Knowing the happening (or fuck it)

Ikväll har jag varit på en förhandsvisning av filmen "Knowing", en, som jag uttryckte mig till en kamrat innan jag sett filmen, "lagom lökig sajfaj med Nicholas Bur". Or so I thought. Istället visade den sig vara en alldeles för lökig sajfaj (dock med Nicholas Bur - som bara måste göra nåt drastiskt åt sitt hår snart, I mean come ON, dude) som jag nästan inte stod ut med de sista 20 minuterna.

Bara så vi är på det klara här, så tänker jag spoila slutet, så den som känner ett betvingande behov att se fanskapet ska förslagsvis sluta läsa... nu. "Knowing" börjar helt okej, såsom jag hade tänkt mig rent kvalitetsmässigt: lagom för att hålla intresset kvar men inte särskilt svår på något sätt, vad jag kallar söndagsbakisfilmer passar utmärkt in i den här kategorin (allt med Schwarzenegger/Stallone/Lundgren/van Damme är bra exempel), men nånstans halvvägs så slutar det att kännas okej och börjar kännas betydligt mindre bra.

Jag bortsåg länge från de brakfula CGI-effekterna och det mirakulöst usla skådespeleriet från fram för allt sonen (stängda ögon, öppna ögon, eller stirrande ögon är hans repertoar, ojoj, vilken talang!) och den gode herr Cage, eftersom det ändå var lite science fiction, lite mystik, lite spänning - men sen tog det slut på förlåtande drag och jag önskade bara att allt skulle vara över. Ni vet känslan när man ser en liten hint, en plot plant, och eftersom man dels har en intelligensnivå över fjärdeklassare och dels har en aktiv hjärna, så tänker man "Aha, det är butlern som är mördaren", och 45 minuter senare har man rätt? Sånt hände stup i kvarten här. Besides the butler och mord-grejen, givetvis.

Och det är verkligen, verkligen tråkigt när det är så. man blir inte överraskad alls, inte nån endaste liten gång, och är man normalt funtad så blir man inte rädd heller, trots att de försöker sig på några TUTMUSIK-dyka-upp-magiskt-bakom-dig-klipp samt oOoOooOaAAaaAaA-känslor av suddiga gestalter långt borta. Det är som vanligt fullt med ologiska responser från omgivningen, luckor i ploten och som sagt en handling där man lätt kan gå ifrån i 10-15 minuter utan att ha svårigheter att hänga med efteråt. Det enda jag är positivt inställd till, är att det handlar om den kommande undergången av jorden, och till skillnad mot gängse normen i den sortens filmer, så går faktiskt jorden under, eftersom det inte finns nåt de kan göra för att stoppa det! Hipp hurra, jag önskar bara att allt det som var dåligt hade putsats till och fixats upp, så hade det här kunnat bli nåt riktigt bra - jag är en sucker för olyckliga slut. :D Extra trist att det är Alex Proyas som står för skiten, som ändå lyckats hyfsat med "The Crow" och "Dark City" tidigare.

Summa sumarum så är jag jävligt less på dessa half asssed-produktioner som snickras ihop numera. Se bara på (eller nej, GÖR DET INTE) "The Happening", en film som gör mig så arg att jag vill slåss bara av att höra dess titel. Där snackar vi god idé, hyfsad regissör ("Sjätte Sinnet", "Unbreakable", men tyvärr även "The Village"), men uselt genomförande, kräkframkallande skådespeleri, och VÄRDELÖST slut. Jag känner, väldigt enkelt uttryckt, att om du har en bra idé, men inte vet hur den ska avslutas, lägg den då i en låda tills du VET, eller skit i den, om det är så att du helt enkelt inte kan komma på ett värdigt slut! Yet this crap keeps comin'! Ty exempelvis även Tarantino verkar lida av denna smittsamma sjuka, i och med den överdådiga smörjan "Kill Bill", manuset till "From Dusk till Dawn" (totalt schizo, det är en film i början och en helt annan i slutet, ring a bell?) och det faktum att han producerat en så illvilligt skräpig film som "Hell Ride" talar alla för att karln bara inte kan sluta sparka på en död häst.

Tidigt i utbildningen på filmgymnasiet jag studerade vid i min ungdoms ljuva fågel, fick vi lära oss något som alla som arbetar professionellt med film behöver kunna: att släppa något som har goda kvalitéer, men som bara inte funkar; I kortform: KILL YOUR DARLINGS, maddafakkahs!