Make me up, before you go-go
Dagens sminkreklam och deras extrema löften har fått mig att fundera på om de konsumenter som tror på dem som är helt skogstokiga, eller om de faktiskt trivs med att intala sig själva att de kommer bli upp till 300% snyggare av allt klet de smackar på. Vilket egentligen borde göra dem ännu mer skogstokiga, när man tänker efter.
Jag känner mig vid sunda vätskor och fnyser med en nackknyckning åt 70% längre fransar och vårdande mineraler-löftena, men ändå fortsätter den sortens försäkringar om förbättringar att skölja över mig, och alla andra kvinnor där ute. Om merparten reagerade som jag hade reklamerna förmodligen sett annorlunda ut. Vilket de inte gör (Än! Men KO har tagit i med hårdhandskarna, hipp hurra!). Alltså är det jag och min skepticism mot alla gröna skogar som är i minoritet, men hur är det möjligt? Det är ju så smärtsamt uppenbart att man inte får finare hår bara av att använda ett visst schampo, herregud, begriper inte folk det?
När jag tar en titt på mina medsystrar i världen så använder de alla gladeligen dessa floder av skönhetsprodukter och pratar gärna om hur bra ditten och datten är, sak samma om det varje månad kommer nya produkter som lovar samma saker - eller ännu mer - de byter så gärna till dessa nya dekokter, och alla utför de underverk. Det är för mig fullständigt obegripligt. Man ser ju exempelvis smärtsamt tydligt i mascarareklamerna att det är lösögonfransar och/eller datorgjorda fuskditos, man vet att i antirynk-filmerna har de tagit någon som ser ovanligt bra ut för sin ålder, kanske som fått lite plastikkirurgi utförd, samt återigen lite utjämnade redigering, och voliá - en fantastisk produkt! Jag begriper givetvis att en ögonskugga inte ger mig större ögon eller att mina läppar blir magiskt fylligare av nåt jävla läppstift, och det här fattar väl vem som helst också? Eller? Det verkar faktiskt som att merparten av kvinnligheten antingen tror på dessa löjliga påståenden, eller så ljuger de så effektivt för sig själva att de VÄLJER att tro på dumheterna.
Kan man verkligen göra en sån sak, undrar jag då? Och fram för allt: varför? Det är ju ärligt talat helt barockt att föra sig själv bakom ljuset, i varje fall i en sån banal fråga som vilket smink man faktiskt vill ha och behöver. Att välja att väja för sanningen kring en smärtsam upplevelse är hjärnans sätt att bibehålla förstånd och sans, det är en överlevnadsmekanism. Men att tuta i sig själv att en kräm för 500 pix gör en massa orealistiskt positiva saker med ens utseende, det är enbart efterblivet, sorry girls. Jag får anta att det är en krock med idealbilden av sig själv och den faktiska verkligheten (alltid lika obehaglig när den dyker upp asså) som skapar den här skeva balansen, den som lockar damer att lätta på börsen och ge allt de äger och har för krämer och färger.
Jag brukar alltid säga att jag är så himla dålig på smink, för att jag inte kan särskilt mycket om det eller är särskilt bra på att applicera det. Men jag börjar tro att det är the other way around här; Det är jag som är bra på smink, FÖR ATT jag inte vet så mycket om det; Jag behöver alltså inte bli påprackad en massa extraeffekter som knappast går att bevisa eller mäta, helt enkelt för att jag inte ser på smink som nåt slags transformationsverktyg, utan använder det på logiska vis för att förstärka mina egna drag.
Och what's to know egentligen? Jag vet att underlagskräm ger en jämnare hudton, det syns när jag lägger på den, för den hud som är rödare ser mindre röd ut. Typiskt bra sminksak alltså, den ska jag använda. Näste man till rakning är ögonskugga. Ögonskugga ger färg eller lite skugga åt ögonlocken eller strax ovanför, det syns också, köp den. Mascara kletar man på fransarna så de blir mörkare, skitbra, ös på. Ögonbrynspenna gör det naturen inte gjorde för mig: ger synliga ögonbryn, gotto have. Läppstift, om det är en riktig färg, syns och gör läpparna färgglada, det är ju lattjo att ha nån gång. Sen finns täckstift, som gör att finnarna syns mindre, kan vara bra att ha, och rouge, som gör kinderna lite rosa, också helt okej att äga och även eyeliner, som är fint om man vill se ut som att man är hämtad från 60-talet. Sen var det bra för min del, och jag tycker ändå det här är mer än tillräckligt kunnande för ett sunt make up-användande.
Faktum är också att minst hälften av mitt smink är sånt jag fått med på köpet med tramsiga tidningar. Det funkar hur bra som helst, gör det det ska, och ingen har nånsin sagt att jag ser ut som en clown eller så. Ändå kan man köpa likadana produkter för hundratals kronor stycket. Det ger ju förlängande franseffekt, folk kommer trilla av stolen åt dina fantastiska fransar! Ooh, aah! Och ju dyrare desto bättre, jojomen. Fast det tror jag inte på. Den marginella kvalitetsskillnad en gratis ögonskugga har mot en lyxig och dyr dito ligger knappast i den synliga effekten, utan snarare i varumärket, utförandet och prestigen. Saker jag alltid vägrat, och kommer fortsätta vägra, att betala för.
My momma didn't raise no fool.
Jag känner mig vid sunda vätskor och fnyser med en nackknyckning åt 70% längre fransar och vårdande mineraler-löftena, men ändå fortsätter den sortens försäkringar om förbättringar att skölja över mig, och alla andra kvinnor där ute. Om merparten reagerade som jag hade reklamerna förmodligen sett annorlunda ut. Vilket de inte gör (Än! Men KO har tagit i med hårdhandskarna, hipp hurra!). Alltså är det jag och min skepticism mot alla gröna skogar som är i minoritet, men hur är det möjligt? Det är ju så smärtsamt uppenbart att man inte får finare hår bara av att använda ett visst schampo, herregud, begriper inte folk det?När jag tar en titt på mina medsystrar i världen så använder de alla gladeligen dessa floder av skönhetsprodukter och pratar gärna om hur bra ditten och datten är, sak samma om det varje månad kommer nya produkter som lovar samma saker - eller ännu mer - de byter så gärna till dessa nya dekokter, och alla utför de underverk. Det är för mig fullständigt obegripligt. Man ser ju exempelvis smärtsamt tydligt i mascarareklamerna att det är lösögonfransar och/eller datorgjorda fuskditos, man vet att i antirynk-filmerna har de tagit någon som ser ovanligt bra ut för sin ålder, kanske som fått lite plastikkirurgi utförd, samt återigen lite utjämnade redigering, och voliá - en fantastisk produkt! Jag begriper givetvis att en ögonskugga inte ger mig större ögon eller att mina läppar blir magiskt fylligare av nåt jävla läppstift, och det här fattar väl vem som helst också? Eller? Det verkar faktiskt som att merparten av kvinnligheten antingen tror på dessa löjliga påståenden, eller så ljuger de så effektivt för sig själva att de VÄLJER att tro på dumheterna.
Kan man verkligen göra en sån sak, undrar jag då? Och fram för allt: varför? Det är ju ärligt talat helt barockt att föra sig själv bakom ljuset, i varje fall i en sån banal fråga som vilket smink man faktiskt vill ha och behöver. Att välja att väja för sanningen kring en smärtsam upplevelse är hjärnans sätt att bibehålla förstånd och sans, det är en överlevnadsmekanism. Men att tuta i sig själv att en kräm för 500 pix gör en massa orealistiskt positiva saker med ens utseende, det är enbart efterblivet, sorry girls. Jag får anta att det är en krock med idealbilden av sig själv och den faktiska verkligheten (alltid lika obehaglig när den dyker upp asså) som skapar den här skeva balansen, den som lockar damer att lätta på börsen och ge allt de äger och har för krämer och färger.Jag brukar alltid säga att jag är så himla dålig på smink, för att jag inte kan särskilt mycket om det eller är särskilt bra på att applicera det. Men jag börjar tro att det är the other way around här; Det är jag som är bra på smink, FÖR ATT jag inte vet så mycket om det; Jag behöver alltså inte bli påprackad en massa extraeffekter som knappast går att bevisa eller mäta, helt enkelt för att jag inte ser på smink som nåt slags transformationsverktyg, utan använder det på logiska vis för att förstärka mina egna drag.
Och what's to know egentligen? Jag vet att underlagskräm ger en jämnare hudton, det syns när jag lägger på den, för den hud som är rödare ser mindre röd ut. Typiskt bra sminksak alltså, den ska jag använda. Näste man till rakning är ögonskugga. Ögonskugga ger färg eller lite skugga åt ögonlocken eller strax ovanför, det syns också, köp den. Mascara kletar man på fransarna så de blir mörkare, skitbra, ös på. Ögonbrynspenna gör det naturen inte gjorde för mig: ger synliga ögonbryn, gotto have. Läppstift, om det är en riktig färg, syns och gör läpparna färgglada, det är ju lattjo att ha nån gång. Sen finns täckstift, som gör att finnarna syns mindre, kan vara bra att ha, och rouge, som gör kinderna lite rosa, också helt okej att äga och även eyeliner, som är fint om man vill se ut som att man är hämtad från 60-talet. Sen var det bra för min del, och jag tycker ändå det här är mer än tillräckligt kunnande för ett sunt make up-användande.Faktum är också att minst hälften av mitt smink är sånt jag fått med på köpet med tramsiga tidningar. Det funkar hur bra som helst, gör det det ska, och ingen har nånsin sagt att jag ser ut som en clown eller så. Ändå kan man köpa likadana produkter för hundratals kronor stycket. Det ger ju förlängande franseffekt, folk kommer trilla av stolen åt dina fantastiska fransar! Ooh, aah! Och ju dyrare desto bättre, jojomen. Fast det tror jag inte på. Den marginella kvalitetsskillnad en gratis ögonskugga har mot en lyxig och dyr dito ligger knappast i den synliga effekten, utan snarare i varumärket, utförandet och prestigen. Saker jag alltid vägrat, och kommer fortsätta vägra, att betala för.
My momma didn't raise no fool.
Etiketter: Personligt, Reklam, Samtiden, Smink, Utseende
