

Knowing the happening (or fuck it)

Ikväll har jag varit på en förhandsvisning av filmen "Knowing", en, som jag uttryckte mig till en kamrat innan jag sett filmen, "lagom lökig sajfaj med Nicholas Bur". Or so I thought. Istället visade den sig vara en alldeles för lökig sajfaj (dock med Nicholas Bur - som bara måste göra nåt drastiskt åt sitt hår snart, I mean come ON, dude) som jag nästan inte stod ut med de sista 20 minuterna.

Bara så vi är på det klara här, så tänker jag spoila slutet, så den som känner ett betvingande behov att se fanskapet ska förslagsvis sluta läsa... nu. "Knowing" börjar helt okej, såsom jag hade tänkt mig rent
kvalitetsmässigt: lagom för att hålla intresset kvar men inte särskilt svår på något sätt, vad jag kallar söndagsbakisfilmer passar utmärkt in i den här kategorin (allt med Schwarzenegger/Stallone/Lundgren/van Damme är bra exempel), men nånstans halvvägs så slutar det att kännas okej och börjar kännas betydligt mindre bra.

Jag bortsåg länge från de brakfula CGI-effekterna och det mirakulöst usla skådespeleriet från fram för allt sonen (stängda ögon, öppna ögon, eller stirrande ögon är hans repertoar, ojoj, vilken talang!) och den gode herr Cage, eftersom det ändå var lite science fiction, lite mystik, lite spänning - men sen tog det slut på förlåtande drag och jag önskade bara att allt skulle vara över. Ni vet känslan när man ser en liten hint, en plot plant, och eftersom man dels har en intelligensnivå över fjärdeklassare och dels har en aktiv hjärna, så tänker man "Aha, det är butlern som är mördaren", och 45 minuter senare har man rätt? Sånt hände stup i kvarten här. Besides the butler och mord-grejen, givetvis.

Och det är verkligen, verkligen tråkigt när det är så. man blir inte överraskad alls, inte nån endaste liten gång, och är man normalt funtad så blir man inte rädd heller, trots att de försöker sig på några TUTMUSIK-dyka-upp-magiskt-bakom-dig-klipp samt oOoOooOaAAaaAaA-känslor av suddiga gestalter långt borta. Det är som vanligt fullt med ologiska responser från omgivningen, luckor i ploten och som sagt en handling där man lätt kan gå ifrån i 10-15 minuter utan att ha svårigheter att hänga med efteråt. Det enda jag är positivt inställd till, är att det handlar om den kommande undergången av jorden, och till skillnad mot gängse normen i den sortens filmer, så går faktiskt jorden under, eftersom det inte finns nåt de kan göra för att stoppa det! Hipp hurra, jag önskar bara att allt det som var dåligt hade putsats till och fixats upp, så hade det här kunnat bli nåt riktigt bra - jag är en sucker för olyckliga slut. :D Extra trist att det är Alex Proyas som står för skiten, som ändå lyckats hyfsat med "The Crow" och "Dark City" tidigare.

Summa sumarum så är jag jävligt less på dessa half asssed-produktioner som snickras ihop numera. Se bara på (eller nej, GÖR DET INTE) "The Happening", en film som gör mig så arg att jag vill slåss bara av att höra dess titel. Där snackar vi god idé, hyfsad regissör ("Sjätte Sinnet", "Unbreakable", men tyvärr även "The Village"), men uselt genomförande, kräkframkallande skådespeleri, och VÄRDELÖST slut. Jag känner, väldigt enkelt uttryckt, att om du har en bra idé, men inte vet hur den ska avslutas, lägg den då i en låda tills du VET, eller skit i den, om det är så att du helt enkelt inte kan komma på ett värdigt slut! Yet this crap keeps comin'! Ty exempelvis även Tarantino verkar lida av denna smittsamma sjuka, i och med den överdådiga smörjan "Kill Bill", manuset till "From Dusk till Dawn" (totalt schizo, det är en film i början och en helt annan i slutet, ring a bell?) och det faktum att han producerat en så illvilligt skräpig film som "Hell Ride" talar alla för att karln bara inte kan sluta sparka på en död häst.

Tidigt i utbildningen på filmgymnasiet jag studerade vid i min ungdoms ljuva fågel, fick vi lära oss något som alla som arbetar professionellt med film behöver kunna: att släppa något som har goda kvalitéer, men som bara inte funkar; I kortform: KILL YOUR DARLINGS, maddafakkahs!

Etiketter: , ,

03 maj 2009

Fett ös, medvetslös

Den senaste tiden har jag gått på stresskurs och middag och bio, och 80-talsklubb med dans och parkfest och sprungit ärenden på stan och tränat, och lagat en tand och fikat och träffat familjen och varit på semester i utlandet, och röjt på synthförfest och färgat håret och bloggat och promenerat runt halva Istanbul, och letat viktiga saker på nätet och gjort dumma tester och läst en bra serie och haft viktiga möten.

Och än lever gubben! Livsglädje = solljus + värme, so fuckin' true. När jag är på benen igen är det jag som överger den här midvinterhålan för en plats där solens strålar alltid når, och det illa kvickt. Frysa märgen av sig och må skit i dunklet nio månader om året är ju fan inte gångbart för framtiden asså.

Etiketter: , , ,

Rödluvan


Javisstja, jag är ju rödhårig numera! :D

Etiketter: , ,